Entries from May 2009 ↓

När turerna kring Telekompaketet snurrade som snabbast igår, twittrade Karin Pilsäter (fp):

funderar på varför [det] framställs som dåligt med förstärkt konsumenträtt och bättre konkurrensredskap i telekomsektorn. Tycker paketet är bra.

Jag svarade:

Vi är inte bara “konsumenter” på internet. Något hårdraget: konsumenträtt = korporativism; medborgarrätt = liberalism.

Jag vill här ta tillfället att kortfattat utveckla påståendet. Först av allt ska det inte tolkas dogmatiskt. Exempelvis finns det, i det stora hela, ingen motsättning mellan konsumenträtt och medborgarrätt. Den historiska svenska modellen, sedan 1938, kan sägas ha bestått av en blandning av principerna. Man har talat om ett starkt korporativt inslag, genom den officiella roll som staten på många håll har tilldelat arbetsmarknadens parter. Men i slutändan har det ändå varit tillåtet att bilda fackföreningar utanför LO och framför allt har Sverige styrts genom ett folkvalt parlament. Följaktligen har liberalismen, likt i alla parlamentariska demokratier, varit ännu mer grundläggande än korporativismen.
Observera att ordet “liberalism” här används i en bred bemärkelse. Det syftar på existensen av en uppsättning rättigheter som utgår från individen. Individerna har i princip även rätt att sammansluta sig i kollektiv, exempelvis partier eller fackföreningar, som potentiellt kan hamna i konflikt med varandra.
Begreppet “korporativism”, å andra sidan, betecknar system som utgår från ekonomiska branscher. Inom varje bransch erkänns enbart en företrädare för arbetare- respektive arbetsgivarsidan och varken mellan dessa, eller mellan olika branscher, tolereras konflikter. Staten är yttersta garant för att lösa tvister. I förlängningen definieras begreppet “stat” som en organisk helhet, inbegripande alla delar av det ekonomiska livet.
Korporativism är inte synonymt med fascism, men den italienska fascismen var det mest långtgående försöket att realisera en korporativ samhällsordning. Mussolinis korporativa politik var utpräglad produktivistisk, till den grad att han systematiskt attackerade konsumentkulturen. Människans plats i samhällskroppen var varken som medborgare eller som konsument, utan som producent.

Många forskare talar om en neo-korporativism inom exempelvis EU (vilket inte ska förstås onyanserat som en “neofascism”, utan som en av flera utvecklingstendenser, skild från den tidigare mer dominerande “neoliberalismen”). Neokorporativa tendenser har, liksom ekonomin i stort, ett annat förhållningssätt till konsumtionen. Om det en gång handlade om att monopolisera representationen av arbetare och arbetsköpare, handlar det nu ofta om att jämka samman “konsumenter” och “producenter” till en organisk harmoni. Åtminstone är detta ett genomgående drag när EU hanterar frågor om upphovsrätt.
Vi har noterat, i frågan om ACTA, hur EU intygar: “ACTA är inte utformat för att påverka konsumenter negativt”. I det neokorporativa Europa räknas man inte som medborgare, utan har sina eventuella rättigheter i egenskap av konsument. Därmed avpolitiseras också frågan om nätcensur. Den är ju en angelägenhet för “branschen”, eller för förhandlingar mellan olika “branscher”, där statsmakten har sista ordet.

Begreppen liberalism och korporativism måste alltså förstås pragmatiskt. Det handlar inte om att det ena måste segra på det andras bekostnad. Men i den aktuella frågan om Telekompaketet är det någonting specifikt som står på spel – internet. Där har frågan drivits till sin spets. Är internet till för medborgare eller för konsumenter? Att trycka in fler konsumenträttigheter i Telekompakeket botar inte de korporativa dragen. Internet måste förstås på ett annat vis.

Fem tidigare Copyriot-inlägg om fenomenet korporativism:

• Om korporativism, i fem punkter
  
• Socialdemokraterna föreslår korporativ koloss av hittills oanad omfattning
  
• Att Ifpi grundades i Italien var ingen slump
  
• Ifpi drömmer, på 75-årsdagen, om en ny korporativism
  
• Mussolini och den korporativa staten

Är liberalism alternativet till korporativism? Ja och nej. Pragmatiskt sett är det så, när en organisation som EU fattar beslut kring en viss fråga. Och då talar vi fortfarande om liberalism inte som en snäv ideologi, utan som den politiska grundinställning som säger att rättigheter utgår från individer, snarare än från branscher. Det behöver heller inte så – som rättrogna libertarianer hävdar – att individuella rättigheter utesluter andra former av rättigheter, andra former av politik.
Om vi däremot talar ideologi eller politisk filosofi, finns det definitivt fler alternativ än liberalism och korporativism. Personligen bekänner jag mig till inte till någon av de två -ismerna. Jag argumenterar varken i namn av medborgaren eller av konsumenten. Medborgarskap är knappast oproblematiskt, men långt rimligare som politisk utgångspunkt än vad konsumentskap någonsin kan vara.

När turerna kring Telekompaketet snurrade som snabbast igår, twittrade Karin Pilsäter (fp): funderar på varför [det] framställs som dåligt med förstärkt konsumenträtt och bättre konkurrensredskap i telekomsektorn. Tycker paketet är bra. Jag svarade: Vi är inte bara "konsumenter" på internet. Något hårdraget: konsumenträtt = korporativism; medborgarrätt = liberalism. Jag vill här ta tillfället att kortfattat utveckla påståendet. Först av allt ska det inte tolkas dogmatiskt. Exempelvis finns det, i det stora hela, ingen motsättning mellan konsumenträtt och medborgarrätt. Den historiska svenska modellen, sedan 1938, kan sägas ha bestått av en blandning av principerna. Man har talat om ett starkt korporativt inslag, genom den officiella roll som staten på många håll har tilldelat arbetsmarknadens parter. Men i slutändan har det ändå varit tillåtet att bilda fackföreningar utanför LO och framför allt har Sverige styrts genom ett folkvalt parlament. Följaktligen ha

Palmås som läser Latour som läser Tarde, om politisk ekonomi – resultatet blir förstås omvälvande. Var på väg att skriva “radikalt“, men det ordet vore helt malplacerat, då dess växtmetafor syftar på latinets radix som betyder “rot”. Det vore inte att gå tillräckigt långt, för här handlar det om vad som föregår rotsystemet: ett frö.
(Från latinets semen kan man, åtminstone på engelska, avleda ordet “seminal“. Intressant nog förekommer det dock inte i substantivform, så som “radicals” ofta används.)

Traditionell politisk ekonomi, menade Tarde, hade stirrat sig blind på hårdvaran, och helt missat att världens tillblivelser styrs av kod. Om du letar efter politiken – leta i hur koden blir till, samt hur den cirkulerar!

Idag kan vi prata i termer av hårdvara och mjukvara, men för 105 år sedan fick Gabriel Tarde att leta efter samma abstrakta logik i botanikens värld. Han zoomade in fröet och skilde på dess två delar:

“the germ” [“grodden” eller “embryot” på svenska] i en fröväxt skiljer sig från de små knippen av näringsämnen som omsluter grodden – det som vi kallar “cotyledon” [en bladformig “frövita”].

Den radi… förlåt, seminala politiken i detta sammanfattar Karl Palmås:

Med andra ord; det är genom att studera germs som vi kan förstå förändring, difference – medan cotyledon-kapitalet (med andra ord, det kapital som traditionell politisk ekonomi skriver om) endast kan skapa upprepning av samma, repetition.

Uppföljningarna lär under maj månad fortsätta att skjuta i höjden på Karl Palmås blogg, likt rädisorna och havren på min balkong. Terminologin ställer dock till viss förvirring, på gott och ont. Förr eller senare gäller det att hitta begrepp som låter oss slippa hakparenteser och hoppandet mellan latinska och engelska låneord. Låt oss därför göra ett litet experiment. Vi lämnar tillfälligt det seminala och prövar det ovala. Ni vet, från latinets “ovum” (ägg).
Ett ägg har i stort sett samma konstruktion som ett frö. Fröet har (ofta) en frövita, ägget har en äggvita. I bägge fallen handlar det om ren energi, redo att förbrännas av ett spirande embryo. Frövitan kan domineras av olika energiformer: stärkelse (spannmål), protein (baljväxter) eller fett (oljeväxter). Äggvitan är mer okomplicerad då den består av rent protein, löst i vatten.
När vi rör oss inåt mot äggets gula stupar dock ovaliteten. Gulan är nämligen också bara en energikälla, av något mer diversifierat slag. Tyvärr, vill man nästan säga, för nog vore det snyggt om fröets embryo – mjukvaran – vore gul! Solens färg, kopimis färg. Nåväl, frukostfilosofin har sina begränsningar. Åter till växtriket!

Åtskillnaden mellan hårdvara/frövita till mjukvara/fröembryo måste i ett första skede presenteras som en uppvärdering av “mjukvarans” betydelse i den politiska ekonomin, på bekostnad av “hårdvaran”. Förändring framför upprepning. När väl denna förståelse är etablerad och fått ett antal konkreta tillämpningar, kan det tänkas vara dags för ett andra skede där vi åter börjar lägga vikt vid “vitan”, utan att för den skull bortse från embryot. Vitan är, kort sagt, energi.
“Energy is everything“, skriver molekylärbiologen(!) Michael Lardelli i en artikel om oljekrönet som bör läsas. Påståendet är helt sant – som korrektiv till den traditionella politiska ekonomin, som har förnekat den fossila energins ändlighet. Energi är allt, ur det kvantitativa perspektivet, vilket är ett högst relevant perspektiv. Men det är oförmöget att stå på egna ben. Utan att kompletteras med en förståelse av kvalitativ förändring – mutation, skillnad, embryo – kan det bara utmynna i tragiska betraktelser över den stundande energikrisens avgrundsdjup.
Lika meningslöst är ett rent kvalitativt perspektiv, som bara vill se till oändlig innovationskraft men blundar för energins ändlighet. Synsättet finns högst närvarande i politiskt populära begrepp som “kunskapssamhället” – även om man då drömmer om hur innovationerna ska förvandlas till pengar och i förlängningen energi. Gulan ska bli till vita – inverterad alkemi?

Kalle Palmås är i sitt inlägg inne på att “germs” står för difference medan “cotyledon” (frövita) producerar repetition – ett begreppspar som associeras med Gilles Deleuze. Samme filosof har, i sin bok om Nietzsche, diskuterat frågan om kvalitet kontra kvantitet. Deleuze kommer fram till att Nietzsches genealogi avfärdar såväl försöken att skapa renodlat kvantitativa metoder (nationalekonomi) som försöken att renodla det kvalitativa (cultural studies). Bägge vägar leder, kort sagt, till en ofruktbar nihilism. Genealogin handlar om att se hur kvantitativa skillnader motsvaras av skillnader mellan aktiva och reaktiva kvaliteter.
Återupptäckandet av den politiska ekonomins “mjukvara” handlar således inte om att förneka dess “hårdvara” (proteiner, olja, gas). Motsättningen, om någon nu skulle se en sådan, är falsk. Snarare kan den tardeanska vändningen vara ett hjälpmedel för att trassla oss ur ur 1900-talets förståelse av politisk ekonomi, där metafysiska idéer om pengar stod i vägen för såväl mjukvara som hårdvara.

Palmås som läser Latour som läser Tarde, om politisk ekonomi – resultatet blir förstås omvälvande. Var på väg att skriva "radikalt", men det ordet vore helt malplacerat, då dess växtmetafor syftar på latinets radix som betyder "rot". Det vore inte att gå tillräckigt långt, för här handlar det om vad som föregår rotsystemet: ett frö. (Från latinets semen kan man, åtminstone på engelska, avleda ordet "seminal". Intressant nog förekommer det dock inte i substantivform, så som "radicals" ofta används.) Traditionell politisk ekonomi, menade Tarde, hade stirrat sig blind på hårdvaran, och helt missat att världens tillblivelser styrs av kod. Om du letar efter politiken – leta i hur koden blir till, samt hur den cirkulerar! Idag kan vi prata i termer av hårdvara och mjukvara, men för 105 år sedan fick Gabriel Tarde att leta efter samma abstrakta logik i botanikens värld. Han zoomade in fröet och skilde på dess två delar: “the germ” [“grodden” eller “embry

Förra inlägget, “Kassetthataren“, fick ett stort antal kommentarer. Frågan som diskuterades var väl i hög grad huruvida bruket av kassettband år 2009 ska betraktas som en reaktionär nostalgi, eller om det ska förstås som en postdigital uppvärdering av materiella artefakter. En kommentar stack ut från de andra med sin sällsynt skarpa lägesbeskrivning. Egentligen handlar den inte så mycket om kassettband, som om musikalisk materialism i allmänhet. Här kommer den, återpostad i sin helhet:

Över huvud taget verkar allting [kassetthataren] sagt i den här frågan genomsyras av någon slags platonism där de begränsningar som varje format påför musiken är av ondo. Det är ett tankesätt format under det mörka nittiotalet; cdskivans årtionde när vi förfördes av “perfekt ljudåtergivning” utan att förstå att vi lämnade ifrån oss all makt utom den att trycka på skipknappen.
Format begränsar och påverkar alltid musiken. Rockmusik går inte att tänka sig utan vinylskivor, varken vad det gäller t. ex. instrumentering eller former. På samma sätt var hiphopen beroende av kombinationen skivspelare + kassettdäck.
Att fnysa åt plastbitar och musikens materialitet känns som en senkommen internetradikalism av den sort som vi övergav för många år sedan när vi insåg att cyberspace inte är en alternativ värld utan interagerar med den vi har. Det leder till någon slags idealism möjligtvis passande en god konsument som tycker att Spotify och iTunes Store är det största som hänt sedan cd-skivan.
Att musik alltid utgår från och förhåller sig till begränsningar är en av de viktigaste musikaliska upptäckter man kan göra.
Idag när musik mindre handlar om att spela in ännu en rockskiva än om att hitta nya sätt att förhålla sig till musik och att remixa befintlig musik och sätta den i sammanhang är det snarare cd-skivan som framstår som en parentes och en återvändsgränd.
Jag kan lova att kassetten kommer att överleva cd-skivan.
Att intressera sig för format handlar inte om nostalgi utan om materialism. Som jag ser det är ett sådant experimenterande med format och begränsningar viktigare och framför allt mer musikaliskt än all britpop som någonsin gjorts.
Idag känns utan tvekan bandspelaren som ett intressantare instrument än gitarren.

Och kom nu ihåg att just kassettbandet bara är en av tusen olika möjligheter. Om vi nu håller med om att musik mer handlar om att skapa nya sammanhang än om att skapa nya inspelningar.
Egentligen borde vi redan lämnat kassettexemplet därhän, om det inte vore för att Anders Mildner tipsade om ett helt fantastiskt reportage: “Nu spolas kassetten“. Där skrivs kassettbandets historia i korthet – och där meddelas att både kassettdäck och kassettband är på väg att sluta produceras. Visst, texten är drygt ett år gammal – men bloggande bör handla mer om att sätta länkar i nya sammanhang än om att hitta nya länkar. Men har någon hört någonting om saken sedan dess? Är det inte förunderligt hur medier dör? Eller dog det redan när kassettspelarna började tillverkas i allt sämre kvalitet, förpassade till integration i billiga kompaktstereos? Finns det alls fog för att tala om ett mediums död, bara för att nyproduktionen stoppas, så länge som artefakterna faktiskt finns kvar och är brukbara? Begagnade kassettbandspelare kommer gå att köpa i många decennier framöver, men kommer det finnas kunskapen att laga dem när de går sönder?

En och annan kommer att fortsätta fnysa åt “nostalgi” när dessa saker förs på tal. Men tänk då åter över frågan om vad musik bör vara 2009. Vad är mest nostalgiskt? Är det att ta en upphittad kasse kassettband och utifrån dess begränsningar skapa ett sammanhang i tid och rum? Eller är det att spela in ännu en rockskiva och distribuera den i samma digitala kanal som all annan nyinspelad musik?

Monki skriver några rader om musikaliskt överflöd:

Musiken har gått samma öde som datorn till mötes. Just eftersom vi brydde oss så mycket om dem har vi fått dem i överflöd, och just eftersom vi har fått dem i överflöd har vi slutat bry oss om de enskilda instanserna av dem. Detta skulle betyda att musiken också kommer smälta in i bakgrunden precis som datorn har gjort och just på grund av detta tillbakadragande bli ännu mer genomgående /…/ Genomgående i bemärkelsen att det inte är en egen domän utan istället genomsyrar varje annan domän. Det har skett en transformation från objekt till väv.
/…/
Det pågår alltid något annat när musik spelas. Man kan alltid vara vänd mot något annat.

Vi känner alla igen oss i erfarenheten. Åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att minnas typ 1996 eller 1999. Samtidigt: Är det inte lite väl lätt att utropa upphävandet av musikens domän? Påminner det inte lite väl mycket om hur Hegel i Estetiken utropar konstens slut? Ett slut som innebär att konsten upphävs (aufheben) i filosofin, vilket i en mening är sant, men i en annan mening bara innebär konstens eviga icke-slut. Återfinns ett liknande fenomen nu i musiken? Eller kan vi ana någonting mer upplivande än så? Att det alltid pågår någonting annat när musik spelas är ju ingenting nytt, bara för att det förnekades inom modernitetens idé om den autonoma musiken, en idé som fick sitt parodiska fullföljande i den cd-bubbla vars efterdyningar vi fortfarande dras med.

Förra inlägget, "Kassetthataren", fick ett stort antal kommentarer. Frågan som diskuterades var väl i hög grad huruvida bruket av kassettband år 2009 ska betraktas som en reaktionär nostalgi, eller om det ska förstås som en postdigital uppvärdering av materiella artefakter. En kommentar stack ut från de andra med sin sällsynt skarpa lägesbeskrivning. Egentligen handlar den inte så mycket om kassettband, som om musikalisk materialism i allmänhet. Här kommer den, återpostad i sin helhet: Över huvud taget verkar allting [kassetthataren] sagt i den här frågan genomsyras av någon slags platonism där de begränsningar som varje format påför musiken är av ondo. Det är ett tankesätt format under det mörka nittiotalet; cdskivans årtionde när vi förfördes av “perfekt ljudåtergivning” utan att förstå att vi lämnade ifrån oss all makt utom den att trycka på skipknappen. Format begränsar och påverkar alltid musiken. Rockmusik går inte att tänka sig utan vinylskivor, va

Ibland blir man påmind om att det finns en tidning som heter DN. Typ när folk uppmärksammar Malin Siwes bisarrt sexistiska haranger på ledarsidan. Eller när en annan DN-journalist som heter Jenny Damberg ser det som sin prioriterade uppgift att spy galla över andra människor, bara för att de försöker göra innerstadens musikliv en aning mindre miserabelt. Närmare bestämt över NMFHU-klustret som ordnar arrangemang utan motstycke på Lava i Kulturhuset. En nya våg av kassettkultur var exempelvis temat för ett par månader sedan.

Jenny Damberg verkar vilja säga två saker. För det första att Kulturhuset borde porta NMFHU-arrangemangen, eftersom de inte är “vad kidsen vill ha”. Hon vet nämligen med säkerhet att unga mellan 13-25 år (som Lava enligt sitt uppdrag primärt ska vända sig till) inte gillar sådan musik som brukar kallas experimentell. För det andra att kassettband är “lånt nostalgi” och sålunda “inte klädsamt för någon”.
Varför man alls ska ställa kassettband i motsats till digitala ljudmedier är obegripligt. Det är lite som att påstå att böcker har blivit reaktionärt bara för att Twitter finns. Och den “andra kassettvåg” som NMFHU uppmärksammar kännetecknas just av att analoga och digitala släpp samexisterar.

NMFHU kontrar med två argument till kassettens försvar:

För DIY-bolag som inte har kapital nog att pressa professionella CD- eller vinylskivor men ändå vill göra fysiska släpp återstår CD-R-skivor och kassettband. Att beställa en laddning kassettband och dubba själv är fortfarande billigare än att pressa CD- eller vinylskivor. Information lagrad på CD-R-skivor har en extremt kort livslängd (skivor brända på 90-talet har redan börjat tappa information), medan kassettband kan hålla i princip hur länge som helst om de hanteras rätt /…/
Och då har vi inte ens tagit upp det faktum att kassetter har helt andra estetiska kvaliteter än CD- och vinylskivor, och att lyssningsupplevelsen blir helt annorlunda.

Sistnämnda – kassettbandens mediespecifika kvaliteter – är ju klart viktigast. Som en annan kommentator påpekar:

Kassettgrejen är en artefaktgrej, precis som till exempel fanzinegrejen idag existerar mest bland konstmänniskor som vill göra trycksaker, inte i första hand som ett sätt att “nå ut”

Återfann själv igår ett kassettband med Honey Is Cool. En angenäm upplevelse. Var det då “lånt nostalgi“? Uppenbarligen finns det andra former av nostalgi som Jenny Damberg finner mer legitima. Kanske köpt nostalgi i form av de 70 år gamla inspelningar som skivbolagen vill sälja gång på gång i digitalt format?

OK, låt oss nu åter glömma bort att det finns en tidning som heter DN.

Uppdatering: Elin Grelssons krönika om hur blandbandskulturen berikat oss alla.

Ibland blir man påmind om att det finns en tidning som heter DN. Typ när folk uppmärksammar Malin Siwes bisarrt sexistiska haranger på ledarsidan. Eller när en annan DN-journalist som heter Jenny Damberg ser det som sin prioriterade uppgift att spy galla över andra människor, bara för att de försöker göra innerstadens musikliv en aning mindre miserabelt. Närmare bestämt över NMFHU-klustret som ordnar arrangemang utan motstycke på Lava i Kulturhuset. En nya våg av kassettkultur var exempelvis temat för ett par månader sedan. Jenny Damberg verkar vilja säga två saker. För det första att Kulturhuset borde porta NMFHU-arrangemangen, eftersom de inte är "vad kidsen vill ha". Hon vet nämligen med säkerhet att unga mellan 13-25 år (som Lava enligt sitt uppdrag primärt ska vända sig till) inte gillar sådan musik som brukar kallas experimentell. För det andra att kassettband är "lånt nostalgi" och sålunda "inte klädsamt för någon". Varför man alls ska ställa kassettband i

Snöade in en stund på megafoner efter spaningen på första maj. Nedan följer en liten sammanställning av resultaten.

Människans talorgan producerar ljud som sprids i alla riktningar, men med relativt kort räckvidd. Megafonen syftar till att förlänga röstens räckvidd, på bekostnad av spridningen och artikulationen. I grunden är den en kon. Megafonen uppfanns på 1600-talet av universalgeniet Athanasius Kircher. Han förefaller ha drivits mer av nyfikenhet än av någon specifik tillämpning. Megafonen kan, hur som helst, ses som en vidareutveckling av det uråldriga instrumentet trumpet, vilket visas av det alternativa namnet taltrumpet.
SAOB noterar att ordet “megafon” förekommit på svenska år 1898: viss apparat för förstärkning av ljud­(vågor); ropare. I vilken utsträckning megafonen användes och till vad är inte helt klart, men den torde ha kommit väl till pass vid ordergivning inom vissa större industrier.

Efter högtalarens segermarsch på 1930-talet (inte orelaterad till andra samtida marscher) uppfanns den elektrifierade megafonen omkring år 1940. Åtminstone enligt de patentdatabaser som visar på hur en viss Arthur J. Sanial åren 1940 och 1943 ansökte om ensamrätt på sin bärbara elektriska röstförstärkare.

Another object of this invention is to provide a combination microphone and loudspeaker unit of which the microphone and loudspeaker are in close physical relationship and which when held close to a person’s mouth, but not touching, will amplify the voice to a very great volume without acoustic feedback.

På 1950-talet tillverkades det oerhört snygga megafonhjälmar:

Vilken var megafonens användning under efterkrigstiden? Hur stor roll spelade den för politiska gatumobiliseringar á la 1968? Och omvänt, vad har megafonen inneburit för ordningsmaktens möjligheter att ge order till folkmassor? Frågorna är rätt intressanta, men kan inte besvaras just nu.

Däremot kan vi konstatera att megafonen har fått ett starkt politiskt symbolvärde, på samma gång romantiserad och föraktad. Flertalet gånger som ordet “megafon” numera används i svenska språket syftar man inte den konkreta apparaten, utan man vill metaforiskt utpeka någon som en “megafon för makten” eller liknande. Metafor-megafonen handlar uppenbarligen om en ren förstärkning. Den riktande aspekten har fallit bort.
Å andra sidan romantiseras megafonen på många håll, kanske särskilt inom den politiska vänstern. Typiskt sett ska då, i sina visuella avbildningar, riktas snett uppåt – mot makten. Symboliken förklaras i termer av att “ta den plats vi förtjänar i det offentliga samtalet”. Liknande motiv kan ha legat bakom tidskriften Megafon, som tills nyligen utgavs av Röda korsets ungdomsförbund.

Konstnärer har likaså attraherats av megafonens symbolvärde. Ett exempel är monumentet Freedom of Expression i form av en enorm röd megafon som ska “tillhandahålla en plattform” för människor att “tala ut”. Ansvariga konstnärerna glömde visst bort apparatens enkelriktade och påtvingande natur, när de påstod sig ha återskapat en klassisk torgoffentlighet där idéer kan utbytas öppet.
Romantiserandet av megafonen återfanns även i “Tools for armchair activists” ett konstprojekt som kallade sig “ett modernt alternativ till speaker’s corner“. Megafoner upphängda i lyktstolpar läste upp inkommande SMS-meddelanden via talsyntes. Projektets aktivistiska image tog slut i november 2006, då det integrerades i ett MTV-jippo i Köpenhamn.
En annan konstrelaterad megafon förekom kring S23M med budskap som Eyeball the media. Denna megafon hade en loopfunktion, som inte var helt lätt att kontrollera, vilket i viss mån upplöste idén om ett subjekt som talar till världen. Megafonen, av kinesiskt fabrikat, hade även den underliga funktionen att en särskild knapp fick den att spela julsången Jingle bells. (Om någon vet var man kan få tag i fler sådana megafoner, säg till!)

Tratti är namnet på ett megafonkonstverk för barn, som helt avlägsnar kopplingen till den mänskliga rösten till förmån för en generativ algoritm som bearbetar visuella data från omgivningen. Utformat som ett klädesplagg, inte helt olikt 1950-talets megafonhattar:

Efter denna exposé kan vi återkomma till frågan om megafoner i demonstrationer. Under förra höstens FRA-protester skrevs en guide på FRApedia som för de oerfarna förklarade hur demonstrationer arrangeras: “När man går i ett demonstrationståg synkroniseras de [talkörerna] av flera talkörsledare med megafoner”, skrevs det bland annat. Fast visar inte all erfarenhet att megafoner snarare sabbar de eventuella talkörernas spontana synkronisering?
Vid piratpartiets demonstration mot FRA förekom tydligen en öppen megafon där frivilliga fick “komma upp och säga sitt”:

Rick Falkvinge frågade sina bloggläsare vad de tyckte om bilden ovan. Associationerna gick kraftigt isär, från “gräsrotskämpe” till “militant enfrågeextremist”. De kritiska menade att megafonen ger signalen av någon som vill undvika motfrågor. Någon skrev:

Tycker du liknar Alex Jones, han är mr. Megafon i USA.

Jo, det stämmer nog att konspirationsteoretikern Alex Jones, mer än någon annan idag, har förknippat sig med megafonen. Här ett talande klipp ur filmen A Scanner Darkly.

Snöade in en stund på megafoner efter spaningen på första maj. Nedan följer en liten sammanställning av resultaten. Människans talorgan producerar ljud som sprids i alla riktningar, men med relativt kort räckvidd. Megafonen syftar till att förlänga röstens räckvidd, på bekostnad av spridningen och artikulationen. I grunden är den en kon. Megafonen uppfanns på 1600-talet av universalgeniet Athanasius Kircher. Han förefaller ha drivits mer av nyfikenhet än av någon specifik tillämpning. Megafonen kan, hur som helst, ses som en vidareutveckling av det uråldriga instrumentet trumpet, vilket visas av det alternativa namnet taltrumpet. SAOB noterar att ordet "megafon" förekommit på svenska år 1898: viss apparat för förstärkning av ljud­(vågor); ropare. I vilken utsträckning megafonen användes och till vad är inte helt klart, men den torde ha kommit väl till pass vid ordergivning inom vissa större industrier. Efter högtalarens segermarsch på 1930-talet (inte orelaterad

Journalisten Magnus Sandelin, som profilerar sig som expert på “extremister“, har skrivit ett långt blogginlägg som ger ganska fadd eftersmak. Det handlar om riksdagsledamoten Egon Frid (v) som tydligen har undertecknat ett upprop om att vilja “veta sanningen om 9/11″ och även skriver att han har “fått nya teorier om vad som verkligen hände 9/11″.
Något mer än så har Egon Frid veterligen inte sagt. Magnus Sandelin menar dock att blotta ifrågasättandet är skäl att bannlysa Egon Frid:

Riksdagsman Frid rör sig med sitt utspel på förrädiskt sank mark. Den brokiga opinionsrörelse som han sträckt ut sin hand till har fått ett ganska stort genomslag på internet men avfärdas av den stora majoriteten politiker, forskare, utredare och journalister. Den så kallade “9/11-truth”-rörelsen, som genom dylika upprop försöker vinna ökad politisk legitimitet, dras naturligtvis med en hel del löss. Det är en sak att konspirationsteorier av det här slaget framstår som rena tokerierna, betydligt allvarligare är att de ofta konstrueras efter klassiska antisemitiska förklaringsmodeller.

Visst stämmer det (som jag själv uppmärksammade för flera år sedan) att det vuxit fram en konspiracistisk miljö, med 9/11-frågan som epicentrum, där det i stor utsträckning sker en rekonstruktion av klassiska teorier om en judisk världskonspiration. Men för den skull har inte Egon Frid gjort sig skyldig till att legitimera antisemitism. Magnus Sandelin är minst sagt ohederlig när han drar fram sina associationskedjor. Han anför ett par svenska skribenter, som utan tvivel ägnar sig åt att torgföra en antisemitism av grovt slag. Men vad har dessa med Egon Frid att göra? Jo, en av antisemiterna har beskrivit en viss hemsida som en “bra resurs”, och denna hemsida har i sin tur uttryckt tillfredsställelse över att Egon Frid nu börjat intressera sig för alternativa konspirationsteorier om 9/11-händelserna. Oerhört slafsig argumentation av Magnus Sandelin, som fortsätter:

Egon Frid bör vara tydlig med vad det egentligen är för teorier som han tror på, och vara väl medveten om vilka ideologiska krafter han blivit vän med. I de svallvågor som konspirationsteorierna kring 11/9 skapat finner vi även Förintelseförnekarna, en logisk ståndpunkt om man drar idén om en sionistisk sammansvärjning till sin spets. /…/ Att vi nu fått en riksdagsman som bidragit till att ge legitimitet åt sådana teorier och rörelser är anmärkningsvärt. Frågan är om Egon Frid själv är medveten om det.

Frågan är snarare om Magnus Sandelin själv är medveten om hur han kopierar de sämsta formerna av konspirationsteoretisk metod. Det finns ingen grund för att påstå att någon har allierat sig med vissa “ideologiska krafter” bara för att denne har uttryckt tvivel på den officiella versionen av en historisk händelse. Att sedan påstå att ifrågasättandet automatiskt medför helt andra ståndpunkter, det är rent vansinne. Magnus Sandelin borde be Egon Frid om ursäkt!

Egon Frid har ju (hittills) inte hävdat någon alternativ teori om 9/11. Än mindre kopplat samman frågan med en singulär världsomspännande överkonspiration. Då vore det förstås en annan femma. Man måste kunna skilja mellan konspirationsteorier och konspiracism. Konspiracism är tendensen att länka samma alla konspirationsteorier till en enda jättekonspiration. I förlängningen anas uppfattningen om att historiens drivkraft är en demonisk version av Hegels världsande, som antas ligga bakom alla sidor i alla konflikter som spelas upp.
Konspirationsteorier, däremot, är i sig fullständigt legitimt. Att förneka förekomsten av konspirationer skulle vara direkt korkat. Även den officiella förklaringen av 9/11 är en konspirationsteori. De som likt Egon Frid misstror denna behöver inte ha anslutit sig till en viss alternativ teori. Tvärtom så erbjuds dessa, som Copyriot tidigare skrivit, i minst två huvudvarianter: “LIHOP” (Let It Happen On Purpose) och “MIHOP” (Made It Happen On Purpose). Förstnämnda följer den officiella teorin så långt som att tornen störtade på grund av flygplan, kapade av USA-fientliga terrorister, men menar att element inom amerikansk underrättelsetjänst kände till attackplanerna men lät dem ske. (Gränsdragningen mellan inkompetens och konspiration är här ganska intressant.) Sistnämnda teorin är mer långtgående och handlar vanligtvis om utplacerade sprängladdningar i tornen som explosionens verkliga orsak.
Även LUF Lund tar för givet att Egon Lund lutar åt det senare hållet och menar, likt Magnus Sandelin, att det blotta ifrågasättandet i sig bidrar till ett farligt “legitimerande”. Snarare borde vi ifrågasätta dessa liberalers inkvisitoriska inställning. Ivern att marginalisera dem som yppat blotta misstanken om en maktpolitisk mörkläggning riskerar att driva dem rakt i famnen på en urskillningslös konspiracism, vilket i längden inympar en självbekräftande logik i konspiracismen. “Titta, han blev politisk paria bara för att han ifrågasatte en händelse – det bekräftar att en jättekonspiration styr allt!”

Såväl konspiracismen som Magnus Sandelins typ av inkvisitorisk “antiextremism” bär på en dualistisk tendens. Sällsamt nog kan de passa som hand i handske. Resultaten i förlängningen kan bli djupt destruktiva. Rimligtvis borde i nästa steg Johan Norberg skyfflas in i giftskåpet tillsammans med Egon Frid, för Johan Norberg har ifrågasatt rådande valutaordning och flörtat med idéer om guldmyntfot, vilket även är ett genomgående drag hos många konspiracister, inklusive uttalade antisemiter. Och så vidare. I slutändan blir det bara ett apolitiskt värnande av status quo som accepteras av inkvisitorerna. Vilket bara riskerar att producera ett ännu mer destruktivt motstånd.

Observera att detta inlägg inte diskuterar trovärdigheten i diverse 9/11-scenarion. Sådana diskussioner undanbedes också i kommentarsfältet. Det finns gott om utrymme att föra dem annorstädes. För egen del finner jag frågan rätt ointressant.

Journalisten Magnus Sandelin, som profilerar sig som expert på "extremister", har skrivit ett långt blogginlägg som ger ganska fadd eftersmak. Det handlar om riksdagsledamoten Egon Frid (v) som tydligen har undertecknat ett upprop om att vilja "veta sanningen om 9/11" och även skriver att han har "fått nya teorier om vad som verkligen hände 9/11". Något mer än så har Egon Frid veterligen inte sagt. Magnus Sandelin menar dock att blotta ifrågasättandet är skäl att bannlysa Egon Frid: Riksdagsman Frid rör sig med sitt utspel på förrädiskt sank mark. Den brokiga opinionsrörelse som han sträckt ut sin hand till har fått ett ganska stort genomslag på internet men avfärdas av den stora majoriteten politiker, forskare, utredare och journalister. Den så kallade “9/11-truth”-rörelsen, som genom dylika upprop försöker vinna ökad politisk legitimitet, dras naturligtvis med en hel del löss. Det är en sak att konspirationsteorier av det här slaget framstår som rena tokerierna, betydl

Demonstrerandets syfte missuppfattas ofta (även av demonstranterna själva). Man inbillar sig att det handlar om att kommunicera ett budskap till en utsida eller en överhet. Demonstrationer reduceras då i princip till ett massmedium, en kanal för att sprida information, varpå grötmyndiga liberaler kan kläcka ur sig att det minsann är otidsenligt att demonstrera nu när det finns digitala medier.

Visst är kommunikationen till en utsida ett nödvändigt inslag i demonstrationer, särskilt när det är en avgränsad och dagsaktuell sakfråga som står i centrum. Men det är inte nödvändigtvis det viktigaste inslaget. Särskilt inte i förstamajdemonstrationer. Syftet med dessa är framför allt att svetsa samman en gemensam stil, stämma av gemensamma prioriteringar. Kommunikationen försiggår alltså huvudsakligen internt, mellan demonstranterna, och så bör det vara.

Här uppfyller demonstrationerna på första maj ett syfte som bara kan uppnås genom fysisk närvaro på en plats. Textbaserad politik, som förs vid årsmöten och i tidningar, avkräver nämligen inte samma prioriteringar. Det går alltid att trycka in en extra formulering som tillgodoser yttre eller inre opposition. Demonstrationer är däremot begränsade i tid och rum. Ett slagord åt gången, en flagga per demonstrant. Först då visar det sig vilka kollektiva prioriteringar som gäller för respektive rörelse.

Politiken ligger dock bara inte i fanornas färger eller talkörernas ord. På ett mer grundläggande plan är själva organiseringen politik. Makten över högtalarmembranen är då ytterst intressant. Förekommer det megafoner, eller är det upp till initiativkraftiga demonstranter att initiera slagord? Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett dess verbalpolitiska budskap, till en manifestation av diktatur. De med megafon dikterar ju bokstavligen ett budskap, som andra repeterar.
Megafoner är auktoritära redskap, som kräver en (formell eller informell) organisation som på förhand bestämmer hur talkörerna ska styras. Det är knappast en slump att anarkisternas förstamajdemonstrationer brukar sakna megafoner, vilket i sin tur leder till att slagorden i högre grad muteras och modifieras. Skulle man rentav kunna säga att en frihetlig demonstration i första hand känns igen genom sin avsaknad av megafoner?

Vid höstens demonstration mot FRA genomförde någon ett intressant experiment: ett större antal småmegafoner delades ut till fritt förfogande. Vilken politik ligger implicit i en sådan handling? Som vision av en demokratisering har den klara svagheter. Det räcker kort sagt inte att “ge folket en röst” – särskilt inte om man huttrar på Sveriges tråkigaste plats, nedanför en talarstol där proffstyckare pratar genom ett mycket större ljudsystem.

Megafoner är ju bara en typ av högtalare. Talaranläggningarna är en annan, men de får redan alltför mycket uppmärksamhet. Sen har vi ljudbilarna som spelar musik. Musik är odemokratiskt och exkluderande, som sagt, vilket inte ska förstås som en antimusikalisk paroll, utan tvärtom betyder att musiken alltid har ett överflöd av mening som går utöver vad som ryms inom politiken.

Förresten så bygger detta inlägg från observationer från vänsterpartiets jättelika förstamajdemonstration, som avtågade från Medborgarplatsen i Stockholm klockan ett, under strålande sol. Från olika delar av tåget spelades olika slags musik. Lite förenklat kan sägas att musiken kom från fyra slags ljudkällor: Sångkör, blåsorkester, slagverk samt högtalare. Hur skiljer sig dessas politik?

Både körer och blåsorkestrar andas dialektik. Ackord som följer på varandra, spänningar och dess upplösningar, ett harmoniskt slut. Musikstyckena är likartade, men blås och sång kommunicerar olika visioner av hur dialektiken framdrivs. Blåsorkestern bär på ett militärt arv och är uppbyggd enligt arbetsdelningens princip, varje individ specialicerad på ett redskap. Kören förmedlar däremot humanism, lyfter fram den nakna människan som politikens utgångspunkt. I arbetarrörelsens klassiska melodier finns en principiell universalism.

Rytminstrument pekar ut en helt annan politisk filosofi. Repetitiv musik är icke-dialektisk. Där finns ingenting av “från mörkret stiga vi mot ljuset”, men kanske ett “kampen går vidare”. Slagverk kan knappast låtsas vara universella utan har en ofrånkomlig tillhörighet i en viss kulturell tradition – exempelvis latinamerikansk samba, som i vänsterpartiets tåg. Genom dansen blir rytminstrumentens politik också tydligare knuten till materiella platser och dess förutsättningar – om man vill reclaima gatorna är det knappast klarinetten som plockas fram.

Olika kombinationer pekar på olika slags politik: Rytm + blås = militärmusik; blås + sång = fredshymner; sång + rytm = popmusik (extremt förenklat). Inom olika slags popmusik är balansen mellan melodik och rytmik väldigt av olika slag. Det handlar i hög grad också om vilka öron som lyssnar, eller vilka kroppar som låter sig affekteras – och därmed även om ljudvolymen. Högtalaren är ju en förutsättning för all egentlig popmusik. Demonstrationer som vill använda popmusik behöver därför tillgång till elektricitet, vilket i högsta grad påverkar hur de kan organiseras. Vänsterpartiet hade exempelvis inte kunnat avsluta med en Florence Valentin-spelning i Kungsträdgården om inte någon hade givit dem tillgång till elektricitet där, och vill man ha högtalarbilar i själva demonstrationståget gäller det att hålla sig till bilvägar.

I detta demonstrationståg hördes två högtalarbilar. På den ena körde Ras Cricket dub/reggae. Det är för det första en musik där distinktionen mellan “levande” och förinspelad är ganska irrelevant – något som har en oklar men intressant politisk innebörd. För det andra är riddim-kulturen fjärran från upphovsmannafunktionen – vilket har uppenbar politisk betydelse. För det tredje är texterna djupt religiösa, om så bara i det frekventa namndroppandet av Ras Tafari. (Ironiskt nog dog den verklige Halie Selassie år 1975 i en fängelsehåla efter att ha blivit avsatt i en Sovjet-stödd militärkupp, alltså av vänsterpartiets dåvarande allierade.) Hur som helst är det uppenbart att det inte var i texterna som denna ljudbils politik låg.
Den andra ljudbilen var Ung Vänster. Därifrån hördes Ebba Grön. Enligt uppgift spelar de alltid även Bob Hund. Inriktningen tycks vara gitarrbaserad rockmusik med svenska texter, där politiken inte minst ligger i texterna. Som helhet får man säga att arrangörerna lyckades hyfsat bra med den musikaliska balansgången mellan inkluderande och exkluderande. Antagligen var det ett genomtänkt drag att ha en bil med “svart” och en med “vit” musik. Givetvis är sådana avvägningar också politik. Precis som det skulle vara omöjligt att spela judisk eller arabisk musik i en demonstration utan att det skulle bli omedelbart politiskt. Musik är aldrig “bara” underhållning eller ackompanjemang till text.

Fyll gärna i med observationer av hur andra förstamajdemonstrationer organiserade ljudet.

Demonstrerandets syfte missuppfattas ofta (även av demonstranterna själva). Man inbillar sig att det handlar om att kommunicera ett budskap till en utsida eller en överhet. Demonstrationer reduceras då i princip till ett massmedium, en kanal för att sprida information, varpå grötmyndiga liberaler kan kläcka ur sig att det minsann är otidsenligt att demonstrera nu när det finns digitala medier. Visst är kommunikationen till en utsida ett nödvändigt inslag i demonstrationer, särskilt när det är en avgränsad och dagsaktuell sakfråga som står i centrum. Men det är inte nödvändigtvis det viktigaste inslaget. Särskilt inte i förstamajdemonstrationer. Syftet med dessa är framför allt att svetsa samman en gemensam stil, stämma av gemensamma prioriteringar. Kommunikationen försiggår alltså huvudsakligen internt, mellan demonstranterna, och så bör det vara. Här uppfyller demonstrationerna på första maj ett syfte som bara kan uppnås genom fysisk närvaro på en plats. Textba