Vi så kallade medlemmar i Stim fick ett mejl med reklam för “Stim Music Expo, som för första gången ska gå av stapeln i oktober. Målgruppen är lite oklar men högst upp på programmet står en sagostund:
Det svenska musikundret – en berättelse om hur svenska musikskapare gjorde Sverige världskänt
Sagan om “det svenska musikundret” har berättats i två distinkt olika versioner, vilket jag visar på i pågående forskning. Kring mitten av 1990-talet handlade det om att popmusik skulle ersätta tillverkningsindustri, vilket efter hand visade sig vara rent önsketänkande utan grund. Särskilt från år 1999 betonades i stället hur popmusik kunde marknadsföra andra industrigrenar. Man slutade tala om musikens inneboende försäljningsvärde, och talade i stället om hur musiken kunde stärka “varumärket Sverige“.
För en organisation som Stim torde detta vara lite problematiskt. Många av dess mest framgångsrika medlemmar är helt osynliga låtskrivare bakom artister som Britney Spears. Men sådana skeptiska frågor lär knappast tas upp på Stim Music Expo. Än mindre lär det ske någon kritisk diskussion om huruvida bra villkor för musiklivet alltid nödvändigtvis är kompatibelt med vad som är bra för “varumärket Sverige”.
Härom dagens diskuterades fenomenet “nation branding” i en mycket intressant SvD-understreckare av Sara Kristoffersson. Bland annat nämns Svenska Institutets nya rapport Sverigebilden 09, dess reklamfilm “Sweden – Open Skies, Open Minds och hur PR-byrån BrittonBritton sedan drygt tio år tillbaka har fått det praktiska ansvaret att arbeta med bilden av “Sverige”. En resurs i detta varumärkesbyggande är “omvärldens föreställning av Sverige som ett demokratiskt och jämlikt välfärdssamhälle”, vilket inte minst fått socialdemokratiska politiker att se positivt på projektet – något som Jenny Andersson diskuterar ingående i sin nya bok När framtiden redan hänt.
Idén om att bygga “varumärket Sverige” utgör en ny form av nationalism, som förvisso är globaliseringsinriktad och alls inte kompatibel med den nationalism som exempelvis Sverigedemokraterna företräder, men som ändå förutsätter en stereotyp bild av nationen där sprickor i fasaden betraktas som problem. Projektet motiverar också enorma investeringar i enskilda symboler, materiella eller immateriella, som ska “sätta Sverige på kartan”. Samma logik återfinns även på regions- och kommunnivå, där politiker i allt högre grad satsar på riskabla skrytbyggen – fallosar likt Turning Torso eller gigantiska arenor, som i sin tur blir ett sätt att gynna topplistekulturen på bekostnad av de mindre scener som får stryka på foten.
En intressant detalj är att de liberala rösterna i politiken sällan attackerar dessa excesser i politiska utgifter. Kanske för att de uppfattas som ekonomiskt rationella. Ur den enskilda statens synvinkel är det säkert ett lönsamt koncept att engagera sig i “nation branding”, precis som det för den enskilda kommunen säkert är lukrativt att sno åt sig besöksnäringen från grannkommunen. Men vilka blir kapplöpningens effekter på det stora hela? Vilken typ av byggnadsprojekt och vilken kultur skuffas åt sidan, eftersom den inte har samma mätbart varumärkesfrämjande effekt? Där finns en diskussion som ännu inte är inledd.
14 kommentarer ↓
1) Har också fått det där mailet från STIM. 2) Läste en broschyr från något event om framtiden för tryckta musiknoter på musikmässan i Frankfurt som ett svenskt muskförlag tipsade om på Twitter. Hög andel antipiratretorik och glada förhoppningar om lagstiftning typ three-strikes. 3) Var på informationsmöte i kommunhuset om konst och hälsa. Lokal konstnär, tillrest konstpedagog och forskare från KI. Sades att kultursektorn omsätter mer än bilindustrin. Någon sorts bevis för att kultur är viktigt för samhällsekonomin. Kan det vara en sanning av samma slag som den om musikundret?
En av mina mest återkommande surmagade uppstötningar handlar just om de “excesser i politiska utgifter” som på motsvarande sätt sker i syfte att sätta svenska hålor på världskartan genom att bygga hus, båtar, travbanor och så vidare.
http://www.mothugg.se/index.php?s=ostindiefararen
Så vitt jag vet har ingen räknat på vad de hundratals miljoner som Göteborgs skattebetalare, hyresgäster, tidningsprenumeranter etc har pungat ut för att låta Triple & Touch göra strandhugg i Sydafrika och Singapore har renderat i termer av stärkt varumärke för Göteborg och Sverige.
Att de “liberala rösterna i politiken” sällan opponerar sig mot den sortens äventyr tror jag har mindre att göra med varumärkesbyggandets ekonomiska värden som med kommunalpolitikens villkor, som vi också skrivit en del om:
http://www.mothugg.se/2008/07/16/fler-spindlar-i-malmos-maktnat/
En ytterligare relevant aspekt av varumärkesbyggandet relaterat till arkitektur och byggnader är just konsekvenser av viljan att få “märkesbyggander”. Projekt som är intressanta och roliga för turister att se vid ett kort besök är inte nödvändigtvis detsamma som det som bidrar till en boendemiljö som är långsiktigt trevlig och intressant att bo i.
Egentligen är detta visserligen inte ett fenomen för sig, utan en del av samma problem som finns i mycket arkitektur och statsplanering. Dvs att det finns en stor vilja att gå arkitekter till mötes i att få bygga byggnader som de finner intressanta eller “symboliska” att bygga, men samtidigt en mycket mindre vilja att ta till sig de viljor som finns hos de bosatta eller som tydligt kommer fram i undersökningar av vad som skapar trivsamma och harmoniska boendemiljöer.
@Maria Lj: Du kan själv försöka göra en bedömning om det är rimligt att kultursektorn omsätter mer än bilindustrin genom att tänka på hur mycket pengar folk i allmänhet lägger på kultur respektive på att köpa bilar. Svaret lär för all del bero på vad man räknar till kultursektorn, förstås. Räknas platt-teve?
Torde inte vår utmärkta distribuering av musik genom t ex ThePirateBay vara en del av det nya “Svenska Musikundret”?
Eller skulle rentav vår framträdande ställning i IT-frågor kunna utgöra ett helt nytt “Svenskt under”?
David: Ja, Malmö är ju ett stort exempel påp det där. Politikerna i vår sydliga metropol hoppar på allt som kan “sätta stan på världskartan” och gynnar därmed mest sina kompisar på andra håll eller i den lokala näringslivseliten. Så har det varit ända sedan 70/80-talet. Det är rätt tydligt att jippobyuggandet i ´Malmö ökar segreagtionen och skapar byggnader och projekt med kort bränntid.
Idag läste jag samma påstående i en debattartikel i SvD om kulturens store andel av ekonomin som jag hörde på mötet i Österåker.
“Omsättningen och antalet sysselsatta växer ständigt och är sedan flera år tillbaka större än såväl mat- och dryckesindustrin som bilindustrin.”
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3063265.svd
Per Strömbäck nämner också “det svenska musikundret” i svd idag.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3055229.svd
Maria: men är det inte eventifieringen inom kultursektorn som gör att det blir fler sysselsatta där (och då handlar det oftast om kortvariga jobb eller rent gratisarbete av volontärer). Det är ju absolut inte så at det finns mer pengar i t ex förlags- eller filmbranschen nu än för tio-tjugo år sen, att det skulle vara lättare at etablera ett nytt bokförlag (som inte är Piratförlaget), en ny kulturtidskrift eller en biograf/filmfestival och få dem att gå runt ekonomiskt. Tvärtom. Den som startar en ny tidskrift för film, musik, samhällsjournalistik i Sverige, Tyskland eller Polen idag gör det med all sannolikhet på egna pengar och lär inte ta ut någon vidare lön.
Att kultursektorn skulle omsätta mer arbete – fler mantimmar – än livsmedelsbranschen i vid mening (jordbruk, fiske, restauranger, kaféer, vinodling, livsmedelsgrossister…) som Lena Adelssohn påstår, det är förresten ett *mycket* tveksamt påstående. Belägg, tack!
Enligt Kulturrådet så spenderade Stat/Landsting/Kommuner/Företag och alldeles vanliga medborgare tillsammans 68 Miljarder kronor på kultur år 2007. Då ingår tex köp av platt tv. Det blir i runda slängar 7500 kr per person.
Enligt SCB så lade vi ner i genomsnitt drygt 14000 per person på matinköp, då ingår inte den mat som Stat/Landsting/Kommuner köper in för att utfodra barn/gamlingar och fångar tex.
Det Adelsohn glömde säga är alltså att Sveriges kulturexport är värd tiotals miljarder mer än vår livsmedelsexport samt att utländska turister spenderar tiotals miljarder mer på kultur än på mat och dryck när de är i Sverige.
Amen, hörni, jag länkade inte till påstående om den enorma kultursektorn för att det verkade vara ett välbelagt och användbart argument som jag vill använda i någon sorts debatt här, utan för att jag ville berätta att det verkar vara något som folk helt oreflekterat upprepar just nu när de pratar offentligt om kultur och samhälle! Rasmus har ju granskat det gamla snacket om “musikundret”, så det passade att dra upp detta senare exempel. Skilj på åsikter och informationsutbyte!
Den analys som leder fram till idén om kultursektorns höga omsättningspotential bottnar i en bred definition av kulturbegreppet som många svenska regioner omfamnat under senare år.
I Norrköping/Linköping, även kallat den fjärde strostadsregionen, marknadsförs idékonstruktionen kring och begreppet den kreativa sektorn främst av regionförbundet Östsam. Denna idékonstruktion bygger i grunden på ett utvidgat kulturbegrepp där alltifrån scenbyggare, instrumentförsäljare, skogsvandringar och spa-verksamheter räknas in. Genom forskningsfinansiären Vinnova har i stort samma idé under några år marknadsförts genom begreppet upplevelseindustrin. Östsams strategiska formulering den kreativa sektorn kan sägas vara en konkurerande modell som man arbetar hårt med att sprida till övriga regioner i Sverige. Motivet bakom dessa projekt är naturligtvis inte att tillskriva kulturen i sig ett inneboende värde, utan snarare att belysa kultursektorns tillväxtpotential och roll som motor för regional utveckling och marknadsföring. Den regionala identiteten skall laddas positivt med kulturbegreppet genom vad som närmast kan beskrivas som diskursiva interventioner. I fallet fjärde storstadsregionen är det dock tydligt att idéerna om kultursektorn som ersättning för tillverkningsindustrin samt regional identitetsskapare fungerar parallellt. Självklart manifesteras detta genom ett pågående skrytbygge, ett landmärke för tillväxt som skall sätta Sveriges Manchester på den så kallade världskartan.
[...] Nationella varumärken och dess baksidor [...]
[...] Kanske liknande Nationella varumärken och dess baksidor [...]
Kommentera