Fildelning~Fiskdelning

Efter att förra veckan ha medverkat på forskarkonferensen Kultur~Natur blir det dags för ett bloggförsök efter liknande princip, därav rubriken “Fildelning~Fiskdelning”. Det blir en liten studie i legitimerande rationaliteter.
Fisktemat kommer sig sig av en omläsning av Isabella Lövins omskakande bok Tyst hav, som verkligen alla bör läsa. (Även de som inbillar sig att de inte intresserar sig för fiskeripolitik, för boken kan läsas som en fallstudie i en bredare kritik av den politiska ekonomin. Den förtjänar att läsas parallellt med och mot sådana klassiker som Adam Smith, Karl Marx och Fernand Braudel.)

Först filen, sen fisken. “Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin” löd rubriken på DN Kommuniké för ett par veckor sedan. Nationalekonomen Magnus Wiberg gick till angrepp mot såväl upphovsrätt som patent, vilket togs emot med jubel från Karl Sigrid (m) med flera. Debattartikeln avslutades med följande två meningar:

Jag anser att den [intellektuella äganderätten] inte kan motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den intellektuella äganderätten är helt enkelt inte intellektuellt försvarbar.

Glidningen är lite intressant. Vad nationalekonomen säger är ju kort sagt att det som inte är ekonomiskt rättfärdigat, är inte rättfärdigat alls. Motargumentet mot en sådan kulturnihilism är så givet att ingen ens tycks ha bemödat sig om att formulera det: Ekonomin är inte allt, utan det finns även kulturella eller konstnärliga värden som inte kan mätas i pengar.
Upphovrättsdebatten präglas av dessa kast mellan ekonomisk och estetisk logik. Det är heller inte så enkelt som att den “ena sidan” använder ena logiken medan “andra sidan” använder den andra. Nu var det en upphovsrättskritiker som använde en ekonomiska argument, vilket en upphovsrättsförsvarare enkelt kunde besvara med estetiska argument. Lika ofta kan det vara kritikerna som lyfter fram upphovsrättens skadliga effekter, medan ansvariga politiker väljer att slå dövörat till, övertygade om de strikt samhällsekonomiska fördelarna av en ständigt hårdare upphovsrätt.
Slutsatsen som vi bör dra är att ekonomi och estetik är två sidor av samma mynt. Det moderna kulturbegreppet uppkom som en inverterad spegelbild av den industriella kapitalismen. Tjuren måste tas i bägge hornen samtidigt om det ska bli någon ändring.
Ibland syns förresten ett tredje horn: “tekniken“. När denna åkallas som argument, handlar det ofta om en framstegstanke som beskrivs som allierad med “ekonomin”, om än inte lika lätt att reducera till siffror. Men det händer även att “tekniken” uppträder i allians med “kulturen”.

Så till frågan om fisken. Isabella Lövin visar extremt tydligt att den pågående utfiskningen inte är samhällsekonomiskt lönsam. Inte ens för en enskild nation, inte ens på kort sikt. Frågan kan alltså inte reduceras till en avvägning mellan ekologi och ekonomi, utan ekvationen har alldeles uppenbart en tredje sida som spökar.
Lite basfakta ur kapitlet “Subventionerna” i Tyst hav: Fiskarnas a-kassa är “ett slags branschstöd och inte en regelrätt arbetslöshetsförsäkring”. Yrkesfiskare behöver nämligen inte söka jobb i andra branscher för att få stämpla. Allra största delen av utbetalningarna har inget med egentlig arbetslöshet att göra, utan beror antingen på dåligt väder eller på att kvoten är uppfiskad.

Regelverket tillåter med andra ord att fiskare som enligt normala marknadsekonomiska lagar borde slås ut i ett läge när fiskebestånden är alltför hårt pressade, istället kan stanna kvar i branschen och stämpla när myndigheterna stänger fisket för att skydda fisken. /…/
För de flesta hot mot fisket, inklusive sälar, dåligt väder och faktiskt också det hot yrkesfisket självt utgör genom sitt eget överfiske, får man i dagsläget olika typer av ersättning.

Allra mest chockerande är kanske att fiskeflottans bränsle är befriat från såväl energi- som koldioxidskatt. För statligt subventionerade fossila bränslen kan således västkustfamiljen Ahlström – känd för sin bokstavstrogna bibeltolkning om att “fisken ska ta slut” – köra sina båtar till vattnen utanför det ockuperade Västsahara, stjäla dess naturresurser och föra hem rovet till Bohuslän.
Isabella Lövin summerar, för år 2006, samhällets sammanlagda kostnader och subventioner för det svenska yrkesfisket: en miljard kronor. Lika mycket som förstahandsvärdet på den svenskfångade fisken. Yrkesfisket, i sina rådande industriella former, är en uppenbar nationalekonomisk förlustaffär. Kapitlets slutsats:

Föreställningar om kultur har styrt, och normala ekonomiska lagar har uppenbart fått stå tillbaka i svensk fiskeripolitik.

Med andra ord är det, enligt Isabella Lövin, inte främst ekonomin som står mot ekologin, utan boven är av “kulturell” art.

Alla siffror jag stöter på visar istället med all önskvärd tydlighet att det inte kan vara samhällsekonomiska drivkrafter som styr dagens fiskeförvaltning, utan snarare i så fall politiska, humanistiska, mer ogripbara värden som handlar om sådant som levande kustsamhällen, traditioner och säkert en alldeles ärligt känd sympati för den naturnära livsstil som representeras av yrkesfiskaren. Dessvärre har denna livsstil sedan länge undergrävts just av politikernas välvilja. Alltför generösa bidrag har lett till att alltför många, alltför effektiva fiskefartyg tävlar om alltför få fiskar.

Fast när Isabella Lövin anför ekonomisk logik som vapen mot en destruktiv kultur, tvingas hon bortse från det pittoreskas möjliga ekonomiska värde såsom ett turist- och upplevelseindustriellt lockbete. Människor betalar glatt dubbelt så mycket för en fiskmiddag, om restaurangen ligger i ett doftande fiskeläge fylld av män som pratar exotiska dialekter. Fisket lockar turister och hjälper hjulen att snurra i hela regioner. Att bejaka dessa “indirekta” ekonomiska värden, innebär dock att yrkesfisket förvandlas till ett slags skådespel. Illusionen av autentisk småskalighet måste upprätthållas, trots att båtarna som turisterna ser återvända till fiskeläget är byggda för EU-pengar och för hem fångster som fångats ett kvarts jordklot bort och som slår ut det verkligt småskaliga fisket där.

Någonting liknande finns i debatterna om kulturens ekonomiska värde. Först hette det att Ace of Base skulle dra in mer exportintäkter än Volvo. Efter att dessa glädjekalkyler grundligt punkterats, återkom dock musikens exportvärde i en indirekt version, där det handlade om “varumärket Sverige“. Mindre mätbart, svårare för en nationalekonom att falsifiera.

Sedan motsatsställningen kultur/ekonomi kollapsade – själva definitionen av “postmodernism, om vi vill följa Fredric Jameson – får vi räkna med rundgång i systemet, oavsett om vi diskuterar fildelning eller fiskdelning. Varje “kulturell” argumentation kommer att inte bara att kunna övertrumfas av en “ekonomisk” – men även tvärtom. Det går inte att spela det nationalekonomiska kortet och tro sig ha vunnit spelet, för det finns alltid ett kulturkort som dessutom utlovar indirekta och omätbara ekonomiska vinster.

Någonstans krävs ett större grepp, som punkterar den förlamande rungången mellan ekonomiska och kulturella argument. Huruvida “det tredje kortet” då kan vara till hjälp är nog en fråga som måste bedömas från fall till fall. När det handlade om fildelning var det kortet märkt “tekniken”, i fallet fiskdelning är det förstås “miljön”. Skillnaderna är stora, men i bägge fallen anas ändå en etik som hävdar bortommänskliga värden. I fallet “natur” är det en ekologisk etik, i fallet “teknik” skulle det kunna vara en posthumanistisk etik.
Huruvida dessa ska åkallas bör dock inte enbart vara en fråga om ståndpunkter eller om korrekt analys. Risken finns alltid att förlamande motsatslogiken består, i varianter som “teknik mot kultur” eller “ekologi mot ekonomi”. Å ena sidan, å andra sidan – om vi ska komma undan sådant trams, gäller det att vara pragmatisk. Ibland kan det bästa vara ständiga skiften mellan olika legitimeringar, om så bara i syfte att blanda bort korten. För det verkligt politiska finns ju inte i matters of fact, utan i matters of concern som inte behöver ställa en legitimerande logik mot en annan, utan i handling hävdar gemensamma angelägenheter: Vi vill inte att internet ska förstöras, vare sig i Iran eller i EU! Vi vill inte att haven ska utfiskas, vare sig i Västsahara eller Östersjön!