Iran-uppföljning

Inlägget om “Iran, internet och det politiska” var långt och spretigt, men uppskattades av många och har begåvats med flera tänkvärda kommentarer. Missa inte Alexander Bards inlägg, som avslutningsvis väcker frågan om det är iranierna som behöver vår teknik eller vi som behöver deras passion. Ett deleuzianskt svar vore att riktningen av nödvändighet är ömsesidig, ett dubbelt infångande. Svärmsolidariteten är inte enkelriktad utan leder även, bland annat, till att den europeiska nätpolitiken kan kopplas samman med mer produktiva begär än de som bara följer reaktiva banor.
Större frågor kan tas till sin spets, som i Carl-Michael Edenborgs kommentar till Copyriots inlägg om Iran: “Men är då verkligen all form av strategi död och allt som återstår taktik?” Internationella kopplingar underlättas. En fråga som ännu väntar att ställas, men som lämpligen vore något för svenska journalister att bita i, är vilket ansvar som Ericsson har för de pågående censurförsöken i Iran.

Ett dråpligt exempel på reaktiv politik kan nu för övrigt läsas under rubriken: “The Pirate Bay owned by CIA“. Ska bli intressant att se om den konspirationsteorin, vars avsändare av allt att döma är en viss herre i Schweiz, kommer att kopieras vidare! (EAP är också kul.)

Uppdatering I: “Köpa ny lur? Ha i bakhuvudet att det var Siemens och Nokia som utvecklade och sålde in internetcensuren i Iran.” (via Alfred och Peter)

Uppdatering II: ChrisK rapporterar om byggandets senaste skeden och Intersektionalen motiverar “varför vi måste stötta iranska motståndet villkorslöst”.