Hade själv några föreläsningar med Gunnar Valkare under mina år på Musikhögskolan, där Johan Ronström nu går folkmusiklinjen. Senaste tiden har Johan Ronströms blogg bland annat bjudit på Piratbyråns logga som spraymall samt en ursnygg piratambassad på spelmansstämman i Hovra. Och nu slår han till med en kort och extremt kraftfull remix på Gunnar Valkares kompendium Musikens åldrar – vi måste citera den i sin helhet:
När vi trätt in i musikens femte ålder, den post-digitala åldern, är musik, liksom i den första, alltid en människas (eller flera människors) livsyttring i nuet. Den är alltid en handling, en närvarande levande människas (eller flera människors) direkta agerande – just här och just nu. All musik är på så sätt situationsanknuten. Den är oupplösligt kopplad till den sociala situation och det emotionella tillstånd som råder när den utspelar sig. Musik måste av nödvändighet uppfattas som ett kroppsligt handlingsmodus.
/…/
Som följd av notationstekniken kunde vi i fjärde åldern, “mellanperioden”, tala om musik som en “komposition”, en “låt” eller ett “verk” (eller vad vi nu vill ha för beteckning på en enskild musikalisk enhet) och vi tänkte oss då ett stycke musik med en sorts egen identitet och med en “upphovsman”. Eftersom det i den femte åldern är meningslöst att tänka musiken frigjord från sitt sammanhang, är det inte heller meningsfullt att se musiken som en fristående gestalt, ett “verk” eller en “låt” som är resultatet av en enskild individs skaparkraft. Det som kallades “upphovsman” eller “kompositör”, dvs. den som “skapade” musiken, är alltså knappast en meningsfull roll under femte åldern.Den som talar har ju inte uppfunnit orden.
Vilka de fyra föregående åldrarna är förblir oklart – vilket förresten är lika bra. (Fast nog erinrar det om hur Jacques Attali i sin bok Noise uppställer fyra musikhistoriska ordningar – vilket tidigare diskuterats här.)
Vad som räknas är metoden – inte i vilken mån karakteristiken i varje enskild detalj överensstämmer med en daterbar epok. För det postdigitala är kanske ingen epok, utan ett affektivt begrepp. Just så här måste man antagligen gå till väga: producera ständigt nya definitioner av det postdigitala, utan sanningsanspråk, fram tills att tillräckligt många repetitioner uppträtt för att en vissa figurer ska kunna börja stabiliseras. Med andra ord exakt så som en refräng kan växa fram utan en upphovsman.
16 kommentarer ↓
Dravel.
[...] till att jag kom in på det är att jag pratade med CopyRiot om det häromdagen. Det hela började, tror jag, med att snacka om en fantastisk morgon på [...]
@p;
Dravel? …så du menar att den som talar VISST uppfinner orden? (alltid?) …Att alla tänkbara kominationer som någonsin sägas kan, INTE ligger implicit i det givna språket (eller språker konceptuellt) och dess, faktiskt ändliga, kombinationsmöjligheter?
-Hmmm; Ditt ‘förslag’ är minst lika intressant som dess motsats (vars konsekvenser alltid skrämt mig en smula)… -Tack. Min misstanke om att, bland de här presenterade förenklingarna; Rasmus, din och min respektive, så -även om din var väldigt kärnfull (ett sentiment-ett ord) kommer den förstnämda komma att framstå som den mer konstruktivt kommunikativa utan att därmed också dömas ut som en s.k. ‘överförenkling’ eller (åt andra hållet) bli alltför raljerande och därmed förlora den tänkta mottagarens intresse. (t.ex; Denna kommentar… kommer troligen inte att läsas färdigt av NÅGON alls, någonsin, efter postning.)
-Så ‘dravel’, om än duktigt nerkokt, torde (OM det menade på en förmedling av någonting annat/utöver än en individuell, naken aggression gentemot textförfattaren ovan) i många ögon ses som antingen irrelevant eller i värsta fall; Som ett kommunikativt misslyckande. Ett slag i luften.
Att Ligetis Kammerkonzert eller Bachs H-mollmässa inte skulle ha existerat utan Ligeti eller Bach är tydligen den farligaste tanke som finns. Enklare då att nöja sig med att både ABBAs och Ligetis musik består av samma tolv toner och egentligen är samma sak.
“Eftersom det i den femte åldern är meningslöst att tänka musiken frigjord från sitt sammanhang, är det inte heller meningsfullt att se musiken som en fristående gestalt, ett “verk” eller en “låt” som är resultatet av en enskild individs skaparkraft[..]”
Jaså? varför är det meningslöst? För att det står så där? Rasmus Fleischer kan vara meningslös. Så Bartóks Konsert för orkester är inte ett verk? Det här är inte bara dravel, det är det mest ressentimentfyllda, avundsjuka, låga dravel som tänkas kan.
Strax kommer kärleken att dömas ut som ett “ett kroppsligt handlingsmodus”.
P: Du beskyller mig för ståndpunkter jag inte ens intagit, gnällspik. Jag citerade Johan Ronströms remix av Gunnar Valkare och skrev själv till några rader om hur man bör se den som en metod, inte som en utsaga att dissekrera. Naturligtvis kan du välja att dissekrera den mening för mening, men det har föga att göra med vad bloggposten ovan ville förmedla.
Förresten, P: Varför är inte kärleken ett “kroppsligt handlingsmodus”? Ur t.ex. spinozistiskt perspektiv är den definitivt det, med förbehåll då för att begreppen får modifieras (modus hos Spinoza är något annat, snarare handlar det då om kärleken som affekt. Affekter är alltid lika mycket kroppsliga som själsliga rörelser. Skulle det vara att “döma ut” kärleksfulla affekter? Nej, det är att upphöja dem!)
Ja, vilken bra metod. Inte alls efterbliven.
“Den som talar har ju inte uppfunnit orden.” Vem tycker på allvar att det är en intelligent mening? Så Camilla Läckberg och Willy Kyrklund använder samma ord (well, inte riktigt kanske på detaljplanet — jag har svårt att föreställa mig Kyrkis skriva ordet “nazistmedalj”)? So fucking what? Johan Ronström och avloppsvatten är också ungefär samma sak: litet proteiner, fett och vatten bara.
[...] The forest metaphor means that every digital development makes us even more entangled in the physical world, in social relations, in corporeality, in specific contexts – rather than seperates us from them. This is clear within music. The folding of time created by digital technologies has not led to a virtual version of the music industry of the 90’s but something that more resembles bygone ages. [...]
[...] En metod för att definiera musiken i det postdigitala [...]
“Johan Ronström och avloppsvatten är också ungefär samma sak: litet proteiner, fett och vatten bara.”
:-D
I en uppsats/essä för länge sedan där jag försökte redovisa några infallsvinklar på hur musik förhåller sig analogt till språk och text, föreslog jag att man delar in musik inte efter genrer (folkmusik, konstmusik, populärmusik) eller funktion (dansmusik, rituell musik, arbetssånger, konsertmusik, etc) utan efter graden av skriftspråklighet (efter William Frawley’s teser om teckensystems utveckling http://books.google.com/books?id=4lRiAAAAMAAJ ): 1) traderad musik, 2) noterad musik, 3) hypermedierad musik.
Maria: Frågan är då om skalan är linjär eller om den rentav bildar en cirkel (en tanke som man väl kan säga att McLuhan populariserade).
Tänkte mig inte en skala av grader, utan tre diskreta tillstånd, och att de kanske mest har filosofiskt eller möjligen etnologiskt intresse. Men jag tror jag förstår vad du frågar om eller antyder – att man måste se arkiveringen och spridningen av musikidéer genom gehörstradering respektive genom skriftsystem och olika medier som ett dynamiskt system som mycket väl kan byta riktning på den s k utvecklingen. Låtar som har traderats musiker till musiker i generationer finns nu kanske både noterade och inspelade (också en form av skrift!) fast traderingskedjan är bruten. Nya traditioner kan utgå antingen från notskriften eller från ljudskriften, men ofta i en kombination, och i medvetande om att referenserna finns där för publiken att kolla. Det är då fortfarande ett hypermedierat tillstånd, eftersom en strikt gehörstradering inte kan finnas i ett skrift- och mediasamhälle.
Jag är helt med på att de tre diskreta tillstånden är ett bättre sätt att tänka. På något vis tror jag det är omöjligt att tänka ett tretal som absolut heterogent, eller vad man ska säga. När det ska formuleras, kommer det antingen att luta mot en eskalation (ständigt mer mediering), eller mot en återgång (skriftkulturen som parentes).
Det senare temat finns i flera väldigt olika varianter, t.ex.:
Lawrence Lessig: read/write -> read-only -> read/write^2
Friedrich Kittler: Aufschreibesysteme 1800 -> 1900 -> 2000, invikt i en överhistorisk rörelse från den grekiska enheten av bokstav, ton och siffra, till skriftkulturens separation, tillbaka till datorns enhetligt binära kod.
Jfr. även Det postdigitala manifestet: “Musikens digitalisering tycks på något vis ha vikt tiden.”
;)
Hm, ja Lessig gör väl om jag minns rätt en bra analys av en sådan utveckling, kopplad till helt konkreta och samtida fenomen, vilket gör att man fattar poängen utan att anstränga sig så mycket. Kittler är antagligen relevant läsning också. Fast jag har nog bara gluttat helt hastigt i någon text som fanns i Res Publica för något decennium sedan. Och det var under en period när den intellektuella verksamheten hemma mest gick ut på att hitta material för att sysselsätta en 11-12-åring som hade tråkigt i skolan. Att tvinga honom att skriva specialarbete om skriftspråkets historia och läsa Kittler & Frawley var naturligtvis straffbart = förberedelse till barnmisshandel, för att inte tala om lärarmisshandel, eftersom hans “mentor” inte var beredd på att läsa hemarbeten på den abstraktionsnivån.
Vecket i tiden (du har läst Kronos/Kairos-serien av Madeleine L’Engle, eller hur?) kan komma att slå ihop sig så snart som röstkodningsteknik (talanalys–>maskinminne–>talsyntes) blir så vanlig och sömlöst integrerad i den personliga elektroniska attiraljen att folk inte längre ids försöka lära sig läsa och skriva (och inte heller bryr sig om att använda sitt eget minne). Då är vi inne i ett skede där hela idén med standardiserat skriftspråk och abstrakta förenklade symboler faller ihop, och ersätts av maskinmedierad muntlighet och informationstäta avbildningar. En sorts grottmänniska med maskinminne.
Bara ett litet ps. för att säga att anknytning till diskussionen kommer – vilket år som helst! – i något inlägg på egen blogg eller webbplats.
Och så glömde jag påpeka hur resonemanget hade med musik att göra: att skriftspråket är en parentes i kulturhistorien har vi nog redan kunnat se inom musikvärlden, tyvärr. Vilket ger en möjlighet att förstå några av konsekvenserna – för deltagandet, diskursen, distributionen – om man genom utbildningspolitik och/eller teknikspridning börjar nedvärdera och onödigförklara kunskaper i och kommunikation via skriftspråk. Samt om man förlägger allt mera av minne och referenser till den svarta lådan, dvs maskinkoden och maskinminnet, den tillfälligt standardiserade tekniken så som den vid olika tidpunkter är implementerad.
Och, ja visst, jag skall väl ta och läsa den däringa Det Nano-Digressiva Postulatet, eller vad din bok heter! Vad som har flimrat förbi i utdrag har faktiskt sett intressant ut. /MaLj
Kommentera