Spinozas sammanhang

Baruch Spinoza (1632-1677) och hans filosofi behandlas som bekant i en alldeles utmärkt ny bok av Fredrika Spindler, som redan hunnit ge impulser till nätfilosofiskt grupparbete. Eftersom detta på olika sätt kan väntas fortsätta ska här ges ett ytterligare litet bidrag ur mer biografisk vinkel. Fredrika Spindler vill undviker uttryckligen en sådan vinkel, då hon inte vill skriva idéhistoria. Ändå tar hennes bok avstamp i den berömda exkommuniceringen ur den judiska församlingen i Amsterdam år 1656.

I stället kan vi vända oss till Gilles Deleuze’ och hans bok Spinoza: Practical Philosophy (1970) där öppningskapitlet – vars första ord för övrigt är “Nietzsche” – ägnas åt Spinozas liv. Som kontrast tittar vi även i den utförligare Spinozabiografi som för tio år sedan utgavs av Gunnar Fredriksson, vars perspektiv är präglat dels av hans roll som socialdemokratisk intellektuell och analytisk filosof (han hatar Deleuze). Framställning är gedigen och välskriven, men han gör ingen hemlighet av att han har sina sympatier hos Descartes och helst vill placera Descartes och Spinoza på samma sida, i den rationella vetenskapens kamp mot vidskepelsen. Man nästan hör hur Gunnar Fredriksson pustar ut, när han konstaterar att det ändå “finns inslag av ren nyttomoral hos Spinoza.”

Gilles Deleuze, å andra sidan, tycks luta åt att knappt ens vilja se Descartes dualism som en måltavla värdig Spinoza. Hellre ställer han Spinozas bejakande monism och immanenstänkande mot den långt senare Hegels negationer och dialektik – efter att ha etablerat den underjordiska allians mellan Spinoza och Nietzsche som även blir Fredrika Spindlers utgångspunkt.
Direkt i början av sin skrift klargör Gilles Deleuze att Spinozas exkommunicering lätt blir en missledande utgångspunkt i förståelsen av hans filosofi. “Vi ska inte föreställa oss att Spinoza bryter med en påstått sluten judisk miljö, för att ansluta sig till en påstått öppen liberal miljö”, skriver han.
Dels gäller det att se till den historiska kontexten av en allt annat än homogen judenhet i Amsterdam. Hotet om exkommunicering utnyttjades relativt ofta av den ledande gruppen och det handlade i minst lika mycket om ekonomi som om religion. En av Spinozas egna lärare, rabbi Manasseh ben Israel, hade varit farligt nära år 1640, bara för att han kritiserat det Ostindiska kompaniet. Deleuze framhåller att Spinoza sympatiserade med liberalernas krav på att upplösa monopolen. I striderna mellan det krigshetsande kalvinistpartiet och de liberala republikanerna stödde han de senare, men han integrerade sig aldrig i dess miljö, blott rörde sig åt det håll där toleransen för fritänkande var störst.

the philosopher /…/ cannot integrate into any milieu; he is not suited to any of them. /…/
It is certain that the philosopher finds the most favorable conditions in the democratic state and in liberal circles. But he never confuses his purposes with those of the state, or with the aims of a milieu.

Framför allt, understryker Deleuze, ska vi inte förutsätta att några kristna eller cartesianska tendenser behövdes för att föra in Spinoza på fritänkeriets väg. I den mån Spinoza hämtade sin “geometriska metod” från Descartes, var det bara för att kunna extrahera någonting nytt och annorlunda ur sådant som renässansfilosofi och judiskt tänkande.

(Parentetiskt kan noteras att tiden för Spinozas exkommunicering sammanfaller med döden för barockepokens absolut sämsta kompositör (av dem som hamnat i kanon), tillika den enda som Nederländerna lyckades uppbringa: Jacob van Eyck. Han skrev en enstämmig musik för blockflöjt, som i stort sett endast blockflöjtister bryr sig om. Nej, det kalvinistiska samhällsklimatet förefaller under Spinozas livstid ha varit allt annat än musikaliskt. I det katolska Europa, däremot, flödade på sina håll en mäktig musik kring sådana som Biber och , samt något senare Corelli.)