Förstamajspaning

Demonstrerandets syfte missuppfattas ofta (även av demonstranterna själva). Man inbillar sig att det handlar om att kommunicera ett budskap till en utsida eller en överhet. Demonstrationer reduceras då i princip till ett massmedium, en kanal för att sprida information, varpå grötmyndiga liberaler kan kläcka ur sig att det minsann är otidsenligt att demonstrera nu när det finns digitala medier.

Visst är kommunikationen till en utsida ett nödvändigt inslag i demonstrationer, särskilt när det är en avgränsad och dagsaktuell sakfråga som står i centrum. Men det är inte nödvändigtvis det viktigaste inslaget. Särskilt inte i förstamajdemonstrationer. Syftet med dessa är framför allt att svetsa samman en gemensam stil, stämma av gemensamma prioriteringar. Kommunikationen försiggår alltså huvudsakligen internt, mellan demonstranterna, och så bör det vara.

Här uppfyller demonstrationerna på första maj ett syfte som bara kan uppnås genom fysisk närvaro på en plats. Textbaserad politik, som förs vid årsmöten och i tidningar, avkräver nämligen inte samma prioriteringar. Det går alltid att trycka in en extra formulering som tillgodoser yttre eller inre opposition. Demonstrationer är däremot begränsade i tid och rum. Ett slagord åt gången, en flagga per demonstrant. Först då visar det sig vilka kollektiva prioriteringar som gäller för respektive rörelse.

Politiken ligger dock bara inte i fanornas färger eller talkörernas ord. På ett mer grundläggande plan är själva organiseringen politik. Makten över högtalarmembranen är då ytterst intressant. Förekommer det megafoner, eller är det upp till initiativkraftiga demonstranter att initiera slagord? Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett dess verbalpolitiska budskap, till en manifestation av diktatur. De med megafon dikterar ju bokstavligen ett budskap, som andra repeterar.
Megafoner är auktoritära redskap, som kräver en (formell eller informell) organisation som på förhand bestämmer hur talkörerna ska styras. Det är knappast en slump att anarkisternas förstamajdemonstrationer brukar sakna megafoner, vilket i sin tur leder till att slagorden i högre grad muteras och modifieras. Skulle man rentav kunna säga att en frihetlig demonstration i första hand känns igen genom sin avsaknad av megafoner?

Vid höstens demonstration mot FRA genomförde någon ett intressant experiment: ett större antal småmegafoner delades ut till fritt förfogande. Vilken politik ligger implicit i en sådan handling? Som vision av en demokratisering har den klara svagheter. Det räcker kort sagt inte att “ge folket en röst” – särskilt inte om man huttrar på Sveriges tråkigaste plats, nedanför en talarstol där proffstyckare pratar genom ett mycket större ljudsystem.

Megafoner är ju bara en typ av högtalare. Talaranläggningarna är en annan, men de får redan alltför mycket uppmärksamhet. Sen har vi ljudbilarna som spelar musik. Musik är odemokratiskt och exkluderande, som sagt, vilket inte ska förstås som en antimusikalisk paroll, utan tvärtom betyder att musiken alltid har ett överflöd av mening som går utöver vad som ryms inom politiken.

Förresten så bygger detta inlägg från observationer från vänsterpartiets jättelika förstamajdemonstration, som avtågade från Medborgarplatsen i Stockholm klockan ett, under strålande sol. Från olika delar av tåget spelades olika slags musik. Lite förenklat kan sägas att musiken kom från fyra slags ljudkällor: Sångkör, blåsorkester, slagverk samt högtalare. Hur skiljer sig dessas politik?

Både körer och blåsorkestrar andas dialektik. Ackord som följer på varandra, spänningar och dess upplösningar, ett harmoniskt slut. Musikstyckena är likartade, men blås och sång kommunicerar olika visioner av hur dialektiken framdrivs. Blåsorkestern bär på ett militärt arv och är uppbyggd enligt arbetsdelningens princip, varje individ specialicerad på ett redskap. Kören förmedlar däremot humanism, lyfter fram den nakna människan som politikens utgångspunkt. I arbetarrörelsens klassiska melodier finns en principiell universalism.

Rytminstrument pekar ut en helt annan politisk filosofi. Repetitiv musik är icke-dialektisk. Där finns ingenting av “från mörkret stiga vi mot ljuset”, men kanske ett “kampen går vidare”. Slagverk kan knappast låtsas vara universella utan har en ofrånkomlig tillhörighet i en viss kulturell tradition – exempelvis latinamerikansk samba, som i vänsterpartiets tåg. Genom dansen blir rytminstrumentens politik också tydligare knuten till materiella platser och dess förutsättningar – om man vill reclaima gatorna är det knappast klarinetten som plockas fram.

Olika kombinationer pekar på olika slags politik: Rytm + blås = militärmusik; blås + sång = fredshymner; sång + rytm = popmusik (extremt förenklat). Inom olika slags popmusik är balansen mellan melodik och rytmik väldigt av olika slag. Det handlar i hög grad också om vilka öron som lyssnar, eller vilka kroppar som låter sig affekteras – och därmed även om ljudvolymen. Högtalaren är ju en förutsättning för all egentlig popmusik. Demonstrationer som vill använda popmusik behöver därför tillgång till elektricitet, vilket i högsta grad påverkar hur de kan organiseras. Vänsterpartiet hade exempelvis inte kunnat avsluta med en Florence Valentin-spelning i Kungsträdgården om inte någon hade givit dem tillgång till elektricitet där, och vill man ha högtalarbilar i själva demonstrationståget gäller det att hålla sig till bilvägar.

I detta demonstrationståg hördes två högtalarbilar. På den ena körde Ras Cricket dub/reggae. Det är för det första en musik där distinktionen mellan “levande” och förinspelad är ganska irrelevant – något som har en oklar men intressant politisk innebörd. För det andra är riddim-kulturen fjärran från upphovsmannafunktionen – vilket har uppenbar politisk betydelse. För det tredje är texterna djupt religiösa, om så bara i det frekventa namndroppandet av Ras Tafari. (Ironiskt nog dog den verklige Halie Selassie år 1975 i en fängelsehåla efter att ha blivit avsatt i en Sovjet-stödd militärkupp, alltså av vänsterpartiets dåvarande allierade.) Hur som helst är det uppenbart att det inte var i texterna som denna ljudbils politik låg.
Den andra ljudbilen var Ung Vänster. Därifrån hördes Ebba Grön. Enligt uppgift spelar de alltid även Bob Hund. Inriktningen tycks vara gitarrbaserad rockmusik med svenska texter, där politiken inte minst ligger i texterna. Som helhet får man säga att arrangörerna lyckades hyfsat bra med den musikaliska balansgången mellan inkluderande och exkluderande. Antagligen var det ett genomtänkt drag att ha en bil med “svart” och en med “vit” musik. Givetvis är sådana avvägningar också politik. Precis som det skulle vara omöjligt att spela judisk eller arabisk musik i en demonstration utan att det skulle bli omedelbart politiskt. Musik är aldrig “bara” underhållning eller ackompanjemang till text.

Fyll gärna i med observationer av hur andra förstamajdemonstrationer organiserade ljudet.