Entries from April 2009 ↓
April 3rd, 2009 — hacking, kontroll, musik
Spotify red fram på vågen av folk som upprepade budskapet: “I framtiden kommer ingen längre vilja ha någon musik lagrad på sin hårddisk, allt kommer att finnas i molnet.” Därför är det en aning underligt att deras nästa steg blir att börja sälja “downloads”. Rent PR-mässigt ter det sig kontraproduktivt.
Givetvis går det att förklara med att hittillsvarande intäkter från reklam och prenumerationer inte var tillräckligt för att “gå runt”. Att säga så är lite blåögt. Då ser man Spotify som en självständig aktör på en marknad vilket knappast är fallet. Hur mycket pengar som behövs för att “gå runt” är nämligen inte ett belopp som sätts på en marknad, utan något som kan ändras med en fingerknäppning från skivbolagens kartell. Följaktligen är det fullt tänkbart att det är skivbolagens påtryckningar som nu föser Spotify över mot en annan affärsmodell. Kopplet är hårt kopplat.
Vi kan jämföra med ett industriföretag som Saab. Om deras underleverantör av kullager höjer priserna drastiskt så kan det skapa problem för Saab, men möjligheten finns i princip att köpa kullager av ett annat företag. Spotify kan dock inte byta “underleverantör” av musik. Om ett skivbolag höjer priset kan de inte gå till nästa. Hela affärsmodellen är uppbyggd på att ha allt (fast bara från de stora).
Skivbolagen agerar som en kartell. I årets strategirapport från Ifpi kunde vi läsa att de inte såg något större ekonomiskt intresse i Spotifys modell för reklamfinansierad strömmad musik. Däremot pekade de ut Spotify som “a potential way to ween habitual non-payers on to legitimate music services”. Ordet ween motsvarar svenskans “tillvänja”. Folk ska vänjas vid att musik hittas på ett kringgärdat ställe, inte via en myriad av kanaler ute på det öppna nätet. När väl folk vants vid att stå i fållan, kan de börja fösas. Nu har fösandet börjat.
När väl skivbolagens kartell har förmått Spotify att ha en dubbel affärsmodell, kan de successivt justera nivåerna så att månadsbetalning blir allt mindre förmånligt medan exemplarförsäljning blir mer attraktivt. Om de går att genomföra är förstås en helt annan sak. Drömmarna om det finns inom skivbolagen – den saken är lika säker som att de smarta människorna på Spotify alls inte delar synsättet, utan skulle föredrar att spela ett annat spel där man koncentrerar sig på strömmad musik.
När kartellen tvingat Spotify att tillämpa en dubbel affärsmodell – strömmar och exemplar – höjs också vikten av att upprätthålla den imaginära åtskillnaden mellan “ström” och “nedladdning”. Varje ström kan som bekant alltid sparas som en fil. Hjälpmedel som underlättar uppdelning och taggning av dessa filer, s.k. rippers, är fullt lagliga men kommer utan tvivel att hamna i skottlinjen. Dess existens blir en politisk fråga.
Visst är det på ett sätt tråkigt med en upptrappning. Men med den situation som nu uppstår, är upptrappningen bara en tidsfråga. Frågan är bara om dess konsekvenser ska diskuteras redan nu, eller först när ett EU-direktiv landar i riksdagen. Därför är det nu av högsta vikt att Spotify-rippers börjar spridas, som ett praktiskt (och helt lagligt) sätt att visa på hur godtycklig uppdelningen är mellan ström och nedladdning. Svaret från Spotifys sida kommer givetvis bli att göra små ändringar som får rippern att sluta fungera, men de kommer alltid att ligga ett steg efter – det har de själva medgivit.
Observera att detta inte handlar om antagonism gentemot Spotify. Människorna där är förnuftiga och förstår internet. När #hack.se släppte Despotify uppstod en sansad dialog och #hack.se valde att inte driva vidare en upptrappning efter att Spotify stängt tillgången för icke-prenumeranter. Despotify har heller ingen inbyggd rippningsmöjlighet, men Despotifys källod finns ute och kräver bara smärre ändringar för att förvandlas till “Kopify”.
Förstå vad detta handlar om: Förutsatt att Spotify överlever, så kommer förr eller senare ett “Kopify” och ställer till besvär för affärsmodellen. Risken med att det kommer senare är att den enda utvägen då anses vara lagstiftning – en lagstiftning som då kommer att begränsa rätten att skapa och kombinera mjukvara, med konsekvenser långt utanför musikens och upphovsrättens områden. Alltså: hellre förr än senare.
För övrigt ställs en intressant företagsekonomisk fråga: Vem är underleverantör till vem, i relationen mellan Spotify och skivbolagskartellen?
Spotify red fram på vågen av folk som upprepade budskapet: "I framtiden kommer ingen längre vilja ha någon musik lagrad på sin hårddisk, allt kommer att finnas i molnet." Därför är det en aning underligt att deras nästa steg blir att börja sälja "downloads". Rent PR-mässigt ter det sig kontraproduktivt.
Givetvis går det att förklara med att hittillsvarande intäkter från reklam och prenumerationer inte var tillräckligt för att "gå runt". Att säga så är lite blåögt. Då ser man Spotify som en självständig aktör på en marknad vilket knappast är fallet. Hur mycket pengar som behövs för att "gå runt" är nämligen inte ett belopp som sätts på en marknad, utan något som kan ändras med en fingerknäppning från skivbolagens kartell. Följaktligen är det fullt tänkbart att det är skivbolagens påtryckningar som nu föser Spotify över mot en annan affärsmodell. Kopplet är hårt kopplat.
Vi kan jämföra med ett industriföretag som Saab. Om deras underleverantör av kulla
April 2nd, 2009 — historia
1999-2009.se är sjösatt! Det är en uppsamlingsplats för minnen av kvarlämningar av året 1999. Varför då, kanske någon undrar?
År 1999 var IT-bubblans stora år, det sista året då allt expanderade och kurvorna bara pekade uppåt. Samtidigt var det året då Napster startade fildelningsexplosionen och då orden “MP3″ och “djuplänk” för första gången uttalades i svenska rättssalar.
Bara dessa inledningsord till 1999-FAQ:n är väl tillräckligt för att inse att vi måste greppa 1999 för att förstå hur vi hamnade i det 2009 där Ipred (tillfälligt) har släckt den bandbredd som för tio år sedan fortfarade byggdes ut.
År 1999 var dock mycket mer än bara IT-bubbla. Efter tio år är det nu hög tid att historisera dess kultur, teknik och politik. Syftet med 1999-2009.se är inte mer än att utifrån ren nyfikenhet återskapa en känsla av hur allting var då. Vad som kan byggas utifrån det är en senare fråga. Året ut välkomnar vi bidrag av de mest skilda slag. Både minnesbilder som nedtecknats idag som gamla dagboksinlägg, inscannade flyers, kopierade artiklar, talande topplistor, tidstypiska låtar…
Vad vi inte behöver är efterkloka analyser. De kan vi spara till en annan dag. Här arkiverar vi och får se vart det leder. För egen del tänker jag posta en massa biprodukter av min forskning, såsom exempel på hur skivbolagen resonerade under det gyllene 1990-talets sista år samtidigt som internet började förvandlas till någonting för dem hotfullt…
En mängd av mer personliga kvarlämningar, exempelvis ur Skunk-dagböcker, är på väg upp. Det finns plats för allt och att en person “täckt” ett ämne betyder inte att det är uttömt. Följande lista på vad som hittills kommit upp ska alltså inte på något sätt ses som en begränsning för vad som önskas:
Om du också vill medverka går det bra att meddela intresse i kommentarsfältet!
1999-2009.se är sjösatt! Det är en uppsamlingsplats för minnen av kvarlämningar av året 1999. Varför då, kanske någon undrar?
År 1999 var IT-bubblans stora år, det sista året då allt expanderade och kurvorna bara pekade uppåt. Samtidigt var det året då Napster startade fildelningsexplosionen och då orden "MP3" och "djuplänk" för första gången uttalades i svenska rättssalar.
Bara dessa inledningsord till 1999-FAQ:n är väl tillräckligt för att inse att vi måste greppa 1999 för att förstå hur vi hamnade i det 2009 där Ipred (tillfälligt) har släckt den bandbredd som för tio år sedan fortfarade byggdes ut.
År 1999 var dock mycket mer än bara IT-bubbla. Efter tio år är det nu hög tid att historisera dess kultur, teknik och politik. Syftet med 1999-2009.se är inte mer än att utifrån ren nyfikenhet återskapa en känsla av hur allting var då. Vad som kan byggas utifrån det är en senare fråga. Året ut välkomnar vi bidrag av de mest skilda slag. Både minnesbilde
April 1st, 2009 — _p2p, musik
Omställningen till sommartid (vilket är ett utmärkt sätt att skapa veck i den linjära tiden) i kombination med vårens obestridliga ankomst har återskapat en zon av mättad aftonsol att fylla med passande musik. Dagen har visat att det som passar allra bäst är att underkasta sig de intensiva ljudmattorna från den uppsjö av projekt som sedan tidigt 1980-tal drivits av Matthew Bower och Neil Campbell, i många fall utgiven på helt egna kanaler, på medier som kassettband och CD-R. Särskilt då det mer sentida projektet Sunroof! som nog bäst kan beskrivas som “euforisk noise”. Copyriot har tidigare, på lösa grunder, associerat deras album Bliss till J.G. Ballard.
På förekommen anledning kan då ett par saker nämnas:
- Vare sig Sunroof! eller Vibracathedral Orchestra eller Jazzfinger går att finna på Spotify, vars utbud åter visar sig vara under all kritik.
- Sunroof! är givetvis helt gröna på RIAA Radar då det rör sig om musik som aldrig riktigt fångats av några bestående skivbolagsstrukturer, särskilt inte av de stora bolagen. Med andra ord är det musik vars spridande som inte berörs ett dyft av lagar som Ipred.
Sunroof! – Bliss (2002) på The Pirate Bay
Även: Skullflower-diskografi!
Omställningen till sommartid (vilket är ett utmärkt sätt att skapa veck i den linjära tiden) i kombination med vårens obestridliga ankomst har återskapat en zon av mättad aftonsol att fylla med passande musik. Dagen har visat att det som passar allra bäst är att underkasta sig de intensiva ljudmattorna från den uppsjö av projekt som sedan tidigt 1980-tal drivits av Matthew Bower och Neil Campbell, i många fall utgiven på helt egna kanaler, på medier som kassettband och CD-R. Särskilt då det mer sentida projektet Sunroof! som nog bäst kan beskrivas som "euforisk noise". Copyriot har tidigare, på lösa grunder, associerat deras album Bliss till J.G. Ballard.
På förekommen anledning kan då ett par saker nämnas:
Vare sig Sunroof! eller Vibracathedral Orchestra eller Jazzfinger går att finna på Spotify, vars utbud åter visar sig vara under all kritik.
Sunroof! är givetvis helt gröna på RIAA Radar då det rör sig om musik som aldrig riktigt fångats av några bestående skivbo
