Ambassaden materialiserar sig i världen och upprör tysk kulturredaktör

Angående Embassy of Piracy som släpptes i söndags: global respons av fascinerande slag!

Det korthuggna välkomstmeddelandet har spontant översatts till tjugo språk (olika metoder har använts gentemot ord som “kopimi” och “WTF”). Folk i bland annat Venezuela, Japan, Montenegro, Baskien, Kalifornien, Polen, Brasilien, Slovenien, Upplands Väsby, Ukraina, Nya Zeeland, Puerto Rico, Ryssland och Mexiko har inte bara hittat till sidan, utan skrivit ut mallar, klippt och klistrat tredimensionella pyramider av papper, placerat ut dem i sina omgivningar, tagit bilder och laddat upp till galleriet där man nu kan se hur ambassaden materialiserat sig på alla dessa platser. Den flytande ambassaden ovan är fotograferad på Karlaplan i Stockholm.
Om vi sen kollar in mikrobloggeriet på Twitter märks också att intresset är globalt. Men ingen bloggar. Ingen alls. Vare sig i Sverige eller utomlands (med några få undantag) har Embassy of Piracy omtalats på bloggar – vilket ställer saken i skarp kontrast mot andra The Pirate Bay-relaterade tilltag.

Underligt men underbart. Det är en väldigt tilltalande tanke att ambassaden – trots att den i någon mening representerar internet – inte fylls med innehåll via tangentbord, utan via praktiskt handlande och muntlig kommunikation. Postdigitalt! På ambassadens IRC-kanal får vi in direktrapporter bland annat från ryska skolor där eleverna sitter och viker pyramider mellan lektionerna. Hur svarar de när klasskamraterna frågar vad de sysslar med? Att döma av bilderna som kommit in, finns å ena sidan de som gör en solidaritetshandling med The Pirate Bay, å andra sidan de som bejakar kopiering i ett större perspektiv. För vissa handlar det om datorer och politik, för andra om smittsam glädje och lekfullhet. Frånvaron av ett begripligt manifest låter bägge saker samexistera och skapa lokalt präglade korsningar.
Under tiden har Embassy of Piracy även givit upphov till protestbrev till Nicolas Sarkozy och en kopimiremix på Ingemar Bergman, sen senare i anslutning till italienska regeringens panikreaktion mot ambassaden (om vilken vi ännu inte har någon mer information). Biljetter bokas till Venedig och förfrågan om lokal support börjar ge vissa resultat.

En av ambassadens diplomater, svensk-somaliske Erikson-Waabberi, har börjat twittra om sina sysslor.

Som konstaterades i förra inlägget föranledde Embassy of Piracy kul artiklar i svensk press, inte minst i Sydsvenskan. Nu har det även dykt upp en längre kommentar på kultursidan i Süddeutsche Zeitung, “Aufstand der Netzelite” (Nätelitens uppror). Tidningen är dåligt informerad om sådant som i Sverige hör till allmänbildningen. Först skriver den att tingsrättens fällande dom innebär att det “bara är en tidsfråga” innan The Pirate Bay tvingas stänga. Sen förklaras Piratbyrån vara synonymt med “det svenska ‘Piratpartiet’, som vill vara den politiska grenen av The Pirate Bay”.
Sedan följer ett kort referat av idéer som uttryckts på Embassy of Piracy-sidan: Internet är inte en virtuell värld, utan ett nätverk som materialiserar sig i världen. Internet är ingen plats, utan en metod. “Här åsyftas bland annat den tekniskt sofistikerade metod för uppdelning och distribution av upphovrättsligt skyddade verk, som The Pirate Bay står för”, förtydligar Süddeutsche Zeitung. Närmare bestämt är det tidningens ställföreträdande chefredaktör Bernd Graff, i den tyska kulturdebatten profilerat sig genom outtröttliga utfall mot allehanda internetfenomen. Andra halvan av artikeln är vigd åt detta hans personliga signum. Bernd Graff skriver:

Faktum är att någonting grundläggande har skett. Dessa digitalpiraters värld är en annan, och de kommer från ett icke vänligt sinnat parallelluniversum. Man kan inte längre säga, att en klyfta åtskiljer världssynen hos upphovsrättsföreträdare och rättssystem å den ena sidan och de anarkistiska lagbrytarna å den andra. Nej, man måste numera tala om två kulturella hemisfärer, som företräder fullständigt olika värden och ordningar – och som inte längre har någonting att säga varandra. Inte ens på högsta rättsliga nivå.
Piraterna förklarar den analoga världen, domarnas och åklagarnas värld, vara en ancien régime. Därmed följer de påstått rena idéer, nätets ursprungliga ande och samhällets sanna definition. Detta är – och här ligger grunden för det oförblommerade hånandet – en politiserad syn på tekniken, vilken måste förstås innan man släpps in i nätmedborgarnas krets. Vi bevittnar för första gången ett självupphöjande av en nätelit.

Intressant nog är det bara Bernd Graff själv som envisas med att se en motsättning mellan en “digital värld” och en “analog värld”. Avslutningsvis framhåller han hur extra upprörande det är att “denna nya nätanda” inte håller sig till det abstrakta nätet, utan därtill envisas med “handfasta konstinititativ”. Och inte var som helst utan vid den ärevördiga Venedigbiennalen. Sitt hopp ställer Bernd Graf till den italienska staten och dess beryktat låga tolerans gentemot The Pirate Bay.
Bernd Graf och Silvio Berlusconi företräder, får man anta, en avpolitiserad syn på tekniken.

Angående Embassy of Piracy som släpptes i söndags: global respons av fascinerande slag! Det korthuggna välkomstmeddelandet har spontant översatts till tjugo språk (olika metoder har använts gentemot ord som "kopimi" och "WTF"). Folk i bland annat Venezuela, Japan, Montenegro, Baskien, Kalifornien, Polen, Brasilien, Slovenien, Upplands Väsby, Ukraina, Nya Zeeland, Puerto Rico, Ryssland och Mexiko har inte bara hittat till sidan, utan skrivit ut mallar, klippt och klistrat tredimensionella pyramider av papper, placerat ut dem i sina omgivningar, tagit bilder och laddat upp till galleriet där man nu kan se hur ambassaden materialiserat sig på alla dessa platser. Den flytande ambassaden ovan är fotograferad på Karlaplan i Stockholm. Om vi sen kollar in mikrobloggeriet på Twitter märks också att intresset är globalt. Men ingen bloggar. Ingen alls. Vare sig i Sverige eller utomlands (med några få undantag) har Embassy of Piracy omtalats på bloggar – vilket ställer saken i skarp kontras