Entries from May 2009 ↓

Grejen med pyramider? Ett dussintal associationer

Frågan har ställts då och då, i anslutning till Kopimi och i synnerhet Embassy of Piracy med alla pyramider. Så vad är grejen? Frågan kommer inte att kunna få ett svar, däremot kommer här levereras ett dussintal associationer. Listan är på intet vis officiell eller fullständig, utan en inbjudan att nysta – men framför allt vika – vidare.

Geometrisk minimalism. Ytorna: Kvadrat, cirkel, triangel… Volymerna: Kub, klot, pyramid…
Triangeln eller pyramiden framstår som den tredje simplaste formen – därmed i någon bemärkelse den simplaste symbolen vars symbolvärde kan uppfattas utan extra markörer. Kanske blir den därför också den vagaste symbolen
Le Corbusier hävdade att det fanns fem primära former – kub, klot, kon, cylinder, pyramid – varifrån all arkitektur skulle utgå. “De är de vackraste formerna. Alla instämmer i det: barnet, vilden, metafysikern.” Även för Hegel utgjorde pyramiden en av prototyperna för konstverkets ursprung.

Arkitektonisk ineffektivitet. Ytterst sällan kan det, utifrån gängse (kortsiktiga) idéer, anses “effektivt” att bygga byggnader i pyramidform. Oavsett om ändamålet är att utnyttja byggnadens innanmäte, eller att kasta skuggor över omgivningen, utgör pyramiden närmast motsatsen till de ändamålsenliga. Dessutom kan en pyramid inte byggas vidare på höjden, med mindre än att den upphör att vara en pyramid, utan för att bli högre måste dess bas utvidgas. Upprättstående pyramider kan i princip inte användas som byggstenar till något annat bygge, vilket är en intressant skillnad gentemot kuber och block.

Ekonomiskt slöseri. Georges Bataille formulerade under 1930- och 40-talen en teori om den generella ekonomin som utgår från ett överflöd och har utgiften som sitt främsta problem. För honom var det självklart att nämna “arbetaren som arbetar med att bygga en pyramid” som ett exempel på förslösande, vilket i princip utgör ett alternativ till sådant som krig. Om egyptierna använde slavar eller inte är av underordnad betydelse. Bygget av pyramider symboliserar av tradition ett oerhört förbrukande av resurser.

Monumental beständighet. Massiva pyramider har visat sig vara de mest stabila konstruktioner som människan byggt. Uråldriga civilisationer satte samman stenblock till alla möjliga former, men det är främst pyramider och ziggurater som kunnat motstå tidens tand. Av antikens sju underverk återstår endast pyramiden i Giza. Ett “arkiviskt” faktum som för oss har placerat pyramiderna på det historiskas gräns mot det förhistoriska och det överhistoriska. Skriftkulturens början, hieroglyfer.

Evig återkomst. Augusti 1881. Friedrich Nietzsche går en promenad i skogarna kring schweiziska Silvaplana. “Jag stannade till vid ett pyramidformat stenblock inte långt från Surlej. Då kom denna tanke till mig.” Vad som avses är tanken på den eviga återkomsten som “ett ja-sägande patos”, vilket skulle utvecklas i Zarathustra-boken. Framför pyramiden i Surlej klottrar Nietzsche bara ner frasen “6000 fot bortom människa och tid”. Därefter var han sig inte riktigt lik. Senare skulle han i Ecce Homo beskriva “en plötslig och på djupet omvälvande förändring av min smak, särskilt i musiken.”

Materialiserad soldyrkan. För såväl egyptier som azteker var pyramider förknippade med en dyrkan av solen. Georges Bataille, än en gång, var extremt fänglad av bilden av aztekiska människooffer på pyramidens topp, där prästen slet ut offrets hjärta och lyfte det mot solen.

Sid Meier’s Civilization. Civ I: Endast en kortare period av anarki efter revolutionerna. Pyramiden förlorar sin verkan när kommunismen upptäcks. Civ II, Civ III: Pyramiden får matlager att existera i alla imperiets städer. Effekten varar för evigt. Civ IV: Pyramiden möjliggör alla statsskick. Ökar även chansen för att en Storslagen Ingenjör ska framträda.

Konstgjorda berg. Pyramider kan också förstås i termer av mänskligt skapade berg. Bergstoppens kraftigt stiliserade form är ju pyramidal. Att gränsen kan vara svår att dra visas å ena sidan av de så kallade bosniska pyramiderna (som kanske inte är konstgjorda), å andra sidan av Vårbergstoppen (som är konstgjorda, men inte pyramider – eller är det bara pyramidens topp som saknas?)

Finansiellt lurendrejeri. Pyramidspel präglas – till skillnad från klassiska pyramider – av en ohållbarhet. Gränsen till etablerade affärsmetoder är alls inte knivskarp. Misstanken väcks ibland om vi lever mitt inne i ett pyramid. Albanien togs över av pyramidspel år 1996-97.

Kunglig begravning. I just det egyptiska fallet användes pyramiderna som begravningsplats. Mycket pampigare än exempelvis romarnas columbarium. Planer finns nu på att bygga en gigantisk pyramid i Tyskland som skulle erbjuda gravplats åt alla människor på hela jorden. Lokalbefolkningen i Dessau har hittills varit minst sagt skeptisk till idén. September 2007 deltog ett fyrtiotal av dem i världens veterligen första antipyramidala demonstration.

Esoteriska konspirationer. Ett outtömligt ämne. Försöker man följa en tråd, hamnar man oundvikligen i all världens konspirationsteorier – läs Illuminatus!-trilogin där pyramider är ett genomgående tema.
Helt kort kan sägas att frimurare och andra ordenssällskap har hyst ett stort intresse för pyramider, vilket kanske inte är helt orelaterat till dollarsedlarnas symbolik.
Ögat i pyramiden, det allseende ögat, har en lång historik som religiös symbol. På senare år har det i stigande grad fått symbolisera övervakningssamhället. Tilläggas kan att vissa konspirationsteoretiker har dragit slutsatsen att Kopimi kontrolleras av den stora konspirationen.

Social hierarki. Ordet “pyramid” används i de allra flesta fall rent metaforiskt, för att illustrera en strikt hierarkisk social organisering. Faktum är att pyramiden används som metafor så mycket, att man kan börja undra vilka andra typer av dominans som den döljer. Hannah Arendt för ett intressant resonemang när hon åtskiljer auktoritet (pyramid) från totalitarism (lök). För övrigt ställs sällan frågan: en eller många pyramider?
Vi kan ta två aktuella exempel på hur pyramider får beteckna hierarki. Å ena sidan MPAA:s “Pyramid of Piracy”, som är tänkt att visualisera hur fildelningsnätverk fungerar. Å andra sidan Rickard Falkvinges tal på Mynttorget för tre år sedan, där pyramiden betecknar kyrkans kunskapsmonopol, som kopplas till medieindustrin genom den pyramidalt klingande frasen “det finns inget nytt under solen”.

In en pyramidal dräkt måste man dansa. Så är det. Om man bygger en pyramidformad dräkt av ballonger och klär på sig den, blir det omöjligt att sitta ner. Resultatet blir så här:


Första videoversionen av låten (med fler pyramider) finns här.


PS. En eller flera pyramider, var ju frågan. En vänlig läsare sände in följande flödesschema över ett vinnande sätt att organisera åtta pyramider:

Vara och göra i politiken

Vi har redan varit inne på det lite underliga synsätt på partier som frodas i Sverige. Röstandet uppfattas som en bekännelsehandling. Inte något man gör, utan ett uttryck för vem man är. Våra svenska statsvetare är pigga på att underbygga detta språkbruk, när de analyserar statistik.
Om man röstar (eller avser rösta) på Socialdemokraterna är man “socialdemokrat”. Om man röstar på Piratpartiet är man “piratpartist”. Om man tillkännager att man tänker rösta på Piratpartiet i ett kommande val, heter det att man “kommer ut som piratpartist“. Frågan är då vad som händer efter valet i fråga. Fortsätter man vara “piratpartist” ända tills man går ut med en dementi, eller nollställes den tänkta partitillhörigheten efter varje val?

Detta är inte avsett som en diss mot sajten piratpartister.se, som är ett taktiskt genidrag. Men dess princip är lite oklar. Först handlade det om att visa upp medlemmar i Piratpartiet. Sen har man övergått till att även visa upp personer som tänker rösta på Piratpartiet i kommande Europaval, även om de inte blivit medlemmar, och alldeles oavsett om de resonerar annorlunda kring exempelvis riksdagsval. Om sajten tänker finnas kvar efter den 7 juni är detta något de måste ta itu med. Själv är jag tacksam över att inte figurera där, trots att jag tillkännagivit min röst på Amelia Andersdotter (pp).

För mig är rösta något man gör, medan medlem är något man är. Uttryck som “socialdemokrat” eller “piratpartist” betecknar inte ett göra utan ett vara. Således bör partimedlemskap, strikt talat, vara kriteriet.

Frågan mellan vara och göra, i relation till det politiska berörs av Hannah Arendt i The Human Condition. Där gör hon en fenomenologisk åtskillnad mellan arbete, tillverkning och handlande, som tre modus för mänskligt handlande. Alla tre är nödvändiga men dess villkor skiljer sig åt. Arbetet säkerställer individens överlevnad och artens fortbestånd, på ett cykliskt återkommande sätt. Tillverkningen (poiesis) separerar mål och medel för att skapa en värld av beständiga ting. Handlandet (praxis) äger rum mellan människor, är till sitt väsen flyktigt och är sitt eget mål.
Handlingen står högst i Hannah Arendts värdehierarki. Endast där kan en mening realiseras, endast där utövas politik – även om det förvisso sker på grundval av arbetets cykliska livsuppehållande och den beständighet som tillverkningen resulterar i. Hannah Arendt såg överhängande fara i att tänka politiken i termer av tillverkning – sådant kunde nämligen ytterst resultera i totalitarism – varför hon lade stor möda vid att särskilja villkoren för tillverkning respektive handlande.

Handlandet, action, är den enda aktivitet där det är essentiellt att människan avslöjar vem hon är, inte bara vad hon är.

Without the disclosure of the agent in the act, action loses its specific character and becomes one form of achievement among others. It is then indeed no less a means to an end than making is a means to produce an object. This happens whenever human togetherness is lost, that is, when people are only for or against other people, as for instance in modern warfare, /…/ In these instances, which of course have always existed, speech becomes indeed “mere talk”, simply one more means toward the end, whether it serves to deceive the enemy or to dazzle everybody with propaganda; here words reveal nothing, disclosure comes only from the deed itself, and this achievement, like all other achievements, cannot disclose the “who”, the unique and distinct identity of the agent.
In this instances action has lost the quality through which it transcends mere productive activity, /…/ Action without a name, a ‘who’ attached to it, is meaningless,
/…/
The moment we want to say who somebody is, our very vocabulary leads us astray into saying what he is; we get entangled in a description of qualities he necessarily shares with others like him; we begin to describe a type or “character” in the old meaning of the word, with the result that his specific uniqueness escapes us.

Lärdomen från Hannah Arendt handlar inte om att kasta av sig alla etiketter. Beständighet och tillhörighet, vara, har också en roll att spela – men den är strikt taget inte politisk, utan hör bara till förutsättningarna för att göra politik. Att “tillverka” (bygga upp) ett parti är heller inte politiskt, även om det är en process som på vägen ger otaliga tillfällen till politiskt handande. Partiet bör snarare ses som en plattform att stå på, som (i bästa fall) underlättar politiskt handlande. Skillnaden är densamma som mellan scenen och skådespelet.
Att bli medlem i ett parti kan vara en politisk handling, förutsatt att den på något sätt kommuniceras, så att det avslöjar ett “vem”. Att däremot vara medlem i ett parti bör inte förväxlas med politik. Hundra människor i lila skjortor som säger “jag är pirat” besvarar bara frågan “vad”. Hundra människor som talar med varandra och med andra är däremot politik. Partierna är alltså på sin höjd ett hjälpmedel för politiken – om vi följer definitionerna hos Hannah Arendt, som antagligen skulle finna ordet “partipolitik” vara en perversion. Att rösta är givetvis ingen politisk handling i sig.

(Noterar förresten att Andrés Brink skriver intressant om praxis-begreppet hos den tjeckiska marxisten Karel Kosík, vilket kanske skiljer sig en del från motsvarande begrepp hos Hannah Arendt.)

Moderat likvidation

Beatrice Ask och Hans Wallmark skriver i dagens debattartikel om problemen med internet, särskilt i dess kombination med postväsendet. Genom att kombinera dessa kommunikationssystem kan man nämligen, skriver de bägge moderaterna, köpa “allt från cannabis till kokain och hasch“.

(Paus för LOL.)

Pausbild:


Klicka för att förstora pausbilden, som föreställer vad som uppges vara valrörelsens största affisch. Observera att bilden innehåller hela tre Hans Wallmark, i olika storlekar. Eventuellt är det rentav ett utsnitt ur en fraktal.

(Slut på LOL-paus.)

Det genuint lömska med debattartikeln, är att de bägge moderaterna inte vill säga vad de vill göra med nätet. Bara att det är nätet som är problemet. Trots att de själva konstaterar: “Sedan skickas varorna med post.” Tills vidare måste artikeln tolkas som ett ställningstagande för en EU-kontrollerad svart lista över nätsidor som ska blockeras.
Vidare så bör alla som stödjer moderaterna i EU-valet inse att detta är den riktning som de verkar åt – vilket uppenbarligen inte alla vill inse.

Moderaterna värnar precis som Piratpartiet om frihet på internet

En röst på moderaterna är en röst på Hans Wallmark, som befinner sig på klart valbar listplats. Vidare är det bara att inse att debattartikeln uttrycker Moderata samlingspartiets officiella partilinje i nätfrågor om internet.

Moderaterna har börjat profilera sig på nätpolitik – eller ska vi hellre säga antinätpolitik? Kanske börjar de rentav tänka i termer av att Kristdemokraternas nisch är på kan vara på väg att bli tom. Då skulle Moderaterna kunna bli ett brett, värdekonservativt parti i linje med tyska CDU/CSU (vars valvideos visserligen fick ganska låga betyg).

Som av ett sammanträffande läser vi en artikel hos tyska kulturtidskriften Perlentaucher: “Die CDU profiliert sich als Anti-Internetpartei“. Där observeras hur moderaternas syskonparti CDU under de senaste månaderna har satt i system att utnyttja rädslan för hemskheter på nätet. Barnporr, våldsspel, chattskummisar, knarkhandel, terrorism. Kort sagt tycks CDU vilja profilera sig på en politik som är utpräglat anti-internet, för barnens skull.
Enligt Perlentaucher får CDU i denna kampanj särskilt god draghjälp från konservativa dagstidningen FAZ. Men som vi har sett drar även Süddeutsche sitt strå till stacken.

Nätpolitiken är inte bara uppbrytandet av en gammal vänster/höger-skala. Parallellt med deterritorialiseringen sker en reterritorialisering, där en gammal typ av konservativ höger får fäste vid nya hotbilder.

Uppdatering: Netzpolitik.org fastslår “Nicht CDU/CSU wählen!

Prix Ars Electronica belönar Piratbyrån

Idag offentliggjordes 2009 års vinnare av Prix Ars Electronica, ett prestigefyllt pris i flera kategorier som delas ut i september, vid Ars Electronica-festivalen i Linz.

I kategorin “digital communities” tilldelas en award of distinction till Piratbyrån. Förutom äran betyder det även 5000 euro, vilket är ganska mycket pengar för en lös gruppering som Piratbyrån. Pengarna möjliggör investeringar i servrar för framtiden, interventioner som Embassy of Piracy samt antagligen en total renovering och ommålning av bussen.

Vi är förstås jättestolta samtidigt som det är extra kul med den kontrastverkan som uppstår när kulturministern fördömer internationellt framgångsrika konstprojekt.

Grattis också till WikiLeaks som också får motta motsvarande pris. Undrar om de kommer att visa sig på ceremonin.

Lars Gustafsson: “Why my vote goes to the Pirate Party” (English translation of today’s text)

Lars Gustafsson is probably Sweden’s most profilic living writer. Since the late 1950′s he has produced a steady flow of poetry, novels and literary criticism. At the same time, he has until recently been active as professor of philosophy at the University of Texas. Now he’s back in Sweden and just started publishing himself on a blog. He has also received a long list of literary awards, most recently – only two days ago – the Selma Lagerlöf award.
Therefore, it is making quite an excitement in Sweden as Lars Gustafsson, in today’s issue of Expressen, explains why copyright must be left behind and declares that he is voting for the Pirate Party in the ongoing European elections.

As this text could probably be of interest for a few people also outside of Sweden, I made a very fast translation. It is certainly not perfect, but please do not complain on translation wrongs in the comments – make an updated version instead, and post the link to it!
I could also add that I do not personally share every detail in Lars Gustafsson’s analysis. Especially, the dichotomy between “material” and “immaterial” is problematic, as digital technologies indeed lead to re-materializations everywhere – something we are right now exploring in the project Embassy of Piracy, culminating next week on the Venice Biennale. There are also good reasons to questions the status of Walter Benjamin’s concept of “reproducibility”. However, Lars Gustafsson – like Walter Benjamin – is powerfully formulating the ongoing conflicts in materialist terms and putting them in a very relevant historical perspective. Let this be a starting point for discussions. And once again, apologized for any translation wrongs…

Lars Gustafsson: “Why my vote goes to the Pirate Party”

According to an ancient source, the Emperor of Persia gave orders that the waves of the sea must be punished by beating, as the storm hindered him from transporting his troups by ship.
That was quite stupid of him. Today, would he maybe have tried with Stockholm district court? Or a consultative conversation with the judge?
It is odd, how strongly the situation spring 2009 – on the area of civil rights – reminds about the struggles over freedom of press in France, during the decades preceding the French revolution.
A new world of ideas is emerging and would not have been able to, were it not for an accelerating technology.
Raids against secret printing houses, confiscated pamphlets and – even more – confiscated printing equipment. Orders of arrest and adventurous nightly transports between Prussian enclave Neuchâtel – where not only large parts of the Encyclopedia was produced, but also lots of daring pornography, between the atheist pamphlets – and Paris.
Between the 1730′s and 1780′s, the number of state censors in France was doubled by four. The raids against illegal printing houses was rising at about the same pace. In retrospect, we know it did not help. Rather, the increase of censorship and printing house raids had a stimulating effect on the new ideas and made them spread even faster.

Now the conflict rage over the net’s continued existence as a forum of ideas and as an institution of civil rights, protected from privacy-threatening interventions and against powerful private interests.
That a mad French-German proposal just fell in the European parliament does certainly not mean that the freeedom of the net and the privacy is now safeguarded.
Hur real are then these threats? Let us think about the Dalälven river in spring flood times. A really critical year, the water may trespass 100 meters, maybe 200 meters, into house lots and meadows. Does it help to call the Ludvika police?

So for – this is shown by most historical experience – legislation has never been able to stop technological development.
Walter Benjamin wrote an influential essay, whose title usually is translated as “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction“, where he draws a series of interesting conclusions about what the radical changes that must follow on his time’s relatively modest degree of reproducibility. The digital revolution has brought about a reproducibility which Walter Benjamin could hardly ever have dreamt about. One could talk about maximal reproducibility. Google is about to build a library that, if is is allowed to grow, will make most material libraries obsolete or at least outmoded.
Cinema and paper newspapers are since long drawn into this new immateriality. Films, novels, magazines let themselves be reproduced. Further on; also three-dimensional objects, like products of programmable lathes let themselves be reproduced. Wirelessy and rapidly.
This immaterialisation naturally threatens the material copyright. And then were are not only talking about run-of-the-mill writers like Mr. Jan Guillou, whose social problems of acquiring new country estates I am honestly ignoring.

Material copyright has much more serious aspects: What has the large pharmaceutical firms patents on aids medicin meant for the third world? Or what about Monsanto‘s claim of holding rights on crops and pigs?
Every society must make its balance between differing interests and every hypocritic attempt to ignore that is nonsense. A functioning military defence is more important than ice hockey rinks and bicycle lanes. Probably the net implies a threat against the copyright of the material. And so what?

Intellectual and personal integrity for the citizens, briefly speaking an internet that has not been transformed into a government channel by lobby-marinated courts and EU politicians in leashes, is arguably more important than the needs of a primarily industrial scene of literarature and music, which is rapidly crumbling away already within the lifetime of the authors. The need of being read, of influenceing, to formulate one’s times, may but does not need to get in conflict with the wish to sell many copies. When the both needs are getting in conflict, the industrial interest must be put aside and the great intellectual sphere of the arts must be defended against threats.

The essential interest of artists and authors, given that they are intellectually and morally serious in hat they are doing, must certainly be to get read, to let their voice become heard in their generation. How that goal is attained, that is, how to reach the readers, is in this perspective of secondary importance.

The growing defence of the internet’s expanded freedom of speech, of the immaterial civil rights, that we are now witnessing in country after country, is the start of an – just as the last time in the early 18th century – liberalism that is carried by technology and therefore emancipated.

Therefore, my vote goes to the Pirate Party.

Konstpeppens politik

Konstfacks inkallande av jurister var kanske droppen. För några veckor sedan samlades en stor mängd studenter från Konstfack, Kungliga Konsthögskolan, Danshögskolan samt Dramatiska Institutet till ett stort möte. Man var överens om behovet av att genomföra en samlad motattack mot en tilltagande juridisk, byråkratisk och politisk hets mot konstnärliga verksamheter.

Själva organiserandet i sig är nog, på lite sikt, det mest intressanta. Ett mer handgripligt resultat blev “Peppmarsch för konsten” som på lördageftermiddagen tågade genom Stockholm med kanske ett par hundra deltagare. Tåget hade en färgglad och lättsam prägel med slagord som var för konsten men inte mot någonting särskilt, möjligen med undantag för att vissa rimmade “konsten måste vara fri” med “vi vill inte hålla på med landskapsmåleri”. Efteråt på Norrmalmstorg släpptes däremot en mängd heliumballonger upp i luften med skrivna ord som “feghet”, “apati” och “kulturministern”, från vilka konsten nu förklarades befriad.

Särskilt kontroversiellt var det alltså inte. Demonstrationståget gick inte upp på Liljeholmsbron, särskilt inte på dess räcke. Ingen spelade psyksjuk. Inga ord som otillbörligen påförts nationens flagga. Ingen upphovsrättsskyddad musik. Bara olika sätt att uttrycka “pepp”.

Tidigare, vid samlingen på gräsplätten mellan Mejan och Rosenbad, hade det förutom tal även genomförts en liten performance i form av ett “äktenskap mellan Konsten och Livet“:

Ja, detta är i sanning en lycklig dag, föreningen mellan er båda, Livet och Konsten. Eller, kanske skulle vi säga återförening. /…/
I grunden var ni en och densamma innan ödet skiljde er åt, frestade er med annat; för att idag åter komma hem, I varandras armar. /…/
Mången gång, Konsten, har du liksom strävat efter att frigöra dig från din hälft; lösa dig, frälsa dig från livets vedermödor, men med den märkliga önskan om att göra detta ännu med livet I behåll. Men detta var då du ännu inte upptäckt din kärlek till Livet, och Livets kärlek till dig.
/…/
Och jag vill även säga till dig Stockholm, besinna Ert ansvar inför dessa bådas kommande släkten, vars avkomma, det vill säga, varje blinkning eller viftande på höften; varje ord som födas vid varje människas läppar. I vissa fall har denna avkomma kommit att kallas arbete, för vilken vi erhåller en lön, men oftast inte. För denna avkomma, den skönaste, vilket nu borde stå klart, vore det därför inte för mycket att begärt att förse med ett skäligt barn- och bostadsbidrag! Än mer! Vi kräver vår stats fromma tillbedjan och offervilja inför oss, för som Hölderlin skriver “utan kärlek till skönheten … är varje stat ett torrt skelett”.

Äktenskapet/performancen arrangerades av Immaterial.se/The Immaterial Project, som även delade ut flygblad med den träffande texten “Art is working, and so are you“. Avsikten är att initiera ett både teoretiskt och praktiskt utforskande av hur alla våra “kreativa” sysslor och vårt vardagliga socialiserande, såväl på Twitter som i utelivet, i allt högre grad bidrar till att skapa ekonomiskt värde (för andra). Vi utför hela tiden ett oavlönat immateriellt arbete – en analys som är klart influerad av italienska postmarxister som Paolo Virno.
Projektets initiativtagare menar att förståelsen av det immateriella arbetets centrala roll i ekonomin, och omöjligheten av med immateriallrättsliga medel att dela upp dess produkter i boxar med prislappar på, i förlängningen kräver ett omtänkande av idén om välfärdsstaten. De skriver:

Western economies are now reorganizing in an attempt to escape the current economic crisis by developing new ways to appropriate the value of diffuse creativity and intellectual property. This means that anyone participating in the circulation of ideas, innovation of styles and the experimentation of language is at the center of a new productive paradigm, which is rapidly replacing the Fordist model of production that has characterized most of the history of modern capitalism. We call this kind of production immaterial labor and its subjects/agents immaterial workers.

Frågan måste ställas hur lyckat själva begreppet “immateriell” är i sammanhanget. Nigel Thrift tar upp frågan, i anslutning till just Paolo Virno, i sin extremt intressanta artikel “Re-inventing invention“: Italienarnas insisterande på att kalla den kollektiva virtuositeten för “immateriell”, bara för att Marx råkade använda begreppet någon gång, riskerar att uppbringa “alltför många associationer med idén om att en immateriell, virtuell värld, framtrollad av informations- och kommunikationsteknologier”. Nigel Thrift hör ju också till dem som tror att vi idag kan få ut mer av att läsa Tarde än av Marx begrepp. Samtidigt råder knappast något tvivel om att de italienska postmarxisterna är en ekonomisk tendens (dock definitivt inte den enda!) på spåret, med sitt tal om “immateriellt arbete”.

Även begreppet “arbete” kan förresten ifrågasättas, då det tycks alltför förbundet med idén om icke-arbete, alltså en avgränsbar “fritid”. Men att det inte är möjligt, eller ens önskvärt, att ställa sig utanför värdeproduktionen, det utgjorde nog själva konstmanifestationen i sig ett exempel på.
Konststudenterna gick genom sterila innerstadskvarter, där en stor del av åskådarna var turister. Turisterna hade nog knappast någon chans att situera händelsen i en politisk kontext utan kunde lika gärna ha betraktat ett allmänt studentupptåg. Vad som spelade roll för dem var att någonting oväntat inträffade, något som förde in fler färger i stadsbilden, något som bröt turisttristessen och gav familjen något att prata om i en kvart, medan ännu en glass konsumerades. Kanske kommer några turister rentav, med denna händelse i åtanke, berätta för sina välbeställda vänner att Stockholm var en roligare stad än Helsingfors.

På så vis bidrog konststudenternas demonstration till att skapa värde, ackumulera kapital. Turistbranschen är beroende av en viss (kontrollerad) heterogenitet, som inte minst konststudenter är bra på att producera. Här gäller det för konststudenterna att undvika bägge diken: Att okritiskt bejaka sin egen produktivitet genom att framhålla hur lönsam konsten i förlängningen blir för samhället, vore att på ett orimligt sätt framhålla sin egen utvaldhet. Att å andra sidan försöka ställa sig utanför värdeproduktionen är heller ingen framkomlig strategi. Frågan om autonomi, vilken av alla betydelser man än väljer att lägga i ordet, måste snarare handla om att modifiera förutsättningarna för infångande av vad någon kallade “diffus kreativitet”. I förlängningen handlar det i hög grad om makt över och tillgång fysiska rum, dit förvisso även konsthögskolor hör.

Senare på kvällen ordnades en efterfest till manifestationen i en av korridorerna på Konstfack, med vansinnigt bra acid och techno på ordentligt ljudsystem. Knappast första gången som liknande fester ordnats där, men denna gång var det sprängfyllt där inne, med kö ut ner genom trapphuset och ut på Telefonplan. Förklaringen verkar ligga i ett allmänt intresse för en icke-servil konstvärld, som i debatten har fått representeras av vissa projekt vid Konstfack. Men i det större perspektivet handlar det kanske mindre om själva konstprojekten och mer om försvaret av autonoma gråzoner.

Om en dryg vecka inleder Piratbyrån ett utforskande av gråzoner kring Venedigbiennalen, med projektet Embassy of Piracy, som gick ut med ett nytt pressmeddelande under söndagkvällen. Tills vidare, lyssna på temasången och se dess video, byggd av Tobias Bernstrup. Läs även ChrisK:s analys av diplomatin – tänka sig att “diplomat” och “duplicera” har samma etymologi!

Tyska partier och deras valvideos: 32-i-topp!

Uppstickarpartier och deras villkor är ju en aktuell fråga dessa dagar. Andra länder har valt andra lösningar för att ge intryck av lika villkor. Exempelvis finns det länder som erbjuder alla registrerade partier viss tid i teve för att föra fram sina budskap. Bland dessa länder finns Tyskland, där över 30 partier, små som stora, deltar i Europavalet. Alla valfilmerna finns att beskåda på YouTube.

Vi har här bedömt och betygsatt alla tyska partiers filmer. Även om ingen kom upp till maxbetyget 20, finns det en objektiv vinnare. Poängen är sammansatt av fyra kategorier, där poäng satts mellan ett och fem: Estetik, musik, budskap samt Spaß. De två första får tala för sig själv. De två sista kan kräva viss förklaring. Budskapet bedöms för sin tydlighet, inte för sin trevlighet. Sympatiska partier med luddiga budskap får alltså lågt betyg, medan förskräckliga partier får högt betyg så länge de visar var de står. Spaß, ett kanske oöversättbart ord, betecknar i stort sett underhållningsvärde.
Detta är bättre än Melodifestivalen. Håll till godo – här kommer topplistan, uppifrån och ner!

  1. DVU – Die Neue Rechte
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tysklands motsvarighet till Nationaldemokraterna.
    Estetik: Balett! (5/5)
    Musik: Nationalromantik, samt (när det ska vara riktigt läskigt) abstrakta synthljud. (5/5)
    Budskap: Nazism, via något krystade nation/individ-parallellismer. (4/5)
    Spaß: Ariska kvinnor i laxrosa toppar dansar med slöjor och kedjor! (5/5)
    Summa: 19/20

  2. Rentner-Partei-Deutschland (RENTNER)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Ett av alla Tysklands pensionärspartier.
    Estetik: Kepsar. (1/5)
    Musik: Sporadisk minimaltechno. (5/5)
    Budskap: Jag är pensionär, jag är skitarg och har ett eget parti. Alla pensionärer borde få ha ett eget parti. (5/5)
    Spaß: Total! (5/5)
    Summa: 16/20

  3. CHRISTLICHE MITTE Für ein Deutschland nach Gottes Geboten – CM
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Estetik: Stillbilder på katolska kyrkointeriörer. Småjyr. Ariska barn. (2/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Gud, stoppa omoralen. OMFG, muslimer är livsfarliga. Rädda oss, Gud. (5/5)
    Spaß: Kontrasten mellan stillbilderna har sin komik, som tilltar för varje gång Gud nämns. (4/5)
    Summa: 14/20

  4. Deutsche Kommunistische Partei (DKP)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia.
    Estetik: Stilrena angrepp på bankerna, följt av småtrötta demonstrationer med hammare och skäror. (3/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Bankerna försnillar våra pengar! (5/5)
    Spaß: Pluspoäng för toppkandidatens bayerska dialekt, erinrande om Bertolt Brecht (3/5)
    Summa: 14/20

  5. Bayernpartei
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Bayerskt separatistparti.
    Estetik: Alpkitsch kombinerat med välgjorda animationer. Win! (5/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Triangulerat och lokalpatriotiskt. (2/5)
    Spaß: Man saknar den bayerska dialekten, läderbyxorna och blåsmusiken. Men ändå. (3/5)
    Summa: 13/20

  6. Aufbruch für Bürgerrechte, Freiheit und Gesundheit (AUFBRUCH)
    Valvideo | Wikipedia
    Estetik: Hembesök hos Dr.med. Hans-Ch. Scheiner. Gemüt und Gesundheit! (4/5)
    Musik: Bara lite gitarrpop på slutet. (2/5)
    Budskap: Ganska tydligt – naturmedicin löser allt! (4/5)
    Spaß: Gemüt! (3/5)
    Summa: 13/20

  7. Bündnis 90/ Die Grünen
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Miljöpartiet i Tyskland.
    Estetik: Onekligen en mycket välgjord animation av fallande korthus. (5/5)
    Musik: Ironisk banjo. (4/5)
    Budskap: Skadeglädje över att USA faller samman. Och vad mer…? (2/5)
    Spaß: Schadenfreude. (2/5)
    Summa: 13/20

  8. Ökologisch-Demokratische Partei (ödp)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    En på alla vis mer suspekt version av Die Grünen.
    Estetik: Kopierad från Die Grünen, alltså ganska välgjorda animationer. (4/5)
    Musik: Diffus men inte oangenäm. (4/5)
    Budskap: Precis som Die Grünen är det klart vad de är emot. Men vad är de för? (3/5)
    Spaß: Ögongodisanimationer. (2/5)
    Summa: 13/20

  9. 50Plus Das Generationen-Bündnis
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Partinamnet “50plus” ska enligt egen uppgift inte förstås som en hänvisning till målgruppens ålder – vilket man lätt kan tro, med tanke på att partiet samtidigt kallar sig “generationsförbund” – utan syftar på att partiets långsiktiga mål, som är att på egen hand få över 50 procent av rösterna. Partiledaren har bakgrund som toppkandidat för Republikanerna.
    Estetik: Nej. (2/5)
    Musik: Beethovens femma, OMG. (5/5)
    Budskap: Achtung! Achtung! Alles Schwindel! (2/5)
    Spaß: Skön öppning, men trist i längden. (3/5)
    Summa: 12/20

  10. Feministische Partei DIE FRAUEN
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tycks motsvara Feministiskt initiativ.
    Estetik: Medveten pastisch på TV-shop. (5/5)
    Musik: Ironisk reklamfunk (1/5)
    Budskap: Någorlunda tydligt. (3/5)
    Spaß: Kul, fast bara en stund. (2/5)
    Summa: 11/20

  11. Partei für Soziale Gleichheit (PSG)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tysklands motsvarighet till Socialistiska partiet, sektion av Fjärde internationalen.
    Estetik: Marxistisk nyhetssändning. (3/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Trotskism. Handlar mer om kapitalismens historiska kris än om alternativet. (4/5)
    Spaß: Revolutionen är ingen tebjudning. (1/5)
    Summa: 11/20

  12. Bürgerrechtsbewegung Solidarität (BüSo)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tysklands motsvarighet till EAP.
    Estetik: Nej. Men partiet är helt klart för estetik. (2/5)
    Musik: Nej, men ett piano prytt av en Beethoven-byst spelar en central (möjligen esoterisk) roll. (4/5)
    Budskap: Vi kunde förutsäga krisen. Vi har nu den enda lösningen. Men den är alldeles för mystisk för att ni ska kunna förstå. (3/5)
    Spaß: EAP brukar vara roligare. (2/5)
    Summa: 11/20

  13. Europa – Demokratie – Esperanto (EDE)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Partiet för alla med esperanto som hobby, som tycker att alla andra också borde prata esperanto. För det är så trevligt att prata.
    Estetik: Det offentliga rummet, där man träffas och pratar om viktiga frågor. (1/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Jürgen Habermas. (3/5)
    Spaß: Småskojigt att höra hur esperantisterna pratar. (3/5)
    Summa: 10/20

  14. Ab jetzt Bündnis für Deutschland, für Demokratie durch Volksabstimmung
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Parti som uppenbarligen gillar folkomröstningar.
    Estetik: Partiledaren talar, mixat med bilder på ett oändligt tråkigt samhälle. (1/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Oklart. (1/5)
    Spaß: Partiledaren, Dr.-Ing. Helmut Fleck, är uppenbarligen vampyr. (4/5)
    Summa: 10/20

  15. Die Republikaner – REP
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna.
    Estetik: Nyhetssändning i krigstid. (1/5)
    Musik: Diverse. (2/5)
    Budskap: Vi är under attack. Sieg Heil! (1/5)
    Spaß: Kandidaten heter trots allt “Uschi”. (5/5)
    Summa: 9/20

  16. Freie Demokratische Partei – FDP
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tysklands motsvarighet till Folkpartiet.
    Estetik: Historiskt drama. (3/5)
    Musik: Hollywood/nationalromantik. (4/5)
    Budskap: Teknokrati. (1/5)
    Spaß: Nej, politik är på allvar! (1/5)
    Summa: 9/20

  17. Christlich Soziale Union – CSU
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Bayerska varianten på CDU. Strax till höger om svenska Kristdemokraterna.
    Estetik: George W. Bush – vilket börjar kännas lite retro. (2/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Starka män. (2/5)
    Spaß: Inte ens den bayerska dialekten hjälper. (1/5)
    Summa: 8/20

  18. Piratenpartei Deutschland (PIRATEN
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tyska Piratpartiet.
    Estetik: Går de på heroin? Eller anstränger de sig bara för att se extremt avslappnade ut? Varför omges de av biltrafik? (1/5)
    Musik: Pianomuzak av allra gräsligaste slag. (1/5)
    Budskap: Mycket åskådligt framläggs partiprogrammets punkter, där det även ingår “fri bildning”, det vill säga motstånd mot avgiftsbelagda universitet. (5/5)
    Spaß: Tyvärr. (1/5)
    Summa: 8/20

  19. Mensch Umwelt Tierschutz – Die Tierschutzpartei
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Djurskyddspartiet.
    Estetik: Småjyr. Google Images. (2/5)
    Musik: Gospel? (1/5)
    Budskap: Vi bryr oss inte bara om djur, vi är missnöjda med allt annat också! (2/5)
    Spaß: Småjur! (3/5)
    Summa: 8/20

  20. FÜR VOLKSENTSCHEIDE (Wählergemeinschaft), Gerechtigkeit braucht Bürgerrechte Wir danken für Ihr Vertrauen!
    Valvideo | Partihemsida
    Observera att det officellt registrerade partinamnet verkligen lyder “FÖR VOLKAVGÖRANDE (väljargemenskap), Rättfärdighet kräver medborgarrätt. Vi tackar för Ert förtroende!” Fascinerande nog består partiet, av allt att döma, av mer än en person.
    Estetik: Ingen. (1/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Inget. (1/5)
    Spaß: Vackra bayerska dialekter, trots allt. (3/5)
    Summa: 8/20

  21. AUF – Partei für Arbeit, Umwelt und Familie, Christen für Deutschland
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Estetik: Seriös. (2/5)
    Musik: Nittiotalet ringde och ville ha sin loungemusik tillbaka (2/5)
    Budskap: En extremt vag värdekonservatism. (2/5)
    Spaß: Undrar hur många omtagningar de tre kandidaterna gjorde på sin slutscen. (2/5)
    Summa: 8/20

  22. Familien-Partei Deutschlands (FAMILIE)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Familjepartiet.
    Estetik: Svåruthärdlig form av barnprogram. (2/5)
    Musik: Fågelkvitter och en proggigt barnslig flöjt. (3/5)
    Budskap: Ytterst oklart, förutom att barn är viktigt. (1/5)
    Spaß: Instruktionerna till reklambyrån lär ha innehållit ordet “Spaß”, men nej… (1/5)
    Summa: 7/20

  23. Freie Wähler
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    “Fria väljare”.
    Estetik: Motorcykel. Rapsfält. Texteffekter på orange bakgrund drar ner betyget. (2/5)
    Musik: Hurtigt jingelmässig. (2/5)
    Budskap: “Kraft, Leidenschaft, Freude”. (2/5)
    Spaß: Drag under galoscherna är inte detsamma som Spaß. (1/5)
    Summa: 7/20

  24. Partei Bibeltreuer Christen (PBC
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    “Partiet för bibeltroende kristna”.
    Estetik: Lågbudget. Gräsliga teckningar med animerade munnar. (1/5)
    Musik: Dramatiska stråkar med känsla av actionfilm. (2/5)
    Budskap: Ett ganska diffust åberopande av Gud. (2/5)
    Spaß: Nja. (2/5)
    Summa: 7/20

  25. Die Violetten – für spirituelle politik
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Enligt uppgift ska den violetta färgen symbolisera “de manliga och kvinnliga elementens enhet”.
    Estetik: New age + hurtighet. (1/5)
    Musik: Lättsam gitarrpop. (1/5)
    Budskap: Uppenbarligen en sekt. De vill ha en “spirituell” dimension i politiken… och…? (1/5)
    Spaß: Gestikulerandet hos den äldre herren är värt några poäng. (3/5)
    Summa: 6/20

  26. Rentnerinnen- und Rentner-Partei (RRP)
    Valvideo | Wikipedia
    Ännu ett pensionärsparti.
    Estetik: Idrott, främst judo. Oklart varför. (1/5)
    Musik: Ingen. (3/5)
    Budskap: Möjligtvis att pensionärer med olympisk bakgrund är att lita på. (1/5)
    Spaß: Nej. (1/5)
    Summa: 6/20

  27. Die Linke
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Tysklands motsvarighet till Vänsterpartiet.
    Estetik: Eftertänksamma medborgare – glada demonstranter – aggressiv partiledare. (1/5)
    Musik: Dramatisk stråkmusik, ibland mixad med sambatrummandet från en demonstration. (1/5)
    Budskap: Vänster. Rättvisa och sånt. (3/5)
    Spaß: På DDR-nivå. (1/5)
    Summa: 6/20

  28. Freie Bürger-Initiative (FBI)
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Estetik: Utbildningsradion. (2/5)
    Musik: Gitarrpop. (1/5)
    Budskap: Nej. Här går absolut inte att utläsa några budskap. (1/5)
    Spaß: Partiets bisarra förkortning är åtminstone lite kul. (2/5)
    Summa: 6/20

  29. Newropeans
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Estetik: Förskräcklig. Lila och orange, med nervöst flimrande text och videoklipp. (1/5)
    Musik: Diffust medryckande. (1/5)
    Budskap: Oklart vilka dolda motiv som döljs bakom ordandet om Europa. (1/5)
    Spaß: Estetiken är åtminstone lite kul. (2/5)
    Summa: 5/20

  30. Christlich Demokratische Union – CDU
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Angela Merkels konservativa regeringsparti. Motsvarar kristdemokraterna och moderaterna.
    Estetik: Flödesontologi möter mikrofascism. (2/5)
    Musik: Pianomuzak av det mer pompösa slaget (1/5)
    Budskap: Nationalism, tillväxt, sterilitet. (1/5)
    Spaß: Verkligen inte. (1/5)
    Summa: 5/20

  31. Sozialdemokratische Partei Deutschlands – SPD
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Socialdemokraterna.
    Estetik: Förbaskat plottrig. (1/5)
    Musik: Plastigt hjältemodig. (1/5)
    Budskap: Rösta inte på FDP. Rösta inte på CDU/CSU. Rösta inte på Die Linke. Vi däremot, vi vet att triangulera. (1/5)
    Spaß: Fail! (1/5)
    Summa: 4/20

  32. Die Grauen – Generationspartei
    Valvideo | Partihemsida | Wikipedia
    Ännu ett pensionärsparti.
    Estetik: Radiojingel. (1/5)
    Musik: Radiojingel. (1/5)
    Budskap: “Ditt språkrör för vardagens små ting” (1/5)
    Spaß: Det är ju inte ens en tevejingel. (1/5)
    Summa: 4/20

    PS.
    Förra gången det närmade sig Europaval, år 2004, kommenterades de tyska valkampanjerna här på den då nystartade bloggen Copyriot. Då lyckades vi dock inte täcka tillnärmelsevis lika många partier.

Vem kan äga en sångstil?

Tidskriften Ord & Bild utkommer idag med ett temanummer om rösten, där Pär Thörn varit gästande redaktör.

Jag bidrar med en artikel om Tom Waits och hans framgångsrika försök att hävda juridisk ensamrätt på sin karakteristiska sångstil. Observera att det handlar inte om upphovsrätt, utan om en annan form av immaterialrätt vilken går under namnet personlighetsrätt, närmare bestämt underavdelningen kändisskapsrättigheter. Dessa är av tradition särskilt starka i Kalifornien men börjar, inte minst tack vare Tom Waits, att även i denna extrema form få fäste även i andra delar av världen.
I grunden handlar det om en fråga som kanske är omöjlig att besvara: var går gränsen mellan röst och stil – där det visar sig att juristerna, än en gång, bedömt örats värld med hjälp av tveksamma metaforer från ögats värld.

Även Kalle Palmås medverkar i nya Ord & Bild, med en introduktion till Manuel Delanda.
Uppdatering: Kalles text är inte i nya numret, uta föregående. Däremot är den nyupplagd på nätet, i och med nya hemsidan.

Angående det pågående valet

Två tidigare gånger har jag haft tillfälle att delta i val till Europaparlamentet. Bägge gångerna sällade jag mig, om jag inte minns fel, till den icke-röstande majoriteten. Så icke denna gång. Bara någon timme efter att förtidsröstningen öppnade, lämnade jag mitt röstkuvert. Återkommer till dess innehåll efter att ha framkastat några mer allmänna tankar om detta med att rösta.

Jag vill identifiera två stycken föreställningar som, även om de inte uttalas rakt på sak, tycks genomsyra den etablerade synen på allmänna val som råder i Sverige. Bägge är, när man tänker efter, ganska underliga.
För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.
För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.

Dessa två överlappande idéer etablerar en oerhört snäv syn på vad som är poängen med att rösta. Så har också valdeltagandet i EU-valen varit löjeväckande lågt. Det är också i dessa två idéer som huvuddelen av den aktuella kritiken mot “enfrågepartier” – läs Piratpartiet – grundar sig. För visst bryter Piratpartiets strategi med det outtalade påbudet att ett parti ska eftersträva en aldrig så hypotetisk egen majoritet, liksom den bryter med tanken på en bred korrespondens mellan en individuell och en universell ideologi.
Oftast uttrycks förstås kritiken mer pragmatiskt. Politiknördar av olika färg har framställt det som oansvarigt att rösta på ett parti med så smalt program som Piratpartiet. Då utgår de, typiskt nog, från att alternativet skulle vara en röst på ett annat parti. Men de allra flesta människor brukar ju inte alls rösta i Europavalet! Rimligtvis borde de då hellre lägga sin energi på att fösa dessa till valbåsen. Vad gäller Piratpartiet torde det lugna att de inte tänker kohandla i lösvikt, utan i allmänhet rösta med sin partigrupp, om det nu blir liberala ALDE eller De gröna.

Fixeringen vid hur ledamöterna kommer att rösta verkar hänga samman med en fixering vid beslut som politikens “slutprodukt”. Det vore hälsosamt att släppa dessa fixeringar, särskilt när det gäller Europaparlamentet och de farser som utspelas där. Vi måste för det första utgå från bilden av EU:s politiska processer som ett enormt överflöd av information, som dessutom är krypterad, vilket gör signalspaning och sållning till en fundamental uppgift för de kanslier som varje ledamot får finansierade. För det andra måste vi se denna möjliga informationsbearbeting som ett led i något mer än ett producerande av separata slutprodukter i form av beslut. Långt viktigare, i det stora perspektivet, är hur det går att bygga “publics” kring sakfrågor. Att sammanställa kunskaper, politisera nya frågor, knyta samman dem till framtidsscenarion, sammanföra människor.

Med detta sagt, kan jag säga att jag gärna skulle vilja bidra till att upprätta Bryssel-kanslier för såväl Isabella Lövin (mp) som Christian Engström (pp), likaså Gudrun Schyman (fi) och Erik Josefsson (v) och andra. Därmed inte sagt att jag önskar något av partierna egen majoritet, eller att jag därmed gör en ideologisk utsaga. Låt oss se röstandet mer pragmatiskt, som en handling! Och låt oss för allt i världen komma ihåg att en röst i detta val är någonting annat än en röst i kommande riksdags- och kommunval.

Johannes Forssbergs ledarkrönika om Piratpartiet var extremt träffsäker. Den ledde till konstruktiva uppföljningar både inom partiet och av ickepartister som Johanna Nylander och Christopher Kullenberg. Särskilt intressant var hur vissa piratpartister bekräftade attitydproblemet i Expressens kommentarsfält. Efter att krönikan inletts med att diskutera partiets extrema mansdominansen som ett faktiskt problem, slutade de läsa och började gasta förprogrammerade fraser om att “Piratpartiet behövs” – trots att Johannes Forssberg lite senare i samma krönika faktiskt skrev just att Piratpartiet behövs i Bryssel just nu.

Det finns goda skäl att stödja PP i EU-valet. Det skulle framför allt ha ett stort symbolvärde om de röstades in. Ett symbolvärde som skulle kunna skapa större makt än den enskilda ledamöter brukar ha.

Symbolvärdet är ett faktum. Särskilt om Piratpartiets andranamn, 21-åriga Amelia Andersdotter, kommer in Europaparlamentet som dess yngsta ledamot någonsin. Dessutom är hon politiskt skarp, tänker större än bara inom Piratpartiets minimipaket och är inriktad på att politisera nya frågor, inte minst om patent. Amelia Andersdotter (pp) var den kandidat vars namn kryssades för i mitt valkuvert!

Om hon väljs in i Europaparlamentet – vid sidan av Christian Engström, som i fall av ett första mandat nog redan är klar, samt en mindre stab av medhjälpare – kommer hon inte bara att bidra till en process. Hon och hennes medhjälpare kommer i bästa fall att kunna skolas till resurser inom EU-politik av ett slag som just nu behövs akut. Hur den kompetensen tas tillvara under en senare framtid är en annan fråga. Inte för en karriär som livstidspolitiker, får vi hoppas.
Förr eller senare kommer i vart fall Piratpartiet att antingen byta skepnad eller upplösas. Gott så. Att tänka i termer av evigt existerande partier drar ju närmast åt det totalitära. Just i detta val är symbolvärdet enormt och kommer kunna sätta igång kedjereaktioner över hela världen och in i andra partier.

Därmed inte sagt att alla ska rösta på samma parti. Glöm det där kategoriska imperativet. Men att rösta är jättelätt, så gör det redan nu och säg åt andra att göra detsamma, för detta kan bli kul. (Ett varnande exempel: Alla gånger jag själv har tänkt vänta till valdagen – det vill säga i de flesta val där jag har varit röstberättigad – har det inte blivit av.)

Spinozas sammanhang

Baruch Spinoza (1632-1677) och hans filosofi behandlas som bekant i en alldeles utmärkt ny bok av Fredrika Spindler, som redan hunnit ge impulser till nätfilosofiskt grupparbete. Eftersom detta på olika sätt kan väntas fortsätta ska här ges ett ytterligare litet bidrag ur mer biografisk vinkel. Fredrika Spindler vill undviker uttryckligen en sådan vinkel, då hon inte vill skriva idéhistoria. Ändå tar hennes bok avstamp i den berömda exkommuniceringen ur den judiska församlingen i Amsterdam år 1656.

I stället kan vi vända oss till Gilles Deleuze’ och hans bok Spinoza: Practical Philosophy (1970) där öppningskapitlet – vars första ord för övrigt är “Nietzsche” – ägnas åt Spinozas liv. Som kontrast tittar vi även i den utförligare Spinozabiografi som för tio år sedan utgavs av Gunnar Fredriksson, vars perspektiv är präglat dels av hans roll som socialdemokratisk intellektuell och analytisk filosof (han hatar Deleuze). Framställning är gedigen och välskriven, men han gör ingen hemlighet av att han har sina sympatier hos Descartes och helst vill placera Descartes och Spinoza på samma sida, i den rationella vetenskapens kamp mot vidskepelsen. Man nästan hör hur Gunnar Fredriksson pustar ut, när han konstaterar att det ändå “finns inslag av ren nyttomoral hos Spinoza.”

Gilles Deleuze, å andra sidan, tycks luta åt att knappt ens vilja se Descartes dualism som en måltavla värdig Spinoza. Hellre ställer han Spinozas bejakande monism och immanenstänkande mot den långt senare Hegels negationer och dialektik – efter att ha etablerat den underjordiska allians mellan Spinoza och Nietzsche som även blir Fredrika Spindlers utgångspunkt.
Direkt i början av sin skrift klargör Gilles Deleuze att Spinozas exkommunicering lätt blir en missledande utgångspunkt i förståelsen av hans filosofi. “Vi ska inte föreställa oss att Spinoza bryter med en påstått sluten judisk miljö, för att ansluta sig till en påstått öppen liberal miljö”, skriver han.
Dels gäller det att se till den historiska kontexten av en allt annat än homogen judenhet i Amsterdam. Hotet om exkommunicering utnyttjades relativt ofta av den ledande gruppen och det handlade i minst lika mycket om ekonomi som om religion. En av Spinozas egna lärare, rabbi Manasseh ben Israel, hade varit farligt nära år 1640, bara för att han kritiserat det Ostindiska kompaniet. Deleuze framhåller att Spinoza sympatiserade med liberalernas krav på att upplösa monopolen. I striderna mellan det krigshetsande kalvinistpartiet och de liberala republikanerna stödde han de senare, men han integrerade sig aldrig i dess miljö, blott rörde sig åt det håll där toleransen för fritänkande var störst.

the philosopher /…/ cannot integrate into any milieu; he is not suited to any of them. /…/
It is certain that the philosopher finds the most favorable conditions in the democratic state and in liberal circles. But he never confuses his purposes with those of the state, or with the aims of a milieu.

Framför allt, understryker Deleuze, ska vi inte förutsätta att några kristna eller cartesianska tendenser behövdes för att föra in Spinoza på fritänkeriets väg. I den mån Spinoza hämtade sin “geometriska metod” från Descartes, var det bara för att kunna extrahera någonting nytt och annorlunda ur sådant som renässansfilosofi och judiskt tänkande.

(Parentetiskt kan noteras att tiden för Spinozas exkommunicering sammanfaller med döden för barockepokens absolut sämsta kompositör (av dem som hamnat i kanon), tillika den enda som Nederländerna lyckades uppbringa: Jacob van Eyck. Han skrev en enstämmig musik för blockflöjt, som i stort sett endast blockflöjtister bryr sig om. Nej, det kalvinistiska samhällsklimatet förefaller under Spinozas livstid ha varit allt annat än musikaliskt. I det katolska Europa, däremot, flödade på sina håll en mäktig musik kring sådana som Biber och , samt något senare Corelli.)