Entries from July 2009 ↓

Sony lanserade sin Walkman sommaren 1979, vilket sommaren 2009 bör innebära jubileum med tillhörande eftertanke. Aldrig någonsin i historien har musik varit någonting så individuellt som under de senaste trettio årens hörlurskultur, vilken trappades upp till ännu en ny nivå under de senaste tio årens iPod-kultur. (Första MP3-spelarna var förvisso MPMan och Rio år 1998, hårt motarbetade av RIAA, men på några år lyckades Apple erövra en hegemonisk position med sin iPod.)

Mycket kan sägas om de hörlursbubblor vi går omkring i, men att bara sucka över isolering leder ingen vart. Snarare borde det vara läge för att grundligt tänka igenom hur de individuella och kollektiva musikupplevelserna relaterar till varandra, utan att utgå från ett antingen-eller. Kan vi kanske rentav säga, med ord lånade från Roland Barthes (Musica Practica, 1970), att det rör sig om “helt skilda konster, envar med sin egen historia, sin egen sociologi, sin egen estetik, sin egen erotik”? Kanske inte. Men för vår tids musikbruk ter sig Barthes distinktion mellan “den musik man lyssnar på och den musik man spelar” som mindre relevant än distinktionen mellan individuellt och kollektivt upplevd musik (som för övrigt kan återföras till figurerna Apollon och Dionysos i Nietzsches Tragedins födelse).

Sony lanserade sin Walkman sommaren 1979, vilket sommaren 2009 bör innebära jubileum med tillhörande eftertanke. Aldrig någonsin i historien har musik varit någonting så individuellt som under de senaste trettio årens hörlurskultur, vilken trappades upp till ännu en ny nivå under de senaste tio årens iPod-kultur. (Första MP3-spelarna var förvisso MPMan och Rio år 1998, hårt motarbetade av RIAA, men på några år lyckades Apple erövra en hegemonisk position med sin iPod.) Mycket kan sägas om de hörlursbubblor vi går omkring i, men att bara sucka över isolering leder ingen vart. Snarare borde det vara läge för att grundligt tänka igenom hur de individuella och kollektiva musikupplevelserna relaterar till varandra, utan att utgå från ett antingen-eller. Kan vi kanske rentav säga, med ord lånade från Roland Barthes (Musica Practica, 1970), att det rör sig om "helt skilda konster, envar med sin egen historia, sin egen sociologi, sin egen estetik, sin egen erotik"? Kanske inte.

Sydsvenskan listar saker som är “sååå juli 2009″ och tar med det postdigitala:

Postdigitalt
Det har redan börjat suckas åt museum som hojtar om att de minsann ska digitalisera sina samlingar. Get real, stönar kritikerna. Och det är precis det, det verkliga, som nu kommer på bred front. Den digitala kulturens överflöd med sina oöverskådliga arkiv har fött ett nytt begrepp: det postdigitala. Platsen, saken, prylen, konserten, upplevelsen är snart lika heta som internet var för sisådär femton år sedan.

Begreppet är hyfsat nytt på svenska. Planterades av Monki i slutet av januari detta år, plockades upp av mig till ett anförande på Malmö högskola i februari. Uttryckte viss tvekan kring ännu ett p-ord, men uppmuntrades efteråt av Anders Mildner som visst fann det användbart.

Monki droppade en mer formell definition på sitt föredrag i Moskva:

The post-digital means that everything is not becoming digital and virtual – that is: the same as before, but digital and virtual – but that digital communication technologies actually intensify physical connections of humans, machines and objects.

Under vårmånaderna verkar annars inte så många som tog ordet i bruk. Kristoffer Nolgren utgjorde ett undantag då han i mars bloggade under rubriken “Postdigitalism“:

Min syn på digitalisering är att det är ett helt irrelevant perspektiv. Vi lever i en postdigital värld, där information flödar in och ut ur det digitala, helt utan att vi reflekterar över det. Vi ser en hemsida, skriver ner länken på en lapp vilket gör den analog, för att sedan skriva om den på våra bloggar, vilket återigen gör informationen digital.

Efter mitt inpass om postdigital kultur i Almedalen, den 2 juli, går det att spåra en viss spridning via massmediala kanaler. Lotta Hördin skrev på Helsingborgs Dagblads ledarsida dagen efter:

Och nu är vi redan i den postdigitala världen, konstaterade Rasmus Fleischer. Och, sa han, urvalet blir det allra viktigaste. Det kan man hålla med om. Behovet av att få hjälp med att sortera och värdera har väl aldrig varit så stort som nu. I det sammanhanget får man hoppas att ett begrepp som trovärdighet står sig.
Mötesplatser som denna i Visby kommer också att bestå, enligt Fleischer. Kanske bli ännu viktigare. Så trevligt.

Ordet “postdigital” användes i samma veva av Eric Schüldt i en personlig sommarkrönika samt av Tobias Nielsén i en formulering varför kulturpolitik borde vara högintressant (trots att den inte är det i praktiken). Samt av Lina Lund angående detta med utskrifter.

Kan då helt osökt passa på att meddela att min bok, som nyligen nämndes här, kommer att heta just Det postdigitala manifestet. Det ska ges ut av Ink bokförlag som en av de första böckerna i deras nya serie Ink manifest. Boken tar sin utgångspunkt i musiken och i den problematik som Monique Wadsted så slagkraftigt uttryckte med sin metafor om sparvarna, för att sedan på olika röra sig bort från det snävt digitala, i riktning mot frågan om hur musik äger rum, vilket förhoppningsvis kan öppna för en annan slags politik (som inte ens har så värst mycket med upphovsrätt att göra, utan helt enkelt förutsätter att både kopiering och radering som självklara operationer i det digitala).

Sydsvenskan listar saker som är "sååå juli 2009" och tar med det postdigitala: Postdigitalt Det har redan börjat suckas åt museum som hojtar om att de minsann ska digitalisera sina samlingar. Get real, stönar kritikerna. Och det är precis det, det verkliga, som nu kommer på bred front. Den digitala kulturens överflöd med sina oöverskådliga arkiv har fött ett nytt begrepp: det postdigitala. Platsen, saken, prylen, konserten, upplevelsen är snart lika heta som internet var för sisådär femton år sedan. Begreppet är hyfsat nytt på svenska. Planterades av Monki i slutet av januari detta år, plockades upp av mig till ett anförande på Malmö högskola i februari. Uttryckte viss tvekan kring ännu ett p-ord, men uppmuntrades efteråt av Anders Mildner som visst fann det användbart. Monki droppade en mer formell definition på sitt föredrag i Moskva: The post-digital means that everything is not becoming digital and virtual – that is: the same as before, but digital and virtual

Fler luddiga planer från nyhetsbyrån AP. Nu presenteras ett fantastiskt flödesschema över hur de tänker sig att i framtiden hävda någon slags ensamrätt till sina nyheter:

Klicka för större bild.

Någon har förklarat planerna i klarspråk på vansinnigt kul sätt:

We’re inventing a DRMed format for text. People are going to love it, just like they love DRM on music and movies.

Faktiskt så går inte AP:s flödesschema att läsa på annat sätt än att de drömmer om en sådan DRM-inlåsning av nyhetstext. Särskilt med tanke på att texter, till skillnad från ljud- och videofiler, är i princip är omöjliga att “vattenmärka”. Att kringgå kopieringsspärren på en nyhetstext kan i allra värsta fall ta det fåtal minuter som det tar att manuellt skriva av bokstav för bokstav. Hur tänker de egentligen?
Ed Felten konstaterar, efter att ha tittat på mikroformatet hRights som AP köpte härom veckan, att det måste vara mer snack än verkstad från AP:s sida. Nog för att nyhetsindustrins planer på åtal och nya lagar mot bruket av deras nyheter kan få märkliga konsekvenser, men någon allmän DRM-inlåsning är det knappast sannolikt att de lyckas införa.

Hur som helst så är klartextversionen av AP:s diagram stor konst.

Fler luddiga planer från nyhetsbyrån AP. Nu presenteras ett fantastiskt flödesschema över hur de tänker sig att i framtiden hävda någon slags ensamrätt till sina nyheter: Klicka för större bild. Någon har förklarat planerna i klarspråk på vansinnigt kul sätt: We're inventing a DRMed format for text. People are going to love it, just like they love DRM on music and movies. Faktiskt så går inte AP:s flödesschema att läsa på annat sätt än att de drömmer om en sådan DRM-inlåsning av nyhetstext. Särskilt med tanke på att texter, till skillnad från ljud- och videofiler, är i princip är omöjliga att "vattenmärka". Att kringgå kopieringsspärren på en nyhetstext kan i allra värsta fall ta det fåtal minuter som det tar att manuellt skriva av bokstav för bokstav. Hur tänker de egentligen? Ed Felten konstaterar, efter att ha tittat på mikroformatet hRights som AP köpte härom veckan, att det måste vara mer snack än verkstad från AP:s sida. Nog för att nyhets

Härom månaden besökte jag en radiostudio och snackade på ett bra tag om frågor. En givande session, som det alltid när det gäller medverkan i gedigna radioproduktioner (men inte lika självklart i tidningsintervjuer för tidningar eller framför en kamera).
Första delen av P2-dokumentären Från Platon till Pirate Bay – om rätten till musiken, som även finns tillgänglig via bittorrent, sändes visserligen redan i juni men jag hörde den först härom dagen.

Programmet handlar om “musikaliska lån, stölder, plagiat, parodier, travestier, citat, parafraser, allusioner, arrangemang och samplingar”. Ett givet exempel är Landslaget vs. Drängarna, den enda strid om musikplagiat som nått högsta domstolen. “En fioltrudelutt som låter likt en annan fioltrudelutt” sammanfattas saken av musikvetaren Ulrik Volgsten och programmet presenterar en rad andra folkliga fioltrudelutter som låter lika likt, vilket ytterligare bekräftar uppfattningen att den fällande domen etablerade en bisarrt låg nivå för “verkshöjd” (jurister förstår inte musik).

Sedan intervjuas jag om parallellerna mellan folkmusik, tidig musik och samtida samplingsmusik. Gemensamt är att idén om ett definitivt “verk”, vilken definierar all form av musikalisk upphovsrätt, är frånvarande.

Verksbegreppet med stort V är framför allt en 1800-talsföreteelse

Så säger Bodil Asketorp som talar mycket engagerande om de äldre mästernas “stölder”. Händel, som enligt henne var den största “lånaren” under barocken, jämförs sedan med rapparen Organismen, som talar länge och väl om sin praktik och attityd kring att göra nya versioner av befintliga låtar.

Tycker du att du som artist har ett bra skydd under upphovsrättslagstiftningen?
– Nämen alltså jag arbetar ju inte ens med upphovs… Jag snor ju folks instrumentaler och skickar till radio och… Nä, det hade inte varit möjligt att göra versioner om man skulle följa regler och lagar, det hade inte gått. Jag har inte ens reflekterat över det. Jag snor andras grejer och jag hoppas att de snor mitt. /…/
Om hundra år ska folk veta vem jag är, kunna blicka tillbaka och säga “det där gjorde han”. Jag vill bara göra ett avtryck på jorden… det låter så jävla lökigt när jag säger det högt…

…men det är ett ärligt uttalande som någonstans finns med kring allt musikutövande. (Pratade förresten häromdagen med en musikervän som även har gått i psykoanalys om hur rädslan för döden omsätts i musik.)
Organismens strålande insats ledde för övrigt till en anmälan till Granskningsnämnden från en ursinnig svensk upphovsrättsinnehavare bosatt i Los Angeles. Han skriver:

Aldrig ställer hon [programledaren] frågan hur denne “rappare” förtjänar sitt uppehälle, hur stor årsinkomst hans musikskapande inbringar, och vilka bidrag som försörjer hans existens. Aldrig ställs frågan hur den som enbart lever på sin musik skall överleva utan rätten till sitt eget verk.

Nå, vi behöver inte bemöta det där med mer än en varm tanke till P2 som besparar sina lyssnare årsinkomsterna.

Själv säger jag följande, 38 minuter in i programmet (postat här som hjälp för minnet):

Jag kan tycka att debatten handlar lite för mycket om upphovsrätt och lite för lite om vilka förutsättningar musikkulturen har idag. /…/
Hur gör vi musik meningsfullt? Hur använder vi alla de digitala kopieringstekniker som finns för att skapa sammanhang? Dagens situation kännetecknas av ett enormt musikaliskt överflöd, där risken alltid finns att man sitter i en smaklös soppa.
Musiken blir ju inte meningsfull förrän den knyts till lite mer specifika sammanhang. Vi har ju inte längre skivomslagen, som ändå var ett fysiskt objekt med visuella kvaliteter. Däremot har vi klubbkultur, vi har konserter och festivaler och det är något som har blivit enormt mycket viktigare sedan fildelningsnätverkens stora genombrott.
/…/
Frågan kan inte bara handla om hur man “distribuerar” musik. Produktion, distribution och konsumtion kan inte längre betraktas som skilda sfärer utan allt hänger intimt samman. /…/
Även t.ex. när samplingsartister knyter an till samma förebild genom att sampla samma två sekunder från en gammal låt, så är det också ett sätt att visa samhörighet, bygga traditioner och placera musiken i ett sammanhang, vilket jag tror är en viktig utgångspunkt för hur man gör musik meningsfullt i en situation av överflöd.
Man får släppa den här postmoderna idén från nittiotalet om att sampling plockar fritt från signifikanterna och skapar fritt på individuellt bevåg. Jag tror att sampling handlar mycket om att bygga traditioner och skapa nya samband.

Härom månaden besökte jag en radiostudio och snackade på ett bra tag om frågor. En givande session, som det alltid när det gäller medverkan i gedigna radioproduktioner (men inte lika självklart i tidningsintervjuer för tidningar eller framför en kamera). Första delen av P2-dokumentären Från Platon till Pirate Bay – om rätten till musiken, som även finns tillgänglig via bittorrent, sändes visserligen redan i juni men jag hörde den först härom dagen. Programmet handlar om "musikaliska lån, stölder, plagiat, parodier, travestier, citat, parafraser, allusioner, arrangemang och samplingar". Ett givet exempel är Landslaget vs. Drängarna, den enda strid om musikplagiat som nått högsta domstolen. "En fioltrudelutt som låter likt en annan fioltrudelutt" sammanfattas saken av musikvetaren Ulrik Volgsten och programmet presenterar en rad andra folkliga fioltrudelutter som låter lika likt, vilket ytterligare bekräftar uppfattningen att den fällande domen etablerade en bisarrt låg niv�

Ett par snabba tips för er i Stockholm som inte redan är på väg till Gagnef:

1.
Teaterrepubliken, den nya ensemblen från Malmö, är på besök och spelar ikväll Ibsens Lille Eyolf för tredje och sista gången, i det fria på Djurgården. Henrik Ibsen, alltså – vilken dramatiker! Habilt framförd i oväntat traditionell stil, som efter halva vägen subtilt förvandlas till en någonting som på mycket mer kännbart sätt handlar om Penningen.
Slogs vid föreställningens slut att jag just hade stått ut med att se drama på en teaterscen – något som jag normalt brukar vara allergisk mot – bara för att strax inse att det måste handla om platsens betydelse. Parkteater och salongsteater är ganska skilda medier. Avsaknaden av inramande arkitektur kräver andra medel för att fixera åskådarnas uppmärksamhet, vilket gör att det dramatiska skådespeleriet inte behöver kännas så där överflödigt.
Hur som helst är det stor dramatik som börjar klockan 18.30. Ett tips är att ta plats en halvtimme i förväg.

2.
“Ni kan förvänta er ett överflöd av mullrande basgångar, positiva vibrationer och tokfet musik“, skriver DHUB inför lördagens fest på Kvarnholmen. “Dubstep i all ära, men mer bas hittar ni inte i Stockholm!” Tesfa Soundsystem ska köra med full högtalarvägg tills solen lyser klart och de gästas av Reuben Addis från London. Tänk på att det inte räcker att klicka på Facebook-event utan man bör gå med i föreningen.

Ett par snabba tips för er i Stockholm som inte redan är på väg till Gagnef: 1. Teaterrepubliken, den nya ensemblen från Malmö, är på besök och spelar ikväll Ibsens Lille Eyolf för tredje och sista gången, i det fria på Djurgården. Henrik Ibsen, alltså – vilken dramatiker! Habilt framförd i oväntat traditionell stil, som efter halva vägen subtilt förvandlas till en någonting som på mycket mer kännbart sätt handlar om Penningen. Slogs vid föreställningens slut att jag just hade stått ut med att se drama på en teaterscen – något som jag normalt brukar vara allergisk mot – bara för att strax inse att det måste handla om platsens betydelse. Parkteater och salongsteater är ganska skilda medier. Avsaknaden av inramande arkitektur kräver andra medel för att fixera åskådarnas uppmärksamhet, vilket gör att det dramatiska skådespeleriet inte behöver kännas så där överflödigt. Hur som helst är det stor dramatik som börjar klockan 18.30. Ett tips är att ta plats

Copyriot drabbades av den föga dokumenterade “wpfooterz”-infektionen, en skadlig kod som tagit sig in i ganska många WordPress-bloggars themes-mapp och därifrån gång på gång lägger in långa listor med viagra-länkar i bloggens sidhuvud, under den inklamrade rubriken “!–wpfooterz–”. Länkarna är osynliga för den mänskliga bloggläsaren – en experimentell manöver av en spamrobot någonstans med sikte på att få in och upp sina sidor i sökmotorernas index.
Enligt den enda riktiga dokumentationen av wpfooterz-attacken ligger den skadliga koden i filen “locals.php”, inne mappen för aktuell bloggmall (theme). Genom att ta bort filen skulle infektionen botas. Någon fil med det namnet fanns dock aldrig hos Copyriot, så det verkar som om koden återfinns i flera olika versioner, bara för att göra allt jävligare.
Nå, jag bytte mall i stället. Så nu vet ni varför allt ser annorlunda ut. Är egentligen högst ointresserad av bloggdesign, så ni som har synpunkter får hemskt gärna formulera dem som konkreta förslag. Trixar annars vidare i sävlig takt. Ska väl uppdatera den nattståndna länklistan till höger och så.

Copyriot är långt ifrån ensamt från att ha drabbats av wpfooterz. Eventuellt var det t.ex. samma som drabbade Andreas Ekström.

Copyriot drabbades av den föga dokumenterade "wpfooterz"-infektionen, en skadlig kod som tagit sig in i ganska många Wordpress-bloggars themes-mapp och därifrån gång på gång lägger in långa listor med viagra-länkar i bloggens sidhuvud, under den inklamrade rubriken "!--wpfooterz--". Länkarna är osynliga för den mänskliga bloggläsaren – en experimentell manöver av en spamrobot någonstans med sikte på att få in och upp sina sidor i sökmotorernas index. Enligt den enda riktiga dokumentationen av wpfooterz-attacken ligger den skadliga koden i filen "locals.php", inne mappen för aktuell bloggmall (theme). Genom att ta bort filen skulle infektionen botas. Någon fil med det namnet fanns dock aldrig hos Copyriot, så det verkar som om koden återfinns i flera olika versioner, bara för att göra allt jävligare. Nå, jag bytte mall i stället. Så nu vet ni varför allt ser annorlunda ut. Är egentligen högst ointresserad av bloggdesign, så ni som har synpunkter får hemskt gärna formuler

Kulturpolitiken lider av beröringsskräck gentemot frågor om upphovrätt. Varför är det så? För ett par veckor sedan nämnde jag frågan i förbifarten under ett panelsamtal i Almedalen och den plockades upp av P1-journalisten Kim Nordberg som gjorde ett inslag i P1:s Kulturnytt, vilket sänds idag.

Mitt svar på frågan är att politikerna har dåligt självförtroende. Politiker som har kulturpolitik som sitt specialområde har vant sig vid en allt snävare avgränsning av området, vilket nog hänger samman med en allmänt defensiv attityd. Om man uppfattar sin uppgift som att värna området gentemot andra politiska prioriteringar återstår inte mycket utrymme för bredare visioner.
Ett allra första steg borde vara att erkänna att upphovsrätten redan är kulturpolitik. Så här säger jag i radioinslaget:

Mycket av upphovsrätten är i sin praktiska tillämpning redan kulturpolitik. Fast det är liksom en kulturpolitik under falsk flagg, som utger sig för att vara en objektiv administration av rättigheter. Ta till exempel privatkopieringsersättningen. Det läggs en avgift på varenda MP3-spelare, brännbar cd och så vidare som säljs, det är en summa pengar som ökar år för år och som börjar bli ganska betydelsefulla för delar av musiksektorn. De pengarna fördelas enligt väldigt kantiga procentsatser, där 40 % går till Stim, 30 % till Sami, 30 % till Ifpi… Fördelningen av alla de här pengarna är ju en uppenbar kulturpolitik. Jag tycker det är ett solklart exempel på varför man måste erkänna att upphovsrätten faktiskt handlar om kulturpolitik och våga diskutera den på sådant sätt, kanske till och med våga tala om sådant som kvalitet.

Procentsatserna, såväl för privatkopieringsersätting som för airtime på radio, är alldeles godtyckliga. De förhandlas aldrig om utan alla inblandade låtsas att de är huggna i sten. Men eftersom det är politiska beslut som möjliggör hela systemet som både kan och bör politiker peta i dessa procentsatser, så länge systemet finns kvar. Ett lika djärvt som enkelt förslag vore att ändra fördelningen så att 50 % går till Stim, 50 % till Sami och 0 % till Ifpi. Vem som helst inser att det skulle ge mer pengar till levande kulturskapare, på bekostnad av skivbolagen. Ganska mycket pengar dessutom. Vilken politiker kan säga att det inte vore en kulturpolitisk välgärning?

Nästa steg vore att titta närmare på den interna fördelningen inom organisationerna, som i dagsläget är extremt ojämn. Större delen av exempelvis Stims pengar går till en liten klick väldigt framgångsrika låtskrivare, medan de allra flesta får inga eller symboliska summor. Även detta skulle kunna förändras om man vågade erkänna att fördelningsnycklarna är kulturpolitik. Erik Josefsson har en idé om vad han kallar “regressiv airtime-ersättning“. Istället för att en låtskrivare ska få en fast summa för varje minuts radiospelning, utbetalas kanske “10000 kronor för första minuten i radio och 1 krona för tiotusende minuten”.
Kom igen, det skadar inte att åtminstone utreda! Möjligtvis skadas sämjan inom Stim och mellan Stim och Ifpi. Men det skulle bara vara bra. Kulturområdet behöver mer konflikt, inte mindre, mellan de pseudofackliga och de industriella aktörerna. Om kulturpolitiska förslag kan utlösa sådan konflikt bör det ses som ett bevis på att man lyckats med ambitionen att bredda kulturpolitiken.

Även Andreas Ekström intervjuas i radioinslaget. Han vill också att kulturpolitiken ska ta sig an upphovsrätten, närmare bestämt frågan om ekonomisk kontra ideell rätt. Hur förblir lite oklart, men även Andreas Ekström antyder att olika typer av rättighetshavare faktiskt inte behöver ha gemensamma intressen.

Kulturpolitiken lider av beröringsskräck gentemot frågor om upphovrätt. Varför är det så? För ett par veckor sedan nämnde jag frågan i förbifarten under ett panelsamtal i Almedalen och den plockades upp av P1-journalisten Kim Nordberg som gjorde ett inslag i P1:s Kulturnytt, vilket sänds idag. Mitt svar på frågan är att politikerna har dåligt självförtroende. Politiker som har kulturpolitik som sitt specialområde har vant sig vid en allt snävare avgränsning av området, vilket nog hänger samman med en allmänt defensiv attityd. Om man uppfattar sin uppgift som att värna området gentemot andra politiska prioriteringar återstår inte mycket utrymme för bredare visioner. Ett allra första steg borde vara att erkänna att upphovsrätten redan är kulturpolitik. Så här säger jag i radioinslaget: Mycket av upphovsrätten är i sin praktiska tillämpning redan kulturpolitik. Fast det är liksom en kulturpolitik under falsk flagg, som utger sig för att vara en objektiv administrat

Ligger i slutspurten på att skriva en bok. Mer om den senare. (Kan bara alldeles kort säga att det nu inte rör sig om min doktorsavhandling i historia, även om det skrivandet också borde vara på väg mot en slutspurt, utan om en annan bok, ett fritidsprojekt av mer personlig karaktär, till viss del baserat på sådant som redan avhandlats här på bloggen.)

Boken i fråga ska även göras till en ljudbok, tänkte jag. Vanligtvis tänker man sig att en ljudbok är identisk med pappersboken, bortsett från att att formatet är prat och inte tryck. En tråkigt formatnihilistisk idé! Om man nu tar sig tid att omsätta en bok i en ljudinspelning, kan man väl lika gärna ge utrymme för de egenheter som kan följa med ljudformatet. Ljudboken som jag funderar på att göra – vi får se om det blir av – kanske korrektare kunde benämnas “hörspel” eller rentav “radioteater”. Men jag vill ändå kalla den för ljudbok, dels på pin kiv, dels för att ställa frågan varför ljudbok måste vara synonymt med simpel uppläsning.

Nå, mer om detta senare. Ni kommer att inbjudas att medverka in inspelandet. Tills vidare vill jag ha er hjälp med en annan liten relaterad uppgift:

Finns det några låtar som innehåller ordföljden “tänka på refrängen”?

Svara i kommentarerna. Alla tips är till stor hjälp!

(Kuriosa: Uttrycket “att tänka på refrängen” kommer från den studentikosa sångcykeln Gluntarne, där en sångtext inleds:

Nu tror jag det kan vara tid
att tänka på refrängen
och efter dagens strid och frid
bege sig hem i sängen

Tack till Maritune för den upplysningen! Även om ursprunget saknar betydelse i just detta sammanhang. Här efterlyses det alltså andra låtar, helst befriade från alla studentikosa inslag, fast som innehåller frasen i fråga.)

Ligger i slutspurten på att skriva en bok. Mer om den senare. (Kan bara alldeles kort säga att det nu inte rör sig om min doktorsavhandling i historia, även om det skrivandet också borde vara på väg mot en slutspurt, utan om en annan bok, ett fritidsprojekt av mer personlig karaktär, till viss del baserat på sådant som redan avhandlats här på bloggen.) Boken i fråga ska även göras till en ljudbok, tänkte jag. Vanligtvis tänker man sig att en ljudbok är identisk med pappersboken, bortsett från att att formatet är prat och inte tryck. En tråkigt formatnihilistisk idé! Om man nu tar sig tid att omsätta en bok i en ljudinspelning, kan man väl lika gärna ge utrymme för de egenheter som kan följa med ljudformatet. Ljudboken som jag funderar på att göra – vi får se om det blir av – kanske korrektare kunde benämnas "hörspel" eller rentav "radioteater". Men jag vill ändå kalla den för ljudbok, dels på pin kiv, dels för att ställa frågan varför ljudbok måste vara synonymt

Erik Josefsson påpekar i en kommentar här att ordet “konsumtion” är missvisande, oavsett om man talar om energi eller om kultur. Helt rätt!
Tankarna går genast till en not i Alan Stoekl’s bok Bataille’s Peak, där en relevant distinktion förs fram:

It can be argued that he [Georges Bataille] did not make the distinction, in “The notion of expenditure“, /…/ between consumption (consommation) and what I would translate as burn-off (consumation).

Pardon my french, men på ren svenska finns ju ett passande ord: “förbränning”.

Såväl bilåkande som dans utgör former av förbränning: kemisk energi omvandlas till värme- och rörelseenergi (syre in, koldioxid ut). Vad som förbränns skiljer sig lite: Bilen bränner petroleum, dansaren bränner kolhydrater och annan mat. Ändå handlar det i bägge fallen om solljus, fixerat genom fotosyntes och därefter lagrat under längre eller kortare tid.
Såväl bilfärden som dansen är reflekterande solstrålar. The world is a disco ball, and we’re little mirrors, one and all. En fråga om fördröjning.

Termodynamikens andra lag och så vidare.

Kanske dags att hitta ett begrepp för kultur i omvandling som motsvarar ordet exergi. Det finns ju redan det här problemet med “kvalité” och “urval”.

Så fortsätter Erik Josefssons korta kommentar, som han (och andra) gärna får spinna vidare på.

Erik Josefsson påpekar i en kommentar här att ordet "konsumtion" är missvisande, oavsett om man talar om energi eller om kultur. Helt rätt! Tankarna går genast till en not i Alan Stoekl's bok Bataille's Peak, där en relevant distinktion förs fram: It can be argued that he [Georges Bataille] did not make the distinction, in "The notion of expenditure", /.../ between consumption (consommation) and what I would translate as burn-off (consumation). Pardon my french, men på ren svenska finns ju ett passande ord: "förbränning". Såväl bilåkande som dans utgör former av förbränning: kemisk energi omvandlas till värme- och rörelseenergi (syre in, koldioxid ut). Vad som förbränns skiljer sig lite: Bilen bränner petroleum, dansaren bränner kolhydrater och annan mat. Ändå handlar det i bägge fallen om solljus, fixerat genom fotosyntes och därefter lagrat under längre eller kortare tid. Såväl bilfärden som dansen är reflekterande solstrålar. The world is a disco ball, and we're l

Tenderloin, delar av Mission. Här och där i San Franciscos urbana ekologi, på vissa avsnitt av vissa gator, frodas någonting som väl är för flyktigt för att falla under den officiella definitionen av slum. Byggnaderna berörs inte, ej heller gatorna, men trottoarerna har här blivit en biotop som definieras av crack. Människospillror, flaxande och mumlande, tiggande och dealande, ömt fingrande på sina små glaspipor.
Mest slående vid passagen genom denna amerikanska crackslum, är hur den plötsligt får det europeiska heroinpundandet att framstå som någonting greppbart och odramatiskt. Visst är det miserabelt att se grönlänningar jaga drake sittande i sin egen skit strax väster om Köpenhamns huvudbangård, eller Stockholmpundarna famla med sprutor på Adolf Fredriks kyrkogård. Men crackslummen är något fullständigt annat.
Heroinpundaren är introvert, crackpundaren extrovert. Heroinpundaren drar sig i möjligaste mån undan till toaletter och källare, crackpundaren drar i sig sina snabba bloss direkt på gatan. Heroinpundaren saktar ner tiden i riktning mot en nollpunkt av stillastående frid, crackpundaren snabbar upp den till en explosion av upplevd potential. Sist men inte minst, finns det fungerande harm reduction-metoder för heroinmissbruk, som gör det möjligt att leva ett anständigt liv med kontrollerad utskrivning av liknande opiater, men någonting liknande går knappast att föreställa sig med crack.
Visst, bägge varianterna förekommer på bägge sidor av Atlanten. Men gravt förenklat tycks det ändå som att det i Europa och Amerika är olika slags drogberoenden som sätter prägel på respektive storstäders centralkvarter. Vadan denna skillnad mellan den gamla världen och den nya? Svar skulle kunna sökas på tre nivåer, från makro till mikro: en geo-ekonomisk, en politisk och en socio-kulturell nivå.
Geo-ekonomiskt är det simpelt: opiumvallmon växer främst i Asien, kokaplantan i Sydamerika, därav de olika avsättningsområdena för respektive plantas extrempotenta beredning. Förklaringen räcker långt men inte hela vägen, eftersom den helt bortser från efterfrågan, som å andra sidan är det enda som en renodlat socio-kulturell analys tar fasta på. Här är fältet fritt för spekulationer: Kan det rentav vara så att den gamla världens kultur begär heroinets stillande av begären, påminnande om Nietzsches varnande ord om en “europeisk buddhism“, medan den nya världen fortfarande söker en maximerad kraft i kokainet?
Händelsevis var det samma år, 1859, som den första oljan pumpades upp ur jorden och det första kokainet syntetiserades i nämnvärd mängd och med förbättrad metod. Parallellerna mellan olja och kokain skulle kunna dras betydligt längre. Ännu en kronologisk parallell: USA:s crack-epidemi (1984-1990) sammanfaller med en tid av historiskt låga oljepriser. Saudiarabien öppnade sina oljekranar och från Contras öppnade sina kokainkranar. Bägge sakerna kunde Reagan-administrationen ta på sig en stor del av äran för. Där har vi den realpolitiska nivån, som dock inte heller blir tillfredsställande som ensam förklaring. Även om det mycket väl kan tänkas att element inom statsapparaten såg fördelar i att en frustrerad svart befolkning blev slavar under beroenden, finns det fortfarande skäl till varför en viss drog och inte en annan får fäste vid en specifik plats, på en specifik tidpunkt och i en specifik kropp.

En intressant variant på den kulturella förklaringen till crackepidemin erbjuds av Joaquin Trujillo i “An Existential-Phenomenology of Crack Cocaine Abuse” [pdf]. Där analyseras intervjuer med crackheads med hjälp av Heideggers existentiella fenomenologi. På amerikaniserad heideggerianska konstateras:

Crack cocaine abuse distorts the World by radicalizing the drive–(power, potentiality)–to-be (Seinkönnen) such that the with-structure of existence is fully oriented toward liberating that potentiality. The addiction enervates the immediacy between the “I” and the “Thou” that unveils the World as presence crystallizing There-being (Dasein) /…/ into a World structured by I-It relations aimed largely at procuring the drug.

Sådant heideggerianiserande beskriver tjusigt men förklarar föga, vilket i slutändan tjänar till att avpolitisera hela komplexet. En rimlig förståelse av crackslummen i Tenderloin måste operera på alla nivåer samtidigt: från den ekonomi och ekologi som skapar en globalt varierande tillgång på växtmaterial med olikartade egenskaper, via geopolitiska fulspel på stormaktsnivå, till lokal politik och stadsplanering, ända ner till de enskilda missbrukarnas begär. Allt hänger ihop.

Tenderloin, delar av Mission. Här och där i San Franciscos urbana ekologi, på vissa avsnitt av vissa gator, frodas någonting som väl är för flyktigt för att falla under den officiella definitionen av slum. Byggnaderna berörs inte, ej heller gatorna, men trottoarerna har här blivit en biotop som definieras av crack. Människospillror, flaxande och mumlande, tiggande och dealande, ömt fingrande på sina små glaspipor. Mest slående vid passagen genom denna amerikanska crackslum, är hur den plötsligt får det europeiska heroinpundandet att framstå som någonting greppbart och odramatiskt. Visst är det miserabelt att se grönlänningar jaga drake sittande i sin egen skit strax väster om Köpenhamns huvudbangård, eller Stockholmpundarna famla med sprutor på Adolf Fredriks kyrkogård. Men crackslummen är något fullständigt annat. Heroinpundaren är introvert, crackpundaren extrovert. Heroinpundaren drar sig i möjligaste mån undan till toaletter och källare, crackpundaren drar i sig sina s