Förra inlägget, “Kassetthataren“, fick ett stort antal kommentarer. Frågan som diskuterades var väl i hög grad huruvida bruket av kassettband år 2009 ska betraktas som en reaktionär nostalgi, eller om det ska förstås som en postdigital uppvärdering av materiella artefakter. En kommentar stack ut från de andra med sin sällsynt skarpa lägesbeskrivning. Egentligen handlar den inte så mycket om kassettband, som om musikalisk materialism i allmänhet. Här kommer den, återpostad i sin helhet:
Över huvud taget verkar allting [kassetthataren] sagt i den här frågan genomsyras av någon slags platonism där de begränsningar som varje format påför musiken är av ondo. Det är ett tankesätt format under det mörka nittiotalet; cdskivans årtionde när vi förfördes av “perfekt ljudåtergivning” utan att förstå att vi lämnade ifrån oss all makt utom den att trycka på skipknappen.
Format begränsar och påverkar alltid musiken. Rockmusik går inte att tänka sig utan vinylskivor, varken vad det gäller t. ex. instrumentering eller former. På samma sätt var hiphopen beroende av kombinationen skivspelare + kassettdäck.
Att fnysa åt plastbitar och musikens materialitet känns som en senkommen internetradikalism av den sort som vi övergav för många år sedan när vi insåg att cyberspace inte är en alternativ värld utan interagerar med den vi har. Det leder till någon slags idealism möjligtvis passande en god konsument som tycker att Spotify och iTunes Store är det största som hänt sedan cd-skivan.
Att musik alltid utgår från och förhåller sig till begränsningar är en av de viktigaste musikaliska upptäckter man kan göra.
Idag när musik mindre handlar om att spela in ännu en rockskiva än om att hitta nya sätt att förhålla sig till musik och att remixa befintlig musik och sätta den i sammanhang är det snarare cd-skivan som framstår som en parentes och en återvändsgränd.
Jag kan lova att kassetten kommer att överleva cd-skivan.
Att intressera sig för format handlar inte om nostalgi utan om materialism. Som jag ser det är ett sådant experimenterande med format och begränsningar viktigare och framför allt mer musikaliskt än all britpop som någonsin gjorts.
Idag känns utan tvekan bandspelaren som ett intressantare instrument än gitarren.
Och kom nu ihåg att just kassettbandet bara är en av tusen olika möjligheter. Om vi nu håller med om att musik mer handlar om att skapa nya sammanhang än om att skapa nya inspelningar.
Egentligen borde vi redan lämnat kassettexemplet därhän, om det inte vore för att Anders Mildner tipsade om ett helt fantastiskt reportage: “Nu spolas kassetten“. Där skrivs kassettbandets historia i korthet – och där meddelas att både kassettdäck och kassettband är på väg att sluta produceras. Visst, texten är drygt ett år gammal – men bloggande bör handla mer om att sätta länkar i nya sammanhang än om att hitta nya länkar. Men har någon hört någonting om saken sedan dess? Är det inte förunderligt hur medier dör? Eller dog det redan när kassettspelarna började tillverkas i allt sämre kvalitet, förpassade till integration i billiga kompaktstereos? Finns det alls fog för att tala om ett mediums död, bara för att nyproduktionen stoppas, så länge som artefakterna faktiskt finns kvar och är brukbara? Begagnade kassettbandspelare kommer gå att köpa i många decennier framöver, men kommer det finnas kunskapen att laga dem när de går sönder?
En och annan kommer att fortsätta fnysa åt “nostalgi” när dessa saker förs på tal. Men tänk då åter över frågan om vad musik bör vara 2009. Vad är mest nostalgiskt? Är det att ta en upphittad kasse kassettband och utifrån dess begränsningar skapa ett sammanhang i tid och rum? Eller är det att spela in ännu en rockskiva och distribuera den i samma digitala kanal som all annan nyinspelad musik?
Monki skriver några rader om musikaliskt överflöd:
Musiken har gått samma öde som datorn till mötes. Just eftersom vi brydde oss så mycket om dem har vi fått dem i överflöd, och just eftersom vi har fått dem i överflöd har vi slutat bry oss om de enskilda instanserna av dem. Detta skulle betyda att musiken också kommer smälta in i bakgrunden precis som datorn har gjort och just på grund av detta tillbakadragande bli ännu mer genomgående /…/ Genomgående i bemärkelsen att det inte är en egen domän utan istället genomsyrar varje annan domän. Det har skett en transformation från objekt till väv.
/…/
Det pågår alltid något annat när musik spelas. Man kan alltid vara vänd mot något annat.
Vi känner alla igen oss i erfarenheten. Åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att minnas typ 1996 eller 1999. Samtidigt: Är det inte lite väl lätt att utropa upphävandet av musikens domän? Påminner det inte lite väl mycket om hur Hegel i Estetiken utropar konstens slut? Ett slut som innebär att konsten upphävs (aufheben) i filosofin, vilket i en mening är sant, men i en annan mening bara innebär konstens eviga icke-slut. Återfinns ett liknande fenomen nu i musiken? Eller kan vi ana någonting mer upplivande än så? Att det alltid pågår någonting annat när musik spelas är ju ingenting nytt, bara för att det förnekades inom modernitetens idé om den autonoma musiken, en idé som fick sitt parodiska fullföljande i den cd-bubbla vars efterdyningar vi fortfarande dras med.
25 kommentarer ↓
Vadå “om vi nu håller med om att musik mer handlar om att skapa nya sammanhang än om att skapa nya inspelningar”? Vad är det för mumbo-jumbo? Att skapa musik handlar om att skapa musik, att skapa nya sammanhang handlar om att skapa nya sammanhang — vad nu “handlar om” och “nya” och “sammanhang” kan tänkas betyda här. (I det här sammanhanget, där nog allting vid närmare eftertanke handlar om något annat. Egentligen.)
Proteus: Musik är sammanhang. Varje gång musik avnjuts, sker det i ett sammanhang, det vill säga på en plats och vid en tidpunkt. Det borde vara en självklarhet, åtminstone för det som vi (sedan ungefär 80 år) kallar för “levande musik”. Men även inspelningar realiseras i ett musikaliskt sammanhang, är relativt meningslösa utanför dessa.
Vad menar du med “något annat”? Varför bör musik avskiljas från detta andra och ges en egen existens? Den idén, alltså om den autonoma musiken, existerade inte innan andra halvan av 1700-talet. Frågan är om den inte åter börjar spela ut sin roll. Jag lutar mer och mer mot ett amodernt sätt att förhålla sig till musik. Med det menas ett förhållningssätt där sammanhangen är en del av musiken, liksom inspelningarna, musikinstrumenten, metadatan, etc. En inspelning är i sig precis lika mycket musik som en trumpet är musik eller en låttitel är musik. Det vill säga de är inte alls musik så länge ingen bryr sig, de blir inte musik förrän de kopplas samman med andra musikaliska element.
Äh, varje format får ju sin kult. Min pappa samlar på rullbandspelare. Ett komplett olidligt sätt att tillägna sig musik, men tilltalande (tekniskt greppbart som Duplo, något från hans ungdom). För typ fem år sen letade jag efter kassettdäck till min stereo, det jag hade var sönder, redan då var det i princip omöjligt att få tag på. Så snart det (att något inte längre är det självklara eller ens ett lättåtkomligt alternativ för de allra flesta) händer ökar ju positioneringsvärdet i att intressera sig för det. Det är ju det centrala här, inte vad det ger ljudmässigt (varmt ljud?!) att lyssna på kassetter vs på mp3:or i en skraltig dator. Cd-skivor kommer genomgå samma process, hetsen mot dem nu (och under rätt lång tid, typ alltid?) borgar för att det ska ske, oavsett (eller lika mycket tack vare) vilka tillkortakommanden mediet än har.
Ps, i den romantiska dimman: “men kommer det finnas kunskapen att laga dem när de går sönder?” Eh – ja? Människan kommer nog att kunna sluta sig till att trasig plast går att fixa med lim även om 200 år.
aha, förlåt, det var kassettbandspelarna som gick sönder. det tror jag inte heller ska vara några som helst problem. det är ju simpel mekanik.
Lava borde ordna workshops i simpel mekanik!
Word!
“Musik är sammanhang. Varje gång musik avnjuts, sker det i ett sammanhang, det vill säga på en plats och vid en tidpunkt. Det borde vara en självklarhet, åtminstone för det som vi (sedan ungefär 80 år) kallar för “levande musik”. Men även inspelningar realiseras i ett musikaliskt sammanhang, är relativt meningslösa utanför dessa.”
Nej — musik ÄR inte sammanhang. Musik är musik. Det där är ju bara slappt och uttjatat egentligen-tänkande, ett tänkande som alla tröttnade på för decennier sedan. Ja, levande musik ingår i sammanhang, och samma stycke musik uppfattas olika av en del beroende på när och var det framförs/spelas upp. Det är ju banaliteter. Och “idén om den autonoma musiken” bla bla bla, du kunde ju lika gärna skriva “idén om den autonoma matematiken bla bla. Matematik är sammanhang. till exempel när man bygger en bro, en symbol för samhörighet, kontakt, blandning, potential bla bla.”
Du brukar ju vara intressant, varför lånar du din penna åt tråkiga banala felslut?
P.S. Häromdagen skrev jag en fuga, endast för att jag hade lust. Jag brukar dessutom läsa noter i fåtöljen. Men jag antar att det inte har något med musik att göra.
Proteus: Vi skippar ordet “är”, OK? Det förvirrar ju bara.
Idén om den autonoma matematiken är förvisso också intressant, men det är en lite annan femma. Eller anser du att musik är en vetenskap?
Vad vi anser vara musik har förändrats drastiskt över tid. På 1920-talet fanns det t.ex. fortfarande många som hävdade att ljud som kommer ur högtalare inte kan vara musik. Idag tycker vi annorlunda. Att tro att vår samtida förståelse skulle vara den definitiva är bara korkat. Givetvis är vår idé om vad musik är djupt präglad bl.a. av 1900-talets medieklimat.
Ok, men förklara nu vad ni menar med den “autonoma matematiken”, tack.
Grejen är väl att musik knappast egentligen var absolut ens på Hanslicks mest extrema 1800-tal, utan alltid har fungerat som en del i ett sammanhang, inte minst narrativt och politiskt. (Diskursen om musik är en helt annan sak.) Dessutom är dess relativa “autonomi” ju uppenbarligen socialt och kulturellt skiktad – eftersom jag själv de senaste åren i princip bara lyssnat till funktionell musik att dansa till känns hela tanken på att musiken övergår till ett mer kontextuellt skede ganska bisarr.
Som en kännare av olika “musikdödar” borde väl du också sidan känna igen mönstret vid det här laget. Utanför den ekonomiska sfären har musiken under 1900-talet vid det här laget “dött” av atonalitet, repetition, inspelning, överdubbning, serialism, MIDI, sampling, gudvetvad, och att påstå att informationssamhället (eller den sociala webben, som Mark K-punk bissart nog påstår) tar död på musiken känns ungefär lika vettigt. Historien verkar dömd att återupprepa sig – 30-åringarna tycker alltid att dagens unga människor inte förstår sig på musikens inre väsen och inte hittar på nånting nytt.
På så sätt känns dagens 90-talskramande bland vissa bloggare precis som Jenny Dambergs farsas rullbandspelare – ett greppande efter någonting som man en upplevt som stort och perfekt, och som försvunnit. För mig som tycker att dagens musik fortfarande är bättre än den nånsin har varit, och älskar Dubstep skyhögt över Jungle, känns det hela en smula befängt. Men å andra sidan är jag bara 27.
Nä, jag anser att musikvetenskap är en vetenskap. Musik är musik.
“På 1920-talet fanns det t.ex. fortfarande många som hävdade att ljud som kommer ur högtalare inte kan vara musik.” Nä, dom tyckte att det inte kunde vara RIKTIG musik. Jag är övertygad om att de bildade människor som hade den åsikten ändå var förmögna att känna igen musikstycken som strömmade ur högtalaren, och inte blev förvirrade och trodde att det var en banan/tegelbruk/Götgatan.
“Att tro att vår samtida förståelse skulle vara den definitiva är bara korkat.” So what? Vår naturvetenskapliga förståelse av världen är inte heller definitiv, men jag förstår inte varför det skulle hindra mig från att hävda att currykryss inte finns i verkligheten.
Det där tänket är så otroligt slappt och tröttsamt. Bara för att musik FÖREKOMMER i alla möjliga sammanhang (eller INTE förekommer) så betyder det inte att musik är sammanhang — eller någonting annat heller. Liksom vetenskap inte ÄR politik bara för att vetenskap kan användas i politiska sammanhang. Och allt ÄR inte text heller.
Förresten , jag kom på att när jag skrev en fuga häromdagen så kunde det sättas in i ett privat sammanhang, så det var nog musik ändå jag sysslade med. I någon mening. Om man ska förenkla.
OK, vi skulle visst skippa ordet “är”. Bra. Men jag misstänker att det inte kommer att göra någon större skillnad.
Ingen, ens på det mystiska 20-talet, gick fram till en soptunna/totempåle/björkallé och sa “Det där är inte musik!”.
Allting är sammanhang. Varje gång någonting t. ex. avnjuts/uppfattas/förmedlas, sker det i ett sammanhang, det vill säga på en plats och vid en tidpunkt. Därför är det fel att tala om enskilda ting, företeelser, metoder, begrepp etc. — eftersom de alla ingår i sammanhang. (Egentligen är det också fel att tala om enskilda tidpunkter och platser, eftersom dessa inte kan förstås utanför sina sammanhang, (liksom de enskilda “delsammanhangen”) inte kan förstås utanför det större sammanhanget) men här måste vi förenkla litet.) Sammanhangen är det enda som finns.
Bra, va?
Egentligen är naturligtvis allting egentligen allt — eftersom det inte finns någonting som inte är någonting. “Musik är sammanhang” — gud så småborgerligt begränsat — musik är sammanhang, sammanhang är allting: musik är alling, allting är musik.
Allt är text, text betyder sammanhang, musik är sammanhang, sammanhang är allt, allt är allt.
Jag tänker inte försvara meningen om sammanhang och musik.
Jag kan säga att jag anser att hur man väljer att administrera musik i rummet inte bara är en etisk utan också en musikalisk fråga. Ibland kan man till exempel acceptera två konkurrerande ljudkällor. Andra gånger leder det till kakofoni och man måste stänga av den ena eller gå iväg.
Andra gånger kan det övermått av musik vi hela tiden utsätts för leda till att den enda riktigt musikaliska handling som återstår är att stänga av musiken helt. Jag skulle vilja kalla sådana överväganden vi gör så att säga i musikens själva taktik för musikaliska. Inte bara dem utan också utväljandet av vilken musik som ska spelas.
Jag tror att de flesta av oss precis som Birdseed har ett mer funktionalistiskt förhållningssätt till musiken än vad vi hade för tio år sedan. Det känns som en fråga som “Vad gillar du för musik?” har spelat ut sin roll lite. Dels för att vi inte längre bygger identitet med musik på samma sätt och dels för att; “Vadå? Står jag eller går jag? Vem är jag med? Vad har du på dig?” liksom.
Det känns inte så intressant att prata om musik som någonting som t. ex. kan få plats i en fil, om man kan spå en framtid för musiken så tror jag inte att det är där som den största utvecklingen kommer att ske utan i hur vi upfattar musik i rummet.
Fast jag kanske har missförstått det här.
Prometeus: Vad menar du egentligen? Vi kommer väl aldrig komma fram till en definition av musik. Ingen har lyckats hittills, kanske av det enkla skälet av att det är djupt omusikaliskt.
“Det pågår alltid något annat när musik spelas. Man kan alltid vara vänd mot något annat.”
Inte bara det, om man reser sig upp kanske man upptäcker att själva musiken är en annan.
@NWJO (Jag antar att du menar mig): Vem har sagt att vi ska komma fram till en definition av musik? Men en bra början vore nog att förstå att orden “musik” och “sammanhang” inte är utbytbara.
(Var det inte förresten Maurizio Kagel som lämnade följande förslag: “Musik är vadsomhelst vi lyssnar till med intentionen att lyssna till musik.”)
@proteus
Ursäkta nicksammanblandningen. Jag tror inte att någon påstått att “musik” och “sammanhang” skulle vara utbytbara men ingen annan än du har heller påstått att de vet exakt hur gränserna ska dras.
Jag är som sagt den sista som vill ha en musikdefinition. Jag kan dock säga att en definition som den du citerar som faller tillbaka på kants intresselösa skådande inte kommer att ta oss någonstans.
Att sitta ner och lyssna är en sak man kan göra när musik spelas men inte den enda. Jag tror att den situationen har färgat vår upfattning av musik mer än vi tror.
Den som varit med ett barn på konsert kanske vet hur mycket självdisciplin som krävs för att man ska sätta sig ner, sluta stampa med fötterna och knäppa händerna. Vad är det som säger att “musik” inte bara är ett hjärnspöke vi var tvungna att upfinna när vår kropp ville reagera på musiken men inte fick.
Ville jag provocera skulle jag säga att du bara har kunskap om ett av musikens sammanhang, det att sitta och lyssna och därför tror att det du kan om den musiken gäller för all musik. Så om vi andra vill resa oss upp; sluta gorma och skrika “sätt er”
Men herregud, människa — ta inte allting så allvarligt.
“Jag kan dock säga att en definition som den du citerar som faller tillbaka på kants intresselösa skådande inte kommer att ta oss någonstans.”
Kagels förslag är ett utslag av sofistikerad humor, uppenbarligen bortkastad på dig. Den säger dessutom ingenting om att man måste “sitta ner”, heller. Tagga ner en smula.
Andliga företeelser jag gett en fysisk manifestation och andra titlar i den fortgående genomgången av min skivsamling…
Kanske kan man se mitt cd-pysslande, som i allmänhet syftar till att få fram en slutgiltig och defrinitiv version av av ett verk, som motsatsen till den lätt romantiska återerövringen av det flyktiga kassettbandet bland unga konstnärer i piratgen…
@proteus
Jag förstår fortfarande inte humorn i “Musik är vadsomhelst vi lyssnar till med intentionen att lyssna till musik.”, du får gärna förklara.
Fast det beror kanske på sammanhanget. Det måste ju t. ex. vara mängder av människor som har tänkt den tanken, formulerad just så efter att ha hört Cages 4´33″. Att då inte ens ha försökt slipa bort cirkelresonemanget kan kanske i vissa kretsar vara lite roligt.
@proteus
Ärligt talat; jag ber om ursäkt för spydigheterna. De bara slank ur mig. Jag kan nog hålla mig i skinnet så länge jag slipper få ordet “sammanhang” rakt i frukostgröten. Kan vi inte bara skippa det ordet nu?
Spydigheter är helt OK för min del, men jag såg inte att du presterade några?
nej ha ha touché, jag har visat mig fullständigt humorlös. Hur gick det såhär?
http://www.engadget.com/2009/05/08/iri5-releases-the-ghost-from-the-cassette-machine/
Inte missa, kassettkonst!
Kommentera