Alf Hornborg om oljekrön och maskinfetischism

Professorn i humanekologi Alf Hornborg sätter oljekrönet i sammanhang, i en lika lättläst som gedigen review-artikel, publicerad i sommarens nummer av International Journal of Comparative Sociology. Ni som sitter på universitetsnät hittar det här, ni andra kan gå direkt till The Pirate Bay.

Alf Hornborgs utgångspunkt är att åtskillnaden i expertis mellan områdena “teknologi”, “ekonomi” och “ekologi” är godtycklig, eller närmare bestämt ett uttryck för kultur. Antropolog som han är i grunden, och slår till med en djärv jämförelse mellan Inka-indianernas offer till solen och vår samtida tendens att se inneboende krafter i våra tekniska maskiner.

Early 16th-century Andean harvests of corn, for instance, testified to the efficacy of the Inca emperor’s sacrifices and ritual communication with his father the Sun.
But can our modern fossil-fuel technology really be compared to these exotic practices and cosmologies? Isn’t the crucial difference that our machines actually work, whereas Inca ritual was just mystification? I don’t think it is as simple as that. In both cases – the divine Inca emperor and our modern machinery – a particular material entity is perceived as productive or generative in itself: a cornucopia.
/…/
And today, without the asymmetric exchanges of high-quality energy on the world market, our machines would achieve absolutely nothing. As many post-Soviet farmers have experienced, when there is no longer any diesel in the tractor, it is just an assemblage of scrap metal. Again, what ultimately keep the machines running are global terms of trade.

Kort sagt lurar vi oss själva när vi gång på gång utgår från att våra maskiner, som utan tillgång till en viss mängd energi till ett visst pris inte är praktiskt värdelösa, skulle ha en produktiv kraft i sig. Under fossilenergins relativt korta tidsålder, har motsvarande miljoner år av ekologisk produktion förbränts. Vi har levt på det förflutna i något som på avstånd ser ut som en utdragen och bara delvis kontrollerad explosion, vars bränsle nu börjar sina.

The age of fossil fuels has not just been a period in time, but a condition situated in socio-political space. It has provided a minority of the world’s population with an unprecedented source of power – in both a thermodynamic and a political sense.

Inka-kulturens tro på att offer till solen leder till goda skördar, bidrog till att hålla samman hela Inka-civilisationen. Vår kulturs långvariga tro på att fossiliserat solljus kan brännas i oändlighet, bidrager fortfarande till att hålla samman vår civilisation, eller åtminstone vårt ekonomiska system. Gränsen mellan teknologi och magi är alls inte så skarp som vi gärna föreställer oss.
Alf Hornborg använder begreppet maskinfetischism om tendensen till att se teknikens kapacitet i en given population som oberoende av populationens position i det globala flödet av energiresurser. Maskinfetischismen upprätthålls bland annat genom separationen mellan naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora.

The structural problem of fossil-fuelled capitalism is to maintain imports of energy (e.g. oil) and exports of entropy (material disorder, e.g. in the form of carbon dioxide), two imperatives of ‘development’ that are both increasingly difficult to sustain.
There seems to be a growing expectation, at least in North America and Europe, that the age of fossil fuels is approaching an end. This anticipation of peaking oil and a post-petroleum era may at first glance seem a straightforward, ‘practical’ problem of technology and resource management, but it is in fact a condition that must be understood through the lens of cultural analysis

Kulturanalysen förblir här ytterst svepande. Särskilt riktas den mot idén om “resiliens“, ett systems förmåga att absorbera störningar i stället för att övergå från ett stabilit tillstånd till ett helt annat. Om resiliens görs till ett ideal som står över all diskussion, liknar det mer en trosuppfattning. Definitionen av vilka faktorer i vår livsvärld som måste bibehållas för att det stabila tillståndet ska anses bestå är i slutändan godtycklig – erinrande om teorierna om undantagstillståndet.
Alf Hornborg menar att resiliens-idealet håller på att framträda som en neo-funktionalistisk hegemoni, och kritiserar det bland annat för dess snäva och avgränsade syn på “kultur”. Han tar ett intressant exempel: När Stockholm Resilience Center våren 2008 arrangerade den första stora internationella konferensen om resiliens, var man mån om att visa på utbytet mellan naturvetenskap och humaniora. Således ordnades, i samarbete med Mejan Labs, en konstutställning parallellt med konferensen. Sfärerna förblev åtskilda. “Kultur” i ordets antropologiska mening uteblev, enligt Alf Hornborg, från konferensen – och därmed frågan om vilka delar av vår materiella vardagskultur som vi bör sätta värde på, när den stora fossilexplosionen går mot sitt slut. Ett slut som kan medföra en socio-ekologisk kollaps som drar med sig civilisationen så som vi kanske känner den.

Alf Hornborgs artikel förtjänar att bli en referenspunkt som kan stötas och blötas mot andra samtida försök att hitta en politik bortom natur/kultur-klyvningen. Vad händer exempelvis om vi ställer den mot Kalle Palmås idéer om “post-miljörörelsen”. Nog uppstår dissonanser. I det senare fallet formuleras positionen att vår tid inte är “en tid att bromsa”, utan tvärtom en tid att “gasa på i utvecklingen av nya teknologier”, för att lösa klimatfrågan. Men alldeles bortsett från att metaforerna bromsa/gasa antyder existensen av en färdigbyggd motorväg för tekniska framsteg, så blir det här angeläget att utforska skillnader mellan olika eskatologier för fossilsamhället. En fixeringen vid klimatproblem leder lätt till att frågan om fossilerna sorteras in i facket “miljö”, medan Alf Hornborgs systemteoretiska perspektiv definitivt spränger sådana ingränsningar.

Alf Hornborgs kritik av “maskinfetischismen”, trots att den alls inte är maskinfientlig, tycks stå i diametral motsättning till Kalle Palmås mening om “att vi inte tillräckligt älskat de teknologier som vi frambringat”. Eller? Talar de bara olika språk? Här gäller det att konkretisera, zooma in specifika maskiner, exempelvis datorn och bilen. Hur älskar vi dem? Vad gäller bilen, sammanstrålar den högsta kärleken med förstörelsen av fetischismen hos J.G. Ballard och hans bilolyckor.