Pirater från norr attackerar Venedig – igen. Även förra gången var kopieringen deras vapen. Om detta berättar Fernand Braudel, den store historikern, sammanfattar i sin fascinerande skrift Kapitalismens dynamik. Först en sammanfattning av det kronologiska och geopolitiska sammanhanget.
Venedigs klassiska storhetstid som finansiellt centrum och som huvuddepå för orientaliska kryddor inleddes omkring 1380. Efter att ha hållt denna position i över hundra år, inleddes en ekonomisk dragkamp mellan norra och södra kontinenten. Plötsligt tog Antwerpen över kring år 1500, varpå i slutet av seklet tyngdpunkten åter förskjöts söderut till Genua, som förvandlades till Europas clearingcentral. Från år 1621 gör sig sedan Amsterdam till världens centrum, ett förhållande som stabiliseras under nästan 200 års tid. Därefter sker (1780-1815) en förskjutning till London, som blir den första metropolen som inte har karaktär av en stadsstat. Med 1929 års finanskrasch övertas positionen av New York, där den än så länge tycks ha stannat, även om utfallet av 2008 års krasch ännu inte kan summeras. Fernand Braudel konstaterar att en kris antingen stärker ekonomins centrum, eller bekräftar uppkomsten av ett nytt.
När kapitalismens centrum förflyttas, betyder det inte att den materiella basen förflyttas, inte heller om nya tekniska innovationer. Det handlade helt enkelt om kopiering, understryker Fernand Braudel:
Amsterdam kopierar Venedig liksom London skulle komma att kopiera Amsterdam och New York kopierade London.
Inte bara finansväsendets maskineri kopierades. Nordeuropéernas ekonomiska triumf över Norditaliens stadsstater, inleddes med simpel piratkopiering av märkesvaror.
Vad som bevisats är att Medelhavsvärlden från och med 1570-talet ofredades, stördes och plundrades av nordeuropeiska köpmän, och att dessa inte byggde upp sin första förmögenhet med hjälp av Indienkompaniet och äventyr på de sju haven. De störtade sig över de befintliga rikedomarna i Medelhavet och kapade åt sig dem med alla medel, goda som dåliga. De översvämmade detta hav med billiga textilvaror, ofta av kamlott men medvetet imiterande de utmärkta sydeuropeiska textilierna, och försåg dem med rentav allmänt erkända venetianska sigill innan de under denna ”etikett” sålde dem på Venedigs vanliga markander. Medelhavsindustrin förlorade snabbt både sina kunder och sitt rykte. Tänk er vad som hade hänt om under tjugo, trettio, fyrtio år de nya länderna hade haft möjlighet att regelmässigt dumpa priserna på utrikes eller rentav inomamerikanska marknader genom att sälja sina produkter med etiketten made in USA.
Nordeuropéernas triumf byggde alltså inte på ett bättre affärssinne eller på den industriella konkurrensens naturliga spel (även om de förvisso drog fördel av sina lägre löner), och inte heller berodde den på deras anslutning till reformationen. Deras politik gick helt enkelt ut på att inta de gamla vinnarnas plats, med bland annat våldet som hjälp. Det behöver knappast påpekas att denna regel fortlever.
Vi uppmanas alltså att reflektera över hur stor roll som immaterialrättsliga monopol faktiskt spelar i upprätthållandet av ekonomiska metropolers position. Med dessa ekonomiska maktpositioner (fast alltså inte som en följd av immaterialrättsliga monopol) följer en rad andra karakteristiska drag som Fernand Braudel noterar:
Spjutspetstekniken brukar också finnas där, tillsammans med den åtföljande grundforskningen. Där bor “friheterna” som inte är helt mytiska men heller inte helt reella. Tänk på vad som menas med det venetianska livets frihet, de holländska friheterna eller de engelska!
Andra kulturfenomen blomstrar upp först när ekonomin är på nedgång. Venedigs musikliv nådde sin storhetstid först i början av 1700-talet, med inte minst Antonio Vivaldi. (Stor kräsenhet anbefalles vid letande efter inspelningar av barockmusik. Det allra mesta är skräp. Nybörjarens tumregel bör vara att endast acceptera Vivaldi-inspelningar med Il Giardino Armonico. Börja med kammarkonserterna på The Pirate Bay!)
Vivaldi tycks bekräfta Nietzsches tes om “Musiken som senkomling i all kultur” (MAM, 171).
Av alla konster som under bestämda sociala och politiska förhållanden brukar växa fram på en viss kulturnivå, spirar musiken alltid som den sista av alla plantor, under hösten och nedgångstiden för den kultur den tillhör /…/ Ja ibland ekar musiken som en gången tidsålders språk in i en undrande ny värld och kommer för sent.
Tvåhundra år efter Venedigs kommersiella storhetstid blommar dess musik upp. Femhundra år senare är det dags för turistindustrin. Även den bygger på att koncentrera ekonomisk aktivitet till centrumpunkter, vilka dock inte organiseras koncentriskt utan som diskreta punkter sammankopplade av flygplatsnätverk. Punkterna tenderar att homogeniseras internt, medan de strävar efter att kommunicera en heterogenitet i förhållande till varandra.
Turistindustrin i Venedig befinner sig i tät allians med samtidskonsten. Venedig är på intet vis ett kontinuerligt konstnärligt centrum för konstnärlig produktion, men blir vartannat år konstvärldens viktigaste närvaroplats. Som sammankomst fyller Venedigbiennalen en funktion liknande den gamla tidens mässor vars rytmer och räckvidd Fernand Braudel studerat i utsökt detalj. (Han påpekar förresten mässornas frånvaro i Venedig under stadens kommersiella storhetstid).
I anslutning till turistindustrins antimarknad dyker det närmast automatiskt upp försäljare av piratkopierade väskor, alltid av västafrikanskt ursprung. I princip kan de nog fortfarande förstås i linje med Fernand Braudels skildring, men oddsen för att Västafrika därigenom ska ta över som världsekonomins nya centrum, eller ens närma sig, får nog anses låga. Om inte annat finns våldsmakten hos paramilitära Guardia di Finanza som inte bara försöker sätta dit försäljare av piratväskor, utan även kan bötfälla de turister som köper piratkopior. För övrigt är det samma militärpolis som verkställde den italienska blockeringen av The Pirate Bay så länge den var i kraft förra året.
Hur kan man då förstå Embassy of Piracy i relation till Venedig som konst-/turistindustriell metropol? Säkerligen finns det historiska paralleller, men det handlar denna gång knappast om att “inta de gamla vinnarnas plats”, annat än i väldigt bokstavlig bemärkelse (för visst har vi intagit en fysisk plats, närmare bestämt S.a.L.E.) Internet är varken en plats som kan ta över efter en annan geografisk plats, eller någon slags “virtuell” platslöshet. Internets (outernets?) är en metod för att materialisera nätverk. Bland annat genom de kopimi-pyramider som fortsätter att vikas i mängder och kommer att dyka upp här och var vid olika interventioner kring Venedigbiennalen.
Återkommer med fler rapporter, för här är internets vid god vigör. Vi har även walkie-talkies!
13 kommentarer ↓
För övrigt skriver Roberto Saviano (i Gomorra) väldigt fascinerande om det italienska modet i förhållande till sydostasiatisk piratkopiering och den napolitanska maffians ekonomiska grundförutsättningar; för er som fortfarande inte läst denna fantastiska bok.
[...] vill jag påstå att själva missuppfattningen ligger djupare än så, och kan härledas till de fundamentala skillnaderna mellan det digitala och det [...]
Mapmakers baseline, en fråga om “intelligence” i engelskans breda betydelse av ordet. Kunskap är makt och makten flyttar med informationsnaven som historiskt flyttar genom tekniksprång. I detta är det mycket intressant att spekulera över internets betydelse.
Det jag återger nedan kan ni mycket väl känna igen och kanske läst delar av tidigare, det kan ses som en sammanfattning av The fall of Norfolk ursprungligen skriven som en pjäs av Michael Donovan. Han ger faktiskt en viss känsla av att vara en insider som lite återhållsamt och hemlighetsfullt berättar lite mer än vad han borde, men det är antagligen hela poängen med det. Det handlar om makt och CIA, men även storpolitik och kärnvapen.
I bibeln hittar vi det som Babylons mysterium. Ofta benäms ju Babylon som civilisationens vagga och det tidiga maktcentumet. Babylon var ett nav, liggandes där kamelkaravanerna hade sins naturliga skärningspunkter. Varor bytte ägare, men än viktigare, pengar och information bytte ägare. Allianser formades, information om vem som var skyldig vem osv.. Där samlades makten. Men så kom ett tekniksprång, vi lärde oss att bygga allt bättre båtar. Information började spridas andra vägar, snabbare dessutom. Ett nytt informationsnätverk så sin dager. Detta “intelligence network” började konkurrera med det gamla babylonska. Ett nytt informationscenter som fick information snabbare såg sitt ljus i Biblos (dagens Libanon). Detta informationscenter var dock militärt oskyddat och flyttades senare upp i bergen några mil från havet, Jerusalem. Detta center hade både sjömännen och fiskarnas snabba nätverk på ena sidan bergen, och kamelkaravanerna via döda havet på den andra. En del av första testamentet i bibeln ägnas åt denna förflyttning av informationscentret, och det är naturligt att det monetära systemet flyttar med, för det kan inte fungera utan information om vem som är skyldig vem och vem som gjort vad osv.. I synnerhet inte på den tiden. De förtroenden, allianser, och “trusts” som byggts upp flyttade med, och växte snabbare i Jerusalem än i Babylon, allt snabbare i takt med sjöfarten. Grunden står alltså att finna i teknik, i detta fall båtbyggandet och navigeringskonsten, och dess möjlighet att snabbare och längre kunna föra kommunikation, makten fick längre och snabbare tentakler.
Som bekant är inte Jerusalem världens medelpunkt för information längre. Time passes, shit happens.. Tekniken går vidare och med den informationsflödena. Från Jerusalem flyttas sakta över lång tid “intel-centrum”, Rhodos, Rom, Malta (kring korstågens tid) och sen till Lissabon, en internationell smältdegel av allt från skandinaver till afrikaner på 1400-talet.
Vid denna tid började människan verkligen behärska haven, nu gick det riktigt fort, riktigt långa sträckor. Här föddes det brittiska imperiet lite vid sidan av mapmakers baseline genom insiderstatus på grund av logiken som följer av WuTuis hemlighet** (insiders likt kosarerna var på Ceasers tid) och en viss upptäckt av en man vid namn Newton bidrog tids nog, men det orkar jag inte gå in på närmare (jo hans rön hemlighölls till att börja med, men när det kom ut så blev det vetenskap som resten av världens utveckling hade nytta av tack vare tryckpressen och den vetenskapliga metoden som kräver publikation och hyggligt låga trösklar till informationsspridning).
** Följer logiken: Om din fiendes fiende är din vän, vad är då den största hemlighet som kan föreslås? Jo att man låtsas vara fiender och i hemlighet är vänner, genom detta får vännerna ett informationsövertag över alla andra som tror att de är finder och andra kan då inte göra ett initierat val av sida och känslig information går inte dit de tänkt att den skall gå.
Ett kort tag var Azorerna världens intel-center, innan hopet gjordes över atlanten till Nantucket, som under segelskeppens tid var skyddad av en sandbank och utgjorde en naturlig punkt för skepp, varor och information. Här föddes t ex. Benjamin Franklins mor. å här har än idag de inflytelserikaste mediamogulerna en årlig liten trivselkväll i augusti. Senare när tekniken växte ur Nantuckets sandbank så blev det Norfolk (intel) och NewYork(banking). Men vad sker nu? Vad har hänt med informationsflödena genom Internet? Var är informationscentret? Nu lämnar jag fältet fritt för spekulation.
@markus
Jag har faktiskt Gomorra och väntar i bokhyllan men jag bävar över den enligt internauts bristfälliga kvalitén på översättningen
MrHama:
Ja, översättningen är tyvärr undermålig, man får ha god språkfantasi istället! Ämnena som tas upp är tusen gånger värt läsningen.
“Venedigs musikliv nådde sin storhetstid först i början av 1700-talet”
Nja, om man med storhetstid vad avser kulturella fenomen tillåter sig att mena nyskapande och inflytande så är skiftet mellan 1500- och 1600-talen Venedigs musikaliska storhetstid vad avser konstmusik. Det var då som man uppfann operan och den sk venetianska flerkörigheten. Såvitt det går att förstå ur källmaterialen så ville “alla” göra som de i Venedig.
Norra italien, inklusive Venedig, var stilbildande för konstmusiken under 13 – 1500-talen. Googla gärna på Italian Ars Nova eller Trecento.
En av artikelns länkar ger följande beskrivning: i.e. the medieval Maritime Republic of Venice—was often popularly called the “Republic of Music”.
Så just detta exempel var inte helt klockrent.
Med Venedig är klockrent ett av de bästa exemplen på välståndsbringande kapitalism, och hur man genom skråtänkande lyckas förstöra de välståndsbringande krafterna.
Leiph: Jag är medveten om att även tiden kring 1600 var en storhetstid för den venetianska musiken, även om jag faktiskt förbehåller mig rätten att hålla Vivaldi högre utan att bli stämplad som populist.
Hur som helst: bägge exemplen funkar för att illustrera den tes som antyds i inlägget. Antingen inträffade den musikaliska blomstringen 100 eller 200 år efter att den ekonomiska blomstringen upphörde.
Så hemligheten bakom ekonomisk dominans är helt enkelt att en ambitiös handelstad kopierar en framgångsrik konkurrent och på så sätt konkurrerar ut denne. How very nice. Sån tur att ingen annan konkurrent hann komma på samma genialiskt enkla idé! Och om någon gjorde det, sån tur att det inte fungerade! Men så synd att själva kopieringsprocessen verkar vara så långsam. 200 år för en simpel kopia! Vad kan det bero på? För att få den teorin att gå ihop får man nog förse termen kopiera med synnerligen elastiska resårband.
JÅ: Ingen påstod att det var hela hemligheten, dumbom. Braudel är tydlig med att massor av våld är involverat. Icke desto mindre betonar han kopieringsaspekten.
En region når inte ekonomisk framgång genom att kopiera en annan region utan för att det finns vissa egenskaper hos det mänskliga samhället som leder till ekonomisk framgång och dessa egenskaper tenderar när villkoren är gynnsamma att med vissa variationer upprepa sig. För den som inte tänker efter kan detta se ut som om en region kopierar en annan.
Men JÅ, har du läst Fernand Braudel? Har du ens läst de korta utdragen ovanför? Han bestrider inte det du säger, utom möjligtvis att han har ett större perspektiv på historiens energiflöden än bara “mänskliga samhällen”. Ingen säger att det “bara” handlar om att kopiera. Vad han säger är att när ekonomins centrum flyttar från en plats till en annan, sker en kopiering av vissa element i den ekonomiska, inte minst finansiella, strukturen. Därtill finns det en mängd olika faktorer. Varför envisas du med att låtsas som att någon bestridit det?
Fabio Biondi är bra på Vivaldi han med. Finns att ladda ner.
Ok, låt mig vara litet utförligare. Att förneka att människor (företag, samhällen, kulturer, ja, organismer och organisationer i allmänhet) lär av varandra (härmar varandra, kopierar varandra, stjäl från varandra, absorberar varandra etc.) och att detta spelar en väsentlig roll för deras utveckling vore underligt. Detta invecklade och fascinerande samspel väcker en mängd frågor. Hur lär (kopierar etc.) de av varandra? Hur kan de lära av varandra? Vilka är förutsättningarna för att de för det första ska kunna upptäcka att det finns något att lära av någon annan, för det andra ska kunna genomföra en läroprocess och för det tredje ska kunna nyttiggöra sig resultaten av denna läroprocess? För att en mänsklig individ, ett företag, ett samhälle etc. ska kunna lära av eller kopiera sin omgivning måste hon dessförinnan besitta en ”apparat” (ett på en gång stabilt och anpassningsbart nervsystem, en koordinerande självuppfattning, en gemensam moral, en organisation, institutioner, strategier, kunskaper, teorier, maskiner, kommunikationsnät etc.) som möjliggör denna inlärning eller kopiering. Min självklara poäng är att denna apparat är viktigare än den kopia den producerar. Hur mycket viktigare den är framgår dels av att det inte blir några kopior utan apparaten och dels av att det hos denna apparat finns ett moment, som vi kan uppfatta som strukturellt, kreativt, slumpmässigt eller något annat, som leder till att resultatet av kopieringsprocessen alltid kommer att avvika mer eller mindre mycket från originalet. Eftersom varje företeelse även bestäms av det sammanhang den ingår i och de processer den är en del av kommer varje kopia att från och med sin födelsestund börja fjärma sig från sitt ursprung. I en inte helt ointressant mening finns det därför inte några kopior. Denna apparat måste kunna göra saker som att känna igen vad som går att kopiera, avgöra vad som kan vara intressant (lönsamt, spännande, roligt, strategiskt betydelsefullt etc.) att kopiera, kunna utföra själva kopieringen, kunna anpassa kopieringen efter sina egna förutsättningar (inre såväl som yttre), kunna utnyttja det färdiga resultatet av kopieringen på ett produktivt sätt etc. Kopierandet har alltså sin förutsättning i en (i förhållande till kopian) mycket avancerad ”kopieringsapparat”. Denna apparat kan givetvis i vissa avseende vara ett resultat av tidigare kopieringsprocesser. Men dessa processer har med samma nödvändighet sin förutsättning i någon tidigare kopieringsapparat av någon annan (men inte nödvändigtvis mindre avancerad) ”modell”. Att försöka fastställa ett mer exakt mått på en kopias specifika vikt i förhållande till den apparat som frambringar den vore givetvis intressant. Var det det japanska industrispionaget som möjliggjorde de japanska industriframgångarna eller var det den japanska industrin som möjliggjorde det framgångsrika japanska industrispionaget? Är det mattvävarna som skapar mattvävartraditionen eller är det mattvävartraditionen som skapar mattvävarna? Är det fildelarna som frambringar (en ökad) kulturell homogenitet eller är det samhället (behovet av kulturell homogenitet hos samhället) som frambringar fildelarna? (Eftersom fildelningen är ett utflöde ur populärkulturen, som i sekulariseringens spår har tagit över religionens roll som kulturellt sammanbindande kraft, skulle jag själv svara det sistnämnda.) För att kunna besvara frågor som dessa måste vi på något sätt kunna avgränsa kopieringapparaten från sin omgivning.
Kommentera