Konstpeppens politik

Konstfacks inkallande av jurister var kanske droppen. För några veckor sedan samlades en stor mängd studenter från Konstfack, Kungliga Konsthögskolan, Danshögskolan samt Dramatiska Institutet till ett stort möte. Man var överens om behovet av att genomföra en samlad motattack mot en tilltagande juridisk, byråkratisk och politisk hets mot konstnärliga verksamheter.

Själva organiserandet i sig är nog, på lite sikt, det mest intressanta. Ett mer handgripligt resultat blev “Peppmarsch för konsten” som på lördageftermiddagen tågade genom Stockholm med kanske ett par hundra deltagare. Tåget hade en färgglad och lättsam prägel med slagord som var för konsten men inte mot någonting särskilt, möjligen med undantag för att vissa rimmade “konsten måste vara fri” med “vi vill inte hålla på med landskapsmåleri”. Efteråt på Norrmalmstorg släpptes däremot en mängd heliumballonger upp i luften med skrivna ord som “feghet”, “apati” och “kulturministern”, från vilka konsten nu förklarades befriad.

Särskilt kontroversiellt var det alltså inte. Demonstrationståget gick inte upp på Liljeholmsbron, särskilt inte på dess räcke. Ingen spelade psyksjuk. Inga ord som otillbörligen påförts nationens flagga. Ingen upphovsrättsskyddad musik. Bara olika sätt att uttrycka “pepp”.

Tidigare, vid samlingen på gräsplätten mellan Mejan och Rosenbad, hade det förutom tal även genomförts en liten performance i form av ett “äktenskap mellan Konsten och Livet“:

Ja, detta är i sanning en lycklig dag, föreningen mellan er båda, Livet och Konsten. Eller, kanske skulle vi säga återförening. /…/
I grunden var ni en och densamma innan ödet skiljde er åt, frestade er med annat; för att idag åter komma hem, I varandras armar. /…/
Mången gång, Konsten, har du liksom strävat efter att frigöra dig från din hälft; lösa dig, frälsa dig från livets vedermödor, men med den märkliga önskan om att göra detta ännu med livet I behåll. Men detta var då du ännu inte upptäckt din kärlek till Livet, och Livets kärlek till dig.
/…/
Och jag vill även säga till dig Stockholm, besinna Ert ansvar inför dessa bådas kommande släkten, vars avkomma, det vill säga, varje blinkning eller viftande på höften; varje ord som födas vid varje människas läppar. I vissa fall har denna avkomma kommit att kallas arbete, för vilken vi erhåller en lön, men oftast inte. För denna avkomma, den skönaste, vilket nu borde stå klart, vore det därför inte för mycket att begärt att förse med ett skäligt barn- och bostadsbidrag! Än mer! Vi kräver vår stats fromma tillbedjan och offervilja inför oss, för som Hölderlin skriver “utan kärlek till skönheten … är varje stat ett torrt skelett”.

Äktenskapet/performancen arrangerades av Immaterial.se/The Immaterial Project, som även delade ut flygblad med den träffande texten “Art is working, and so are you“. Avsikten är att initiera ett både teoretiskt och praktiskt utforskande av hur alla våra “kreativa” sysslor och vårt vardagliga socialiserande, såväl på Twitter som i utelivet, i allt högre grad bidrar till att skapa ekonomiskt värde (för andra). Vi utför hela tiden ett oavlönat immateriellt arbete – en analys som är klart influerad av italienska postmarxister som Paolo Virno.
Projektets initiativtagare menar att förståelsen av det immateriella arbetets centrala roll i ekonomin, och omöjligheten av med immateriallrättsliga medel att dela upp dess produkter i boxar med prislappar på, i förlängningen kräver ett omtänkande av idén om välfärdsstaten. De skriver:

Western economies are now reorganizing in an attempt to escape the current economic crisis by developing new ways to appropriate the value of diffuse creativity and intellectual property. This means that anyone participating in the circulation of ideas, innovation of styles and the experimentation of language is at the center of a new productive paradigm, which is rapidly replacing the Fordist model of production that has characterized most of the history of modern capitalism. We call this kind of production immaterial labor and its subjects/agents immaterial workers.

Frågan måste ställas hur lyckat själva begreppet “immateriell” är i sammanhanget. Nigel Thrift tar upp frågan, i anslutning till just Paolo Virno, i sin extremt intressanta artikel “Re-inventing invention“: Italienarnas insisterande på att kalla den kollektiva virtuositeten för “immateriell”, bara för att Marx råkade använda begreppet någon gång, riskerar att uppbringa “alltför många associationer med idén om att en immateriell, virtuell värld, framtrollad av informations- och kommunikationsteknologier”. Nigel Thrift hör ju också till dem som tror att vi idag kan få ut mer av att läsa Tarde än av Marx begrepp. Samtidigt råder knappast något tvivel om att de italienska postmarxisterna är en ekonomisk tendens (dock definitivt inte den enda!) på spåret, med sitt tal om “immateriellt arbete”.

Även begreppet “arbete” kan förresten ifrågasättas, då det tycks alltför förbundet med idén om icke-arbete, alltså en avgränsbar “fritid”. Men att det inte är möjligt, eller ens önskvärt, att ställa sig utanför värdeproduktionen, det utgjorde nog själva konstmanifestationen i sig ett exempel på.
Konststudenterna gick genom sterila innerstadskvarter, där en stor del av åskådarna var turister. Turisterna hade nog knappast någon chans att situera händelsen i en politisk kontext utan kunde lika gärna ha betraktat ett allmänt studentupptåg. Vad som spelade roll för dem var att någonting oväntat inträffade, något som förde in fler färger i stadsbilden, något som bröt turisttristessen och gav familjen något att prata om i en kvart, medan ännu en glass konsumerades. Kanske kommer några turister rentav, med denna händelse i åtanke, berätta för sina välbeställda vänner att Stockholm var en roligare stad än Helsingfors.

På så vis bidrog konststudenternas demonstration till att skapa värde, ackumulera kapital. Turistbranschen är beroende av en viss (kontrollerad) heterogenitet, som inte minst konststudenter är bra på att producera. Här gäller det för konststudenterna att undvika bägge diken: Att okritiskt bejaka sin egen produktivitet genom att framhålla hur lönsam konsten i förlängningen blir för samhället, vore att på ett orimligt sätt framhålla sin egen utvaldhet. Att å andra sidan försöka ställa sig utanför värdeproduktionen är heller ingen framkomlig strategi. Frågan om autonomi, vilken av alla betydelser man än väljer att lägga i ordet, måste snarare handla om att modifiera förutsättningarna för infångande av vad någon kallade “diffus kreativitet”. I förlängningen handlar det i hög grad om makt över och tillgång fysiska rum, dit förvisso även konsthögskolor hör.

Senare på kvällen ordnades en efterfest till manifestationen i en av korridorerna på Konstfack, med vansinnigt bra acid och techno på ordentligt ljudsystem. Knappast första gången som liknande fester ordnats där, men denna gång var det sprängfyllt där inne, med kö ut ner genom trapphuset och ut på Telefonplan. Förklaringen verkar ligga i ett allmänt intresse för en icke-servil konstvärld, som i debatten har fått representeras av vissa projekt vid Konstfack. Men i det större perspektivet handlar det kanske mindre om själva konstprojekten och mer om försvaret av autonoma gråzoner.

Om en dryg vecka inleder Piratbyrån ett utforskande av gråzoner kring Venedigbiennalen, med projektet Embassy of Piracy, som gick ut med ett nytt pressmeddelande under söndagkvällen. Tills vidare, lyssna på temasången och se dess video, byggd av Tobias Bernstrup. Läs även ChrisK:s analys av diplomatin – tänka sig att “diplomat” och “duplicera” har samma etymologi!

5 kommentarer ↓

#1 Report: Pepp-March for Art « immaterial blog on 25 May 2009 at 12:10 pm

[...] skriver om Pepp March och Immaterial: http://copyriot.se/2009/05/24/konstpeppens-politik/ [...]

#2 Merrok on 26 May 2009 at 11:15 am

Where biopolitics, according to the distinction made by Agamben, concerns the naked life (what the Greeks called zoe), immaterial labour puts into profit the bios as a whole, the particular
forms of life, including that of “being speaker” – the very nature of the speaker, through immaterial labour, is separated by force from his nature as a living being (which in turn produces a series of problems of great importance and is possibly the main cause of
existential discomfort). As it is impossible to cease either speaking
or engaging in processes of socialization, we continue to produce
value even through small daily gestures, as we try to emphasize through our questionnaire online. It is difficult to employ the methods of a classical strike (an interruption of work in the factories), and it is up to the coming politics to discern the new
forms of negotiation and how to change the conditions of this process.
In this sense, the comment of the value produced by this kind of march
is completely appropriate. Indeed, the march has also animated the
city for the benefit of citizens and tourists (present in the areas
around Centralstation, a location possibly unsuitable for the march).
It might, in fact, be justifiable to demand compensation from the
tourism industry or local municipality for these actions. This was
precisely the meaning of the flyer: “Art is working, and so are you.”

Therefore, it’s unlikely that speaking of immaterial labor results
in talking about a virtual world. The wedding of art to life, as
realized by performance before the march, was intended also to imply
that art should not be perceived as ideology, a world distant from
life and its materiality. Here, the contradiction is only apparent.
On the other hand, the march through the streets of the city is a very
“material” activity which potentially annoys some who see art as a
privileged sphere, separate from politics and economy. We supported from the start the process of the march, the clear absence of controversial
content could be criticized, but it must also be read in terms of its
positive value: the thrilling physical affirmation of sociability — a
way of affirming the artist as a subjectivity in a highly visible
manner. The spirit of the march was not a provocative one, seeking the
effect of being involved in a debate, of which the terms were already
established by judges and media.

It is true that artists are an emblematic category in the discourse of
immaterial labor. This discourse, however, is not only about them, but
about all social and creative production elicited by all members of society. Goethe and Strindberg admitted that the
task of the writer is a constant borrowing of ideas from the social
environment around him. From them to the cool hunters of the marketing agencys the tune didn’t change.
The issue of physical spaces therefore
deserves increased attention. Surely, the joyous appropriation late
into the night, and early into the morning, of Konstfack was a good exemple that should be extended (finally, a
DJ who has captured the feeling of a dance floor and engaged this
spirit by playing good music — a rare thing in Stockholm). Indeed, we
are probably talking about a gray zone: immaterial lobour is most likely the point at which life and politics converge.
F.

#3 Comments on Copyriot’s post « immaterial blog on 26 May 2009 at 12:41 pm

[...] Comments on Copyriot’s post Posted in Uncategorized by merrok on May 26, 2009 Reply to the very interesting post about the pepp-march and the immaterial project on the Copyriot blog. [...]

#4 Kalle P on 26 May 2009 at 2:28 pm

Shit, trodde for a minute att Nigel Thrift hade en WordPress-blogg!

Hur som helst – som icke-frankofon sörjer jag att jag inte kan läsa Lazzaratos bok om Tarde vs. Traditionell Politisk Ekonomi. Känns som att den borde vara en intressant diskussion om relationen mellan samtida italienare och den dåtide frassen.

#5 Gunnar on 26 May 2009 at 6:17 pm

Allt som är skarpt, kritisk och modigt är emellertid inte konst, kanske man också ska bära i minnet.

Kommentera