Tidskriften Ord & Bild utkommer idag med ett temanummer om rösten, där Pär Thörn varit gästande redaktör.
Jag bidrar med en artikel om Tom Waits och hans framgångsrika försök att hävda juridisk ensamrätt på sin karakteristiska sångstil. Observera att det handlar inte om upphovsrätt, utan om en annan form av immaterialrätt vilken går under namnet personlighetsrätt, närmare bestämt underavdelningen kändisskapsrättigheter. Dessa är av tradition särskilt starka i Kalifornien men börjar, inte minst tack vare Tom Waits, att även i denna extrema form få fäste även i andra delar av världen.
I grunden handlar det om en fråga som kanske är omöjlig att besvara: var går gränsen mellan röst och stil – där det visar sig att juristerna, än en gång, bedömt örats värld med hjälp av tveksamma metaforer från ögats värld.
Även Kalle Palmås medverkar i nya Ord & Bild, med en introduktion till Manuel Delanda.
Uppdatering: Kalles text är inte i nya numret, uta föregående. Däremot är den nyupplagd på nätet, i och med nya hemsidan.
18 kommentarer ↓
Rätt absurt hur man kan lagstifta om att få vara unik. Dessutom Waits som är en av mina favoriter.
Tar man tanken ännu längre kan man ju argumentera för att Beach Boys eller Boney Ms musikstil (inte bara röst) var/är “distinctive” och därför inte får plagieras. Dessutom antyder din artikel att det inte är tidsbegränsat, dvs även Mozarts barnbarns…barn kan kanske förbjuda ny musik i likartad stil?
Mycket bra artikel!
Jag har gillat Tom Waits sedan länge. Tycker dock att detta låter fåmigare än fånigt. Besviken är ordet. Speciellt löjligt blir det om man tänker på Captain Beefhearts sångstil.
Captain Beefheart var *FÖRE* Tom Waits.
Kanske kan man åberopa “Prior art” ;)
[...] dilemman. Vad händer den dagen någon bestämmer sig för att det är en bra idé att låta folk kopiera och publicera nyheter från betalnyhetssidor – gratis, på The News Bay, för allmänhetens [...]
“Mozarts barnbarns…barn kan kanske förbjuda ny musik i likartad stil?”
Mozart hade sex barn, två av dessa uppnådde vuxen ålder med dessa hade inte i sin tur några barn så den familjen dog ut i mitten av 1800-talet.
Vill du ha några förbud på den punkten så får du vända dig till Ifpi eller liknande.
Hmmm… = läst men ej förstått.
Jaaa De Landa!!!
Neeej Tom Waits han som var nästan bra
Med tanke på hur mycket humbug det finns i forensisk lingvistik
http://ling-map.ling.su.se/blog/blog_ak.php?q=449 så vill jag inte tänka på hur de tänker bevisa om någon stulit hans sångstil.
Burr.
Waits har inte bara härmat Beefheart. Han har gjort i stort sett 100% perfekta imitationer av Louie Armstrong och Frank Sinatra också.
Han har en lång historia bakom sig som musikalisk kameleont. Hans första album lät som genomsnittet av jazz/piano/songwriters genom alla tider, och när han fick sin “nytändning” med den stil som inleddes med Swordfish Trombones baserades väldigt mycket på Kurt Weill.
Jag avgudar Tom Waits, han är verkligen suverän. Och han har skapat något som är sitt eget. Men det han gjort ÄR fortfarande att blanda egna kryddor i kända recept. Han sågar definitivt den gren han sitter på.
Man kan inte låta bli att bli besviken.
Samtidigt kan vi förstå hur Tom Waits resonerar – han är inte ute efter att sprida äganderättsförhållandena ut på rösternas och stilarnas område, även om det är konsekvensen av hans agerande. Vad som driver honom är en antagligen ganska oreflekterad upprördhet över att han utnyttjas av reklambyråer. Hans känsla må vara befogad i de enskilda fallen – men det ursäktar inte hans reaktiva handlande.
Fredag, 22.50; just nu pågår släppfest för Ord & Bilds nya hemsida på Röda Sten.
Fredag, 22.50; Ord & Bilds nya hemsida är även nere, efter en dag i drift.
Glöm inte bord det omvända (tillika bakvända) absurda tilltaget av Neil Youngs skivbolag som stämde honom för att ha gjort en skiva som inte tillräckligt lät “Neil Young”…
Hittar ingen länk men räknar med att svärmen kan göra det;-)
Därmed sprack P1′s bästa program, satiren Public Service runt 10.15 varje söndag. F-n ta dig, Waits!
Rikard: Det var väl Trans (1982) som det gällde?
Ah – tack för puffen till DeLanda-introt. Roligt att de lagt ut texten, så att säga. (GBG-humor.)
Missade för övrigt O&B-släppet (hade nackspärr) men det verkar som att allt gick bra där ute under bron.
“Från namn och bild, till röst. Eller om man vill uttrycka saken i linje med hur Friedrich Kittler har tillämpat Jacques Lacans psykoanalytiska terminologi: en rätt som tidigare bara varit tillämpbar inom det symboliska och det imaginära, började nu även tillämpas på det reella”
Kan någon förklara för mig hur ett ansikte är symbolist men rösten reell? Jag accepterar att den visuella världen historiskt varit mer symbolisk än den akustiska, men sedan inspelningsmaskinernas uppkomst kan det inte längre sägas vara sant. Seciellt sedan mobiltelefonernas intåg är den akustiska världen också i hög grad symbolisk. Missuppfattar jag något?
Bifråga:
visual – visuell
auditary – akustisk?
tactile – ?
olfactory – ?
gustatory – ?
[...] kött och memer“, intro till Manuel DeLanda i nämnda nummer, redan puffad för av [...]
I SvD idag om den påstådda plagieringen av JD Salinger:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2996231.svd
“Fredrik Colting på Nicotext säger att de är förvånade över stämningen.
– De hävdar att det är skrivet i Salingers stil. Det är helt bisarrt. Fantasi och ord tillhör ju alla människor. Man kan inte säga att ”det här är min stil, så får inte du skriva”.”
[...] http://copyriot.se/2009/05/22/vem-kan-aga-en-sangstil/ a few seconds ago from IdentiFox [...]
Kommentera