Ett tidigare inlägg kommenterade några av de nationella paviljongerna på årets Venedigbiennal. Här fortsätter vi med den av Daniel Birnbaum curerade huvudutställningen – fast i största korthet, och bara den del som rymdes i den stora lokal som tidigare var italiensk paviljong, alltså inte Arsenale-delen.
Strax efter inträdet i lokalen, når man fram till det mest centralt placerade verket, vilket uppfyller ett helt vidsträckt rum med en trådstruktur påminnande om ett internet av förtätningar och förtunningar. Galaxies Forming Along Filaments, Like Droplets Along the Strands of a Spiders Web av argentinaren Tomas Saraceno nämndes tidigare i rapporten från den båtburna demonstrationen. En ambassadpyramid kopplades upp mot nätet:
Allra först, innan man når fram till detta imponerande jättelika nätrum, får man dock passera genom en annan installation som är svår att bli klok på. Guyton/Walker vill kanske förena det oförenliga, popkonst och arte povera, men vadan denna kommentar till den kitschiga popkonsten i första taget? Just att den placerats som en entrepassage till hela utställningen lämnar en underlig eftersmak. Även där lämnades förstås en pyramid:
På flera platser återkommer Georges Adéagbo med sina uppradningar av hittade objekt, tagna från utställningens omgivning. Oftast berör det inte särskilt mycket, trots att installationerna i hög grad tycks vilja ta itu med Italiens koloniala historia.
För en gångs skull slipper vi ljudsörjan, det så vanliga syndrom där ljuden från olika videoverk på ett helt oplanerat sätt geggas ihop. Faktum är att videoverkan är relativt få överlag, och av de video som finns är nästan hälften super-8-installationer utan annat ljud än projektorns mysiga surr. Läckra installationer dessutom. Rosa Barba säger sig rekonstruera den venetianska traditionen av musikalisk flerkörighet, genom fyra super-8-projektorer som visar en simpel text på fyra väggar.
Enda ljudet som ännu läcker ut någon längre bit är ett förvisso ganska intressant elektrosprakande, som visar sig komma från en video av Shozo Shimamoto – men just då springer personalen dit och stänger av. Ljudet var tydligen inte alls avsiktligt, utan “bara” en glitch. Hamnar tack vare detta framför Lygia Papes halvsekelgamla “skapelseberättelse” i form av geometriska, målade kartongskivor. Att hitta några estetiska riktningsangivelser i Daniel Birnbaums urval är sannerligen inte lätt, eller för den delen politiska.
En enda verkligt utpräglat genompolitisk konstnär är närvarande: Öyvind Fahlström. Bland annat visas en hel rad av hans konspirativa världskartor över politisk ekonomi och geopolitik, skisserade under 1970-talets krisår. De förmedlar på ett mycket direkt sätt en nästan apokalyptisk otrygghet och paranoia. Raka faktauppgifter om ekonomiska förhållanden och imperialistiska intriger blandas med dunklare symbolik. Öyvind Fahlström avbildar även frimurarpassare omslutande jordklot, samt antyder att en miljömedvetenhet “without the tie” blir till en rökridå för “global planning”.
Kartorna har en enorm styrka och aktualitet, men här bränns de inte riktigt så som de skulle kunna brännas. De har helt enkelt inte placerats i ett sammanhang där de på ett tydligt sätt kan kommunicera med andra konstverk (utom då med hjälp av pyramidgränssnittet).
Detsamma gäller för övrigt Pavel Peppersteins akvareller. På huvudutställningen är de ett par stycken och känns mest lösryckta, på gränsen till kitschiga, till skillnad från den helgjutna samling, dessutom med nyare och piggare verk av Pavel Pepperstein, som visas på den ryska paviljongen:
Något liknande kan väl sägas om fotografierna av Wolfgang Tillmans – oerhört tjusiga, men avsaknad av en röd tråd. Här dock ett foto som uppenbarligen är taget på nyårsdagen i Berlin och som skrek efter att kopplas samman med en ambassadpyramid:
Men visst finns det också de verk som rent visuellt är så uppslukande att man åtminstone en liten stund stannar upp utan att ens leta trådar. Dit hör i någon Hans-Peter Feldmanns Schattenspiel där roterande leksaks- och vardagsföremål kastar trollbindande skuggor på väggen. Dit hör också Nathalie Djurbergs oerhört fängslande och minst lika barocka djungel, i vilken flera groteska dockanimationer visas. Visst är hennes prisbelöning välförtjänt.
Om utställningens övergripande tema “Making worlds” finns ingenting att säga, åtminstone inte här, där bara en av två lokaler beskådats. Det är en kvalitativ exposé av konst, som en provkarta, utan storstilta försök att peka ut specifika riktningar. Överlag bekräftas vad som “gäller” i konstvärlden: utmattad eller nedtonad socialkritik, uppvägt av ett vagt vurmande för konsten “i sin egen rätt” – i detta har nog Nils Forsberg och Lars Vilks helt rätt.
Inläggets bilder på konst med pyramider, liksom mycket annat från Embassy of Piracy, finns samlade i en fet torrent.
Endast en kommentar ↓
[...] Venedigbiennalen, II: Halva huvudutställningen [...]
Kommentera