Comments on: En metod för att definiera musiken i det postdigitala

By: Maria Lj (maritune)

Maria Lj (maritune) — Fri, 20 Nov 2009 20:25:23 +0000

Bara ett litet ps. för att säga att anknytning till diskussionen kommer – vilket år som helst! – i något inlägg på egen blogg eller webbplats.

Och så glömde jag påpeka hur resonemanget hade med musik att göra: att skriftspråket är en parentes i kulturhistorien har vi nog redan kunnat se inom musikvärlden, tyvärr. Vilket ger en möjlighet att förstå några av konsekvenserna – för deltagandet, diskursen, distributionen – om man genom utbildningspolitik och/eller teknikspridning börjar nedvärdera och onödigförklara kunskaper i och kommunikation via skriftspråk. Samt om man förlägger allt mera av minne och referenser till den svarta lådan, dvs maskinkoden och maskinminnet, den tillfälligt standardiserade tekniken så som den vid olika tidpunkter är implementerad.

Och, ja visst, jag skall väl ta och läsa den däringa Det Nano-Digressiva Postulatet, eller vad din bok heter! Vad som har flimrat förbi i utdrag har faktiskt sett intressant ut. /MaLj

By: Maria Lj (maritune)

Maria Lj (maritune) — Thu, 19 Nov 2009 17:04:41 +0000

Hm, ja Lessig gör väl om jag minns rätt en bra analys av en sådan utveckling, kopplad till helt konkreta och samtida fenomen, vilket gör att man fattar poängen utan att anstränga sig så mycket. Kittler är antagligen relevant läsning också. Fast jag har nog bara gluttat helt hastigt i någon text som fanns i Res Publica för något decennium sedan. Och det var under en period när den intellektuella verksamheten hemma mest gick ut på att hitta material för att sysselsätta en 11-12-åring som hade tråkigt i skolan. Att tvinga honom att skriva specialarbete om skriftspråkets historia och läsa Kittler & Frawley var naturligtvis straffbart = förberedelse till barnmisshandel, för att inte tala om lärarmisshandel, eftersom hans “mentor” inte var beredd på att läsa hemarbeten på den abstraktionsnivån.

Vecket i tiden (du har läst Kronos/Kairos-serien av Madeleine L’Engle, eller hur?) kan komma att slå ihop sig så snart som röstkodningsteknik (talanalys–>maskinminne–>talsyntes) blir så vanlig och sömlöst integrerad i den personliga elektroniska attiraljen att folk inte längre ids försöka lära sig läsa och skriva (och inte heller bryr sig om att använda sitt eget minne). Då är vi inne i ett skede där hela idén med standardiserat skriftspråk och abstrakta förenklade symboler faller ihop, och ersätts av maskinmedierad muntlighet och informationstäta avbildningar. En sorts grottmänniska med maskinminne.

By: rasmus

rasmus — Thu, 19 Nov 2009 15:38:19 +0000

Jag är helt med på att de tre diskreta tillstånden är ett bättre sätt att tänka. På något vis tror jag det är omöjligt att tänka ett tretal som absolut heterogent, eller vad man ska säga. När det ska formuleras, kommer det antingen att luta mot en eskalation (ständigt mer mediering), eller mot en återgång (skriftkulturen som parentes).

Det senare temat finns i flera väldigt olika varianter, t.ex.:
Lawrence Lessig: read/write -> read-only -> read/write^2
Friedrich Kittler: Aufschreibesysteme 1800 -> 1900 -> 2000, invikt i en överhistorisk rörelse från den grekiska enheten av bokstav, ton och siffra, till skriftkulturens separation, tillbaka till datorns enhetligt binära kod.

Jfr. även Det postdigitala manifestet: “Musikens digitalisering tycks på något vis ha vikt tiden.”
;)

By: Maria Lj (maritune)

Maria Lj (maritune) — Thu, 19 Nov 2009 13:09:59 +0000

Tänkte mig inte en skala av grader, utan tre diskreta tillstånd, och att de kanske mest har filosofiskt eller möjligen etnologiskt intresse. Men jag tror jag förstår vad du frågar om eller antyder – att man måste se arkiveringen och spridningen av musikidéer genom gehörstradering respektive genom skriftsystem och olika medier som ett dynamiskt system som mycket väl kan byta riktning på den s k utvecklingen. Låtar som har traderats musiker till musiker i generationer finns nu kanske både noterade och inspelade (också en form av skrift!) fast traderingskedjan är bruten. Nya traditioner kan utgå antingen från notskriften eller från ljudskriften, men ofta i en kombination, och i medvetande om att referenserna finns där för publiken att kolla. Det är då fortfarande ett hypermedierat tillstånd, eftersom en strikt gehörstradering inte kan finnas i ett skrift- och mediasamhälle.

By: rasmus

rasmus — Thu, 19 Nov 2009 11:31:46 +0000

Maria: Frågan är då om skalan är linjär eller om den rentav bildar en cirkel (en tanke som man väl kan säga att McLuhan populariserade).

By: Maria Lj (maritune)

Maria Lj (maritune) — Thu, 19 Nov 2009 10:00:01 +0000

I en uppsats/essä för länge sedan där jag försökte redovisa några infallsvinklar på hur musik förhåller sig analogt till språk och text, föreslog jag att man delar in musik inte efter genrer (folkmusik, konstmusik, populärmusik) eller funktion (dansmusik, rituell musik, arbetssånger, konsertmusik, etc) utan efter graden av skriftspråklighet (efter William Frawley’s teser om teckensystems utveckling http://books.google.com/books?id=4lRiAAAAMAAJ ): 1) traderad musik, 2) noterad musik, 3) hypermedierad musik.

By: Johan Ronström

Johan Ronström — Thu, 19 Nov 2009 09:27:11 +0000

“Johan Ronström och avloppsvatten är också ungefär samma sak: litet proteiner, fett och vatten bara.”

:-D

By: COPYRIOT | Ett mer nyanserat begrepp om remixkultur

COPYRIOT | Ett mer nyanserat begrepp om remixkultur — Thu, 19 Nov 2009 02:56:47 +0000

[...] En metod för att definiera musiken i det postdigitala [...]

By: Presentation in Milano: Variations on the theme of openess at blay.se

Presentation in Milano: Variations on the theme of openess at blay.se — Sat, 20 Jun 2009 08:02:48 +0000

[...] The forest metaphor means that every digital development makes us even more entangled in the physical world, in social relations, in corporeality, in specific contexts – rather than seperates us from them. This is clear within music. The folding of time created by digital technologies has not led to a virtual version of the music industry of the 90’s but something that more resembles bygone ages. [...]

By: P

Thu, 04 Jun 2009 20:28:56 +0000

Ja, vilken bra metod. Inte alls efterbliven.

“Den som talar har ju inte uppfunnit orden.” Vem tycker på allvar att det är en intelligent mening? Så Camilla Läckberg och Willy Kyrklund använder samma ord (well, inte riktigt kanske på detaljplanet — jag har svårt att föreställa mig Kyrkis skriva ordet “nazistmedalj”)? So fucking what? Johan Ronström och avloppsvatten är också ungefär samma sak: litet proteiner, fett och vatten bara.