Hej! Ett litet klargörande först, det är min personliga åsikt jag framför. Jag vet inte hur övriga Luf Lund ställer sig. (Förutom en person som kommenterat inlägget.

Jag är faktiskt orolig för att om sådant “ifrågasättande” blir vanligt är det dåligt för samhällsklimatet av de skäl Magnus Sandelin tar upp. Men som jag också skriver så anklagar jag inte Egon Frid i sig för att ha grumliga motiv, bara att teorierna han indirekt stödjer kan gynna dem som har det. Hade de varit plausibla hade det varit en sak, men nu tycker jag de är orimliga.

Vid en omläsning kan jag ändå instämma i att jag i högre grad borde betonat själva teorins absurditet och varit tydligare med vilken relevans jag ser i kopplingen till höger- och vänsterextremister.

“Ivern att marginalisera dem som yppat blotta misstanken om en maktpolitisk mörkläggning riskerar att driva dem rakt i famnen på en urskillningslös konspiracism, vilket i längden inympar en självbekräftande logik i konspiracismen.”

Alla teorier om maktpolitisk mörkläggning är inte befängda, många är t om bevisade. Men just denna är faktiskt befängd. Jag kan inte heller se att min kritik är inkvisatorisk. Den är inte hårdare än det mesta i den politiska debatten, inte fränare än vänsterns frekventa anklagelser om att borgerligheten går rasisternas ärenden t ex.

Jag tycker det är rimligt att bedöma riksdagsledamöters lämplighet för sitt jobb utifrån sina åsikter och denna åsikt

Och vi ska vara medvetna om skillnaden på det herr Frid skrev och på ett uttryck för en genuin nyfikenhet att sätta sig in i frågan.

Det vore lite märkligt om själva absurditen i teorin skulle göra att jag dämpar min kritik. Jag kritiserar i ett senare inlägg KDs kopplingar till kreationismen, också det en rörelse med tydliga konspirationsteoretiska drag. Ska jag dämpa kritiken där också? Ska man avstå att kritisera oljeindustrin köpta forskare i klimatfrågan för att det göder tanken på en konspiration?

Micke VK skrev:

“För övrigt minns jag fortfarande debatterna inför invasionen 2003, där folkpartist efter folkpartist berättade hur mycket nervgas saddamregimen satt på.”

Vad jag inte minns är att vänstern var dämpad i sin kritik av rädsla för att framstå som inkvisatoriska eller göda konspiracismen. I själva sakfrågan har du förstås rätt att det var oförsvarligt naivt att lita på politiker på det viset.

1. Även hos mig väcker Egon Frids ställningstagande vidare frågor. Även jag kan se skäl till viss oro kring vad hans nästa steg ska bli. Men att för egen del ställa sig frågande behöver inte motivera att man, i högt tonläge, avkräver svar. Jag tror rentav att det kan bli kontraproduktivt, på så vis att det får honom att bli besatt av frågan, i stället för svalt intresserad. Låt honom ägna sig åt … ja, vad han nu ägnar sig åt i riksdagen.
2-4: Du menar att konspiracismen är en “rörelse” som Egon Frid har “lånat ut sitt namn till”. Jag skulle säga att fenomenet är mer löst i konturerna än så. Snarare är konspiracismen ett slags transversalt fenomen som överlappar med flera rörelser, och som ibland även kommunicera politiskt tankegods mellan dessa rörelser. Här är vi överens om att man bör vara på sin vakt.
Om konspiracismen är en rörelse, kan då inte Johan Norbergs “diffusa utspel” för återgång till guldmyntfoten också ses som ett stöd till denna rörelse?
5. -
6. OK!
7. Jag tycker att det finns en beklaglig inkvisitorisk logik i mainstream-diskursen om “konspirationsteorier”. Den är svår att komma ifrån, på grund av vissa begrepps oerhört starka laddning. Jag har själv medverkat i att göda denna logik och tycker det är problematiskt.
Jag står fast vid att ditt utfall har en dualistisk tendens, precis som konspiracismen. Politiken tenderar att på ett svartvitt sätt delas in i “demokratisk” och “extrem”, teorier i “rationella” kontra “konspirationsteorier”. Jag är, som du vet, inte den som förespråkar en blind acceptans för allt. Men jag tror att vi måste göra det svåra jobbet att se mekanismer som inte är svartvita. Bland annat bör vi självkritisk försöka förstå hur kritiken mot konspiracismen kan ge bränsle åt konspiracismens egen logik.

1. Någon bannlysning av Egon Frid har jag inte efterfrågat, endast ett förtydligande om vilka nya teorier som han har fått om 11/9 med anledning av hans egna, något diffusa, utspel (värt att notera i sammanhanget är att den hemsida som han själv hänvisar till i frågan menar att bakom attentaten ligger en grupp neokonservativa som vill stärka USA:s globala inflytande, och att även attentaten i Madrid 2004 och London 2005 skulle vara så kallade “false flag operations”, där Israel på något sätt varit inblandat i åtminstone händelserna i London. För åtminstone mig väcker det en hel del vidare frågor om var Egon Frid står.)

2. Egon Frid är riksdagsledamot och måste därför tåla att bli utsatt för extra hård granskning. Dessutom representerar han ett parti som mycket väl kan sitta i regeringsställning efter nästa val. En sådan person måste vara extra vaksam på att inte de utspel han gör riskerar att utnyttjas av grupper och strömningar i samhället som har antisemitiska eller andra grumliga syften. Jag ifrågasätter lämpligheten i att som riksdagsledamot skriva på ett upprop som klart och tydligt utnyttjas av sådana grupper för att vinna ökad legitimitet.

3. Det här är inte en fråga om legitima konspirationsteorier kontra konspiracism. Det handlar istället om att som folkvald riksdagsledamot för ett demokratiskt parti vara tydlig med var man står i frågor som kan missuppfattas eller utnyttjas. Jag påstår inte att Egon Frid själv har några antisemitiska skäl för sitt utspel, däremot att den rörelse som han lånat ut sitt namn till i mångt och mycket har det.

4. Att den konspiracistiska webbportalen vaken.se nu lyfter fram riksdagsledamot Egon Frid och hans ställningstagande som ett gott föredöme är ett exempel på hur Frid genom sitt diffusa utspel blivit utnyttjad av en obskyr rörelse som vill vinna ökad legitimitet.

5. Du, Rasmus Fleischer, verkar alltså helt ha missförstått poängen med mitt blogginlägg.

6. Jag medger att min formulering om att Frid “blivit vän med” vissa ideologiska krafter är onyanserat.

7. Att du kallar mitt blogginlägg vid ord som “inkvisatoriskt” och “slafsigt” får stå för dig. Att du pådyvlar mig en dualistisk världsåskådning, likt konspiracismen, är däremot ohederligt, osakligt och oseriöst.

Det centrala i konspirationsteorier är ju snarare att saker och ting inte är vad de ser ut att vara, att någon annan drar i trådarna för sina egna dunkla politiska mål. Att en känd terrororganisation genomför ett attentat och sen tar på sig ansvaret är ingen konspirationsteori just eftersom allt då är precis vad det ser ut att vara.

Det är dessutom ett argument som brukar användas av konspirationsteoretikerna själva just i syfte att blanda bort korten och att utvidga begreppet konspirationsteori så mycket att det blir nästan meningslöst i nån slags Tu quoque-argument. Så jag tycker det är synd att ge dem rätt i det.

Annrs är väl detta bara ett guilt-by-association-spel för att vinna politiska poäng?

Åtminstone LIHOP-teorierna är på samma fnattighetsnivå som den ofta saluförda tanken att Saddam skulle legat bakom WTC-attacken. Till skillnad från de senare konspirationsteoretikerna har de förra dock hittills inte genomfört några extremistdåd baserat på sin världsåskådning.

För övrigt minns jag fortfarande debatterna inför invasionen 2003, där folkpartist efter folkpartist berättade hur mycket nervgas saddamregimen satt på. Det där att USA skulle invadera för den goda sakens skull – är inte det så långsökt att det blir en slags spegelvänd konspirationsteori?

Även om jag inte direkt tillhör någon Johan Norberg-fan club (om inte istället gitarristen åsyftas) finns det, som saken beskrivs här, en avsevärd skillnad: Norberg uttrycker väl en egen tvivel kring något, medan Frid ansluter sig till andras tvivel? Skillnaden mellan det ena och det andra är som skillnaden mellan att uttala sig mot mord och att demonstrera mot mord i Salem. Det krävs en rätt extrem distans till omvärldens uppfattning av en för att göra det senare när man inte menar mer än det förra.

Jag tvivlar på att Frid tillhör den judekonspiratoriska typen av cellklumpar, men han har onekligen trampat ned foten ganska långt ut i buskagen på höger sida om vägen.

Sandelins påstående att Frid “blivit vän med” vissa ideologiska krafter må vara fel, men han har nog kommit närmare att åtminstone bli vän TILL dem.