Megafonen (historia, konst, politik)

Snöade in en stund på megafoner efter spaningen på första maj. Nedan följer en liten sammanställning av resultaten.

Människans talorgan producerar ljud som sprids i alla riktningar, men med relativt kort räckvidd. Megafonen syftar till att förlänga röstens räckvidd, på bekostnad av spridningen och artikulationen. I grunden är den en kon. Megafonen uppfanns på 1600-talet av universalgeniet Athanasius Kircher. Han förefaller ha drivits mer av nyfikenhet än av någon specifik tillämpning. Megafonen kan, hur som helst, ses som en vidareutveckling av det uråldriga instrumentet trumpet, vilket visas av det alternativa namnet taltrumpet.
SAOB noterar att ordet “megafon” förekommit på svenska år 1898: viss apparat för förstärkning av ljud­(vågor); ropare. I vilken utsträckning megafonen användes och till vad är inte helt klart, men den torde ha kommit väl till pass vid ordergivning inom vissa större industrier.

Efter högtalarens segermarsch på 1930-talet (inte orelaterad till andra samtida marscher) uppfanns den elektrifierade megafonen omkring år 1940. Åtminstone enligt de patentdatabaser som visar på hur en viss Arthur J. Sanial åren 1940 och 1943 ansökte om ensamrätt på sin bärbara elektriska röstförstärkare.

Another object of this invention is to provide a combination microphone and loudspeaker unit of which the microphone and loudspeaker are in close physical relationship and which when held close to a person’s mouth, but not touching, will amplify the voice to a very great volume without acoustic feedback.

På 1950-talet tillverkades det oerhört snygga megafonhjälmar:

Vilken var megafonens användning under efterkrigstiden? Hur stor roll spelade den för politiska gatumobiliseringar á la 1968? Och omvänt, vad har megafonen inneburit för ordningsmaktens möjligheter att ge order till folkmassor? Frågorna är rätt intressanta, men kan inte besvaras just nu.

Däremot kan vi konstatera att megafonen har fått ett starkt politiskt symbolvärde, på samma gång romantiserad och föraktad. Flertalet gånger som ordet “megafon” numera används i svenska språket syftar man inte den konkreta apparaten, utan man vill metaforiskt utpeka någon som en “megafon för makten” eller liknande. Metafor-megafonen handlar uppenbarligen om en ren förstärkning. Den riktande aspekten har fallit bort.
Å andra sidan romantiseras megafonen på många håll, kanske särskilt inom den politiska vänstern. Typiskt sett ska då, i sina visuella avbildningar, riktas snett uppåt – mot makten. Symboliken förklaras i termer av att “ta den plats vi förtjänar i det offentliga samtalet”. Liknande motiv kan ha legat bakom tidskriften Megafon, som tills nyligen utgavs av Röda korsets ungdomsförbund.

Konstnärer har likaså attraherats av megafonens symbolvärde. Ett exempel är monumentet Freedom of Expression i form av en enorm röd megafon som ska “tillhandahålla en plattform” för människor att “tala ut”. Ansvariga konstnärerna glömde visst bort apparatens enkelriktade och påtvingande natur, när de påstod sig ha återskapat en klassisk torgoffentlighet där idéer kan utbytas öppet.
Romantiserandet av megafonen återfanns även i “Tools for armchair activists” ett konstprojekt som kallade sig “ett modernt alternativ till speaker’s corner“. Megafoner upphängda i lyktstolpar läste upp inkommande SMS-meddelanden via talsyntes. Projektets aktivistiska image tog slut i november 2006, då det integrerades i ett MTV-jippo i Köpenhamn.
En annan konstrelaterad megafon förekom kring S23M med budskap som Eyeball the media. Denna megafon hade en loopfunktion, som inte var helt lätt att kontrollera, vilket i viss mån upplöste idén om ett subjekt som talar till världen. Megafonen, av kinesiskt fabrikat, hade även den underliga funktionen att en särskild knapp fick den att spela julsången Jingle bells. (Om någon vet var man kan få tag i fler sådana megafoner, säg till!)

Tratti är namnet på ett megafonkonstverk för barn, som helt avlägsnar kopplingen till den mänskliga rösten till förmån för en generativ algoritm som bearbetar visuella data från omgivningen. Utformat som ett klädesplagg, inte helt olikt 1950-talets megafonhattar:

Efter denna exposé kan vi återkomma till frågan om megafoner i demonstrationer. Under förra höstens FRA-protester skrevs en guide på FRApedia som för de oerfarna förklarade hur demonstrationer arrangeras: “När man går i ett demonstrationståg synkroniseras de [talkörerna] av flera talkörsledare med megafoner”, skrevs det bland annat. Fast visar inte all erfarenhet att megafoner snarare sabbar de eventuella talkörernas spontana synkronisering?
Vid piratpartiets demonstration mot FRA förekom tydligen en öppen megafon där frivilliga fick “komma upp och säga sitt”:

Rick Falkvinge frågade sina bloggläsare vad de tyckte om bilden ovan. Associationerna gick kraftigt isär, från “gräsrotskämpe” till “militant enfrågeextremist”. De kritiska menade att megafonen ger signalen av någon som vill undvika motfrågor. Någon skrev:

Tycker du liknar Alex Jones, han är mr. Megafon i USA.

Jo, det stämmer nog att konspirationsteoretikern Alex Jones, mer än någon annan idag, har förknippat sig med megafonen. Här ett talande klipp ur filmen A Scanner Darkly.