Vi har redan varit inne på det lite underliga synsätt på partier som frodas i Sverige. Röstandet uppfattas som en bekännelsehandling. Inte något man gör, utan ett uttryck för vem man är. Våra svenska statsvetare är pigga på att underbygga detta språkbruk, när de analyserar statistik.
Om man röstar (eller avser rösta) på Socialdemokraterna är man “socialdemokrat”. Om man röstar på Piratpartiet är man “piratpartist”. Om man tillkännager att man tänker rösta på Piratpartiet i ett kommande val, heter det att man “kommer ut som piratpartist“. Frågan är då vad som händer efter valet i fråga. Fortsätter man vara “piratpartist” ända tills man går ut med en dementi, eller nollställes den tänkta partitillhörigheten efter varje val?
Detta är inte avsett som en diss mot sajten piratpartister.se, som är ett taktiskt genidrag. Men dess princip är lite oklar. Först handlade det om att visa upp medlemmar i Piratpartiet. Sen har man övergått till att även visa upp personer som tänker rösta på Piratpartiet i kommande Europaval, även om de inte blivit medlemmar, och alldeles oavsett om de resonerar annorlunda kring exempelvis riksdagsval. Om sajten tänker finnas kvar efter den 7 juni är detta något de måste ta itu med. Själv är jag tacksam över att inte figurera där, trots att jag tillkännagivit min röst på Amelia Andersdotter (pp).
För mig är rösta något man gör, medan medlem är något man är. Uttryck som “socialdemokrat” eller “piratpartist” betecknar inte ett göra utan ett vara. Således bör partimedlemskap, strikt talat, vara kriteriet.
Frågan mellan vara och göra, i relation till det politiska berörs av Hannah Arendt i The Human Condition. Där gör hon en fenomenologisk åtskillnad mellan arbete, tillverkning och handlande, som tre modus för mänskligt handlande. Alla tre är nödvändiga men dess villkor skiljer sig åt. Arbetet säkerställer individens överlevnad och artens fortbestånd, på ett cykliskt återkommande sätt. Tillverkningen (poiesis) separerar mål och medel för att skapa en värld av beständiga ting. Handlandet (praxis) äger rum mellan människor, är till sitt väsen flyktigt och är sitt eget mål.
Handlingen står högst i Hannah Arendts värdehierarki. Endast där kan en mening realiseras, endast där utövas politik – även om det förvisso sker på grundval av arbetets cykliska livsuppehållande och den beständighet som tillverkningen resulterar i. Hannah Arendt såg överhängande fara i att tänka politiken i termer av tillverkning – sådant kunde nämligen ytterst resultera i totalitarism – varför hon lade stor möda vid att särskilja villkoren för tillverkning respektive handlande.
Handlandet, action, är den enda aktivitet där det är essentiellt att människan avslöjar vem hon är, inte bara vad hon är.
Without the disclosure of the agent in the act, action loses its specific character and becomes one form of achievement among others. It is then indeed no less a means to an end than making is a means to produce an object. This happens whenever human togetherness is lost, that is, when people are only for or against other people, as for instance in modern warfare, /…/ In these instances, which of course have always existed, speech becomes indeed “mere talk”, simply one more means toward the end, whether it serves to deceive the enemy or to dazzle everybody with propaganda; here words reveal nothing, disclosure comes only from the deed itself, and this achievement, like all other achievements, cannot disclose the “who”, the unique and distinct identity of the agent.
In this instances action has lost the quality through which it transcends mere productive activity, /…/ Action without a name, a ‘who’ attached to it, is meaningless,
/…/
The moment we want to say who somebody is, our very vocabulary leads us astray into saying what he is; we get entangled in a description of qualities he necessarily shares with others like him; we begin to describe a type or “character” in the old meaning of the word, with the result that his specific uniqueness escapes us.
Lärdomen från Hannah Arendt handlar inte om att kasta av sig alla etiketter. Beständighet och tillhörighet, vara, har också en roll att spela – men den är strikt taget inte politisk, utan hör bara till förutsättningarna för att göra politik. Att “tillverka” (bygga upp) ett parti är heller inte politiskt, även om det är en process som på vägen ger otaliga tillfällen till politiskt handande. Partiet bör snarare ses som en plattform att stå på, som (i bästa fall) underlättar politiskt handlande. Skillnaden är densamma som mellan scenen och skådespelet.
Att bli medlem i ett parti kan vara en politisk handling, förutsatt att den på något sätt kommuniceras, så att det avslöjar ett “vem”. Att däremot vara medlem i ett parti bör inte förväxlas med politik. Hundra människor i lila skjortor som säger “jag är pirat” besvarar bara frågan “vad”. Hundra människor som talar med varandra och med andra är däremot politik. Partierna är alltså på sin höjd ett hjälpmedel för politiken – om vi följer definitionerna hos Hannah Arendt, som antagligen skulle finna ordet “partipolitik” vara en perversion. Att rösta är givetvis ingen politisk handling i sig.
(Noterar förresten att Andrés Brink skriver intressant om praxis-begreppet hos den tjeckiska marxisten Karel Kosík, vilket kanske skiljer sig en del från motsvarande begrepp hos Hannah Arendt.)
19 kommentarer ↓
För ett parti att tycka något är heller inte politiskt. http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/enkat-sa-tycker-partierna-om-internet-och-upphovsratt-1.868694
I vissa politiska sammanhang där röstning betyder mycket kan det vara relevant att veta vad ett parti tycker, men EU-politiken baseras ju så mycket på vad man _gör_. Eftersom de svenska partierna får en i röstningssammanhang närmast obetydlig ställning är det mer intressant att fråga dem vilka frågor de tänker jobba med under kommande mandatperiod än vad de tycker i ena eller andra frågan.
Måste bara säga att jag är otroligt imponerande av ditt skrivsätt. Ett akademiskt skrivsätt på en blogg. Imponerad som sagt!
En aspekt som jag tycker att du missar är att medverkan på sajten piratpartister.se kräver en aktiv handling.
Se http://piratpartister.se/kom-ut-du-med
Detta gäller oavsett om man är partimedlem eller sympatisör.
Att man är med på sajten är en konsekvens av något man gör. Det är inte statiskt, utan dynamiskt.
Fast jag förstår din poäng i och med beteckningen “piratpartister”, vilket är ett (till synes) statiskt begrepp.
Infallsvinkel: Vad jag vet har Lars Gustafsson inte aktivt bett att få vara med på Piratpartister.se. Jag tror alltså att du har fel. Men jag tycker inte att det är nån stor grej, i sammanhanget är det irrelevant. Intressantare är, som sagt, vad som sker med sajten efter 7 juni…
Rent spontant så verkar det här “jag är [valfritt parti]ist” vara något som moderaterna har för sig mer än andra. Om man röstade på moderaterna i riksdagsvalet är man moderat, det går inte att komma undan. Och om man är moderat går det ju inte att rösta på något annat parti i t ex EU-valet för då är man inte moderat längre och hela identiteten går om intet.
Menar du (och Arendt) att det inte finns en politiskhet i strukturerna? Att en omedveten, underliggande paradigm eller ett strukturalistiskt, språkligt motsatspar inte har politiska egenskaper?
Eller för den delen underlåtenheten att handla – är inte det politiskt? Jag var just på min bostadsrättsförenings årsmöte, där vi diskuterade huruvida en klädinsamlingsbox från den läskiga Tvindrörelsen (Humana/UFF) skulle bort från föreningens mark eller inte. Styrelsens förslag var att den skulle vara kvar, och att individerna själva som handling skulle kunna välja att lägga eller inte lägga kläder i den. Finns det ingen politik i att (passivt) välja att låta boxen stå kvar?
Annars oerhört intressant (efter ungefär fjorton genomläsningar) – sätter lite fingret på mitt eget problem med min politiska aktivism.
[...] Copyriot skriver intressant om problematiken i att definiera politiska “läggningar”. Är man det man röstar på? Med rätta kritiserar han begreppet att “komma ut som piratpartist“. Här har jag valt att använda “kommer ut som pirat”, vilket torde vara ett lämpligare ordval. Inga kommentarer « Lars Gustafsson “kommer ut” som pirat [...]
Birdseed: Jag är inte säker på vad Arendt skulle svara. Eller på hur meningsfullt det är att hamra fast den ena eller andra definitionen av “det politiska”. Ibland blir jag trött på den “egentlighetsjargong” som delas av såväl Arendt som Heidegger (och Carl Schmitt, för den delen).
Men frågan bör ju ställas hurivida “strukturerna” (i språket eller annorstädes) existerar oberoende av handlingarna.
“Hannah Arendt såg överhängande fara i att tänka politiken i termer av tillverkning – sådant kunde nämligen ytterst resultera i totalitarism – varför hon lade stor möda vid att särskilja villkoren för tillverkning respektive handlande.”
Jag har aldrig gillt när man säger “Partierna måste erbjuda väljarna något”. Ofta säger politiker det som självkritik, inför valrörelser – att man måste “erbjuda väljarna något”.
jag gillar inte det, och jag tror att det kanske är just för att det ligger i det uttrycket att man ser politik som tillverkning och väljarna som konsumenter av makt? Som att man delar upp beolkningen i konsumenter och tillverkare. Men politik skall ju handla om att dela värderingar och representera?
Intressant och klokt som alltid. Vi har snuddat lite vid problematiken, men i slutänden tagit en något mer pragmatisk hållning. Lite mer rock ‘n roll än stilla eftertanke. Det rullar på liksom.
Men Emma, Nikke och jag hade en lunch i veckan och klurade lite. Till den 7/6 måste vi veta vad som händer sedan.
Låt oss säga så här, Rasmus, du har ju tänkt på saken. Vad tycker du vi bör göra?
Joakim Jardenberg: Jag ska inte säga åt er vad ni ska göra, men det vore väl helt oproblematiskt att t.ex. låta sidan vara en sidan där medlemmar i piratpartiet presenterar sig?
Jag begriper inte riktigt det starka motsatsförhållandet mellan att vara och att handla.
Att vara framstår för mig oftast som en aktiv handling, ett pågående ställningstagande.
Tycker uppdelningen ur många synpunkter är konstlad.
Jag har grunnat på det här sedan vi hade ett kort tankeutbyte kring frågorna på Twitter.
Visst har vi till viss del skiftat perspektiv från att visa upp vilka som aktivt har blivit medlemmar till att även framhäva och länka till bloggposter där folk tillkännager att de tänker rösta på Piratpartiet, i princip skulle jag kunna tänka mig att inludera personer som Lakke, som ju faktiskt är centerpartist men även guldpirat…
Jag har inte tagit med dig eftersom jag känner till en del av din allmänna inställning och tänkte att du faktiskt skulle höra med dig om du ville vara med. Det glädjer mig att jag hade rätt.
Grejen med pyramider är: Sand, speciellt under senare delen med hjälp av tryck och (längre) tid.
I annat fall blev det iglos, men då för folk på den norra norra hemisfären.
Om man nu bortser från “div” stenrösen i hela europa.
:p
Den stora frågan är:
Vad anser du om låten “We’re all the Pirate bay”?
;-) Just kiddin’
Rikard: Den är väl OK. Jag gillar att han gjorde den låten, men föredrar “Pirates of the Internets”. Lite mindre emo, lite mera dans.
Det är inte vackert när korv och politik blir till!
Jag kan inte annat än att hålla med även om detta jag (Arendts “who”) som i stunden utför en handling inte får misstas för att vara konstant och statisk (då börjar vi återigen komma in i ett tänk av ett varande istället för görande). Det hela är en rätt bra ingång i att faktiskt börja diskutera identitet, för det är det det blir i ett vara- och även om den kan anses bygga gemenskap är den passiv och säger egentligen ingenting (eller påklistrar påstådda myter) om politiken eller vilken handling som det tillhör, i alla fall inte nödvändigtvis (ex. att äga identiteten sexuella, könsliga, partipolitiska etc blir lätt essentialistiskt)
[...] att förstå detta logiska språng, som inte är helt enkelt, måste man läsa Copyriots inlägg om Vara och Göra i politiken. För att man ska hitta ett samband mellan de som en gång har röstat på ett visst parti, och [...]
Kommentera