Ibland blir man påmind om att det finns en tidning som heter DN. Typ när folk uppmärksammar Malin Siwes bisarrt sexistiska haranger på ledarsidan. Eller när en annan DN-journalist som heter Jenny Damberg ser det som sin prioriterade uppgift att spy galla över andra människor, bara för att de försöker göra innerstadens musikliv en aning mindre miserabelt. Närmare bestämt över NMFHU-klustret som ordnar arrangemang utan motstycke på Lava i Kulturhuset. En nya våg av kassettkultur var exempelvis temat för ett par månader sedan.
Jenny Damberg verkar vilja säga två saker. För det första att Kulturhuset borde porta NMFHU-arrangemangen, eftersom de inte är “vad kidsen vill ha”. Hon vet nämligen med säkerhet att unga mellan 13-25 år (som Lava enligt sitt uppdrag primärt ska vända sig till) inte gillar sådan musik som brukar kallas experimentell. För det andra att kassettband är “lånt nostalgi” och sålunda “inte klädsamt för någon”.
Varför man alls ska ställa kassettband i motsats till digitala ljudmedier är obegripligt. Det är lite som att påstå att böcker har blivit reaktionärt bara för att Twitter finns. Och den “andra kassettvåg” som NMFHU uppmärksammar kännetecknas just av att analoga och digitala släpp samexisterar.
NMFHU kontrar med två argument till kassettens försvar:
För DIY-bolag som inte har kapital nog att pressa professionella CD- eller vinylskivor men ändå vill göra fysiska släpp återstår CD-R-skivor och kassettband. Att beställa en laddning kassettband och dubba själv är fortfarande billigare än att pressa CD- eller vinylskivor. Information lagrad på CD-R-skivor har en extremt kort livslängd (skivor brända på 90-talet har redan börjat tappa information), medan kassettband kan hålla i princip hur länge som helst om de hanteras rätt /…/
Och då har vi inte ens tagit upp det faktum att kassetter har helt andra estetiska kvaliteter än CD- och vinylskivor, och att lyssningsupplevelsen blir helt annorlunda.
Sistnämnda – kassettbandens mediespecifika kvaliteter – är ju klart viktigast. Som en annan kommentator påpekar:
Kassettgrejen är en artefaktgrej, precis som till exempel fanzinegrejen idag existerar mest bland konstmänniskor som vill göra trycksaker, inte i första hand som ett sätt att “nå ut”
Återfann själv igår ett kassettband med Honey Is Cool. En angenäm upplevelse. Var det då “lånt nostalgi“? Uppenbarligen finns det andra former av nostalgi som Jenny Damberg finner mer legitima. Kanske köpt nostalgi i form av de 70 år gamla inspelningar som skivbolagen vill sälja gång på gång i digitalt format?
OK, låt oss nu åter glömma bort att det finns en tidning som heter DN.
Uppdatering: Elin Grelssons krönika om hur blandbandskulturen berikat oss alla.
59 kommentarer ↓
Kassettextremister som Damberg verkar ej förstå ens det att det finns medier som återfinns rikligt gratis i närmaste soprum och som ger upphov till en väldigt intressant och varm kompression inte är “lånt nostalgi” utan sk. jävligt grymt.
fefan.. har letat efter den skivan i hundra år.. kthx
Så här: Kassetter är ju perfekt om man vill ägna sig just åt nostalgi och sak-romantik. Men för “hållbar utveckling” [som i "Ny musik för hållbar utveckling"]? Nja. Vad världen behöver är knappast fler samlare.
En annan fråga, du som skriver här, är du mellan 13 och 25 och en del av Lavas målgrupp? “Ett kassettband med Honey is Cool” säger mig att det kanske inte är så. Och tar ditt inlägg som en poäng för det jag försöker säga i den här frågan. Jag har (förutom att jag givetvis tycker att det ÄR irriterande med alla former av formatnostalgi och relaterat beteende) ingenting emot NMFHU:s arrangemang i sig, det jag undrar över är Lavas roll för dem.
Jenny har ju rätt, och Rasmus svar är svårt stofilt.
Det viktigaste av allt är naturligtvis att kassettband suger. De låter skit om de är inspelade på en annan maskin än de spelas upp på. Så var det redan på 80-talet när man var hänvisad till dem.
Handlar noll om nostalgi. Varför tror du, och Jenny, att det ena utesluter det andra? Det moderna är att kreativa uttryck, och format, samexisterar. På Lava, och inom musiksfären. Finns inga murar. Alla som ger ut kassett idag sprider även sin musik på mp3, myspace, vimeo osv. Det är ju rena självklarheter.
kom igen nu! jenny, daniel och rasmus är alla stofila så man baxnar lite. SÅ svårt är det väl inte att se att det här är en artefakt-grej och motsatsen mot nördig pacman-nostalgi och liknande. sen kan man förstås tycka att det är toppen, krystat, skit eller whatever. men ni framstår som lite korkade när ni vägrar inse den enkla premissen.
Glömma DN? Varför sådana överord? Bloggvärlden vore betydligt mycket fattigare utan de stora drakarna att hänvisa till titt som tätt. Gäller det din blogg också? Det kan jag inte ge något bra svar på på rak arm. Men DN har många duktiga och intressanta skribenter som i allra högsta grad gör den till en av de mer läsvärda inom svensk dagspress. Som Nathan Sashar, Magnus Linton, Nina Björk och Erik de la Reguera för att nämna några.
“SÅ svårt är det väl inte att se att det här är en artefakt-grej och motsatsen mot nördig pacman-nostalgi och liknande.”
Jag förstår inte hur du menar här. På vilket sätt är det en motsats? Jag ser det som precis samma sak.
“Jag förstår inte hur du menar här..”
haha, nej det verkar kört…
o så kan man återigen konstatera att inget får fart på diskussionen som en riktig dålig artikel…
Jag råkade bli nerdragen till Progressiva-Malmö-arret av en kompis vars kompis spelar i Testbild.
För det första är väl Kilen inte Lava? Kilen är nån slags konstscen tror jag.
För det andra var en stor majoritet av besökarna runt 20-25 år gamla kändes det som. Salen var bräddfylld (folk satt i dussintals i trappor och gångar) och jag såg bara en handfull människor som jag garanterat kan säga var över 30.
Jenny, när du säger kidsen menar du inte “arbetarklassen” då? I så fall, säg det och stå för det, det skulle bli en mycket intressantare och relevantare diskussion.
Bra skrivet Rasmus. Själv förstår jag inte varför Jenny tror att “hållbar utveckling” i vårt namn betyder “hållbart material” eller “hållbara format”. Det är ren fakta att mycket ny, bra svensk musik släpps på kassett idag. Att blunda för det vore ett tjänstefel från vår sida. Jenny kanske kan rikta sin ilska mot artisterna som väljer att släppa kassetter istället för på Lava. Fast mest hoppas jag förstås att hon gräver fram sin gamla kassettbandare och utforskar den florerande kassettscenen, för det finns mycket skatter där!
Vi arbetar för att belysa vissa utvalda delar av den svenska musikscenen som annars är väldigt underexponerade, alternativt förpassade till platser som Fylkingen, eller de vardagsrum, källarlokaler och konstgallerier som välkomnar dem.
Själv ser jag det som en positiv grej att vi får hålla till på Lava. På det viset kan vi nå ut med spännande, progressiv musik till en bred massa. Och det är väl en fin tanke? Folkbildning, är det vi vill syssla med, inte som någon tidigare surt kommenterade: “indie-elitism”.
Återigen vill jag påpeka att alla är välkomna på våra arrangemang. Inte bara ungdomar mellan 13-25 år. Du kan även vara äldre. Eller yngre!
Jenny återkommer hela tiden till det här med att kopiera saker på plast. Digitala alternativ måste också lagras någonstans, oftast hårddiskar av aluminium. Det är inte gratis ur miljösynpunkt att flytta, processa och lagra digital information. Allting vi gör på internet och med våra datorer har en miljöpåverkan.
dn.se är till exempel en resurskrävande sida som knappast kommer att bli svanenmärkt. Jag undviker själv att ha den uppe mer än tio minuter eftersom all flash (trots att jag har adblock) får min dator att överhettas.
Tillverkningen av kassetter är nog ganska liten idag så jag antar att de “nya” kassetter som köps för en spottstyver när man inte vill spela över någonting hittat i soprummet är tillverkade för många år sedan.
Det är förmodligen ändå sant att digitala alternativ är bättre ur miljösynpunkt men inte helt självklart. Vi använder våra datorer till så många saker samtidigt att uträkningar blir svåra. Man kan nog ändå med säkerhet säga att det kostar mindre att lyssna på ett kassettband än att sätta på datorn för att lyssna på samma musik.
Ska man irritera sig på något kring kopierandet av musik på plastbitar så skulle det vara lite mer klädsamt att gnälla på dem som håller på att demontera internet för att kunna bibehålla en marknadsmodell som går ut på just detta.
Martin: Hållbar utveckling, det är väl ett rätt vedertaget begrepp? Det står givetvis artisterna fritt att göra kassetter så mycket de vill (även om jag så klart tycker att det är onödigt, ett ännu sämre alternativ till redan dåliga alternativ som cd- och vinylskivor) men det är inte poängen. När Lava gör arrangemang handlar det däremot om fördelning av gemensamma resurser. Det är då jag undrar om den här esoteriska, i mina ögon tvångsnostalgiska, verksamheten är bästa sättet. “Den florerande kassettscenen” är inte i topp på min lista över folkbildningsverksamhet, om vi säger så. Å andra sidan. Ni är de ni är, ni har fått en fantastisk möjlighet här. Det klart att ni ska göra er grej. Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att Lava gör allt som går för att det ska vara fler som gör grejer och att det inte är så att det blir lättare för den som har läst Wire sedan högstadiet och därför finner sig väl i samtal med de som arbetar där.
Birdseed: Att säga “arbetarklass” i såna här sammanhang brukar bara leda till att någon kommer dragande med en oexad förälder som bevisbörda, men det är klart att det finns en sådan aspekt i det. Jag skulle tippa att bland landets Wire-läsande 16-åringar har en försvinnande liten del föräldrar utan högskoleexamen.
Nu diskuterar vi – med rätta – det enda ‘beviset’ hon hade att dra upp ur smutsen till stöd för den rörliga musikkulturens nedläggning, dvs formaten vs. arrangemangets namn. Ett namn som rätt säkert har valts av estetiska/innehållsliga skäl. Konst, form, innehåll, estetisk upplevelse, idéer? Var det inte egentligen det hon ogillade? Arg för att hon inte förstod? Inte tålamod att intressera sig heller?
“den rörliga musikkulturens nedläggning” – vad är detta?
Jenny: Som sagt så är NMFHU bara en liten del av Lavas breda utbud. Hittills har Lava inte haft ett återkommande forum för mer experimentell musik, den biten har liksom saknats i pusslet. Dessutom handlar det knappast om tvångsnostalgi. Personligen driver jag förutom NMFHU även en liten skivetikett som ger ut musik gratis som mp3-filer.
Jag tror du har rört ihop begreppen lite. Vilka menar du som arbetar där? Om du syftar på Stefan som är producent så måste jag erkänna att jag faktiskt inte känner Stefan särskilt väl. Men han är en hygglig kille och jag tvivlar inte på att han jobbar stenhårt för Kulturhusets bästa. Jag har även förstått att han drev en tidning som heter Benno förr i tiden, men den har jag i ärlighetens namn aldrig läst. Jag blev engagerad i NMFHU på helt andra vägar – jag blev tillfrågad av en medlem i redaktionen på ett av deras arrangemang.
För övrigt har jag aldrig hävdat att jag är arbetarklass. Och när jag tidigare hävdade att jag läste The Wire som sextonåring så ville jag inte att det skulle uppfattas som skryt. Jag tog mig själv som ett exempel. Vi får gärna lämna min bakgrund därhän, sådana diskussioner blir lätt väldigt fåniga.
Jag tror att det bara är jag som regelbundet läser The Wire av oss som jobbar på Lava. Jag kommer från arbetarklassen. Häpnadsväckande, inte sant.
Över huvud taget verkar allting Jenny sagt i den här frågan genomsyras av någon slags platonism där de begränsningar som varje format påför musiken är av ondo. Det är ett tankesätt format under det mörka nittiotalet; cdskivans årtionde när vi förfördes av “perfekt ljudåtergivning” utan att förstå att vi lämnade ifrån oss all makt utom den att trycka på skipknappen.
Format begränsar och påverkar alltid musiken. Rockmusik går inte att tänka sig utan vinylskivor, varken vad det gäller t. ex. instrumentering eller former. På samma sätt var hiphopen beroende av kombinationen skivspelare + kassettdäck.
Att fnysa åt plastbitar och musikens materialitet känns som en senkommen internetradikalism av den sort som vi övergav för många år sedan när vi insåg att cyberspace inte är en alternativ värld utan interagerar med den vi har. Det leder till någon slags idealism möjligtvis passande en god konsument som tycker att spotify och itunes store är det största som hänt sedan cdskivan.
Att musik alltid utgår från och förhåller sig till begränsningar är en av de viktigaste musikaliska upptäckter man kan göra.
Idag när musik mindre handlar om att spela in ännu en rockskiva än om att hitta nya sätt att förhålla sig till musik och att remixa befintlig musik och sätta den i sammanhang är det snarare cdskivan som framstår som en parantes och en återvändsgränd.
Jag kan lova att kassetten kommer att överleva cdskivan.
Att intressera sig för format handlar inte om nostalgi utan om materialism. Som jag ser det är ett sådant experimenterande med format och begränsningar viktigare och framför allt mer musikaliskt än all britpop som någonsin gjorts.
Idag känns utan tvekan bandspelaren som ett intressantare instrument än gitarren.
Damberg vill helt enkelt att det ska vara mer raggar-, hårdrocks och hiphopkultur på Lava och mindre laptops. Eller blir det för lite stockholm?
Man kan dra lärdomen att aldrig leka med vedertagna begrepp.
Jag mejlade Hanne Kjöller som skrev en korkad ledare förra onsdagen om att Pirate Bay “publicerat” obduktions…ja ni vet. Plus att hon skrev en del andra snurrigheter.
Jag skrev ett vänligt mejl till henne, citerade Wittgenstein, och påpekade att publicera och länka/referera är väldigt skilda saker, och att om det hon skrivit var sant skulle inte många böcker/avhandlingar med referenser kunna ges ut p.g.a. upphovsrätten.
Hennes svar är slående i sin DN-stil: “tack för mejl och respons.
Du har rätt att mitt ordval “publicera” inte var korrekt. Det förändrar dock ingenting i mitt resonemang.
vänligen Hanne Kjöller”
Och nej, hon har inte korrigerat detta inkorrekta ordval i ledarartikeln.
Jag tror att det finns en mycket djupare och intressantare kulturpolitisk fråga här än ni ger Jenny kredd för. Vem satsar vi pengar på? Ska Lava stötta 16-åringar som har pretentiösa förhållanden till sina kasetter, eller “raggar-, hårdrocks och hiphopkultur”? Vilka värderingar projicerar samhället? Är det ett bra kulturpolitiskt mål att stötta “finkultur” över huvud taget, och finkulturens spridning till lågutbildade i synnerhet? Vem bestämmer vad som är bra och dålig kultur?
Jag pluggar själv musikvetenskap och chokeras av hur stort fokuset är på just konstmusiken på populärmusikens bekostnad, och hur blinda alla andra verkar vara inför det faktumet. “Men populärmusiken syns ju så mycket ändå”, säger dom, precis som gubbarna som tycker att kärringar tjatar för mycket och själva tar upp 90% av talartiden…
Visst är det intressanta kulturpolitiska frågor som dyker upp men knappast den om huruvida Lava ska stötta den ena eller andra kulturyttringen. Det jag har sett av Lava de senaste två-tre åren är att man stödjer precis allt det som nämnts – NMFHU, raggarkultur(tror banne mig de har pimpat en bil inne på Lava), hårdrockskultur och hiphopkultur och utöver det extremt mycket mer som bygger på att unga (och det är människor från alla klasser) som vill göra något som faller inom ett väldigt brett kulturbegrepp får göra det på Lava eller andra verksamheter med liknande inriktning. Det handlar vidare ytterst lite om att stödja fin- eller fulkultur utan om att stödja unga, låta de vara starka subjekt och inte längre bara vara objekt för vuxenvärlden eller konsumenter av vad någon annan producerat åt dem. Helt enkelt att ge unga möjlighet att vara delaktiga i kulturlivet precis som man borde jobba för att ge unga möjlighet att vara delaktiga och ha ökat inflytande i övriga samhället också.
Framförallt vore det kul om Kulturhuset kunde ge kultarbetarna något betalt någon gång. Kulturhuset är verkligen bisarrt snåla as!
Är det bara jag som skrattar åt motsägelsen i citatet, “För DIY-bolag som inte har kapital nog att pressa professionella CD- eller vinylskivor…”?
Ett DIY-bolag som använder kapital för att trycka professionellt framställda skivor är ett helt vanligt mediabolag och inte ett DIY-bolag.
DIY är att hitta nya lösningar, och har man då inte råd att trycka professionella skivor, då trycker man dem själv eller så hoppar man över omoderna skivorna.
[...] published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Kassetthataren Möjligtvis liknande inlägg: [...]
vänta nu, är inte inspelad musik död?
GUTU8U: “Död” är alltid ett relativt begrepp i förhållande till konstyttringar. På ett sätt borde är det väl inget tvivel om att inspelad musik är “död”, i och med att i stort sett ingen någonsin har kunnat avnjuta inspelad musik som musik, utan att spela upp den igen genom högtalarmembran – och då blir den ju, i någon bemärkelse, åter “levande”, alltså knuten till en tid och plats…
nwjo: “vi lämnade ifrån oss all makt utom den att trycka på skipknappen.”
Tack GODE GUD för den funktionen!
Kenny Lex: Hahaha, true, så klart.
Birdseed/Fredrik A: Alltså, ja, jag har redan sagt det, men det viktiga här är ju att Lava jobbar för att nå även dem som inte bokar producenternas egna artister till arrangemang. Det kräver antagligen mer jobb – popsociologisk analys här – men det måste vara så.
Jenny Damberg: Att lämna ifrån sig makt behöver förstås inte vara entydigt dåligt. Musik handlar alltid, som NWJO säger, om att förhålla sig till begränsningar.
Om skipknappen är en begränsning eller borttagandet av en begränsning ska väl visserligen vara osagt. Men tänk dig att du går på en popkonsert, och att du (men ingen annan i publiken) har en skipknapp, som tvingar bandet att gå vidare till nästa låt. Det skulle ge dig större valmöjlighet, men skulle det bli en bättre musikalisk upplevelse? Jag tror inte det, jag tror att den skulle bli sämre. Jag tror rentav, som jag nyligen skrev i ett helt annat sammanhang, att det finns en kvalitet i att kunna bli besviken, vilket bara går när man inte har total kontroll.
Någon idealisk mediekonfiguration finns inte, utan begränsningar och format är alltid en del av det musikaliska vågspelet.
(Här börjar vi närma oss en mycket roligare diskussion än den som bara handlade om kassettband. Låt oss säga att kassetterna bara var en katalysator.)
Rasmus, jag blir besviken tillräckligt ofta – livet, så som det möter oss – för att inte behöva söka den kicken i min portabla musikspelare (mobil, för tillfället). Jag är i och för sig sinnessjukt trött på de 221 låtar jag har i den, vilket ger att jag oftast lyssnar på radio, lägger mina öron i andras händer, etc. Ett säkert sätt att beströ sin dag med törnen (och en del glada överraskningar). Ibland har man tur och lyckas få höra Lady Ga Ga tre gånger i rad på olika kanaler, oftare pratar de, pratar och pratar och pratar och pratar, vet ni hur mycket det PRATAS i svensk radio?!, jag blir GALEN av hur mycket. Härom dagen upptäckte jag att jag har webbradio i mobilen också. Det rör sig om 15 kanaler. Sveriges radio är inte representerade. Däremot Radio Falköping. Och, det bästa!, en kanal som jag nu har glömt namnet på men med den outplånlig taglinen “World’s only channel that plays fantasy music 24/7″.
Jenny #30: visst svågerpolitik ska förstås bekämpas i alla sammanhang och OM det skulle visa sig att alla på Lava bara bokar sina kompisar, så är det ett allvarligt problem som aktivt måste motverkas. Men det känns som att du i din ursprungliga text hängde upp dig på helt andra saker och var ute efter att förlöjliga en hel scen och ett kulturellt uttryck som åtminstone jag ser som en viktig motvikt till fördumningen och nedskräpningen av det offentliga/halv-offentliga rummet.
“Alltså, ja, jag har redan sagt det, men det viktiga här är ju att Lava jobbar för att nå även dem som inte bokar producenternas egna artister till arrangemang. Det kräver antagligen mer jobb – popsociologisk analys här – men det måste vara så.”
Men hur många gånger har det inte påpekats att Lava verkligen gör det också. Du lyfter ut ett arrangemang ur dess breda sammanhang och tolkar in en koppling mellan producent, unga arrangörer och utbud att vara något representativt för Lavas verksamhet – men det är varken representativt för verksamheten, hur Stefan Zachrisson arbetar eller vad NMFHU gör för arrangemang. De hävdar gång på gång att de själva bestämmer, själva tar initiativ och själva producerar sina arrangemang. Och då misstror du dem? På vilket sätt är det att lyssna på unga och låta unga ta plats i kulturlivet? På vilket sätt är det att tro på och vara intresserad av vad unga vill och gör? Och varför tar du dem inte på allvar???
Gå igenom det utbud som finns på Lava, prenumerera på deras nyhetsbrev (jag gör det), prata med de unga som ges möjlighet att ta plats på Kulturhuset och checka vilka de är och hur de får göra det på sina egna villkor, bl a genom det arbete Stefan Zachrisson gör där! Det är inte så svårt att få svar på din fråga om hur Lava och andra verksamheter faktiskt arbetar med projekt initierade och styrda av unga själva och hur de jobbar extremt medvetet med att kunna erbjuda ett stort och mångfacetterat utbud precis som gruppen unga vuxna och ungdomar också är just en bred grupp människor med det enda gemensamma att de är den grupp som tar del av minst offentligt stöd av alla åldersgrupper. Uppenbart är i alla fall att folket på Lava, och inte minst Stefan Z, lyssnar på sina brukare och tar de på allvar inte bara som framtidens kulturproducenter utan dagens producenter, besökare och publik här och nu. Gör det du också! Folket bakom NMFHU försöker ju prata med dig här t ex men utan närmare resultat verkar det som. Du underkänner dem. Och det kan jag lova att ingen på Lava skulle göra oavsett vilken bakgrund och vilka förutsättningar du än har och oavsett vad du vill göra i konsert-, film-, konst-, dans- eller vad-du-vill-väg. Den bredd du efterfrågar finns där både i utbud och unga som genomför sina projekt, så gör dig av med dina spöken.
Omvänd dig lite i alla fall, hörru!? För någon sa att den här debatten ter sig märklig men den börjar ju bli rätt obehaglig också. Stockholms stad har monterat ned en stor del av den infrastruktur som unga hade att använda sig av för att vara delaktiga i kulturlivet, ta sin självklara plats där och berika den stad ni lever i med sina egna uttryck, sina egna värderingar, viljor och oviljor. Se bara på vad som hände med Kulturskolan, kolla vad som hände med större delen av fritidsgårdsverksamheterna. Och nu är du ute efter att svärta ned det Lava som tillsammans med t ex Tuben eller Reactor fortfarande jobbar aktivt med en demokratisering av kultursektorn, som har som tydligt utstakade mål (finns att hämta på hemsidan) och arbetar aktivt för att vara en arena för hela bredden kultur av och med unga. På Lava gör de ju sitt jobb, så kom igen nu. Hävda istället andra institutioners, enheters och verksamheters skyldighet att jobba med samma medvetna demokratiseringsarbete. Lava gör tillsammans med sina besökare och brukare inte Stockholms kulturutbud fattigare utan rikare, roligare och klart mer spännande. Om fler stod upp som den verksamheten så lovar jag att Stockholm skulle vara ännu mer spännande och ännu mer spontant; ibland överraskande, ibland helgjutet och ibland även rätt tråkigt och lite misslyckat som omväxling. Men det har också att göra med att man från Lavas håll uppenbarligen vill att alla ska med och att alla utan sortering kan vara med och göra något, alla har rätt att ta plats. Är du pepp så kör vi!
Sen är det klart att Lava har mer att göra, att de, precis som alla andra verksamheter kan utveckla verksamheten ännu mer men det jag har sett av verksamheten gör mig ändå övertygad om att man också aktivt arbetar för att bli bättre, bli ännu bredare och arbetar för att få ett ännu större aktivt nätverk av unga med alla möjliga tänkbara och otänkbara bakgrunder, förutsättningar och idéer. Ditt fortsatta hävdande av frågan om man på Lava gör sitt jobb stödjer inte det arbetet utan ökar istället risken för att ännu en möjlighet för unga att delta i kulturlivet tas ifrån både de unga själva men också ni andra som bor i Stockholm. Den kulturpolitiska situationen i er stad är förfärande kritisk och risken för ytterligare nedmontering är uppenbar. Vill du göra något åt det? Då tror jag det bästa du kan göra är att ta till dig svaren och att omvärdera situationen för att göra en ny tolkning. Se det som faktiskt är jävligt bra, skriv om det som görs runt om i stockholm, på Lava men också alla andra platser där projekt av och med unga får plats. Lyft upp deras arbete och ge de större plats i dina forum, gör På Stan intressant för unga.
Äh, jag vet inte. Jag blir ju uppenbarligen trött och extra sur och aggressiv när jag skriver nu. Men känns ju som att du har fått rätt många svar redan på din fråga så jag hänger inte med på varför du fortsätter att ställa den. Hoppas verkligen att du tar dig en funderare. Personalen på Lava, vet jag, gör det varje dag och omvärderar verksamheten kontinuerligt. Det tycker jag låter som en bra grej.
Jag håller med föregående talare. Och eftersom Jenny Damberg fortfarande inte har nöjt sig med våra svar och beskyller oss för att vara svågerpolitiska (vilket vi förstås inte vill vara, men är svårt nog att undvika i ett litet land som Sverige – vid en snabbsökning på facebook visar det sig att jag och Jenny också har en del gemensamma vänner) så publicerar jag här en liten lista över våra tidigare bokningar på NMFHU.
Auton, Dead Letters Spell Out Dead Words, Floe Fountain, We Were Dancing, Mole Says Hi, Nadine Byrne/The Magic State, The Goner, Timbrogolem och Viktor Sjöberg New Jazz Ensamble. Lägg därtill att vi har haft besök från intressanta skivetiketter som Hockey Rawk, Kassettbolaget Svart Pyramid, Moptaco Dics och min egen etikett som jag inte tänker nämna här, för att inte beskyllas för att göra reklam. Och mer tillkommer!
Om Jenny trots allt i denna musikaliskt brokiga skara finner många kopplingar till Lavas producent, så får jag väl helt enkelt skylla på att han verkar känna mycket folk, och det kan man ju knappast klandra någon för. Men att beskylla DIY-scenen i Sverige för att vara svågerpolitisk känns väldigt egendomligt, Jenny. Hur stor är Sveriges DIY-scen? Borde vi inte peppa varandra istället för att bråka?
Men Martin, det var ju en del av mina poänger: Jag är i målgruppen för NMFHU. Herregud, jag har intervjuat Henrik Möller vid tidigare tillfällen. Jag vet vilka åtminstone hälften av de här banden är, det gäller antagligen en ganska begränsad skara mänskor. Jag var på Distro en massa gånger, jag kan till och med ha stått bakom nåt bord där någon gång. Stoppa mig innan jag blir helt Björn Ranelid här; kärnan är ju att jag är allt detta, men framför allt FÖR GAMMAL för Lava. Och jag tror därtill inte att det här är en scen (“Sveriges DIY-scen” enligt ovan) som är i särskilt starkt behov av stöd. Den är röststark. Jag menar därmed inte att den inte ska få finnas, och jag tycker faktiskt inte i sig att det är något problem att man gör evenamang där någon som man ger ut på sitt skivbolag också spelar – så blir det så snart man över huvud taget börjar göra saker – men att det faller sig så så lätt gör ju att man måste jobba väldigt väldigt bestämt för att göra annat också. Alla gillar ju de som är lika dem. Se: styrelserum och var som helst.
Den här kritiken kan jag förstå bättre, men här får vi helt enkelt enas om att vara oense. Jag tror stenhårt på en föryngring av DIY-scenen. Det kommer ständigt nya generationer. Du är säkert fem-tio år äldre än mig, och den yngsta i vår NMFHU-redaktion är i sin tur ungefär fem år yngre än mig. Om fem år kommer kanske en tjej född 1995 anordna såna här arrangemang på Kulturhuset. Därför tror jag att Lava är alldeles rätt forum för oss. Så att inte DIY-scenen i Sverige blir till en scen av enbart fyrtioplussare.
Att vi på förra arrangemanget bjöd in några gamla rävar har inte så mycket med saken att göra, tycker jag. Jag är inte så gammal, jag har inte haft nöjet att avnjuta en film av Henrik Möller eller en livespelning med Testbild! lika ofta som kanske du eller dina vänner har gjort. Vi lovar att bjuda på yngre artister någon annan gång.
Sen måste kultur FÖR unga få vara underordnat kultur AV och MED unga. Unga ska väl inte i sitt engagemang, sin kreativitet och sitt arrangörskap begränsas till att enbart vända sig till andra unga? Vad är friheten i det? På vilket sätt skulle Lava fullgöra sitt uppdrag om man begränsade ungas möjligheter till delaktighet och inflytande bara hos en publik som enbart är i åldern 13-26 år? Med den begränsningen förminskar man unga arrangörer och producenter att endast vara angelägna för andra unga och inte för övriga samhället. Det unga gör ska väl tillåtas vara intressant för fler än så? Eller hur ålderssegregerande ska vi vara? Verklig delaktighet och verkligt inflytande på kulturlivet måste innebära att du som ung är med och gör det du brinner för punkt. Annars är det ju verkligen så att det bara blir 35- till 60-åringar på kulturinstitutionerna som bestämmer över allt som inte är kultur FÖR unga. Då får du och dina vänner ha kvar makten och det unga folket får pyssla med sitt vid sidan av. Men jag är på något sätt övertygad om att du egentligen inte vill ha det så, eller? Att NMFHU gör sina arrangemang med stöd av Lava är kanske för att ingen annan har släppt in dem?
De gånger jag har varit på arr på Lava har det i stort sett enbart varit i samband med hiphop-konserter och dansbattles. Danspubliken är mixad i åldrarna, domarna är allt som oftast gamla rävar och uttrycken går att härleda till gamla uttryck och traditioner som step, lindyhop, mambo, be-bop, popping, breaking, locking o s v ibland bjuds det på nytt och ibland extrem söker man efter det genuina uttrycket och ursprunget och varför inte? Klart att det kan vara intressant för en ung publik (vilket det är) precis som unga utövare kan göra spännande kulturuttryck som kan tas emot av en större åldersgrupp än 13-26 år (vilket det också görs). Om man tar ungas delaktighet i kulturlivet på allvar så är det klart att det ska få vara så och att man ska ge utrymme för ALLT det. Och det är tack vare de där initiativen, som t ex Lava utgör, som också sprickorna i muren skapas för att unga ska få ta sig in och vara delaktiga fullt ut, precis som det också är tack vare samma initiativ som man också öppnar upp för att unga ska kunna göra något som bara angår dem och inte dig som är över 35.
Lockar man som ung arrangörsgrupp även andra än sin egen åldersgrupp, har man kulturintressen som även andra delar av befolkningen är intresserad av så är det väl helt ok? Tanken är ju att släppa in unga på den kulturella arenan, ta de på allvar och se alla de olika värden som det kan ge. Det rymmer såväl omformuleringen av kulturkonservativa rörelser som att formulera helt nytt och på fri hand.
Hej, jag heter Petter och spelar i Testbild!. eftersom det här med vår ålder tydligen är viktigt i sammanganget:
vi har visserligen funnits i ca 10 år, men jag ville bara påpeka att det enbart är jag, Pontus och Mattias (de två sistnämnda är inte så musikaliskt aktiva längre) som har några år på nacken i vårt band (dvs vi fyller 38 i år). merparten är i 27-årsåldern, två är till och med under 25. de yngre har kommit med för att de har varit intresserade av musiken och projektet, detta trots sina unga år.
i övrigt uppmanar jag Jenny Damberg att läsa igenom Fredrik A:s inlägg noga, och sen svara ordentligt på hans motfrågor, något som hon tidigare undvikit. samt att kanske ytterligare motivera sin egen gnälltext utifrån det faktum att DN/På Stan inte skrivit en rad om senaste NMFHU, trots inskickade kalendarieuppgifter.
Martin: Helt överens om detta!
Petter: På stans kalendarieredaktion försöker skriva in så mycket som möjligt, men ibland hinner de inte allt. De senaste veckorna har det varit kort om folk på grund av sjukdom, det skulle jag tro är anledningen till att NMFHU inte har nämnts. Håller med om att det är synd att det inte nämndes! Men jag skrev ju om det i bloggen i alla fall..
Angående Fredrik A:s frågor, det blir lite upprepning här men låt gå: Nej. Jag misstror inte deras engagemang. Jag tror bara att det är lättare för dem än för andra grupper (som i smakriktningar) att få utlopp för det på Lava, eftersom det de vill göra rimmar väl med smakpreferenserna hos den producent där som också ger ut till exempel Testbild!s skivor. De har naturligtvis full rätt att gilla det de gillar, och att göra det här, det är klart att de ska göra det när de har chansen, det som är problematiskt är just det att jag tror att den kommer lättare till dem än till andra potentiella arrangörer.
Vidare, att “kultur FÖR unga få vara underordnat kultur AV och MED unga. Unga ska väl inte i sitt engagemang, sin kreativitet och sitt arrangörskap begränsas till att enbart vända sig till andra unga? Vad är friheten i det? På vilket sätt skulle Lava fullgöra sitt uppdrag om man begränsade ungas möjligheter till delaktighet och inflytande bara hos en publik som enbart är i åldern 13-26 år? Med den begränsningen förminskar man unga arrangörer och producenter att endast vara angelägna för andra unga och inte för övriga samhället. Det unga gör ska väl tillåtas vara intressant för fler än så? Eller hur ålderssegregerande ska vi vara? Verklig delaktighet och verkligt inflytande på kulturlivet måste innebära att du som ung är med och gör det du brinner för punkt. Annars är det ju verkligen så att det bara blir 35- till 60-åringar på kulturinstitutionerna som bestämmer över allt som inte är kultur FÖR unga. Då får du och dina vänner ha kvar makten och det unga folket får pyssla med sitt vid sidan av. Men jag är på något sätt övertygad om att du egentligen inte vill ha det så, eller? Att NMFHU gör sina arrangemang med stöd av Lava är kanske för att ingen annan har släppt in dem?” Jag ringde Lava för att jag var intresserad av hur deras projektbeskrivning ser ut, jag fick ingen sådan, jag vet inte ens om det finns? Det måste det väl göra? Hur som, det stannade vid att jag och Stefan Zachrisson resonerade en del kring frågor som anknöt till ämnet. …vänta, nu är hemsidan plötsligt mycket bättre! Det finns något som liknar en plan där, tror ej det går att länka dock, men den har rubriken “För unga och ung kultur”. Och som jag har uppfattat det, när man säger att “Lava är för dig mellan 13 och 25″, då betyder det att de aktiviteter som äger rum inom ramarna där är båda av och FÖR unga människor. Är det i stället fråga om en renodlad kommunal fritids-arrangörsskola så har jag missuppfattat det helt.
Rasmus: För övrigt för dråpligt att du har illustrerat det här inlägget med en bild där jag ser ut att vara 72 år gammal!
Jenny:
Nu blir jag så osäker efter din kommentar om bilden, är det alltså du? Jag trodde på fullaste allvar att det var Magdalena Ribbing och Rasmus skojade till det? DRÅPLIGT, som sagt.
En liten rättelse dock: det är inte jag som är Lava-ansvarig producent för NMFHU. Det är Jennifer Lee. Jag jobbar med information på Lava. Och som producent för http://www.lavaland.se. Nästa arrangemang jag dock har är det maffiga powerpoint-performancet om L=A=N=G=U=A=G=E poetry av Lyra Ekström Lindbäk. Jag tror hon är 19 år. Träffat henne en gång bara. Det är 24 maj kl. 18.00, skriv gärna om det i DN.
Dock hjälper jag gärna till på Lava inom samtliga producentområden och projekt/arrangörgrupper med den erfarenhet och de kontakter jag har, som också är en del av anledning till att jag jobbar där där jag jobbar. Jag har ett jättestort nätverk, det är sant.
Apropå information, nu när det ändå är det jag jobbar med: DN på stan har nämnt NMFHU en gång (1) i sitt kalendarie, det var när Viktor Sjöberg New Jazz Ensemble och Auton spelade, premiärgången med temat “jazz”. Då hamnade det under “jazz, rock, blues”, det tyckte vi var ganska kul.
I övrigt: fortsätt gärna fantisera på om den stora indie-konspirationen, det är också kul.
Ah, just det, såg att Helena Eitrem är intervjuad i senaste DN på stan, i artikeln om nya trenden att “unga” lyssnar på bokprat, i egenskap av anställd på Söderbokhandeln.
Ni… bor väl ihop? Inte du som skrev artikeln, men man kan ju tänka sig att andra bokhandlar, med andra smakpreferenser än de som rimmar väl med DN-skribenterna, får svårt att komma till tals i tidningen? Känns ju.. skumt.
Men Jenny, du behöver ju inte upprepa dig om du börjar se nyktert på hur landet ligger. I din tro så gör du dig ju blind för den information som ligger öppet och tillgängligt för alla att ta del av: på Lavas hemsida finns information om utbudet, i nyhetsbreven från Lava får jag och förhoppningsvis även du information om utbudet på Lava – ett utbud som ju uppenbart är brett och som lyfter många smakriktningar, som tilltalar unga med olika intressen, smaker och bakgrunder. Tror Stefan Zachrisson rabblat utbudet för dig här redan. Varför fortsätta tro något när du bara kan ta del av fakta? Eller är det något knas på din dator som sållar bort det som de flesta andra verkar se där, som raderar det Lavas besökare, arrangörer och publik ser där? Och när kritiserade du någon annan offentlig verksamhet med samma typ av insinuerande och misstro där du dessutom vägrar ta del av fakta? Eller det kanske är så man gör?
Det är skillnad på en VERKSAMHET FÖR UNGA och KULTUR FÖR UNGA. En VERKSAMHET FÖR UNGA kan verka på många plan och med olika metoder för att ge unga möjlighet att delta i t ex kulturlivet men också andra delar av det offentliga livet. KULTUR FÖR UNGA används generellt i den kulturpolitiska diskussionen som en beskrivning av kultur som ofta vuxenstyrt produceras för unga att konsumera, en kulturproduktion som inte alltid involverar unga i hela skapandeprocessen och inte ger de fullt inflytande i det som skapas. En del av problemet med kultur FÖR unga är att målgruppen/publiken redan är bestämd. Det unga vill göra men som kan rikta sig till fler åldersgrupper än unga sållas därmed bort och diskvalificeras. Den viljan får sällan heller plats någon annanstans om man inte som kulturverksamhet för unga jobbar med kultur AV och MED unga och där kultur för unga är underordnad de första två. Att som ung arrangör och scenakt under t ex en hiphopkonsert ha Medina, RMH-gänget, Adam Tensta m fl i publiken är kul och uppmuntrande. Att stå på samma scen som någon större akt som t ex Afasi & Filthy och dela varandras publik är också kul och uppmuntrande. Allt det har hänt på Lava och har betytt något positivt, gett mervärden och det har gjorts på de ungas egna villkor, med deras inflytande genom hela processen. Det är en del av vad en kulturverksamhet för unga står för idag. Mycket av det som görs av och med unga riktar sig också helt till unga. Det är också en del av det Lava m fl gör som kulturverksamheter för unga. Det ena tar inte bort det andra men för att ge så stora delaktighetsmöjligheter som möjligt står AV och MED överordnat FÖR.
Du verkar helt fast i en nostalgisk föreställning från din egen ungdom där de kulturinsatser som gjordes för unga innebar en och samma sak – kultur som producerades specifikt FÖR unga att konsumera. Tack och lov är det inte så nu, unga uppfattas som viktigare för kulturlivet än att enbart vara kulturkonsumenter. Lava tillsammans med andra liknande verksamheter och initiativ gör insatser för unga vuxna och ungdomar att delta i kulturlivet fortfarande som konsumenter och publik men också som producenter och arrangörer av kultur. De ges möjlighet att vara allt det och ju mer plats de tar och ges, som producenter, som publik eller som arrangörer av kultur, desto mer både ung och demokratiskt blir också den offentligt finansierade kulturen.
Nästa fas i den här diskussionen kan ju få bli en bourdieusk fältanalys om positionering. “Känner” inte jag Jenny D sen 10 år ungefär? Jo. Lika med: ingått i samma sfär, i lilla landet Sverige. Nånting som skaver kanske?
Och angående det tidigare resonemanget om det absoluta objektiva urvalet: är inte Jenny D tillsammans med Håkan Steen som är redaktör för Sonic? Skriver inte hon där också? Lite…. skumt. Man kan ju tänka sig att det blir lättare för henne än för andra att få utrymme i den stora svensk rocktidningen. Skumt alltså. Skumt.
Köpte förresten nya numret av The Wire igår! Trots min enkla arbetarklassbakgrund måste jag säga att jag tycker tidningen senaste året befinner sig på en peak. Nya numret är nummer 303 så de har en jäkligt bra special om Roland TB-303 genom att skriva om ett antal acid-låtar genom åren, Momus skriver om tyst musik, och så är det Kode 9, Moondog, Belbury Poly, osv. Tycker Sonic är betydligt svårare att läsa.
Och som informationsansvarig vill jag ju även tipsa om kommande saker på Lava:
I dagarna tre har vi Teknikdagarna om mötet teknik & kultur. På lördag har Farah Alhaddad sin sceentryck mot rasism-workshop. På torsdag skickar jag iväg pressmeddelande om tre nya vernissager: “Gabriela & co”, om att vara ung på Kuba, av Deborah Aldana; fotoutställningen “Late winter storms” av Madeleine Enberg; och så “Förortsbilder”. Håller tummarna nu om att DN kommer skriva om dessa aktiviteter.
Hahahaha, jo, Stefan, det är jag. En bild som bland annat föranlett frågan “Jenny Damberg, är inte hon lite för gammal för att jobba som nöjesreporter?”. Detta var när jag fortfarande ingick i Lavas målgrupp. När det gäller övriga kommentarer, kom igen?
Jag tror inte att vi kommer så mycket längre här. Men det har varit intressant. Jag ju tror till skillnad från Fredrik A inte att allt automatiskt är ordnat i den bästa av världar i frågan, men vi är helt överens om att ungdomskultur (kultur av unga, med unga, för unga, hur man nu vill) är viktigt. Kör hårt, gör bra grejer! Jag ska från mitt håll försöka bidra genom att skriva om det.
Jenny:
“Jag ska från mitt håll försöka bidra genom att skriva om det.”
Vad bra.
Bilden är ju stenhård: 100 % “DN”, en bild säger mer än tusen ord osv. Men jag kände inte igen dig först, det ska jag erkänna.
True. Fast den är från SvD!
Jenny: Hm… ja, okej. “SvD” är ju närbesläktat, men mer svårbestämt känner jag. Ibland missar man. Samma art men olika raser kanske?
Jenny:
Ok, då ska vi se om vi kan reda ut det här. Du börjar med att ringa upp Stefan Z med anledning av att du vill veta mer om NMFHU (även om inte uppgifterna är införda i kalendariet). Han berättar för dig om Lavas upplägg, om de olika aktiviteter och underavdelningar som är aktiva (varav NMFHU är en liten del i ett stort sammanhang). Sen struntar du blankt i allt han har berättat för dig, och skriver istället en gnällartikel om hur fånigt upplägget är, om hur otidsenligt det är med musik på kassett, om hur ointresserade kidsen är av kulturevenemang av den typen, om hur man åtminstone borde byta ut nollbudgetfilmen mot mobilfilm* osv. Sen bryr du dig inte om att över huvud taget dyka upp på evenemangskvällen i fråga, vilket får din artikel att framstå som än mer märklig**. När så du får mothugg i 2-3 artiklar på andra ställen på nätet väljer du att gå in i kommentarsystemet och framhärda. Trots att du gång på gång blir omkullargumenterad, av både Fredrik A, Stefan Z och andra framhärdar du, och hävdar dessutom att NMFHU inte tillhör en kultur som behöver särskilt stöd (anledningen får vi inte veta, mer än att du påstår att deras röst redan är tillräckligt stark). Vi gör en uppställning:
1. Lava är till för ungdomar mellan 13-25
2. NMFHU är en enda liten beståndsdel av hela Lavas verksamhet
3. NMFHU produceras av ungdomar i åldersgruppen (inte Stefan Z), och frekventeras av ungdomar i åldersgruppen
Vad är problemet? Du framstår ju bara som ogin.
Du är inte mottaglig för motargument, antingen för att du inte läser dem, eller för att du väljer att strunta i dem. Ditt utspel om indienepotism faller, som Stefan Z redan påpekat, ganska platt, då man betänker vilka sammanhang du själv skriver i. Den typen av pajkastning kanske vi kan undvika i fortsättningen? Jag tycker faktiskt att det är dags för dig att erkänna att du haft fel på i princip alla punkter ända från början. Å andra sidan kan jag ju inte vara säker på att du läser det här inlägget heller, så jag kanske skriver helt i onödan.
Med hopp om bättring trots allt,
mvh, Petter
* för övrigt var Luvas bakgrundsfilm tagen med mobil. Godkänt?
** Hade du åtminstone kommit dit hade det ju vittnat om att du var intresserad av att föra en dialog, att du eventuellt kunde tänka dig att revidera dina fördomar.
Snälla, tagga ner en liten smula! Inte behöver väl diskussionen föras så här hetsigt?
Rasmus: Det har du rätt i. Men personligen känner jag mest att det är befriande att det hela lyftes från en introvert teknisk diskussion om kassetter och format. Det där var bara ett litet sidospår. Så: kanske vi helt enkelt skippar besudla Copyriot med det övriga, helt enkelt.
Petter: Som sagt, jag tror inte att vi kommer längre. Inget nytt att tillföra när det gäller det du skriver. Du och jag får, liksom jag och Martin, komma överens om att inte vara överens.
Jag gillade visserligen den introverta tekniska diskussionen om kassetter och format. Inte för att kassetter i sig är ett så farbaskat viktigt tema, utan för att diskussionen tog ut svängarna till positioner som delvis går att generalisera. Så har vi vidgat utrymmet, en liten aning, för hur vi pratar om musik. Utmärkt!
Jag gillar också att prata om kassetter! Mycket mer än att lyssna på dem…
Rasmus:
“Jag gillade visserligen den introverta tekniska diskussionen om kassetter och format.”
Ja, jag med, menade inte att nedvärdera det. Det går ju prata om sånt här på flera nivåer samtidigt, liksom. Bra när diskussioner om kulturpolitik, estetik, format, innehåll och sånt blandas.
Känns som den kulturpolitiska delen av diskussionen ju är avslutad. Men om vi ändå pratar format:)
J Period som nyligen släppte sin redan legendariska digitala mixtape “The [Abstract] Best of Q-tip” pratar om om hur den generation som växte upp med A Tribe Called Quest första tre album också är den sista generationen som utan problem kan introt till nästa låt när de hör utfadningen av en albumlåt.
Jag tycker att J Period i sitt resonemang fångar in en rätt viktig förändring som har med konsumtionsbeteende, kunskap om och upplevelsen av musik och väldigt lite med nostalgi att göra. Resonemanget utgör samtidigt också utgångspunkten till hur han till slut sydde ihop mixtapen och också på ett genialt sätt lyckas överföra den där upplevelsen, den där kunskapsinhämtningen och det där konsumtionsbeteendet av musik till digitalt format. Han skapade sin egen lösning på problemet men jag tycker nog att det är alltför få som har kommit på formeln för hur man kan göra det. Jag saknar alltför ofta tålamod när jag lyssnar på cleana digitala låtar som har en tydlig start och ett lika tydligt slut. Det är för lätt att trycka på skip, plocka bort det onödig och för få skapar ett nödvändigt samband mellan låtarna. J Period lägger in cliffhanger efter cliffhanger, höjer spänningen inför varje nytt spår och det gör att det håller. Trycker man på skip eller hoppar över något så känns det verkligen som att man gick miste om något.
Forts. (blev osäker på om jag fortfarande var inne på samma inlägg och diskussion)
Det finns något mer än ljud och plast i kassetbanden och tror att det handlar om att det är ett rätt bra format för att fortsätta lyssna.
Även om J Period lyckas så är det som sagt få som har genialitet nog att få folk att lyssna vidare i ett digitalt format. Jag har ärligt talat verkligen svårt att inte trycka på en knapp när det börjar bli lite tråkigt, hehehe, om det så är för att flytta fram i en låt eller att helt byta till någon annan. Det sitter i den fantastiska möjligheten att göra det men jag kan också se något halvtragiskt i det att jag inte orkar stå emot. Hederliga gamla mixtapes däremot gör sällan att jag spolar fram eller bak. De görs fortfarande i kassettbandsformat och köps i skivhandlar, klädbutiker och andra streetkultur-relaterade sammanhang. Och musiken där är fortfarande inspirerande, framåtsträvande, ny.
Men vi kanske inte pratar om samma kassettband, eller?
[...] blir detta? Kulturspridning för IPRED-skrämda? Kulturgemenskap för artefakt-kramare? Indexerad riskreducerande kapitalism? Begagnatmarknad på [...]
Kommentera