Inte missa, kassettkonst!

Fast det beror kanske på sammanhanget. Det måste ju t. ex. vara mängder av människor som har tänkt den tanken, formulerad just så efter att ha hört Cages 4´33″. Att då inte ens ha försökt slipa bort cirkelresonemanget kan kanske i vissa kretsar vara lite roligt.

Kanske kan man se mitt cd-pysslande, som i allmänhet syftar till att få fram en slutgiltig och defrinitiv version av av ett verk, som motsatsen till den lätt romantiska återerövringen av det flyktiga kassettbandet bland unga konstnärer i piratgen…

“Jag kan dock säga att en definition som den du citerar som faller tillbaka på kants intresselösa skådande inte kommer att ta oss någonstans.”

Kagels förslag är ett utslag av sofistikerad humor, uppenbarligen bortkastad på dig. Den säger dessutom ingenting om att man måste “sitta ner”, heller. Tagga ner en smula.

Ursäkta nicksammanblandningen. Jag tror inte att någon påstått att “musik” och “sammanhang” skulle vara utbytbara men ingen annan än du har heller påstått att de vet exakt hur gränserna ska dras.

Jag är som sagt den sista som vill ha en musikdefinition. Jag kan dock säga att en definition som den du citerar som faller tillbaka på kants intresselösa skådande inte kommer att ta oss någonstans.

Att sitta ner och lyssna är en sak man kan göra när musik spelas men inte den enda. Jag tror att den situationen har färgat vår upfattning av musik mer än vi tror.

Den som varit med ett barn på konsert kanske vet hur mycket självdisciplin som krävs för att man ska sätta sig ner, sluta stampa med fötterna och knäppa händerna. Vad är det som säger att “musik” inte bara är ett hjärnspöke vi var tvungna att upfinna när vår kropp ville reagera på musiken men inte fick.

Ville jag provocera skulle jag säga att du bara har kunskap om ett av musikens sammanhang, det att sitta och lyssna och därför tror att det du kan om den musiken gäller för all musik. Så om vi andra vill resa oss upp; sluta gorma och skrika “sätt er”

(Var det inte förresten Maurizio Kagel som lämnade följande förslag: “Musik är vadsomhelst vi lyssnar till med intentionen att lyssna till musik.”)

Jag kan säga att jag anser att hur man väljer att administrera musik i rummet inte bara är en etisk utan också en musikalisk fråga. Ibland kan man till exempel acceptera två konkurrerande ljudkällor. Andra gånger leder det till kakofoni och man måste stänga av den ena eller gå iväg.

Andra gånger kan det övermått av musik vi hela tiden utsätts för leda till att den enda riktigt musikaliska handling som återstår är att stänga av musiken helt. Jag skulle vilja kalla sådana överväganden vi gör så att säga i musikens själva taktik för musikaliska. Inte bara dem utan också utväljandet av vilken musik som ska spelas.

Jag tror att de flesta av oss precis som Birdseed har ett mer funktionalistiskt förhållningssätt till musiken än vad vi hade för tio år sedan. Det känns som en fråga som “Vad gillar du för musik?” har spelat ut sin roll lite. Dels för att vi inte längre bygger identitet med musik på samma sätt och dels för att; “Vadå? Står jag eller går jag? Vem är jag med? Vad har du på dig?” liksom.

Det känns inte så intressant att prata om musik som någonting som t. ex. kan få plats i en fil, om man kan spå en framtid för musiken så tror jag inte att det är där som den största utvecklingen kommer att ske utan i hur vi upfattar musik i rummet.

Fast jag kanske har missförstått det här.

Prometeus: Vad menar du egentligen? Vi kommer väl aldrig komma fram till en definition av musik. Ingen har lyckats hittills, kanske av det enkla skälet av att det är djupt omusikaliskt.

“Det pågår alltid något annat när musik spelas. Man kan alltid vara vänd mot något annat.”

Inte bara det, om man reser sig upp kanske man upptäcker att själva musiken är en annan.