Entries from June 2009 ↓

The Pirate Bay säljs, bolagiseras, börsnoteras. Alla tycks i stundens hetta utgå från att detta är en Stor Händelse. Några jublar, andra gråter. Men åt vad? Ja, vad säljs?

Vad som vardagligen kallas “The Pirate Bay” är bland annat följande:

• Ett varumärke
  
• Ett domännamn
  
• En webbsida
  
• En annonsförsäljningsverksamhet
  
• En blogg
  
• Ett trackersystem
  
• En klädaffär
  
• Ett utmätningsobjekt
  
• Tre personer
  
• En svärm
  
• En symbol

“The Pirate Bay” betecknar alltså ett assemblage. Var för sig är komponenterna kraftlösa. Endast genom sammankopplingen av olika komponenter uppstår sprängkraft. Vissa av komponenterna kan sägas vara “ägbara”, vilket innebär att de kan säljas (överlåtande av kontroll i utbyte mot pengar). Andra komponenter kan däremot knappast säljas. Vissa är i digital form och kan kopieras obegränsat, andra inte. För att avgöra vad det innebär att sälja The Pirate Bay, måste man först och främst veta vad det är som säljs. Och det vet ingen i detalj.

En sak som står klar, är att de tre personerna inte har sålt sig. Inte ens bildligen. Inga avtal skrivs under om att de måste avstå från vissa aktiviteter i framtiden. Redan detta skiljer affären från de “sell-outs” som skedde tidigare i fildelningens historia, exempelvis med Napster.
En annan sak som står klar, är att svärmen av fildelare inte går att sälja. Och utan dem är resten av assemblaget tämligen meningslöst. The Pirate Bays användare har vissa förväntningar. De förväntar sig att The Pirate Bay erbjuder möjligheten att dela de filer man själv vill, utan att gripa in och filtrera. Visserligen tyder ingenting på att den möjligheten skulle upphöra på www.thepiratebay.org. Men om den skulle göra det, skulle verksamheten bara flytta till en annan domän. Allt som byts ut i assemblaget är dess namn. Visserligen kan man se en symbolisk förlust i ett sådant scenario. Men där finns också vinster.

The Pirate Bay har under de senaste fem åren börjat få något av en oligopolställning i fildelningsvärlden. Så var det aldrig meningen att fildelning skulle fungera. Fildelning handlar i princip om decentralisering. Centraliseringen är bara en följd av det juridiska trycket. Tyvärr har konsekvensen blivit att folk lutar sig tillbaka och förväntar sig att “The Pirate Bay” gör jobbet, i stället för att folk multiplicerar och modifierar “The Pirate Bay”.
Kanske kommer försäljningen – vad det nu är som säljs – rentav bli signalen för detta multiplicerande att ta fart. Räkna i så fall med uppbackning från de som hittills opererat under namnet “The Pirate Bay”, från den fond som försäljningen ska resultera i och från Piratbyrån.
Särskilt sedan rättegången, har “The Pirate Bay” kommit att framstå som ett jättelikt subjekt, en enad aktör. Försäljningsmanövern tvingar fram en omvärdering, en subjektsupplösning. Nu går det inte längre att slappt hata eller älska “The Pirate Bay”, utan alla som tycker något måste pröva sina värderingar mot assemblagets olika komponenter.
Vad som kommer möta besökaren på www.thepiratebay.org om ett år är relativt ointressant. Vad som räknas är inte namnet, utan praktiken. Ingenting tyder på att försäljningen skulle vara “sell-out”, men mycket tyder på att den kan att utgöra en ny typ av schizopolitik.

Läs även Marcin, Tequila samt förstås TPB-bloggen!

Uppdatering:
Bland kommentarerna på Opassande förekommer ett par missförstånd. Någon skriver: “Tänk om skivbolagen ligger bakom köpet /…/ för att bli av med problemet TPB är billigt.” Den personen har inte förstått kopiering, att det är världens lättaste sak att starta en kopia, om än under nytt namn. Som sagt tar inte The Pirate Bay större utrymme än att hela sajten, startklar och redo, inklusive alla torrents, får plats på en liten USB-pinne…
Någon annan påstår att “man säljer en användardatabas som innehåller många användranamn och lösenord”. Vore det så, vore det ju upprörande. Men ingenting säger att det skulle vara så. Sådana rykten bör inte spridas oförsiktigt.

Läs också den intressanta informationen på Torrentfreak:

Peter Sunde has informed TorrentFreak that the site will soon decentralize and stop running a BitTorrent tracker of its own. Instead they will encourage their users to use a yet to be launched third party tracker for their torrents.
To decentralize even further, the torrents that will be listed on the site wont be hosted on The Pirate Bay’s servers anymore. In the near future the site will use a new torrent hosting service that will store the torrents for them. This new hosting service will be open to other torrent sites as well and can be accessed through an API.

Förstår ni vad detta innebär? Kort sagt, att tracker-funktionen (som är en av de absolut mest centrala funktionerna i assemblaget “The Pirate Bay”) inte säljs ut, bara för att t.ex. domännamnet säljs. Tvärtom innebär planen, om den fullföljs, ett litet steg mot större decentralisering och mindre sårbarhet.

The Pirate Bay säljs, bolagiseras, börsnoteras. Alla tycks i stundens hetta utgå från att detta är en Stor Händelse. Några jublar, andra gråter. Men åt vad? Ja, vad säljs? Vad...

Årets visit i Almedalen sponsras av:

Det är med lite blandade känslor som det åter blivit dags att ta färjan över till lavjön Gotland för ett besök på Almedalen-rollspelet. Till mitt försvar vill jag säga att det ändå var tre år sen sist och att jag stannar bara i två-tre dagar. Jag är alltså inte som de där andra nördarna.
På grund av min egen sommarbetingade oförmåga att planera upptäckte jag just att jag måste ta båten på måndagkvällen, trots att jag inte blir bjuden på hotell den natten. Mästerminglarna i Planka.nu räddade mig dock ur nöden genom att erbjuda en soffa. Tack!

Anledningen till visiten är att jag är inbjuden till två olika seminarier, som bägge dryftar det välkända ämnet upphovsrätt. Tisdag, 13.15-14.00 arrangerar forskningsfinansiären Riksbankens Jubileumsfond ett av sina samspråk mellan forskare och politiker. Forskarna är jag själv samt juristen Katarina Renman Claesson, politikern är Annie Johansson (c). Gissningsvis blir det samtalet mer eftertänksamt och något lugnare än den andra debatten som Fores arrangerar på torsdag, 13-15. Om inte annat så på grund av att hela tolv debattörer är inbjudna, däribland Monique Wadsted och Nicklas Lundblad. Gissningsvis blir det även trångt i publiken.

Utöver dessa två samtal arrangerar även Stockholms universitet ett seminarium om fildelning med, som de skriver, “Sveriges främsta experter inom juridik och ekonomi” – fem män, noll kvinnor. Räkna med gubbig stämning, självsäker upphovsrättsfundamentalism samt en fullständig frånvaro av kulturella perspektiv.

Nåja, Almedalen är Almedalen. Ett sorglustigt arrangemang som i lagom dos kan bli riktigt njutbart, så länge man behåller sin självdistans och kommer ihåg att allt är precis lika mycket lajvrollspel som på Medeltidsveckan. Visbys bägge nördveckor har faktiskt fler likheter än man kan tro, även om klädmodet skiljer sig en smula.

Vad jag inte riktigt kan förstå är varför Alternativa Politikerveckan arrangeras samtidigt. Att “ta ner den ensidiga debatten från politikernas höga podium” låter ju utmärkt, men är det inte mer reaktivt än alternativt att göra sin sammankomst beroende av den ordinarie Politikerveckan? Så ändrar man inga spelregler.

Vill man ägna sig åt att på egen hand styra upp alternativa samtal, finns det 51 andra veckor och 289 andra kommuner att välja mellan. Om man nödvändigtvis vill vara på plats i Visby under Politikerveckan, ter det sig mer subversivt att ta lajvrollspelet för vad det är. Jobba teatralisering á la Spectrial, tänk i termer av hacking, eller mingla bara runt och iscensätt den egna närvaron med stil, som Planka.nu gör. Kanske kommer liknande metoder att begagnas av Piratpartiet, som inte heller de har ordnat någon lokal för arrangemang i egen regi. Däremot ryktas det att halva partiets stora delegation tänker klä sig i lila lajv-kläder.

Måndag natt till torsdag kväll är jag på ön. Återkommer antagligen senare i sommar för en lika kort visit på Alternativa Medeltidsveckan. Vi kanske ses!

Årets visit i Almedalen sponsras av: Det är med lite blandade känslor som det åter blivit dags att ta färjan över till lavjön Gotland för ett besök på Almedalen-rollspelet. Till...

Professorn i humanekologi Alf Hornborg sätter oljekrönet i sammanhang, i en lika lättläst som gedigen review-artikel, publicerad i sommarens nummer av International Journal of Comparative Sociology. Ni som sitter på universitetsnät hittar det här, ni andra kan gå direkt till The Pirate Bay.

Alf Hornborgs utgångspunkt är att åtskillnaden i expertis mellan områdena “teknologi”, “ekonomi” och “ekologi” är godtycklig, eller närmare bestämt ett uttryck för kultur. Antropolog som han är i grunden, och slår till med en djärv jämförelse mellan Inka-indianernas offer till solen och vår samtida tendens att se inneboende krafter i våra tekniska maskiner.

Early 16th-century Andean harvests of corn, for instance, testified to the efficacy of the Inca emperor’s sacrifices and ritual communication with his father the Sun.
But can our modern fossil-fuel technology really be compared to these exotic practices and cosmologies? Isn’t the crucial difference that our machines actually work, whereas Inca ritual was just mystification? I don’t think it is as simple as that. In both cases – the divine Inca emperor and our modern machinery – a particular material entity is perceived as productive or generative in itself: a cornucopia.
/…/
And today, without the asymmetric exchanges of high-quality energy on the world market, our machines would achieve absolutely nothing. As many post-Soviet farmers have experienced, when there is no longer any diesel in the tractor, it is just an assemblage of scrap metal. Again, what ultimately keep the machines running are global terms of trade.

Kort sagt lurar vi oss själva när vi gång på gång utgår från att våra maskiner, som utan tillgång till en viss mängd energi till ett visst pris inte är praktiskt värdelösa, skulle ha en produktiv kraft i sig. Under fossilenergins relativt korta tidsålder, har motsvarande miljoner år av ekologisk produktion förbränts. Vi har levt på det förflutna i något som på avstånd ser ut som en utdragen och bara delvis kontrollerad explosion, vars bränsle nu börjar sina.

The age of fossil fuels has not just been a period in time, but a condition situated in socio-political space. It has provided a minority of the world’s population with an unprecedented source of power – in both a thermodynamic and a political sense.

Inka-kulturens tro på att offer till solen leder till goda skördar, bidrog till att hålla samman hela Inka-civilisationen. Vår kulturs långvariga tro på att fossiliserat solljus kan brännas i oändlighet, bidrager fortfarande till att hålla samman vår civilisation, eller åtminstone vårt ekonomiska system. Gränsen mellan teknologi och magi är alls inte så skarp som vi gärna föreställer oss.
Alf Hornborg använder begreppet maskinfetischism om tendensen till att se teknikens kapacitet i en given population som oberoende av populationens position i det globala flödet av energiresurser. Maskinfetischismen upprätthålls bland annat genom separationen mellan naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora.

The structural problem of fossil-fuelled capitalism is to maintain imports of energy (e.g. oil) and exports of entropy (material disorder, e.g. in the form of carbon dioxide), two imperatives of ‘development’ that are both increasingly difficult to sustain.
There seems to be a growing expectation, at least in North America and Europe, that the age of fossil fuels is approaching an end. This anticipation of peaking oil and a post-petroleum era may at first glance seem a straightforward, ‘practical’ problem of technology and resource management, but it is in fact a condition that must be understood through the lens of cultural analysis

Kulturanalysen förblir här ytterst svepande. Särskilt riktas den mot idén om “resiliens“, ett systems förmåga att absorbera störningar i stället för att övergå från ett stabilit tillstånd till ett helt annat. Om resiliens görs till ett ideal som står över all diskussion, liknar det mer en trosuppfattning. Definitionen av vilka faktorer i vår livsvärld som måste bibehållas för att det stabila tillståndet ska anses bestå är i slutändan godtycklig – erinrande om teorierna om undantagstillståndet.
Alf Hornborg menar att resiliens-idealet håller på att framträda som en neo-funktionalistisk hegemoni, och kritiserar det bland annat för dess snäva och avgränsade syn på “kultur”. Han tar ett intressant exempel: När Stockholm Resilience Center våren 2008 arrangerade den första stora internationella konferensen om resiliens, var man mån om att visa på utbytet mellan naturvetenskap och humaniora. Således ordnades, i samarbete med Mejan Labs, en konstutställning parallellt med konferensen. Sfärerna förblev åtskilda. “Kultur” i ordets antropologiska mening uteblev, enligt Alf Hornborg, från konferensen – och därmed frågan om vilka delar av vår materiella vardagskultur som vi bör sätta värde på, när den stora fossilexplosionen går mot sitt slut. Ett slut som kan medföra en socio-ekologisk kollaps som drar med sig civilisationen så som vi kanske känner den.

Alf Hornborgs artikel förtjänar att bli en referenspunkt som kan stötas och blötas mot andra samtida försök att hitta en politik bortom natur/kultur-klyvningen. Vad händer exempelvis om vi ställer den mot Kalle Palmås idéer om “post-miljörörelsen”. Nog uppstår dissonanser. I det senare fallet formuleras positionen att vår tid inte är “en tid att bromsa”, utan tvärtom en tid att “gasa på i utvecklingen av nya teknologier”, för att lösa klimatfrågan. Men alldeles bortsett från att metaforerna bromsa/gasa antyder existensen av en färdigbyggd motorväg för tekniska framsteg, så blir det här angeläget att utforska skillnader mellan olika eskatologier för fossilsamhället. En fixeringen vid klimatproblem leder lätt till att frågan om fossilerna sorteras in i facket “miljö”, medan Alf Hornborgs systemteoretiska perspektiv definitivt spränger sådana ingränsningar.

Alf Hornborgs kritik av “maskinfetischismen”, trots att den alls inte är maskinfientlig, tycks stå i diametral motsättning till Kalle Palmås mening om “att vi inte tillräckligt älskat de teknologier som vi frambringat”. Eller? Talar de bara olika språk? Här gäller det att konkretisera, zooma in specifika maskiner, exempelvis datorn och bilen. Hur älskar vi dem? Vad gäller bilen, sammanstrålar den högsta kärleken med förstörelsen av fetischismen hos J.G. Ballard och hans bilolyckor.

Professorn i humanekologi Alf Hornborg sätter oljekrönet i sammanhang, i en lika lättläst som gedigen review-artikel, publicerad i sommarens nummer av International Journal of Comparative Sociology. Ni som sitter på...

Efter att förra veckan ha medverkat på forskarkonferensen Kultur~Natur blir det dags för ett bloggförsök efter liknande princip, därav rubriken “Fildelning~Fiskdelning”. Det blir en liten studie i legitimerande rationaliteter.
Fisktemat kommer sig sig av en omläsning av Isabella Lövins omskakande bok Tyst hav, som verkligen alla bör läsa. (Även de som inbillar sig att de inte intresserar sig för fiskeripolitik, för boken kan läsas som en fallstudie i en bredare kritik av den politiska ekonomin. Den förtjänar att läsas parallellt med och mot sådana klassiker som Adam Smith, Karl Marx och Fernand Braudel.)

Först filen, sen fisken. “Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin” löd rubriken på DN Kommuniké för ett par veckor sedan. Nationalekonomen Magnus Wiberg gick till angrepp mot såväl upphovsrätt som patent, vilket togs emot med jubel från Karl Sigrid (m) med flera. Debattartikeln avslutades med följande två meningar:

Jag anser att den [intellektuella äganderätten] inte kan motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den intellektuella äganderätten är helt enkelt inte intellektuellt försvarbar.

Glidningen är lite intressant. Vad nationalekonomen säger är ju kort sagt att det som inte är ekonomiskt rättfärdigat, är inte rättfärdigat alls. Motargumentet mot en sådan kulturnihilism är så givet att ingen ens tycks ha bemödat sig om att formulera det: Ekonomin är inte allt, utan det finns även kulturella eller konstnärliga värden som inte kan mätas i pengar.
Upphovrättsdebatten präglas av dessa kast mellan ekonomisk och estetisk logik. Det är heller inte så enkelt som att den “ena sidan” använder ena logiken medan “andra sidan” använder den andra. Nu var det en upphovsrättskritiker som använde en ekonomiska argument, vilket en upphovsrättsförsvarare enkelt kunde besvara med estetiska argument. Lika ofta kan det vara kritikerna som lyfter fram upphovsrättens skadliga effekter, medan ansvariga politiker väljer att slå dövörat till, övertygade om de strikt samhällsekonomiska fördelarna av en ständigt hårdare upphovsrätt.
Slutsatsen som vi bör dra är att ekonomi och estetik är två sidor av samma mynt. Det moderna kulturbegreppet uppkom som en inverterad spegelbild av den industriella kapitalismen. Tjuren måste tas i bägge hornen samtidigt om det ska bli någon ändring.
Ibland syns förresten ett tredje horn: “tekniken“. När denna åkallas som argument, handlar det ofta om en framstegstanke som beskrivs som allierad med “ekonomin”, om än inte lika lätt att reducera till siffror. Men det händer även att “tekniken” uppträder i allians med “kulturen”.

Så till frågan om fisken. Isabella Lövin visar extremt tydligt att den pågående utfiskningen inte är samhällsekonomiskt lönsam. Inte ens för en enskild nation, inte ens på kort sikt. Frågan kan alltså inte reduceras till en avvägning mellan ekologi och ekonomi, utan ekvationen har alldeles uppenbart en tredje sida som spökar.
Lite basfakta ur kapitlet “Subventionerna” i Tyst hav: Fiskarnas a-kassa är “ett slags branschstöd och inte en regelrätt arbetslöshetsförsäkring”. Yrkesfiskare behöver nämligen inte söka jobb i andra branscher för att få stämpla. Allra största delen av utbetalningarna har inget med egentlig arbetslöshet att göra, utan beror antingen på dåligt väder eller på att kvoten är uppfiskad.

Regelverket tillåter med andra ord att fiskare som enligt normala marknadsekonomiska lagar borde slås ut i ett läge när fiskebestånden är alltför hårt pressade, istället kan stanna kvar i branschen och stämpla när myndigheterna stänger fisket för att skydda fisken. /…/
För de flesta hot mot fisket, inklusive sälar, dåligt väder och faktiskt också det hot yrkesfisket självt utgör genom sitt eget överfiske, får man i dagsläget olika typer av ersättning.

Allra mest chockerande är kanske att fiskeflottans bränsle är befriat från såväl energi- som koldioxidskatt. För statligt subventionerade fossila bränslen kan således västkustfamiljen Ahlström – känd för sin bokstavstrogna bibeltolkning om att “fisken ska ta slut” – köra sina båtar till vattnen utanför det ockuperade Västsahara, stjäla dess naturresurser och föra hem rovet till Bohuslän.
Isabella Lövin summerar, för år 2006, samhällets sammanlagda kostnader och subventioner för det svenska yrkesfisket: en miljard kronor. Lika mycket som förstahandsvärdet på den svenskfångade fisken. Yrkesfisket, i sina rådande industriella former, är en uppenbar nationalekonomisk förlustaffär. Kapitlets slutsats:

Föreställningar om kultur har styrt, och normala ekonomiska lagar har uppenbart fått stå tillbaka i svensk fiskeripolitik.

Med andra ord är det, enligt Isabella Lövin, inte främst ekonomin som står mot ekologin, utan boven är av “kulturell” art.

Alla siffror jag stöter på visar istället med all önskvärd tydlighet att det inte kan vara samhällsekonomiska drivkrafter som styr dagens fiskeförvaltning, utan snarare i så fall politiska, humanistiska, mer ogripbara värden som handlar om sådant som levande kustsamhällen, traditioner och säkert en alldeles ärligt känd sympati för den naturnära livsstil som representeras av yrkesfiskaren. Dessvärre har denna livsstil sedan länge undergrävts just av politikernas välvilja. Alltför generösa bidrag har lett till att alltför många, alltför effektiva fiskefartyg tävlar om alltför få fiskar.

Fast när Isabella Lövin anför ekonomisk logik som vapen mot en destruktiv kultur, tvingas hon bortse från det pittoreskas möjliga ekonomiska värde såsom ett turist- och upplevelseindustriellt lockbete. Människor betalar glatt dubbelt så mycket för en fiskmiddag, om restaurangen ligger i ett doftande fiskeläge fylld av män som pratar exotiska dialekter. Fisket lockar turister och hjälper hjulen att snurra i hela regioner. Att bejaka dessa “indirekta” ekonomiska värden, innebär dock att yrkesfisket förvandlas till ett slags skådespel. Illusionen av autentisk småskalighet måste upprätthållas, trots att båtarna som turisterna ser återvända till fiskeläget är byggda för EU-pengar och för hem fångster som fångats ett kvarts jordklot bort och som slår ut det verkligt småskaliga fisket där.

Någonting liknande finns i debatterna om kulturens ekonomiska värde. Först hette det att Ace of Base skulle dra in mer exportintäkter än Volvo. Efter att dessa glädjekalkyler grundligt punkterats, återkom dock musikens exportvärde i en indirekt version, där det handlade om “varumärket Sverige“. Mindre mätbart, svårare för en nationalekonom att falsifiera.

Sedan motsatsställningen kultur/ekonomi kollapsade – själva definitionen av “postmodernism, om vi vill följa Fredric Jameson – får vi räkna med rundgång i systemet, oavsett om vi diskuterar fildelning eller fiskdelning. Varje “kulturell” argumentation kommer att inte bara att kunna övertrumfas av en “ekonomisk” – men även tvärtom. Det går inte att spela det nationalekonomiska kortet och tro sig ha vunnit spelet, för det finns alltid ett kulturkort som dessutom utlovar indirekta och omätbara ekonomiska vinster.

Någonstans krävs ett större grepp, som punkterar den förlamande rungången mellan ekonomiska och kulturella argument. Huruvida “det tredje kortet” då kan vara till hjälp är nog en fråga som måste bedömas från fall till fall. När det handlade om fildelning var det kortet märkt “tekniken”, i fallet fiskdelning är det förstås “miljön”. Skillnaderna är stora, men i bägge fallen anas ändå en etik som hävdar bortommänskliga värden. I fallet “natur” är det en ekologisk etik, i fallet “teknik” skulle det kunna vara en posthumanistisk etik.
Huruvida dessa ska åkallas bör dock inte enbart vara en fråga om ståndpunkter eller om korrekt analys. Risken finns alltid att förlamande motsatslogiken består, i varianter som “teknik mot kultur” eller “ekologi mot ekonomi”. Å ena sidan, å andra sidan – om vi ska komma undan sådant trams, gäller det att vara pragmatisk. Ibland kan det bästa vara ständiga skiften mellan olika legitimeringar, om så bara i syfte att blanda bort korten. För det verkligt politiska finns ju inte i matters of fact, utan i matters of concern som inte behöver ställa en legitimerande logik mot en annan, utan i handling hävdar gemensamma angelägenheter: Vi vill inte att internet ska förstöras, vare sig i Iran eller i EU! Vi vill inte att haven ska utfiskas, vare sig i Västsahara eller Östersjön!

Efter att förra veckan ha medverkat på forskarkonferensen Kultur~Natur blir det dags för ett bloggförsök efter liknande princip, därav rubriken “Fildelning~Fiskdelning”. Det blir en liten studie i legitimerande rationaliteter. Fisktemat...

Inlägget om “Iran, internet och det politiska” var långt och spretigt, men uppskattades av många och har begåvats med flera tänkvärda kommentarer. Missa inte Alexander Bards inlägg, som avslutningsvis väcker frågan om det är iranierna som behöver vår teknik eller vi som behöver deras passion. Ett deleuzianskt svar vore att riktningen av nödvändighet är ömsesidig, ett dubbelt infångande. Svärmsolidariteten är inte enkelriktad utan leder även, bland annat, till att den europeiska nätpolitiken kan kopplas samman med mer produktiva begär än de som bara följer reaktiva banor.
Större frågor kan tas till sin spets, som i Carl-Michael Edenborgs kommentar till Copyriots inlägg om Iran: “Men är då verkligen all form av strategi död och allt som återstår taktik?” Internationella kopplingar underlättas. En fråga som ännu väntar att ställas, men som lämpligen vore något för svenska journalister att bita i, är vilket ansvar som Ericsson har för de pågående censurförsöken i Iran.

Ett dråpligt exempel på reaktiv politik kan nu för övrigt läsas under rubriken: “The Pirate Bay owned by CIA“. Ska bli intressant att se om den konspirationsteorin, vars avsändare av allt att döma är en viss herre i Schweiz, kommer att kopieras vidare! (EAP är också kul.)

Uppdatering I: “Köpa ny lur? Ha i bakhuvudet att det var Siemens och Nokia som utvecklade och sålde in internetcensuren i Iran.” (via Alfred och Peter)

Uppdatering II: ChrisK rapporterar om byggandets senaste skeden och Intersektionalen motiverar “varför vi måste stötta iranska motståndet villkorslöst”.

Inlägget om “Iran, internet och det politiska” var långt och spretigt, men uppskattades av många och har begåvats med flera tänkvärda kommentarer. Missa inte Alexander Bards inlägg, som avslutningsvis väcker...

18 juni 20098 röstades FRA-lagen igenom av riksdagens majoritet, inklusive Fredrick Federley som dagen innan hade gråtit i talarstolen.
Vi i Piratbyrån var, åtminstone i just detta skede, ganska passiva i FRA-motståndet. Minns att vi hörde om gråtsessionen på bilradion, på väg hem från den plats norr om Stockholm där vi hade utfört det allra första renoveringsarbetet på S23M-bussen, dokumenterat på följande video:

Visst är det hisnande hur mycket vatten som runnit under broarna, från midsommar 2008 till midsommar 2009? Vi har rört oss från FRA till Ipred till Telekompaketet till Telecomix och The Persian Bay. Vi har samtidigt rört oss, runt i Europa, från S23M till S23X till S23K till Spectrial till Embassy of Piracy. Alltihopa på ett år. Vilka hastigheter!

Och vi fortsätter, åt alla håll. Även bussen. Efter att den “gömdes i Mariefred” står den nu och inväntar en totalrenovering, in- och utvändigt. Under sommarens senare halva väntar, om allt går som planerat (med reservation för att “planerat” är ett lite väl starkt ord), två-tre resor med öppna aktiviteter. Den här gången är det knappast pengar som är problemet, utan snarare kanske chaufförer och logistik. Vart allt detta burit oss när hösten kommer går knappt att föreställa sig. Och tanken på den 18 juni 2010 är nästan skrattretande.

18 juni 20098 röstades FRA-lagen igenom av riksdagens majoritet, inklusive Fredrick Federley som dagen innan hade gråtit i talarstolen. Vi i Piratbyrån var, åtminstone i just detta skede, ganska passiva...

From matters of fact, to matters of concern. Så lyder ett av Bruno Latours slagord, som vi genast sliter loss från sitt (vetenskapsteoretiska) sammanhang – i stället testar vi att tillämpa det rakt på den brännheta situationen i Iran.

Förekom valfusk eller inte? En typisk fråga om sanning, matters of fact, som riskerar att paralysera det politiska handlandet, alternativt leda det in på destruktiva villovägar. Plötsligt finner vi oss då tvungna att välja mellan presidentkandidaterna A och M, trots att bägge representerar en genomkorrupt statsordning. Som om valet någonsin var demokratiskt!

Internet är trasigt. Vi lagar! Här handlar det däremot om matters of concern – som kan vecklas ut till en helt annan typ av politik. Utgångspunkten är praktisk, göra (inte vara) – att sprida information, att sprida information om att sprida information, att sätta upp kanaler för anonymt spridande av information, att sammankalla resurser för att sätta upp dessa kanaler, vilket i sin tur initierar nya samtal om situationen i Iran, följt av nya sökanden efter information.

Nu kan det verka som om den senare typen av politik skulle handla mer om information än den förra. Men nej, ingenting kunde vara mer fel än att uppställa en motsättning mellan “materiell” och “immateriell” politik. Snarare handlar det om två olika relationer mellan kod och energi. Matters of fact-politiken gör informationen till något att erövra i form av en sanning, medan matters of concern-politiken låter informationen bli en katalysator.
Nätpolitikens (och gatupolitikens) guldfiskminne som en positiv resurs: Vi glömmer gårdagens fråga om eventuellt valfusk, för att i stället hantera de nya förhållanden som görs akuta av dagens situation. Repressionen, censuren. De visar att Irans regim är illegitim, alldeles oavsett frågan om eventuellt valfusk, oavsett vilken politik som företräds av M.
Men inte stanna där, utan utforska mångfalden av kopplingar som kan göras därifrån. Kopplingar som sträcker sig utanför Iran, bland annat till den breda nätpolitiken, som ju inte minst handlar om rätten till anonym internettillgång. Kjell Häglund, som har twittrat en lång rad kloka saker kring revolten i Iran, lyfte fram det direkta sambandet mellan Jonas Gardells krav på avskaffad anonymitet på nätet och situationen i Iran. “Jonas Gardell står i praktiken på dikaturers sida”, skriver Kjell Häglund och fortsätter: “jag finner det både intellektuellt och moraliskt fel att skära bort ‘nyttig idiot’-perspektivet ur denna diskurs.”
Obligatorisk läsning: Christopher Kullenberg skriver på Newsmill och Marcin de Kaminski i Expressen. Och Svend Dahl på Expressens ledarblogg skriver:

Att samma aktivister som lett protesterna mot EU:s och Åsa Torstenssons egna planer på att begränsa friheten på internet nu engagerar sig för iraniernas frihet att kommunicera med omvärlden framstår som självklart.

Matters of concern-politiken handlar om att multiplicera kopplingar, inte om att bygga allianser där politiken reduceras till en minsta gemensam nämnare, typ “yttrandefrihet”. Här får vi vara pragmatiska: när till exempel Peter Sunde förklarar The Pirate Bay-interventionen i en tabloid och bara har ett talstreck till sitt förfogande, är det självklart att säga: “Länken är ett stöd för yttrandefrihet. Vi tar inte ställning för någons politik”.

Men på nätet behöver vi inte ens åkalla “yttrandefriheten”. Faktum är att vi här inte ens behöver åkalla individens rätt till internetåtkomst. Här gäller (för att uttrycka saken som en posthumanistisk provokation) internets rätt till individåtkomst! Och detta oavsett om striden utkämpas i Iran eller i Frankrike. Själva sammankopplingen av dessa strider är i sig mer politisk än vad något fastslående av principer någonsin kan vara.

Nu går det inte längre att hålla dem tillbaka – de sju principer för “en icke-fascistisk livsstil” som Michel Foucault formulerar i sitt förord till Anti-Oidipus, här i något som inte riktigt är en översättning:

• Befria politiska handlingar från konsensushets och totaliserande paranoia.
  
• Låt tankar, handlingar och begär flöda genom spridning, sammanblandning och splittring. Inte genom indelningar eller pyramidformade hierarkier.
  
• Var olydig mot negativitetens gamla kategorier – lag, begränsning, kastration, brist – som det västerländska tänkande så länge ansett vara heliga, som en form av makt eller tillträde till verkligheten. Föredra det som är positivt och mångfaldigt, skillnad framför likformighet, flöden framför enheter, mobila arrangemang framför system. Inse att det produktiva är nomadiskt, inte stillastående
  
• Tro inte att du behöver vara dyster bara för att du är militant och det du kämpar emot är avskyvärt. Det är när du kopplar begär till verkligheten (och inte flyr in i olika former av representation) som den revolutionära kraften uppstår.
  
• Använd inte ditt tänkande till att skapa en politisk praktik kring Sanning. Låt inte heller politiska aktioner misskreditera tänkandet. Använd istället politisk praktik till att intensifiera tänkandet och använd analyser till att öka antalet former och domäner för politiska aktioner.
  
• Kräv inte att politiken ska återupprätta individens rättigheter, såsom filosofin definierat dem. Individen är en produkt av makt. Vad som behövs är en av-individualisering genom mångfaldigande och ersättning, ett myller av kombinationer. Gruppen får inte vara ett organiskt kitt som binder samman rangordnade individer. Den måste istället generera av-individualisering.

Oj, oj, oj. Att skriva en ett inlägg om en revolutionär situation i Iran – och dra fram Michel Foucault? Foucault, som kanske begick sitt livs blunder när han, efter ett besök i Iran år 1978, mer eller mindre lovordade de islamiska revolutionärerna. Fallet kan diskuteras hur ingående som helst – om vi vill trilla in på matters of fact-politiken, än en gång. Eller så kan vi nöja oss med att erkänna att alternativet, matters of concern, har sina risker. Eller om det är iransk politik som har sina risker. Antagligen både och.
Slavoj Žižek är en figur som älskar detta med revolutionärt risktagande, gärna formulerat i vedervärdigt kristna termer (Paulus/Lenin). Utan att skriva under på hans projekt, kan vi ändå citera ett stycke från hans håll, just eftersom det handlar om den extremaktuella sammansättningen Iran/information:

If one disposes of enough information, this disintegration of the big Other can be pinned down to a precise point in time and space; Ryszard Kapuscinski did it in an exemplary way apropos of the Iranian revolution of 1979: the “beginning of the end” of the Shah’s regime took place at a certain Teheran crossroad where a common citizen refused to obey a policeman’s order to go away. The news spread like fire and, all of a sudden, people ceased to “believe in the big Other.”
What we have here, of course, is a retroactive reconstruction: the event in question cannot be said simply to “be” the “beginning of the end”; it is rather something that, in view of later events, “will have been” it; yet for all that, it is nonetheless the tiny snowball which set in motion the avalanche:

Slavoj Žižek: Tarrying with the negative, s. 126

En som brukar gilla Slavoj Žižek, sådär apropå, heter Ali Esbati. Han träffar denna gång helt rätt med sitt inlägg i Aftonbladet, där han skriver att det sannolikt inte förekom valfusk i Iran – men att den frågan är relativt irrelevant, i förhållande till den utlösta revolten.
Ungefär detsamma skriver Shora Esmailian och Andreas Malm i DN. I sak en bra, kort artikel. Fast är det ändå inte lite väl magstarkt? Andreas Malm – som för tre år sedan poserade i Hizbollah-tröja? Som hävdade att Iran-sponsrade Hizbollah “bär hedern med sig genom resten av historien”?
Om någon har missat det, kommer massor av rapporter om att det numera kryllar av civilklädda, arabisktalande, icke-iranska regimlakejer som spöar demonstranter på gatorna och även tränger sig in i människors hem. Uppgifterna tolkas som att Ahmadinejad har flugit in sin fanclub Hizbollah från Libanon (kanske även Hamas-män från Gaza) i ett desperat försök att slå ned revolten. Hur långt in i garderoben hänger Andreas Malms Hizbollah-tröja denna gång?
Fast nu har vi, än en gång, trillat farligt nära matters of facts-diket. Inga bevis finns för att libanesiska Hizbollah är på plats i Iran. Vi bör heller inte låta den frågan få politiskt avgörande betydelse. Å andra sidan är det väl självklart att diverse säkerhetstjänster, inte minst amerikansk och israelisk, också agerar på olika sätt i tumulten. Även om det vore farligt att förneka, är det långt farligare att förfalla till en rent reaktiv, antivästlig politik, vilket är den riktning som konspiracistiska förklaringsmodeller leder åt (se exempelvis Jinge).

“Det politiska” i detta inläggs titel – Carl Schmitts lika eleganta som brutala definition: “åtskillnaden mellan vän och fiende”. Relationen till de två typer av politik som här skisserats är inte helt självklar. Binär logik kan förenas med ett matters of fact-perspektiv, så att man exempelvis hamnar i de piratpartistiska avarter där konflikten antas stå mellan de som “förstått” internet och de som “inte förstått”. Eller mellan de digitala och de analoga, mellan nymedier och gammelmedier, eller liknande.
Matters of concern-politiken, å andra sidan, kanske kan erbjuda en mer dynamisk version av den schmittska vän/fiende-distinktionen. Är du för att laga internet i Iran, eller mot? Här visar det sig att det alls inte bara handlar om sammansättningar, utan även om klyvningar.
Ta exempelvis Mohamed Omar och Oskorei, två framstående bloggare som bägge hör till en sfär som lite slarvigt skulle kunna kallas fascistisk, eller aningen mer inkännande betecknas som den traditionalistiska radikalhögern. Omar är passionerad anhängare av regimen i Iran. Oskorei är passionerad anhängare av nätets frihet. Omar sysslar med ett intervjuprojekt, vars yttersta syfte tycks vara att locka in den svenska naziströrelsen och andra antisemitiska fraktioner under den islamistiska fanan. Oskorei finns bland de intervjuade, även om han utmärker sig som en av få icke-antisemiter. Hur som helst: Ingen av dem har ännu vågat ta i den pågående repressionen, vare sig på gatorna eller på nätet. Mohamed Omar har postat en nån slags kärleksförklaring till Ahmadinejad, men inte kunnat säga något om den pågående dynamiken. Vare sig Oskorei, hans syskonbloggare på Motpol.nu eller de renodlade nazisterna verkar kunna säga något. För vad ska de säga? Antagligen slits de mellan å ena sidan det försvar för yttrandefrihet som de gärna åkallar på hemmaplan, å andra sidan den reaktiva politik där man alltid ska stödja den som är mot Israel. Här framstår alltså striden om internet i Iran en intressant politisk kil. Inte bara mellan Omar och Oskorei på det som brukar kallas högerkanten, utan även mellan Esbati och Jinge på det som brukar kallas vänsterkanten. Eller för den delen mellan olika bidragande forskare på bloggen Resistance Studies, där det visat sig finnas vitt skilda uppfattningar om vad som är “motstånd” och en filur plötsligt börjar göra “motståndet” mot de “krafter som vill destabilisera Iran”, som han benämner som “judarna”. Klyvning, sammansättning. Sammansättning, klyvning.

Vart situationen i Iran kommer att leda är extremt oklart. Men en matters of concern-inställning förefaller, på dessa hastighetsgrader, oerhört mycket mer produktiv än matters of fact-fixeringen.

From matters of fact, to matters of concern. Så lyder ett av Bruno Latours slagord, som vi genast sliter loss från sitt (vetenskapsteoretiska) sammanhang – i stället testar vi att...

Vi så kallade medlemmar i Stim fick ett mejl med reklam för “Stim Music Expo, som för första gången ska gå av stapeln i oktober. Målgruppen är lite oklar men högst upp på programmet står en sagostund:

Det svenska musikundret – en berättelse om hur svenska musikskapare gjorde Sverige världskänt

Sagan om “det svenska musikundret” har berättats i två distinkt olika versioner, vilket jag visar på i pågående forskning. Kring mitten av 1990-talet handlade det om att popmusik skulle ersätta tillverkningsindustri, vilket efter hand visade sig vara rent önsketänkande utan grund. Särskilt från år 1999 betonades i stället hur popmusik kunde marknadsföra andra industrigrenar. Man slutade tala om musikens inneboende försäljningsvärde, och talade i stället om hur musiken kunde stärka “varumärket Sverige“.
För en organisation som Stim torde detta vara lite problematiskt. Många av dess mest framgångsrika medlemmar är helt osynliga låtskrivare bakom artister som Britney Spears. Men sådana skeptiska frågor lär knappast tas upp på Stim Music Expo. Än mindre lär det ske någon kritisk diskussion om huruvida bra villkor för musiklivet alltid nödvändigtvis är kompatibelt med vad som är bra för “varumärket Sverige”.

Härom dagens diskuterades fenomenet “nation branding” i en mycket intressant SvD-understreckare av Sara Kristoffersson. Bland annat nämns Svenska Institutets nya rapport Sverigebilden 09, dess reklamfilm “Sweden – Open Skies, Open Minds och hur PR-byrån BrittonBritton sedan drygt tio år tillbaka har fått det praktiska ansvaret att arbeta med bilden av “Sverige”. En resurs i detta varumärkesbyggande är “omvärldens föreställning av Sverige som ett demokratiskt och jämlikt välfärdssamhälle”, vilket inte minst fått socialdemokratiska politiker att se positivt på projektet – något som Jenny Andersson diskuterar ingående i sin nya bok När framtiden redan hänt.
Idén om att bygga “varumärket Sverige” utgör en ny form av nationalism, som förvisso är globaliseringsinriktad och alls inte kompatibel med den nationalism som exempelvis Sverigedemokraterna företräder, men som ändå förutsätter en stereotyp bild av nationen där sprickor i fasaden betraktas som problem. Projektet motiverar också enorma investeringar i enskilda symboler, materiella eller immateriella, som ska “sätta Sverige på kartan”. Samma logik återfinns även på regions- och kommunnivå, där politiker i allt högre grad satsar på riskabla skrytbyggen – fallosar likt Turning Torso eller gigantiska arenor, som i sin tur blir ett sätt att gynna topplistekulturen på bekostnad av de mindre scener som får stryka på foten.
En intressant detalj är att de liberala rösterna i politiken sällan attackerar dessa excesser i politiska utgifter. Kanske för att de uppfattas som ekonomiskt rationella. Ur den enskilda statens synvinkel är det säkert ett lönsamt koncept att engagera sig i “nation branding”, precis som det för den enskilda kommunen säkert är lukrativt att sno åt sig besöksnäringen från grannkommunen. Men vilka blir kapplöpningens effekter på det stora hela? Vilken typ av byggnadsprojekt och vilken kultur skuffas åt sidan, eftersom den inte har samma mätbart varumärkesfrämjande effekt? Där finns en diskussion som ännu inte är inledd.

Vi så kallade medlemmar i Stim fick ett mejl med reklam för “Stim Music Expo, som för första gången ska gå av stapeln i oktober. Målgruppen är lite oklar men...

Samtidigt som maj månad övergick till juni – mer specifikt, under solen på Vårbergstoppen – gick Copyriot in i sommarläge. Ett distinkt modus. Inläggen blir överlag kanske färre, fast ofta längre. Framför allt antar de en annan karaktär, som vissa skulle kalla svärmisk, andra kanske kufisk.
Skrivandet upphör, särskilt under högsommarens topp, att underordna sig tarvliga “aktualiteter”, vilket förvisso inte behöver betyda att aktualiteterna är frånvarande, bara att en annan suveränitet gör sig gällande. Ibland upphör skrivandet helt, eller förflyttas till anteckningsblocken. En tillbakablick på förra sommaren, skriven mitt i mörkaste vinter, satte ord på fenomenet:

Avgränsa ämnen, välja rubriker, ackumulera text, planera för framtida uppföljningstexter – sådana saker föreföll helt meningslösa, nästan skrattretande. Detta var stunder av suveränitet. Georges Bataille insåg att skrivande är ett symptom på nedgång och utmattning, en nödvändig eftereffekt av en förslösande intensitet.

Likt förra året, är det fullt tänkbart att sommarläget efterföljs av en höstlig “skördetid”, där erfarenheter från sommaren kommer till utlopp i en löjligt stor produktivitetspyramid. Men att nu ta sikte i sådan riktning vore förkastligt. I stället genomför jag experiment i cut-up, fold-in och om-mediering riktade på analoga kvarlevor från förra sommarens motsvarande stadier. Hur som helst så brukar Copyriots sommarsvärmeriet pågå i ungefär tre månader, så den som inte är intresserad ombedes komma tillbaka 2009-09-01.

Årstiderna bör bilda utgångspunkt för handlande, tänkande och skrivande. Vad som meddelats här, är i stort sett detsamma som under senaste dygnet signalerats i sommarsvärmiska inlägg av Kalle, Chris och kanske även Monki. Synkronicitet!

Samtidigt som maj månad övergick till juni – mer specifikt, under solen på Vårbergstoppen – gick Copyriot in i sommarläge. Ett distinkt modus. Inläggen blir överlag kanske färre, fast ofta...

Ett tidigare inlägg kommenterade några av de nationella paviljongerna på årets Venedigbiennal. Här fortsätter vi med den av Daniel Birnbaum curerade huvudutställningen – fast i största korthet, och bara den del som rymdes i den stora lokal som tidigare var italiensk paviljong, alltså inte Arsenale-delen.

Strax efter inträdet i lokalen, når man fram till det mest centralt placerade verket, vilket uppfyller ett helt vidsträckt rum med en trådstruktur påminnande om ett internet av förtätningar och förtunningar. Galaxies Forming Along Filaments, Like Droplets Along the Strands of a Spiders Web av argentinaren Tomas Saraceno nämndes tidigare i rapporten från den båtburna demonstrationen. En ambassadpyramid kopplades upp mot nätet:

Allra först, innan man når fram till detta imponerande jättelika nätrum, får man dock passera genom en annan installation som är svår att bli klok på. Guyton/Walker vill kanske förena det oförenliga, popkonst och arte povera, men vadan denna kommentar till den kitschiga popkonsten i första taget? Just att den placerats som en entrepassage till hela utställningen lämnar en underlig eftersmak. Även där lämnades förstås en pyramid:

På flera platser återkommer Georges Adéagbo med sina uppradningar av hittade objekt, tagna från utställningens omgivning. Oftast berör det inte särskilt mycket, trots att installationerna i hög grad tycks vilja ta itu med Italiens koloniala historia.

För en gångs skull slipper vi ljudsörjan, det så vanliga syndrom där ljuden från olika videoverk på ett helt oplanerat sätt geggas ihop. Faktum är att videoverkan är relativt få överlag, och av de video som finns är nästan hälften super-8-installationer utan annat ljud än projektorns mysiga surr. Läckra installationer dessutom. Rosa Barba säger sig rekonstruera den venetianska traditionen av musikalisk flerkörighet, genom fyra super-8-projektorer som visar en simpel text på fyra väggar.
Enda ljudet som ännu läcker ut någon längre bit är ett förvisso ganska intressant elektrosprakande, som visar sig komma från en video av Shozo Shimamoto – men just då springer personalen dit och stänger av. Ljudet var tydligen inte alls avsiktligt, utan “bara” en glitch. Hamnar tack vare detta framför Lygia Papes halvsekelgamla “skapelseberättelse” i form av geometriska, målade kartongskivor. Att hitta några estetiska riktningsangivelser i Daniel Birnbaums urval är sannerligen inte lätt, eller för den delen politiska.

En enda verkligt utpräglat genompolitisk konstnär är närvarande: Öyvind Fahlström. Bland annat visas en hel rad av hans konspirativa världskartor över politisk ekonomi och geopolitik, skisserade under 1970-talets krisår. De förmedlar på ett mycket direkt sätt en nästan apokalyptisk otrygghet och paranoia. Raka faktauppgifter om ekonomiska förhållanden och imperialistiska intriger blandas med dunklare symbolik. Öyvind Fahlström avbildar även frimurarpassare omslutande jordklot, samt antyder att en miljömedvetenhet “without the tie” blir till en rökridå för “global planning”.
Kartorna har en enorm styrka och aktualitet, men här bränns de inte riktigt så som de skulle kunna brännas. De har helt enkelt inte placerats i ett sammanhang där de på ett tydligt sätt kan kommunicera med andra konstverk (utom då med hjälp av pyramidgränssnittet).

Detsamma gäller för övrigt Pavel Peppersteins akvareller. På huvudutställningen är de ett par stycken och känns mest lösryckta, på gränsen till kitschiga, till skillnad från den helgjutna samling, dessutom med nyare och piggare verk av Pavel Pepperstein, som visas på den ryska paviljongen:

Något liknande kan väl sägas om fotografierna av Wolfgang Tillmans – oerhört tjusiga, men avsaknad av en röd tråd. Här dock ett foto som uppenbarligen är taget på nyårsdagen i Berlin och som skrek efter att kopplas samman med en ambassadpyramid:

Men visst finns det också de verk som rent visuellt är så uppslukande att man åtminstone en liten stund stannar upp utan att ens leta trådar. Dit hör i någon Hans-Peter Feldmanns Schattenspiel där roterande leksaks- och vardagsföremål kastar trollbindande skuggor på väggen. Dit hör också Nathalie Djurbergs oerhört fängslande och minst lika barocka djungel, i vilken flera groteska dockanimationer visas. Visst är hennes prisbelöning välförtjänt.

Om utställningens övergripande tema “Making worlds” finns ingenting att säga, åtminstone inte här, där bara en av två lokaler beskådats. Det är en kvalitativ exposé av konst, som en provkarta, utan storstilta försök att peka ut specifika riktningar. Överlag bekräftas vad som “gäller” i konstvärlden: utmattad eller nedtonad socialkritik, uppvägt av ett vagt vurmande för konsten “i sin egen rätt” – i detta har nog Nils Forsberg och Lars Vilks helt rätt.

Inläggets bilder på konst med pyramider, liksom mycket annat från Embassy of Piracy, finns samlade i en fet torrent.

Ett tidigare inlägg kommenterade några av de nationella paviljongerna på årets Venedigbiennal. Här fortsätter vi med den av Daniel Birnbaum curerade huvudutställningen – fast i största korthet, och bara den...