Venedigbiennalen, I: Några nationella paviljonger

Vi har förvisso varit på konstutställning också. Beskådat, fast aldrig äntrat biennalområdet med beskådandet som huvudsyfte. Igår så plankade vi in med en båtburen demonstration, vilket gav en intressant första orientering. Idag promenerade vi snällt och lydigt in, viftandes med våra ackrediteringar, som vi har i egenskap av konstnärer i ett till biennalen affilierat projekt, som ju Embassy of Piracy är (via den oerhört diffusa Internetpaviljongen). Syftet med dagens besök var först och främst att placera ut papperspyramider på och vid valda konstverk, för att fotografera, bearbeta och ställa ut denna dokumentation. Vi närmade oss alltså konsten inte intresselöst, som Immanuel Kant ville ha det, utan med mycket starka intressen av att producera någonting, som inte i första han var konstkritik i form av bloggposter.
Vi hade heller inte jättemycket tid. Vi kollade in den stora huvudutställningen som Daniel Birnbaum curerat, fast inte den del som placerats i Arsenale. Därtil ett antal nationella paviljonger, närmare bestämt Brasilien, Egypten, Israel, Japan, Ryssland, Serbien, Sydkorea, Tyskland, Uruguay, Österrike samt den Nordiska paviljongen. Av dessa paviljonger rådde det inget tvivel om att Rysslands stack ut med sina överdådiga installationer och den kaxiga titeln “Victory over the future”. Nämnas bör dels Alexei Hallimas effektfulla installation som rör sig mot ett antiklimax med rummets väggar målade i vit UV-färg (bild ovan), dels Gosha Ostretsovs spöklikt inredda trästuga i källaren. Samt inte minst Andrei Molodkins frustande maskin där olja och blod pumpas in i Nike från Samotrake. Rummet är kvalmigt av hetta och petroleum. Konstnären uppger uttryckligen att det handlar om tjetjensk olja och tjetjenskt blod. “Ju dyrare olja och gas blir, desto fler vapen köps av de länder som producerar olja och gas.” Detsamma kunde sägas om konst. Rysslands paviljong andas av en oblyg rikedom och de feta plånböckerna hos de ryska konstvärldsmänniskorna i Venedig är en ständig snackis.

Även den serbiska paviljongen imponerar, med sina filtar vävda av uppemot två ton mänskligt hår som Zoran Todorović samlat in från frisörsalonger och militärbaracker. Brasilien visar oemåtståndligt pixelornamentaliska målningar av Delson Uchôa. Japan lyckas däremot inte hålla sig på rätt sida av kitschgränsen. Egypten är mycket riktigt “rörande dålig. Tysklands installation har på pappret en omfattande diskurs om allt från datormodellering till en talande katt, men liknar i praktiken mest IKEA. Vilket i stort sett också kan sägas om den Nordiska paviljongen. Åh, dessa klyschiga nationella särdrag. Norden = sval heminredning. Sen får man höra att den skulle förstås i dialog med den bredvidliggande danska paviljongen. Där ringlade sig dock en kö, och allt sådant bortprioriterades i detta hastiga biennalsvep.

Huvudutställningen blir tema för ett andra inlägg.