“Att älska en teknologi” uppfattar jag just som att upprätta affekter till den, uppgå i en sömlös sammansättning med den, och tillåta denna sammansättning att fortsätta sin tillblivelse enligt en sansens logik.

Skillnaden mellan Palmås och Hornborg går kanske att ana i att den senare fokuserar på gränslösheten inom en allomfattande helhet, medan den förre talar varje entitets sömlöshet mot sin utsida. Båda motverkar separatism, men Palmås ontologi förmår att uppskatta varje tillblivelse för sig, medan Hornborg hellre ser varje förändrings konsekvens för systemet som helhet. Kanske kan man ställa dem följande kontrollfråga:

Är ekologi något faktiskt, en entitet i sig själv, eller ett fält av rena relationer som formar villkoren för tillblivelse?

Från 1950-1980 halverade svensk industri sina koldioxidutsläpp i absoluta tal. Trots en expansion av antalet fabriker och industrier.

Det kan inte endast förklaras av en ny energikällas uppkomst (kärnkraft). Det var framförallt att ny teknologi var mer effektiv och bränslesnål.

Detta gjorde industrin utan att någon påpekat det farliga med koldioxidutsläpp. Policy-implikationerna är intressanta.

Jag tror att alla system som innehåller arvsmekanismer med möjlighet till mutationer också förändras i takt med att miljönkraven förändras.

Dvs. man kan se som ett sånt systems förmåga att tåla en störning är att koda in störningen i den egna strukturen. Men då är det inte heller längre identiskt samma system.

Det här förmågan är en väsentlig skillnad mot alla hitills konstruerade maskiner. De kan ha en strukturell tålighet mot störningar men de kan aldrig autonomt förändra sin egen struktur.

Skall bli intressant att läsa artikeln!