Entries from June 2009 ↓
June 9th, 2009 — rum
En hastig blick på valstatistiken visar på en intressant skillnad mellan Piratpartiet och Feministiskt initiativ – två så kallade uppstickarpartier, vilka bägge (om än i olika grad) hör till valets vinnare. Medan ena partiet framstår som platslöst, framstår det andra som platsspecifikt, vilket borde leda till vissa konsekvenser.
Piratpartiets röster är förbluffande jämnt fördelade över landet. Kvantitativt inriktade statsvetare får ge svar på frågan om jämnheten rentav är unikt inom svensk partipolitik. Länsvis varierar Piratpartiet bara mellan 5,4 % (Jönköpings län) till 8,0 % (Östergötlands län).
Endast i tre norrlandskommuner fick Piratpartiet aningen mindre än fyra procent av rösterna. Bara i en handfull kommuner nådde de över nio procent. Dessa starka piratfästen är dels universitetsorterna Linköping och Umeå, dels Orsa som med 10,1 % intar rekordpositionen – samt Stockholms kranskommuner Haninge, Upplands Väsby och Upplands Bro. Ytterförorternas arbetarklass tycks, vid sidan av studentorternas teknologpopulation, vara särskilt benägen att rösta på Piratpartiet. Skillnaderna ska dock inte överdrivas. Det verkligt påfallande är den jämna spridningen. Stad och landsbygd, nord och syd – skillnaderna är överlag försumbara. Tyder detta rentav på något som skulle kunna kallas nätpolitikens platslöshet?
Feministiskt Initiativ-siffrorna pekar i rakt motsatt riktning. Deras väljare är en extremt urban population. Relativt starka fästen är Stockholm (4,5 %), Malmö (4,5 %), Umeå (3,5 %) och Göteborg (3,3 %). Detta är flera gånger högre siffror än vad de får i de flesta andra kommuner, där Feministiskt Initiativ ofta får under en procent. Om vi sedan bryter ned siffrorna på stadsdelar, blir det ännu mer påfallande. Över tio procent på ställen som Aspudden, Södermalm och Möllevången säger en del, även om uppgifterna inte i sig kan ligga till grund för en renodlad klassanalys. Däremot väcks frågan: Kan man rentav tala om feminismens ortslighet?
Såväl PP som FI bör ha förutsättning att bejaka sina motsatta relationer till platsen. Kort sagt är det rimligt för dem att satsa på olika typer av val. Piratpartiet gjorde rätt i att satsa på Europavalet, och bör nu bevisa att de ser sitt mandat som ett redskap för nätpolitisk mobilisering på Europanivå, inte som en trampolin till riksdagen.
Feministiskt Initiativ, å andra sidan, bör dra konsekvensen av sitt ojämna stöd och i valet 2010 satsa på utvalda kommuner och landsting. Ett praktiskt problem med detta är att partiet då inte längre kan kretsa kring personen Gudrun Schyman, men det är ändå inte hållbart i längden. Ett mer principiellt problem skulle kunna vara att det då kan upplevas som att kvinnor än en gång hänvisas till de “små” frågorna, men den tanken bygger på ett missförstånd. Tvärtom är det på dessa nivåer som Feministiskt Initiativ kan finslipa sin nya idé om att tillämpa ett feministiskt perspektiv på alla tänkbara partipolitiska områden. Inte minst tanken på en feministisk transportpolitik är oerhört tilltalande. Ingen pardon med den manliga bensinpöbeln!
Inom otaliga kommunala nämnder och styrelser kan det hamna feminister som därifrån får möjlighet att experimentera med att lyfta detaljfrågor till offentligheten och koppla dem samman i en ny typ av politisering. Om detta görs med framgång i kommunerna, ökar möjligheterna för Feministiskt Initiativ att i framtiden komma vidare till riksdagen. Alternativet är att bli en kortsiktig och personfixerad rörelse.
Vad många nu tycks glömma bort, är att även Feministiskt Initiativ var en segrare i Europavalet. Genom att de kom över två procent, kommer de att få sina valsedlar betalda och distribuerade över hela landet nästa år, även i de kommuner där de ställer upp. (Nej, det gällde tydligen bara nästa Europaval.)
Någonting kan också sägas om två andra “småpartier”, som tvärtom hörde till Europavalets förlorare. Sverigedemokraterna och Junilistan är bägge väldigt platsbundna enligt valstatistiken. De är dessutom varandras spegelbilder. I norr är JL stark och SD svaga, i syd är SD starka och JL svag. Sambandet är så tydligt att man inte kan komma ifrån tanken att de fyller liknande funktioner.
Något sådant samband finns inte alls mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Tvärtom visar det sig att i de kommuner som SD är starka, är ofta även PP starka. Detta tycks gå på tvärs mot många kommentatorers slentrianförklaring om att PP tar röster från SD. Även här finns något för statsvetarna att bita i.
Om man bryter ner Sverigedemokraternas röster på stadsdelsnivå, blir det ännu mer tydligt hur platsbundet partiet är. Åtminstone i Skåne, visar de sig ha skyhöga röstsiffror just i de etniskt rena villaghetton som ligger nära invandrardominerade områden. Sverigedemokraterna utnyttjar platsspecifika rädslor för att erövra platser i kommunerna för att föra en enfrågepolitik, vars enda sikte egentligen är riksdagen. På vägen har man lyckats få med sig lokala avhoppare från etablerade partier.
En liknande hävstångsmetod skulle kunna användas med framgång av Feministiskt Initiativ. En viktig skillnad är givetvis att FI inte bör syssla med att exploatera rädsla. En annan är att medan SD försöker reducera alla politiska frågor till en lösning (reduktion), finns hos FI en motsatt ambition att tillämpa ett konsekvent perspektiv för att nå fram till en mångfald nya lösningar (multiplikation). En feministisk transportpolitik är tänkbar, men knappast en utpräglat nationalistisk – Sverigedemokraternas transportpolitik torde snarare vara populistisk, inriktad på att tillfredsställa bensinpöbeln.
Piratpartiet har däremot ingenting att göra i kommunerna. Lösa kommunplaner har uttryckts bland annat av piratpartisterna i Hylte, en halländsk håla som pekats ut som “pirattätast i Sverige”. Hela 3,4 % av de röstberättigade där uppges vara medlemmar i PP – som ändå inte fick mer än 4,9 % av rösterna!
Nätpolitiken kan och bör förvisso korsbefruktas med lokal och platsspecifik politik. Men det bör inte ske på den partipolitiska vägen, utan genom ett mycket friare experimenterande – något som den feministiska politiken redan har ägnat sig åt i åratal.
En hastig blick på valstatistiken visar på en intressant skillnad mellan Piratpartiet och Feministiskt initiativ - två så kallade uppstickarpartier, vilka bägge (om än i olika grad) hör till valets vinnare. Medan ena partiet framstår som platslöst, framstår det andra som platsspecifikt, vilket borde leda till vissa konsekvenser.
Piratpartiets röster är förbluffande jämnt fördelade över landet. Kvantitativt inriktade statsvetare får ge svar på frågan om jämnheten rentav är unikt inom svensk partipolitik. Länsvis varierar Piratpartiet bara mellan 5,4 % (Jönköpings län) till 8,0 % (Östergötlands län).
Endast i tre norrlandskommuner fick Piratpartiet aningen mindre än fyra procent av rösterna. Bara i en handfull kommuner nådde de över nio procent. Dessa starka piratfästen är dels universitetsorterna Linköping och Umeå, dels Orsa som med 10,1 % intar rekordpositionen - samt Stockholms kranskommuner Haninge, Upplands Väsby och Upplands Bro. Ytterförorternas arbetarklass tyc
June 8th, 2009 — _praxis, antipiratism, konst, kulturpolitik
Söndag eftermiddag slog Berlusconi-staten till mot SALE, en av de lokaler som i officiellt samarbete med Venedigbiennalen är värd för “collateral events”, däribland Embassy of Piracy. Fyra ambassadörer var vid tillfället närvarande i lokalen, arbetande med att färdigställa en installation: Carrie Roseland, Kristin Eketoft, Palle Torsson och Tobias Bernstrup. Plötsligt tågade det in tio kostymklädda män från Guardia di finanzia, en av Italiens flera specialpolisstyrkor, som rentav har militär status och som bland annat har ansvar för att bekämpa piratkopiering. Det var exempelvis Guardia di Finanzia som i höstas blockerade The Pirate Bay för italienska användare och pekade om den till en sidan kontrollerad av intresseorganisationen Ifpi.
Polisernas första ord när de stormade in på SALE: “You cannot have The Pirate Bay here“. Ambassadörerna tvingades uppvisa sina pass och registreras av den italienska staten, medan polisagenterna gick igenom installationens innehåll: Papperspyramider, tryckta ballonger, textmaterial och en gammal dator som råkade stå där. Vad de hade hoppats hitta är oklart, men ingenting kunde konfiskeras. Möjligen skulle screentryck-utrustningen ha varit en sak att slå till mot, eftersom den använts till att massproducera kläder med en logotyp som kombinerar Venedigbiennalens skyddade varumärke med The Pirate Bays välkända skepp. Men kanske förstod agenterna inte detta. Ambassadörerna tilläts gå, medan en av de ansvariga för SALE togs med till polisstationen för ett kort förhör.
Specialpoliserna slog uppenbarligen inte till mot några misstänkt olagliga handlingar, utan mot en kontroversiell närvaro av en diffus grupp. Kort sagt får väl razzian ses som ett misslyckat försök till politisk censur.
Läs det engelskspråkiga pressmeddelandet från Embassy of Piracy.
Söndag eftermiddag slog Berlusconi-staten till mot SALE, en av de lokaler som i officiellt samarbete med Venedigbiennalen är värd för "collateral events", däribland Embassy of Piracy. Fyra ambassadörer var vid tillfället närvarande i lokalen, arbetande med att färdigställa en installation: Carrie Roseland, Kristin Eketoft, Palle Torsson och Tobias Bernstrup. Plötsligt tågade det in tio kostymklädda män från Guardia di finanzia, en av Italiens flera specialpolisstyrkor, som rentav har militär status och som bland annat har ansvar för att bekämpa piratkopiering. Det var exempelvis Guardia di Finanzia som i höstas blockerade The Pirate Bay för italienska användare och pekade om den till en sidan kontrollerad av intresseorganisationen Ifpi.
Polisernas första ord när de stormade in på SALE: "You cannot have The Pirate Bay here". Ambassadörerna tvingades uppvisa sina pass och registreras av den italienska staten, medan polisagenterna gick igenom installationens innehåll: Papperspyramide
June 8th, 2009 — _praxis, konst
Vi har förvisso varit på konstutställning också. Beskådat, fast aldrig äntrat biennalområdet med beskådandet som huvudsyfte. Igår så plankade vi in med en båtburen demonstration, vilket gav en intressant första orientering. Idag promenerade vi snällt och lydigt in, viftandes med våra ackrediteringar, som vi har i egenskap av konstnärer i ett till biennalen affilierat projekt, som ju Embassy of Piracy är (via den oerhört diffusa Internetpaviljongen). Syftet med dagens besök var först och främst att placera ut papperspyramider på och vid valda konstverk, för att fotografera, bearbeta och ställa ut denna dokumentation. Vi närmade oss alltså konsten inte intresselöst, som Immanuel Kant ville ha det, utan med mycket starka intressen av att producera någonting, som inte i första han var konstkritik i form av bloggposter.
Vi hade heller inte jättemycket tid. Vi kollade in den stora huvudutställningen som Daniel Birnbaum curerat, fast inte den del som placerats i Arsenale. Därtil ett antal nationella paviljonger, närmare bestämt Brasilien, Egypten, Israel, Japan, Ryssland, Serbien, Sydkorea, Tyskland, Uruguay, Österrike samt den Nordiska paviljongen. Av dessa paviljonger rådde det inget tvivel om att Rysslands stack ut med sina överdådiga installationer och den kaxiga titeln “Victory over the future”. Nämnas bör dels Alexei Hallimas effektfulla installation som rör sig mot ett antiklimax med rummets väggar målade i vit UV-färg (bild ovan), dels Gosha Ostretsovs spöklikt inredda trästuga i källaren. Samt inte minst Andrei Molodkins frustande maskin där olja och blod pumpas in i Nike från Samotrake. Rummet är kvalmigt av hetta och petroleum. Konstnären uppger uttryckligen att det handlar om tjetjensk olja och tjetjenskt blod. “Ju dyrare olja och gas blir, desto fler vapen köps av de länder som producerar olja och gas.” Detsamma kunde sägas om konst. Rysslands paviljong andas av en oblyg rikedom och de feta plånböckerna hos de ryska konstvärldsmänniskorna i Venedig är en ständig snackis.
Även den serbiska paviljongen imponerar, med sina filtar vävda av uppemot två ton mänskligt hår som Zoran Todorović samlat in från frisörsalonger och militärbaracker. Brasilien visar oemåtståndligt pixelornamentaliska målningar av Delson Uchôa. Japan lyckas däremot inte hålla sig på rätt sida av kitschgränsen. Egypten är mycket riktigt “rörande dålig. Tysklands installation har på pappret en omfattande diskurs om allt från datormodellering till en talande katt, men liknar i praktiken mest IKEA. Vilket i stort sett också kan sägas om den Nordiska paviljongen. Åh, dessa klyschiga nationella särdrag. Norden = sval heminredning. Sen får man höra att den skulle förstås i dialog med den bredvidliggande danska paviljongen. Där ringlade sig dock en kö, och allt sådant bortprioriterades i detta hastiga biennalsvep.
Huvudutställningen blir tema för ett andra inlägg.
Vi har förvisso varit på konstutställning också. Beskådat, fast aldrig äntrat biennalområdet med beskådandet som huvudsyfte. Igår så plankade vi in med en båtburen demonstration, vilket gav en intressant första orientering. Idag promenerade vi snällt och lydigt in, viftandes med våra ackrediteringar, som vi har i egenskap av konstnärer i ett till biennalen affilierat projekt, som ju Embassy of Piracy är (via den oerhört diffusa Internetpaviljongen). Syftet med dagens besök var först och främst att placera ut papperspyramider på och vid valda konstverk, för att fotografera, bearbeta och ställa ut denna dokumentation. Vi närmade oss alltså konsten inte intresselöst, som Immanuel Kant ville ha det, utan med mycket starka intressen av att producera någonting, som inte i första han var konstkritik i form av bloggposter.
Vi hade heller inte jättemycket tid. Vi kollade in den stora huvudutställningen som Daniel Birnbaum curerat, fast inte den del som placerats i Arsenale. Därtil e
June 6th, 2009 — _praxis, film, konst, kulturpolitik
June 6th, 2009 — kontroll
Rick Falkvinge är givetvis allt annat än “ultrakapitalist”, om man definierar “kapitalism” som någonting mer än blott en åsikt. Materialistiskt betraktat, i linje med Marx, är kapitalisten den som äger kapital samt använder detta kapital för att ackumulera mer kapital. Då är Rick Falkvinge sannerligen inte kapitalist, även om han heller inte är en arbetare som säljer sin arbetskraft. Om det nu ens är relevant att använda klassbegrepp för att etikettera individer. Hur som helst så är åsikter någonting annat.
Citatet, som kommer ur ett längre personporträtt av Rick Falkvinge, kan vara värt att läsa i sitt sammanhang, för genast därpå talar han om “digital kommunism”. Bara det borde nog räcka för att tagga ner i farhågorna om att piratpartiet skulle ha en dold högeragenda. Och om nu vissa inom partiet skulle vilja gå i sådan riktning, finns det alldeles säkert tillräckligt med andra som verkligen inte vill det, så det värsta som skulle kunna hända vore en partisplittring. (Vilket förresten alls inte alltid behöver vara en dålig sak.)
Nu tror jag alls inte att så kommer att ske. Jag underströk också detta när Claes Lönegård på Fokus intervjuade mig till den aktuella artikeln. Visserligen är det sannolikt att vissa interna slitningar kommer att uppstå om nu Piratpartiet får tillgång till ett eller flera mandat i Europaparlamentet. Men jag tror faktiskt inte att de kommer att följa en simpel vänster/höger-linje.
Om vi ska tillåta oss att spekulera lite, är andra motsättningar inom Piratpartiet betydligt mer sannolika. Inte minst är det lätt att föreställa sig hur minimalism ställs mot ideologisk breddning. Medan vissa kanske föredrar att låta Piratpartiet vara ett strikt avgränsat “fokusparti”, funderar andra på hur den gemensamma synen på fri informationsdelning kan få relevans för alla möjliga andra politikområden, även bortom sådant som patentens betydelse för fattiga länders situation.
En mer praktisk motsättning, som inte är mindre tänkbar, skulle kunna gälla synen på hur partiets representation i Bryssel ska användas. Antingen kan man se Bryssel som en språngbräda mot riksdagen, alltså sätta det egna partiet först. Eller så kan man använda sitt betalda kansli till att sammanställa information och mobilisera opinioner för att uppnå förändring i Europa, i allianser som ser bortom enskilda partiers taktik.
Så tänkte jag, när jag sade bland annat de ord som citeras i artikeln:
– För Rick Falkvinge är det här så viktigt, stort och historiskt att jag tror han helt uppriktigt har lämnat de eventuella högerpolitiska drivkrafter han tidigare hade bakom sig, säger Fleischer.
– Han ser verkligen piratpartiet som en historisk rörelse som är i analogi med arbetarrörelsens, miljörörelsens och gayrörelsens framväxt. Det är inte bara retorik, så tror jag faktiskt han tänker.
För övrigt så utgör Rick Falkvinges senaste bloggpost ett ganska intressant exempel. Det är ganska välskriven science fiction, en ljus framtidsvision – fast extremt naiv, det att den uträknar varje matkris och energikris. I den mån som de ämnena berörs, antyds att de kan lösas som med ett trollslag, enbart genom att avskaffa patentsystemet. Vilket givetvis inte stämmer. Men sådan naivism kan i sig inte utgöra ett argument mot Piratpartiets förmåga att katalysera vissa förändringar. Åtminstone inte för oss som ser på röstande som en handling, inte som en bekännelse – pragmatiskt, inte programmatiskt. Framför allt: kom ihåg att partipolitik inte är allt. Långt, långt, långt ifrån.
Rick Falkvinge är givetvis allt annat än "ultrakapitalist", om man definierar "kapitalism" som någonting mer än blott en åsikt. Materialistiskt betraktat, i linje med Marx, är kapitalisten den som äger kapital samt använder detta kapital för att ackumulera mer kapital. Då är Rick Falkvinge sannerligen inte kapitalist, även om han heller inte är en arbetare som säljer sin arbetskraft. Om det nu ens är relevant att använda klassbegrepp för att etikettera individer. Hur som helst så är åsikter någonting annat.
Citatet, som kommer ur ett längre personporträtt av Rick Falkvinge, kan vara värt att läsa i sitt sammanhang, för genast därpå talar han om "digital kommunism". Bara det borde nog räcka för att tagga ner i farhågorna om att piratpartiet skulle ha en dold högeragenda. Och om nu vissa inom partiet skulle vilja gå i sådan riktning, finns det alldeles säkert tillräckligt med andra som verkligen inte vill det, så det värsta som skulle kunna hända vore en partisplittring.
June 5th, 2009 — _praxis, _producent/konsument, konst, kulturpolitik, staden
Förra inlägget nämnde en demonstration till båts. Under fredagen gick den av stapeln och blev faktiskt till någonting närmast episkt. Arrangörer var aktivisterna kring konstlokalen och sociala centret Sale, med gästspel från oss på Embassy of Piracy. Här kommer ingen fullständig berättelse, men väl fyra bilder och ett manifest.
Demonstrationen (totalt cirka sextio personer) inne på Venedigbiennalen, dit vi plankade med de tre båtarna och tågade rätt in i utställningslokalerna medan tal hölls och flygblad delades ut. “This is not a performance”, betonades det, även om ingen på allvar tror att en så fullständig utanförposition kan uppnås. (Jämför med inlägget om “konstpeppens politik“.) Responsen från biennalens besökare och anställda var positiv.
Här står vi inne i en ytterst tilltalande gigantinstallation av Tomas Saraceno, vilket omedelbart påminner om ett visualiserat internet av pyramider, men vars fullständiga titel lyder Galaxies Forming Along Filaments, Like Droplets Along the Strands of a Spiders Web.
Gruppfoto utanför biennallokal. Pirat-estetiken var som synes ytterst framträdande. Huruvida folket från Sale brukar köra den, eller gjorde de på grund av samarbetet med oss, är inte helt klart. Hur som helst bidrog det till att späda på det redan väldigt intensiva surret i biennalvärlden om vad The Pirate Bays närvaro egentligen innebär. Ingen vet, men alla pratar om saken.
Båtarna åker vidare med piratflaggor, musik och sextio demonstranter. Efter biennalen bar det av till Palazzo Ducale och till nya privata konstmuseet Punta della Dogana. På dessa ställen var mottagandet delvis ett annat, vilket förstås hade att göra med att påpeka “this is not a performance” var betydligt lägre.
Tobias Bernstrup och Mai Ueda framför hymnen Pirates of the Internets ute på en av båtarna på sjön, en bra bit bort från de storögda turisterna vid Markusplatsen, som bör har hört ganska bra för båtens ljudsystem var fett.
Vad gällde då det hela? En mer ingående analys av kan få vänta. En massa sades i talen, både om de konkreta förhållandena i Venedig och om den abstrakta kopplingen till The Pirate Bay. Här får det räcka med att citera texten från det flygblad som delades ut:
Venice is a culture factory; Biennale, museums, art foundations and events.
This factory is based on the exploitation of precarious labor, on the employment of interns and of not remunerated workers.
A few people take advantage from the richness that everyone is producing.
Art, language, culture and knowledge are common goods. They belong to us.
We are precarious workers, trainees, students.
We are cultural mediators at Punta della Dogana, that is students working for free in the didactics.
We are workers of the cooperatives at the Civic Museums, with no certainty about the stability of our wage.
We are temporary workers at the Biennale, forced to a non remunerated training of two weeks with no guarantee of being employed.
We are not asking for some help in a time of crisi, we just want to get what appertains to us, always. More income, less precarization, higher wages, fair housing conditions, free access to knowledge and culture.
ARE YOU A PRECARIOUS WORKER IN A CULTURE FACTORY SOMEWHERE IN THE WORLD?
BECOME A REBEL AND TELL US YOUR STORY AT: SALEDOCKS@GMAIL.COM
Slut citat; start diskussion; återkommer till händelsen och ämnet.
Förra inlägget nämnde en demonstration till båts. Under fredagen gick den av stapeln och blev faktiskt till någonting närmast episkt. Arrangörer var aktivisterna kring konstlokalen och sociala centret Sale, med gästspel från oss på Embassy of Piracy. Här kommer ingen fullständig berättelse, men väl fyra bilder och ett manifest.
Demonstrationen (totalt cirka sextio personer) inne på Venedigbiennalen, dit vi plankade med de tre båtarna och tågade rätt in i utställningslokalerna medan tal hölls och flygblad delades ut. "This is not a performance", betonades det, även om ingen på allvar tror att en så fullständig utanförposition kan uppnås. (Jämför med inlägget om "konstpeppens politik".) Responsen från biennalens besökare och anställda var positiv.
Här står vi inne i en ytterst tilltalande gigantinstallation av Tomas Saraceno, vilket omedelbart påminner om ett visualiserat internet av pyramider, men vars fullständiga titel lyder Galaxies Forming Along Filaments, Like Dro
June 5th, 2009 — _praxis, antipiratism, konst
Elsa Westerstad på Fokus spekulerar kring det eventuella mötet här i Venedig mellan Embassy of Piracy/The Pirate Bay och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Nå, just Kulturutredningen hade kanske inte stått på agendan. Våra diplomatiska aktiviteter rör sig för närvarande mer på en europeisk nivå, där ett kriget mot det öppna nätet är omedelbart hotande. Ett lämpligt ämne att diskutera här i Italien, vore förstås ministerns och moderaternas intima samröre med Berlusconi. Mötet tycks dock inte bli av. Kulturministern väjde i sista stund.
Igår hade Iaspis ett trevligt mingel för det svenska konstvärldsfolket vid en venetiansk brygga. Embassy of Piracy var givetvis inbjudna och representerade internet med ett stort antal specialtryckta ballonger, några pyramider och ganska många glas med spritz.
Som förutseende diplomater hörde vi av oss till kulturministern tidigare på eftermiddagen, för att bekräfta att allt var klart. Hennes assistent lät dock hälsa att Venedigbesöket var inställt. Lena Adelsohn Liljeroth skulle tydligen stanna i Stockholm för att bedriva något slags valrörelse. Samtidigt upplyste dock våra källor på Iaspis om att kulturministern hade OSA:t jakande. Alla där var inställda på att hon skulle dyka upp. Men ingen kulturminister dök upp.
Våra diplomatiska aktiviteter fick föras med andra medel, bland annat med extremt många ballonger bland den dansande publiken på den nordiska paviljongens stora fest på en gammal flygplats på Lido. Ballongernas motiv, som vi även har trycker på kläder åt alla som vill, är en ihopmixning av Venedigbiennalens och The Pirate Bays logotyper. (Eventuellt blir kläderna därmed olagliga att sälja och även köpa, då det skulle kunna uppfattas som produktpirateri.)
För övrigt fortsätter italienska dagspressen att skriva om vår närvaro på biennalen. Idag rasar ordföranden för SIAE, italienska Stim, mot att vi är inbjudna av en utställning som har officiell koppling till biennalen. Enligt dem kan otillåten kopiering aldrig ha något med konst att göra.
Nu ska vi följa med en demonstration som bekvämt nog använder sig av båtar. Fler uppdateringar följer.
Uppdatering, 19.00: Episk demonstration med båtarna. Återkommer om den.
Här är länk till artikeln där SIAE uttalar sig mot vårt deltagande på Venedigbiennalen. Maskinöversättning till svenska är smått obegriplig men underhållande. Smaka bara på rubriken: Pirate Bay till butikerna av salt, den SIAE attacken: “Initiativ skadligt”. (Angående saltet så är förvisso Sale, det sociala center där vi håller till, ett gammalt saltlager.
Här finns en annan italiensk artikel om oss, som också kan läsas i maskinöversättning. Minst lika obegripligt vackert, typ så här:
Virtual misshandel, men inte för mycket, eftersom den svenska pirater i nätverket är i Venedig för att få deras bidrag till scenen “off” i en biennalen som knappast öppna dörrarna för folk gillar det. /…/
Varför barnen inte vistas på våra händer: utställningar och seminarier, med en hastighet av en per månad. “I den här staden finns det en linje av utveckling som bygger på modern konst, som är kopplad till framväxten av nya unga arbetstagare, mer och mer otrygga. Anche alla stessa Biennale». Även vid biennalen själv. Det konstnärliga och kulturella diskurs är sammanflätad med den politiska. “The Pirate Bay är upp mot den konstgjorda införandet av immateriella vi med exploatering och privatisering av kreativitet. Due lati della stessa medaglia». Två sidor av samma mynt”.
I Laguna, införandet av pirater hade redan skapat förödelse “Vi fick en officiell inbjudan, då vi måste förstå att det fanns ett tryck …», säger Magnus.
Elsa Westerstad på Fokus spekulerar kring det eventuella mötet här i Venedig mellan Embassy of Piracy/The Pirate Bay och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Nå, just Kulturutredningen hade kanske inte stått på agendan. Våra diplomatiska aktiviteter rör sig för närvarande mer på en europeisk nivå, där ett kriget mot det öppna nätet är omedelbart hotande. Ett lämpligt ämne att diskutera här i Italien, vore förstås ministerns och moderaternas intima samröre med Berlusconi. Mötet tycks dock inte bli av. Kulturministern väjde i sista stund.
Igår hade Iaspis ett trevligt mingel för det svenska konstvärldsfolket vid en venetiansk brygga. Embassy of Piracy var givetvis inbjudna och representerade internet med ett stort antal specialtryckta ballonger, några pyramider och ganska många glas med spritz.
Som förutseende diplomater hörde vi av oss till kulturministern tidigare på eftermiddagen, för att bekräfta att allt var klart. Hennes assistent lät dock hälsa att Venedigbesök
June 5th, 2009 — _p2p
En gång i tiden, på 1990-talet, talades det om “det svenska musikundret” och man syftade på exporten av cd-skivor. Exportintäkter gick även till att finansiera den svenska naziströrelsen. Sverige var enligt uppgift världens främsta exportör av så kallad vit makt-musik. Så inte längre. Nazistsidan Info-14 rapporterar att skivbolaget Frihetsrock nu läggs ned:
Det har sedan länge varit en faktor i nationell skivproduktion att filladdning skadar verksamheten och försvårar produktionen av nya verk, speciellt desto mer påkostade.
Varför nazisterna talar om “filladdning” är oklart. Kanske anser de att själva begreppet “fildelning” är judiskt, kommunistiskt etc. Hur som helst ter sig förklaringen inte riktigt helgjuten. Ett flertal torrents från Frihetsrock finns därute, men i stort sett ingen som fröar (seedar) dem. Och väl är väl det. Om fildelningen dödat nazistmusiken är det inte för att folk kopierar den i stället för att köpa den. Det är för att folk kan hitta bättre musik än den nazistiska att kopiera.
Efter dessa hemskheter kan vi avsluta med en bild på en snel hest, som enligt tidningen Ridsport har fått namnet “Pirate Bay”!
En gång i tiden, på 1990-talet, talades det om "det svenska musikundret" och man syftade på exporten av cd-skivor. Exportintäkter gick även till att finansiera den svenska naziströrelsen. Sverige var enligt uppgift världens främsta exportör av så kallad vit makt-musik. Så inte längre. Nazistsidan Info-14 rapporterar att skivbolaget Frihetsrock nu läggs ned:
Det har sedan länge varit en faktor i nationell skivproduktion att filladdning skadar verksamheten och försvårar produktionen av nya verk, speciellt desto mer påkostade.
Varför nazisterna talar om "filladdning" är oklart. Kanske anser de att själva begreppet "fildelning" är judiskt, kommunistiskt etc. Hur som helst ter sig förklaringen inte riktigt helgjuten. Ett flertal torrents från Frihetsrock finns därute, men i stort sett ingen som fröar (seedar) dem. Och väl är väl det. Om fildelningen dödat nazistmusiken är det inte för att folk kopierar den i stället för att köpa den. Det är för att folk kan hitta bättre m
June 4th, 2009 — antipiratism, historia, konst, musik, politisk ekonomi, staden
Pirater från norr attackerar Venedig – igen. Även förra gången var kopieringen deras vapen. Om detta berättar Fernand Braudel, den store historikern, sammanfattar i sin fascinerande skrift Kapitalismens dynamik. Först en sammanfattning av det kronologiska och geopolitiska sammanhanget.
Venedigs klassiska storhetstid som finansiellt centrum och som huvuddepå för orientaliska kryddor inleddes omkring 1380. Efter att ha hållt denna position i över hundra år, inleddes en ekonomisk dragkamp mellan norra och södra kontinenten. Plötsligt tog Antwerpen över kring år 1500, varpå i slutet av seklet tyngdpunkten åter förskjöts söderut till Genua, som förvandlades till Europas clearingcentral. Från år 1621 gör sig sedan Amsterdam till världens centrum, ett förhållande som stabiliseras under nästan 200 års tid. Därefter sker (1780-1815) en förskjutning till London, som blir den första metropolen som inte har karaktär av en stadsstat. Med 1929 års finanskrasch övertas positionen av New York, där den än så länge tycks ha stannat, även om utfallet av 2008 års krasch ännu inte kan summeras. Fernand Braudel konstaterar att en kris antingen stärker ekonomins centrum, eller bekräftar uppkomsten av ett nytt.
När kapitalismens centrum förflyttas, betyder det inte att den materiella basen förflyttas, inte heller om nya tekniska innovationer. Det handlade helt enkelt om kopiering, understryker Fernand Braudel:
Amsterdam kopierar Venedig liksom London skulle komma att kopiera Amsterdam och New York kopierade London.
Inte bara finansväsendets maskineri kopierades. Nordeuropéernas ekonomiska triumf över Norditaliens stadsstater, inleddes med simpel piratkopiering av märkesvaror.
Vad som bevisats är att Medelhavsvärlden från och med 1570-talet ofredades, stördes och plundrades av nordeuropeiska köpmän, och att dessa inte byggde upp sin första förmögenhet med hjälp av Indienkompaniet och äventyr på de sju haven. De störtade sig över de befintliga rikedomarna i Medelhavet och kapade åt sig dem med alla medel, goda som dåliga. De översvämmade detta hav med billiga textilvaror, ofta av kamlott men medvetet imiterande de utmärkta sydeuropeiska textilierna, och försåg dem med rentav allmänt erkända venetianska sigill innan de under denna ”etikett” sålde dem på Venedigs vanliga markander. Medelhavsindustrin förlorade snabbt både sina kunder och sitt rykte. Tänk er vad som hade hänt om under tjugo, trettio, fyrtio år de nya länderna hade haft möjlighet att regelmässigt dumpa priserna på utrikes eller rentav inomamerikanska marknader genom att sälja sina produkter med etiketten made in USA.
Nordeuropéernas triumf byggde alltså inte på ett bättre affärssinne eller på den industriella konkurrensens naturliga spel (även om de förvisso drog fördel av sina lägre löner), och inte heller berodde den på deras anslutning till reformationen. Deras politik gick helt enkelt ut på att inta de gamla vinnarnas plats, med bland annat våldet som hjälp. Det behöver knappast påpekas att denna regel fortlever.
Vi uppmanas alltså att reflektera över hur stor roll som immaterialrättsliga monopol faktiskt spelar i upprätthållandet av ekonomiska metropolers position. Med dessa ekonomiska maktpositioner (fast alltså inte som en följd av immaterialrättsliga monopol) följer en rad andra karakteristiska drag som Fernand Braudel noterar:
Spjutspetstekniken brukar också finnas där, tillsammans med den åtföljande grundforskningen. Där bor “friheterna” som inte är helt mytiska men heller inte helt reella. Tänk på vad som menas med det venetianska livets frihet, de holländska friheterna eller de engelska!
Andra kulturfenomen blomstrar upp först när ekonomin är på nedgång. Venedigs musikliv nådde sin storhetstid först i början av 1700-talet, med inte minst Antonio Vivaldi. (Stor kräsenhet anbefalles vid letande efter inspelningar av barockmusik. Det allra mesta är skräp. Nybörjarens tumregel bör vara att endast acceptera Vivaldi-inspelningar med Il Giardino Armonico. Börja med kammarkonserterna på The Pirate Bay!)
Vivaldi tycks bekräfta Nietzsches tes om “Musiken som senkomling i all kultur” (MAM, 171).
Av alla konster som under bestämda sociala och politiska förhållanden brukar växa fram på en viss kulturnivå, spirar musiken alltid som den sista av alla plantor, under hösten och nedgångstiden för den kultur den tillhör /…/ Ja ibland ekar musiken som en gången tidsålders språk in i en undrande ny värld och kommer för sent.
Tvåhundra år efter Venedigs kommersiella storhetstid blommar dess musik upp. Femhundra år senare är det dags för turistindustrin. Även den bygger på att koncentrera ekonomisk aktivitet till centrumpunkter, vilka dock inte organiseras koncentriskt utan som diskreta punkter sammankopplade av flygplatsnätverk. Punkterna tenderar att homogeniseras internt, medan de strävar efter att kommunicera en heterogenitet i förhållande till varandra.
Turistindustrin i Venedig befinner sig i tät allians med samtidskonsten. Venedig är på intet vis ett kontinuerligt konstnärligt centrum för konstnärlig produktion, men blir vartannat år konstvärldens viktigaste närvaroplats. Som sammankomst fyller Venedigbiennalen en funktion liknande den gamla tidens mässor vars rytmer och räckvidd Fernand Braudel studerat i utsökt detalj. (Han påpekar förresten mässornas frånvaro i Venedig under stadens kommersiella storhetstid).
I anslutning till turistindustrins antimarknad dyker det närmast automatiskt upp försäljare av piratkopierade väskor, alltid av västafrikanskt ursprung. I princip kan de nog fortfarande förstås i linje med Fernand Braudels skildring, men oddsen för att Västafrika därigenom ska ta över som världsekonomins nya centrum, eller ens närma sig, får nog anses låga. Om inte annat finns våldsmakten hos paramilitära Guardia di Finanza som inte bara försöker sätta dit försäljare av piratväskor, utan även kan bötfälla de turister som köper piratkopior. För övrigt är det samma militärpolis som verkställde den italienska blockeringen av The Pirate Bay så länge den var i kraft förra året.
Hur kan man då förstå Embassy of Piracy i relation till Venedig som konst-/turistindustriell metropol? Säkerligen finns det historiska paralleller, men det handlar denna gång knappast om att “inta de gamla vinnarnas plats”, annat än i väldigt bokstavlig bemärkelse (för visst har vi intagit en fysisk plats, närmare bestämt S.a.L.E.) Internet är varken en plats som kan ta över efter en annan geografisk plats, eller någon slags “virtuell” platslöshet. Internets (outernets?) är en metod för att materialisera nätverk. Bland annat genom de kopimi-pyramider som fortsätter att vikas i mängder och kommer att dyka upp här och var vid olika interventioner kring Venedigbiennalen.
Återkommer med fler rapporter, för här är internets vid god vigör. Vi har även walkie-talkies!
Pirater från norr attackerar Venedig – igen. Även förra gången var kopieringen deras vapen. Om detta berättar Fernand Braudel, den store historikern, sammanfattar i sin fascinerande skrift Kapitalismens dynamik. Först en sammanfattning av det kronologiska och geopolitiska sammanhanget.
Venedigs klassiska storhetstid som finansiellt centrum och som huvuddepå för orientaliska kryddor inleddes omkring 1380. Efter att ha hållt denna position i över hundra år, inleddes en ekonomisk dragkamp mellan norra och södra kontinenten. Plötsligt tog Antwerpen över kring år 1500, varpå i slutet av seklet tyngdpunkten åter förskjöts söderut till Genua, som förvandlades till Europas clearingcentral. Från år 1621 gör sig sedan Amsterdam till världens centrum, ett förhållande som stabiliseras under nästan 200 års tid. Därefter sker (1780-1815) en förskjutning till London, som blir den första metropolen som inte har karaktär av en stadsstat. Med 1929 års finanskrasch övertas positionen av N
June 3rd, 2009 — _praxis, konst
