Två tidigare gånger har jag haft tillfälle att delta i val till Europaparlamentet. Bägge gångerna sällade jag mig, om jag inte minns fel, till den icke-röstande majoriteten. Så icke denna gång. Bara någon timme efter att förtidsröstningen öppnade, lämnade jag mitt röstkuvert. Återkommer till dess innehåll efter att ha framkastat några mer allmänna tankar om detta med att rösta.
Jag vill identifiera två stycken föreställningar som, även om de inte uttalas rakt på sak, tycks genomsyra den etablerade synen på allmänna val som råder i Sverige. Bägge är, när man tänker efter, ganska underliga.
För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.
För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.
Dessa två överlappande idéer etablerar en oerhört snäv syn på vad som är poängen med att rösta. Så har också valdeltagandet i EU-valen varit löjeväckande lågt. Det är också i dessa två idéer som huvuddelen av den aktuella kritiken mot “enfrågepartier” – läs Piratpartiet – grundar sig. För visst bryter Piratpartiets strategi med det outtalade påbudet att ett parti ska eftersträva en aldrig så hypotetisk egen majoritet, liksom den bryter med tanken på en bred korrespondens mellan en individuell och en universell ideologi.
Oftast uttrycks förstås kritiken mer pragmatiskt. Politiknördar av olika färg har framställt det som oansvarigt att rösta på ett parti med så smalt program som Piratpartiet. Då utgår de, typiskt nog, från att alternativet skulle vara en röst på ett annat parti. Men de allra flesta människor brukar ju inte alls rösta i Europavalet! Rimligtvis borde de då hellre lägga sin energi på att fösa dessa till valbåsen. Vad gäller Piratpartiet torde det lugna att de inte tänker kohandla i lösvikt, utan i allmänhet rösta med sin partigrupp, om det nu blir liberala ALDE eller De gröna.
Fixeringen vid hur ledamöterna kommer att rösta verkar hänga samman med en fixering vid beslut som politikens “slutprodukt”. Det vore hälsosamt att släppa dessa fixeringar, särskilt när det gäller Europaparlamentet och de farser som utspelas där. Vi måste för det första utgå från bilden av EU:s politiska processer som ett enormt överflöd av information, som dessutom är krypterad, vilket gör signalspaning och sållning till en fundamental uppgift för de kanslier som varje ledamot får finansierade. För det andra måste vi se denna möjliga informationsbearbeting som ett led i något mer än ett producerande av separata slutprodukter i form av beslut. Långt viktigare, i det stora perspektivet, är hur det går att bygga “publics” kring sakfrågor. Att sammanställa kunskaper, politisera nya frågor, knyta samman dem till framtidsscenarion, sammanföra människor.
Med detta sagt, kan jag säga att jag gärna skulle vilja bidra till att upprätta Bryssel-kanslier för såväl Isabella Lövin (mp) som Christian Engström (pp), likaså Gudrun Schyman (fi) och Erik Josefsson (v) och andra. Därmed inte sagt att jag önskar något av partierna egen majoritet, eller att jag därmed gör en ideologisk utsaga. Låt oss se röstandet mer pragmatiskt, som en handling! Och låt oss för allt i världen komma ihåg att en röst i detta val är någonting annat än en röst i kommande riksdags- och kommunval.
Johannes Forssbergs ledarkrönika om Piratpartiet var extremt träffsäker. Den ledde till konstruktiva uppföljningar både inom partiet och av ickepartister som Johanna Nylander och Christopher Kullenberg. Särskilt intressant var hur vissa piratpartister bekräftade attitydproblemet i Expressens kommentarsfält. Efter att krönikan inletts med att diskutera partiets extrema mansdominansen som ett faktiskt problem, slutade de läsa och började gasta förprogrammerade fraser om att “Piratpartiet behövs” – trots att Johannes Forssberg lite senare i samma krönika faktiskt skrev just att Piratpartiet behövs i Bryssel just nu.
Det finns goda skäl att stödja PP i EU-valet. Det skulle framför allt ha ett stort symbolvärde om de röstades in. Ett symbolvärde som skulle kunna skapa större makt än den enskilda ledamöter brukar ha.
Symbolvärdet är ett faktum. Särskilt om Piratpartiets andranamn, 21-åriga Amelia Andersdotter, kommer in Europaparlamentet som dess yngsta ledamot någonsin. Dessutom är hon politiskt skarp, tänker större än bara inom Piratpartiets minimipaket och är inriktad på att politisera nya frågor, inte minst om patent. Amelia Andersdotter (pp) var den kandidat vars namn kryssades för i mitt valkuvert!
Om hon väljs in i Europaparlamentet – vid sidan av Christian Engström, som i fall av ett första mandat nog redan är klar, samt en mindre stab av medhjälpare – kommer hon inte bara att bidra till en process. Hon och hennes medhjälpare kommer i bästa fall att kunna skolas till resurser inom EU-politik av ett slag som just nu behövs akut. Hur den kompetensen tas tillvara under en senare framtid är en annan fråga. Inte för en karriär som livstidspolitiker, får vi hoppas.
Förr eller senare kommer i vart fall Piratpartiet att antingen byta skepnad eller upplösas. Gott så. Att tänka i termer av evigt existerande partier drar ju närmast åt det totalitära. Just i detta val är symbolvärdet enormt och kommer kunna sätta igång kedjereaktioner över hela världen och in i andra partier.
Därmed inte sagt att alla ska rösta på samma parti. Glöm det där kategoriska imperativet. Men att rösta är jättelätt, så gör det redan nu och säg åt andra att göra detsamma, för detta kan bli kul. (Ett varnande exempel: Alla gånger jag själv har tänkt vänta till valdagen – det vill säga i de flesta val där jag har varit röstberättigad – har det inte blivit av.)
49 kommentarer ↓
[...] Uppdatering(ar): Klara har också röstat. Likaså JRL. Samt ChrisK, verkar det som. Och nu även Rasmus. [...]
Jojo, nu har man röstat på Piratpartiet. Men måste berätta att en bekant som känner en kvinna som jobbar på danowskys office har hört att hon ska rösta på Piratpartiet p g a Danowskys dåliga stil helt enkelt. En tyst protest.
Väl skrivet! Tanken om det kategoriska imperativet är sannerligen absurd. Konsekvensen blir ju att det parti som är mest lagom gynnas.
Det här är det första eu-valet jag bryr mig om att rösta i, som ett starkare statement än att helt enkelt dissa det. PP är en härlig ny kreativ våg.
[...] för övrigt märke till att jag fått två endorsements under natten. [...]
Välskrivet, som alltid!
Jag håller med om att Piratpartiet behövs och symbolvärdet av att de kommer in i EU-parlamentet behövs. Därför har jag adopterat en valstuga under förtidsröstnnigen, trots att jag är Centerpartist:
Gå och rösta i EU-valet!
Vi ses i valstugorna!
Amelia for teh Bryssel!
Skarpt och välformulerat som vanligt. Mitt kryss kommer imorgon att landa på Amelia.
Det är faktiskt rätt enkelt, är en röst på PP bättre än ingen röst. Med den frågeställningen skulle nog dom flesta, tom politiska motståndare, säga Ja. Därför behövs vi!
Saknar möjligheten att rösta på partier i andra EU-länder. Nu röstar jag på partigrupp istället. Ytterligare ett skäl att inte välja PP.
piraten zu brüssel?
Kan ingen tyska såatteh..
Jag halkar ofta in på tanken att partipolitik är fel i en demokrati. För röstar man på ett konventionellt parti får man ett helt paket med frågor, vissa bra, andra mindre bra.
Det borde snarare vara så att alla partier kör på med sina kärnfrågor (som PP) och när de fått igenom dom, kan de upplösas, och ge plats för nya frågor.
I förlängningen skulle det kunna vara så att man i stället för att rösta på partier, röstar på frågor man brinner för, eller möjligen enskilda politiker som man känner har samma synsätt som en själv.
(ps. om man glömmer att fylla i namn försvinner posten när man går tillbaks för att fylla i det, trist om man skrivit en lång kommentar)
[...] otyg håller sig långt under. Sossarna är stabila som alltid, men lagompolitik går tyvärr hem oproportionellt bra i demokratiska [...]
[...] i EU-valet eller tänker göra det: Blogge Bloggelito, Oscar Swartz, Jonathan Rieder Lundkvist, Copyriot, Det progressiva USA, Farmor Gun, Rick Falkvinge, Fastnat, Christopher Kullenberg, Roy, Jonas [...]
Det behövs helt klart en förändring i hur samhället ser ut. Helst sjukt som det har blivit. Därför får piratpartiet min röst i morgon!
Hilton Friedman: Tänker du på några särskilda partier i andra länder?
Vad gäller partigrupp så mer eller mindre utgår jag från att PP hamnar i den gröna gruppen. I annat fall blir jag nog lite besviken. Men som sagt, det är ju inte så att jag har bidragit till proportionen mellan partigrupper i tidigare val.
Att man bara kan rösta på nationella partier är nog det allra simplaste argumentet mot “det kategoriska imperativet” i dessa sammanhang. Vi svenskar råkar just nu ha vissa möjligheter som portugiser och finländare inte riktigt har. Om de skulle få liknande möjligheter, relaterade till andra politiska frågor, kan de utnyttja dem.
Jag röstar på (v), som jag egentligen inte ger många öre för, eftersom jag vet att de kommer att sitta i samma grupp som nederländska socialistpartiet (och i viss mån Die Linke och i ännu något mindre mån Partito della Rifondazione Comunista).
Inte alls ett dumt val – nu håller vi tummarna!
Att rösta är förresten även att bidra till att kristdemokraterna åker ut. Hurra!
Alltså… skulle du, Rasmus, kunna förklara vad du menar med “Johannes Forssbergs ledarkrönika om Piratpartiet var extremt träffsäker”?
Vi kanske inte har läst samma krönika… eller så fanns där en ironisk ton som jag helt missade…
Såvitt jag kunde läsa var krönikan ett spyende av galla, personliga värdeuppfattningar och icke-argument. Men var det bara jag?
DanceK: Personliga värdeargument är exakt just det som ledarkrönikor ska innehålla. Jag tycker att han Johannes satte fingret på oerhört angelägna problem med PP:s framtoning. Följ gärna länkarna till Chris’ och Johannas konstruktiva uppföljningar. Men läs först krönikan ända till slutet (jag blir tvungen att åter påpeka det, eftersom många inte ens verkar ha gjort det).
Förresten Rasmus. Vad gör dig så säker på att PP hamnar i den gröna gruppen? Väldigt viktig fråga, imo.
Måhända att ledarkrönikor ska innehålla personliga värdeuppfattningar, men man borde också göra lite för att motivera sig?
Vidare hugger Forssberg friskt på mansdominansen i partiet… något som PP redan var väl medvetna om. (Såvitt jag kan minnas iaf.) Så han tog inte med sig vidare mycket nytt till bordet.
Vidare hugger han mot Johan Bakkes “kampanjlåt” på nästan exakt samma sätt som Du själv gjort en månad tidigare. Komplett med det lilla sakfelet att det skulle ha varit nån sorts officiell partilåt.
Så visst, jag läste hela krönikan och noterade den PP-positiva avslutningen men jag tycker ändå att Forssberg inte imponerade på något sätt.
Ovanstående blogginlägg satte dock en klockren poäng… den om att man skall rösta på det som behövs för stunden och inte efter hur partiet skulle sköta sig i ensam majoritet.
Mycket väl analyserat Rasmus. Jag har röstat “pragmatiskt” de senaste fem sex valen jag röstat och har svårt att förstå det “programmatiska” röstandet, men jag har aldrig lyckats förklara det så här bra.
Göran Widham: Tack själv för begreppsparet pragmatiskt/programmatiskt röstande, det uttrycker saken enklare än vad jag lyckades göra.
Hilton Friedman: Säker kan jag inte vara. Men min gissning är att de har betydligt lättare att få gehör för sina frågor i den gröna gruppen. Hur som helst så ser jag en viss poäng i osäkerheten, i och med att det öppnar en process där fler av de övriga partierna låter sig smittas av piratpartiets huvudfrågor, vilket i bästa fall kan leda till att frågorna även utvecklas och diversifieras.
@Rasmus: fanns inte pragmatiskt/programmatiskt i din text? Då uppstod det i huvudet medan jag läste. Tack själv!
hade inte en tanke på det förut, men kanske skulle man då rösta på piratpartiet…
man skulle då iaf komma närmare känslan av att befinna sig i en Bruce Sterling-roman…
Rösta på 80-talsfrisyrer och för framtiden utan integritetsintrång!
http://www.ameliatillbryssel.se/material
Väldigt intressant inlägg, det formulerade nog en del ganska vaga idéer jag har haft genom åren.
Jag tänker också rösta på PP (men väntar till valdagen, eftersom jag inte har råkat ‘glömma’ ett val hittills), och hoppas också på att de ska hamna i den gröna gruppen eftersom jag vanligtvis lutar mer åt miljöpartihållet.
Är inte helt säker på vem man ska kryssa för i personvalet, men Andersdotter verkar vara ett bra val.
Ja, 80-talsfrisyren är också ett plus. Särskilt när Amelia låter mohikanen skrämma slag på kristdemokraten.
Fast jag undrar om inte de parlamentariska valen ännu starkare bygger på ett annat imparativ “du måste därför att du kan”. Dvs att valet att handla (inom det parlamentariska systemet) är det enda möjliga valet, eftersom jag kan rösta måste jag rösta. Kant baklänges genom en postmodern liberalism, typ. Och stärker in din uppmaning om att det är jättelätt att rösta det outtalade imparativet att vara (eller kanske snarare göra sig till) en duglig medborgare. För det är ju faktiskt ännu jättelättare att inte rösta. Och ibland är kanske att inte göra någonting alls det mest subversiva av allt. [Hela resonemanget copy-pastat från Zizek]
Andrés: Jag håller i princip med (utan att digga just Zizek särskilt mycket).
Det finns givetvis ett över-imperativ som säger att man ska rösta. Jag köper inte det – och skäms inte det minsta för mitt soffliggeri, som ganska sannolikt kommer att upprepas, inte som en “protest” utan mest för att det mycket riktigt är enklare att inte rösta.
Men det här valtillfället har jag (med flera) identifierat som ett tillfälle där intressanta saker kan hända, som inte så mycket handlar om att få in de rätta kandidaterna, utan om att sprida kedjereaktioner. Resultaten av dessa kedjereaktioner kommer, som alltid, bli på gott och ont, vilket i sig kommer att bli intressant att följa upp.
Och jag tänker alltså framför allt på vad som kommer att hända om Piratpartiet kommer in (eller om Feministiskt initiativ kommer in, vilket vi tyvärr måste hålla för väldigt osannolikt).
[...] [...]
[...] skriver mycket bra om val och valdeltagande. Så klarsynt att det klingade till i min skalle. Det är så klockrent beskrivet av hur vårt [...]
[...] Bloggat: Röda Malmö, Hell-man, Copyriot, Mullvaden, Borgarmedia: SVD, Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarinitiativet, [...]
Jag förstår dig som att även om du inte vill följa det så anser du att (varianten på) det kategoriska imperativet talar emot att rösta på t.ex. piratpartiet, eftersom man inte skulle vilja ha ett parlament med enbart piratpartister. (Det är det nog knappt någon som vill.)
Men jag håller inte med. Den alla-grupp som har möjlighet att överhuvudtaget göra så är ju bara Sverige, och 18 piratpartister i EU-parlamentet tror jag inte många potentiella röstare tycker skulle vara för många.
Jag anser att Kants kategoriska imperativ inte skall tolkas som att alla människor förväntas fatta ett och samma beslut, utan att de förväntas fatta individuella beslut i enlighet med en och samma tankeprocess. Processen bygger inte enbart på universella fakta, utan även på individens roll i livet, och då denna roll är olika för olika människor kan alltså samma process leda till olika beslut, som alla är lika riktiga enligt Kant.
Själv eftersträvar jag att splittra mina röster i de tre samtidiga allmänna valen, samt att byta partier mellan valen, helt enkelt för att motionera politiken och göra partierna mer känsliga för opinionsväxlingar. Om min åsikt skulle ligga stadigt mellan Fp och C, då kan jag alternera mellan dessa två partier (och eventuellt flera) så att inget parti skall känna sig säkert på att få min röst två val i följd.
Jag vill måla en bit av en tavla, men har bara sju (eller åtta) färger till mitt förfogande. Alltså blandar jag: Två delar rött, en del blått, och en del vitt för att få just den där ljust rödlila nyansen jag är ute efter. När blandningen sitter på duken ser jag den i nytt ljus, färgerna hinner torka något, och jag lägger snabbt på några tunna penseldrag med blått för att förbättra helhetsintrycket. Det betyder inte att jag vill att hela tavlan skall bli klarblå; bredvid mig står 300 miljoner andra konstnärer och målar andra delar av samma tavla i sina favoritnyanser. Några av dem klandrar mig för att jag inte alls använder den gula eller den gröna färgen, färger som de själva fläskar på med så att man storknar.
Nej, det här är ett lagarbete, och det bästa lagarbetet får man när deltagarna inbördes gör så olika saker som möjligt, inte när alla försöker få varandra att göra samma sak.
Själv tänker jag kryssa Anna Troberg, nummer 4 på PP:s valsedel. Det är inte så att jag vill beröva någon av de andra 19 kandidaterna ett välförtjänt mandat om vi kommer in; jag ser gärna att allihop kommer in eftersom jag tror att de olika kandidaterna kan komplettera varandra på ett bra sätt. Själv kan jag identifiera mig med Anna och hennes attityd till bokförlagsvärlden, eftersom den traditionella uttrycksform jag själv har haft störst utbyte av är just böcker. Andra har sina referensramar, skilda från mina, och jag utgår från att de väljer kandidater som passar dem.
Jag vill vara oförutsägbar, och åstadkomma min egen politiska “mix” tillsammans med alla andras “mixer”. Under en livstid får jag kanske tillfälle att rösta i 50-60 olika val, alltså att besvara just så många “frågor”. Nog verkar det ganska dumt att en gång i livet bestämma sig för ett svar (“42″) och sedan lämna det svaret på precis varenda fråga oavsett hur den ställs…
[...] Rasmus skriver bra om vad den enskildes politiska val innebär och vad det borde innebära. I kommentarerna fick han mig, mig själv ovetandets, att mynta begreppsparet pragmatiskt och programmatisk. Med innebörden att antingen gör via rationella maximerande val utifrån det politiska läge vi ser i nuet, eller så gör vi ett idealistiskt val utifrån en verklighet där hela vårt/vårt partis program skulle genomföras. [...]
Jag kan tycka att det i princip är vettigt att leta upp och rösta på ett parti med en enda genomgående, genomtänkt analys av världen, eller med utrymme för flera sådana. Man vill inte råka ut för obehagliga överraskningar – hur är det med Piratpartiet och militarismen till exempel?
Däremot skiljer sig just valet till Europaparlamentet en hel del från andra val, och just här tycker jag du tänker helt rätt. Sverige har 18 av nästan 800 ledamöter i parlamentet, och vår påverkan på faktiska voteringar är löjligt liten. Vad en parlamentariker kan göra är egentligen bara två saker:
– Att formulera problem och lägga till perspektiv som inte funnits tidigare och på så sätt bredda parlamentets förståelse i “rätt” riktning.
– Att vara jävulskt duktiga politiker helt enkelt och synas, höras, intrigera, bygga allianser osv. osv.
När det gäller den första är det väl egentligen bara PP och Fi som har förmågan att föra in nya perspektiv i parlamentet, alla andra ideologier finns där ändå vad som än händer här på hemmaplan. (Enstaka personvalskampanjer kan väl det också – om nån tycker att SMS-lån är valets viktigaste fråga kan ni rösta på Ardalan Shekarabi (S) till exempel.) Det är väl snarare den andra parlamentarikeruppgiften jag kan vara lite osäker på i ditt val – Inget ont om Andersdotter ideologiskt, men nån erfarenhet av parlamentariskt arbete har hon inte. Risken är att hon blir utmanövrerad och nergjord, hur tuff hon än är, om hon inte kan spelet.
Slutledningen av hela resonemanget är förstås att det är Schyman vi ska skicka till Bryssel.
[...] Angående det pågående valet [...]
[...] på Copyriot skriver (som vanligt) träffsäkert och viktigt om det pågående EU-valet. Om det kategoriska imperativet, att många tänker att de måste rösta som om partiet skulle [...]
[...] 3. De traditionella partierna hanterar EU-valet nonchalant. Det är lite här, lite där men det är ett sorts try’em out inför 2010, även om det här valet många gånger är mycket viktigare för framtiden. Så mitt val blir också en handling som Copyriot så briljant beskriver. [...]
[...] eftersom det är inne att bekänna fildelningsfärg vill jag inte vara sämre än någon annan. Så [...]
[...] applåderar därför alla de som redan stött Amelia Andersdotter i hennes kampanj. En röst på henne (eller på pp som helhet) [...]
[...] Andersdotter kommer in dessutom. Då kan det bli liv i luckan på riktigt och hon verkar ha ett stort [...]
Jag lyckas inte med mina trackbacks hit av någon anledning, men hur som haver så är de här tankarna lysande.Själva spaningen som sådan om kategoriskt imperativ och att bekänna sig till något är verkligen mitt i prick. Kommer själv utveckla tankar om det här framöver.
[...] Angående det pågående valet [...]
[...] det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvä…. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de [...]
[...] att citera ett kort stycke här: För det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvärt. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de ensamma fick [...]
[...] är det klart att Piratpartiet – som vi hoppades – tar plats i den gröna gruppen i Europaparlamentet. Kul att både höger- och [...]
[...] Det finns ännu en dimension av “fångarnas dilemma” och den relaterar till frågan “hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Individer eller olika grupperingar bara ser till konsekvenserna av sina egna handlingar (om ens det), istället för att överväga hur det skulle vara om alla handlade på ett visst sätt. I vissa fall som t.ex. med fiskekvoter är det så att om alla fiskare skulle fiska så mycket de kan så skulle det bli sämre för alla, men om alla höll sig till kvoten skulle alla kunna upprätthålla verksamheten samtidigt som fiskebeståndet inte minskar lavinartat. Det är när vi börjar komma in på moraliska överväganden som vi måste läsa Kant. Rasmus skrev innan EU-valet om det “kategoriska imperativet” och jag tycker ni ska ta er tid och läsa hans inlägg. [...]
Kommentera