COPYRIOT | 2009 April

Klockan 11.00 offentliggjordes domen [pdf, 107 sidor]. Klockan 11.16 publicerar Metro ett uttalande från Monique Wadsted: “domen är skriven för att hålla för högsta domstolen.” Att hon skulle ha läst och värderat 107 sidor på tio minuter är fullständigt omöjligt. Alltså återstår två förklaringar:

Monique Wadsted är en oseriös jurist som uttalar sig en dom som hon inte har läst.
Monique Wadsted fick tillgång till domen innan den offentliggjordes.

Det senare fallet är givetvis mycket allvarligt. Innehållet i en dom får inte läckas till ena parten i målet. Redan under gårdagen surrade dock i mediakretsar rykten om att ett fällande var på väg.

I övrigt är det en strålande dag. Vår i luften. Blümchen auf MTV. Valborg närmar sig åter. Etthundrasju sidor papper duger fint till att sätta fjutt på en brasa, såväl bildligt som bokstavligt. Bränsle för bloggar. Nätpolitiken kokar. Våren 2009 går till historien.

Uppdatering 12.30: “Domen har läckt från tingsrätten“.

Uppdatering 13.05: Presskonferensen med Peter Sunde är en avspänd och skön historia.
Jonas Andersson skriver en intressant analys, som inleds med konstaterandet: “Vi går nu in i ett postpiratiskt decennium. Den oreglerade fildelningen är ett tillstånd, inget undantag.” Det är en riktig iakttagelse, innebärande kopimis generalisering, även om det återstår att finna ett bättre begrepp än postpiratisk (förslag: tapirisk).

Uppdatering 15.05: Cory Doctorow analyserar domen i smittontologiska termer, där fildelningens utveckling liknas vid utvecklingen av resistenta bakterier.

Fröjdas över förmiddagens shopping, bestående av två stycken böcker. En liten illröd sak, som redan är föremål för studiecirkel och tokbloggande i Göteborg: Fredrika Spindlers bok om Baruch Spinoza. Vi stockholmare kan läsa den som uppvärmning inför Textmässan som går av stapeln nästa vecka, vars program inleds av en debatt mellan Fredrika Spindler och Alexander Bard.

Andra boken som inköptes har klar affinitet till den första, fast är till sitt yttre en aning större och klädd i en mer vilsamt lerfärgad nyans av rött. Helt i det tysta har Symposion tagit ännu ett steg i sin oändligt långsamt framskridande utgivning av Friedrich Nietzsches samlade verk. Den glada vetenskapen visade sig stå på tur! Visserligen har ingen grundlig nyöversättning gjorts, utan det tycks vara Carl-Henning Wijkmarks gamla översättning som trycks på nytt, fast i ett smakfullt omslag i stället för ett gräsligt, samt efterord. En avgörande skillnad finns dock. Tidigare översattes bara Nietzsches första utgåva från 1882. Nu publiceras även, för första gången på svenska, den femte del som tillades 1887. Sprängstoff! Faktum är att jag själv, för något år sedan, fulöversatte valda delar från tyska originalet. Ett par av dessa fulöversatta aforismer letade sig tydligen in i ett RTF-dokument som spreds av Interacting Arts. Närmare bestämt de två allra sista aforismerna i Den glada vetenskapen: den svindlande utläggningen om “den stora hälsan” samt Nietzsches inbjudan till dans, vars final för skojs skull kan jämföras mellan de två översättningarna.

Min (numera makulerade) fulöversättning, som alltför slaviskt följer tyskans satsbyggnader:

Min säckpipa väntar redan, min strupe också – den gillar att klinga en smula hest, ta för er! för vi är är i bergen. Men ni får att höra är åtminstone nytt; och om ni inte förstår det, om ni missförstår sångaren, vad gör då det! Det är bara “sångarens förbannelse”. Och desto tydligare kan ni hans musik och sång höra, för att bättre efter hans pipa kunna – dansa. Vill ni det? …

Samma stycke i Carl-Henning Wijkmarks nya finöversättning:

Min säckpipa är redo, min strupe också – den må vara en smula sträv i klangen, men ta den som den är! vi är ju i bergen. Men vad ni ska få höra är åtminstone nytt; och om ni inte förstår det, om ni missförstår sångaren, vad gör nu det! Det är nu en gång “sångarens förbannelse”. Desto tydligare kan ni höra hans musik och melodi, desto bättre också – dansa efter hans pipa. Vill ni det?…

Vilken musik är det som Nietzsche talar om? Den frågan måste förbli öppen. Säckpipan har en bordun, vilket antyder att vi rör oss bort från den dialektiska musikens ackordprogressioner. Vidare är denna musik helt klart repetitiv snarare än expressiv. Sången, egot och orden må vara närvarande även i denna musik, men de är ändå underordnade basens djup, dansens dionysiska egoupplösning och rytmens repetitioner. I slutändan bör det betvivlas om den musik som Nietzsches predikar kan fångas, vare sig i notskrift eller som ljudinspelning. Snarare handlar det kanske om en ett annat sätt att använda musik, att låta musiken genomsyra tillvaron.

Följaktligen är det ingen idé att bygga en nietzscheansk playlist. Till läsningen av Spinoza rekommenderas däremot Vivaldi.

En tredje bok, som släpptes i tisdags, har sina röda nyanser mer i brödtexten än på omslaget. Den handlar om socialdemokratins idéutveckling under 1990-talet, förlusten av visioner och innebörden i doktriner om sådant som “livslångt lärande”, sammanvävt i en personligt hållen betraktelse över folkhemsnostalgins komplexa roll i politiken. När framtiden redan hänt (att titeln saknar ett “har” är ganska irriterande) är skriven av Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia, tillika en av mina handledare i avhandlingsarbetet.

Piratbyråns projekt Ipredkoll.se har nu etablerat samarbete med de viktigaste tingsrätterna i Sverige. Målet är givetvis att dagligen inhämta uppgifter från samtliga, med hjälp av offentlighetsprincipen. Dock kan det nog antas att de “officiella” företrädarna för upphovsrättsindustrin – Ifpi, Antipiratbyrån, Förläggareföreningen – föredrar att använda Stockholms tingsrätt.
Hur det har gått för det småländska tryckeri som söker sin IPRED-lycka hos Malmö tingsrätt är ännu oklart. Ingen uppgift finns om när ärendet ska behandlas.

En som har gjort en på alla sätt rekorderlig insats är MMN-o, även känd som Mikael Nordfeldth i Umeå. Han har lämnat in en s.k. ansökan om informationsföreläggande som av allt att döma är det tredje försöket att använda IPRED, efter Förläggareföreningen och det småländska tryckeriet. Mikael Nordfeldths inlaga till Umeå tingsrätt [pdf] uppfyller sannerligen alla krav som kan ställas, med skärmdumpar och allt. Den börjar bli omskriven.

Copyriot spekulerade i denna möjlighet redan 2006, då Justitiedepartementet började förbereda IPRED-lagen. Den som laddar ner vårt gamla album kan, nu när lagen väl är införd, inte längre känna sig säker… på att slippa få en bukett blommor hemskickad.
Mikael Nordfeldth grundar också sin anmälan i musik som han gjort och innehar upphovsrätten till. Torrenten fanns på The Pirate Bay men torrenten är nu borttagen därifrån, däremot gick det extremt snabbt att tanka hans musik via IsoHunt.com.
Syftet bakom anmälan beskrivs i en bloggpost och kan kortfattat sammanfattas så här: Om tingsrätten säger nej till förfrågan från Mikael Nordfeldth, men ja till motsvarande förfrågningar från Ifpi och Antipiratbyrån, då har det tydligt visats att lagen inte är till för rättsinnehavare som det sades, utan för en specifik bransch – korporativism. Om, å andra sidan, tingsrätten säger ja och alltså tvingar TeliaSonera att leverera personuppgifter till Mikael Nordfeldth, då påvisas ett allvarligt problem med rättssäkerheten, eftersom skärmdumpar tydligen räcker som “bevis”.

Tydligen finns det så kallade pirater som har kritiserat Mikael Nordfeldth för att han över huvud taget befattat sig med den nya lagen, men dessa är i så fall ingenting annat än puckon. Hackeretiken kräver att man praktiserar “proof of concept” och alla som predikar moraliska skäl gentemot detta bör fundera en stund över konsekvenserna. Ja, även de som förespråkade IPRED-lagen måste rimligtvis välkomna Mikael Nordfeldths klargörande initiativ. Allt annat tyder på farligt grumliga idéer om rättsväsendet i allmänhet och upphovsrätten i synnerhet.

“Nytt kryphål i Ipredlagen” kallas det i rubrikerna, detta att Bahnhof väljer att inte lagra kundernas IP-nummer, så att de heller inte kan lämnas ut. Nytt? Kryphål? Pffft. Det där konstaterade vi för ganska exakt sex månader sedan.
Copyriot bloggade den 10 oktober 2008 om det stora frågetecknet kring lagen, alltså om någonting säger att uppgifterna måste lagras hos nätoperatören. Pinnen plockades upp av Mikael von Knorring, som läste lagrådsremissen och kunde besvara frågan med ett enkelt “nej”, den 12 oktober. Varpå Copyriot konstaterade: “Lösningen är att informationen inte finns“.

Det står klart och tydligt på sida 151 i lagrådsremissen [pdf], att om uppgifterna inte finns så är det helt okej och inget vite kan utdömas. Följaktligen är ord som “kryphål” och “lucka” felvalda, och Peter Danowskys uttalanden i SvD rena blåljuget. Inte heller är det korrekt att tala om “civil olydnad”, som Måns Svensson på Cybernormer. Så himla märkvärdigt är detta inte. Kom ihåg: identifiering är inget naturtillstånd på nätet!

Alltför hysteriskt hojtande om kryphål hit och civil olydnad dit, riskerar bara att uppmuntra krav på att “täta” det påstådda hålet, med lagar om att information måste lagras. Kom då ihåg vad som påpekades i oktober månads Copyriot-inlägg, nämligen att Ipred-lagen inte bara gäller vad vi till vardags kallar internetleverantörer, utan alla möjliga former av elektroniska kommunikationstjänster. Det är precis lika möjligt att rikta ett informationsföreläggande gentemot den som driver en webbmail eller en blogg eller en hostingtjänst. Eller mot The Pirate Bay, vilket föranledde rubriker som “The Pirate Bay kan tvingas delta i piratjakten” (nätpolitiken har verkligen guldfiskminne!).
Inga lagar tvingar, som väl är, tjänster som dessa att registrera användarnas identiteter – hur de nu ens skulle kunna garantera att identiteterna var riktiga. De som menar att Bahnhof “utnyttjar kryphål” eller bedriver “civil olydnad”, bör i så fall säga detsamma om Blogger, Flickr och Twitter.

Världens största nyhetsbyrå, A P, har på sistone lyckats väcka viss förvirring genom att utannonsera en vag och luddig plan för att skydda sina “nyhetsinvesteringar” som “intellektuell egendom”.

Recently, The Associated Press Board of Directors announced it would undertake an initiative to affirm the value of original news reporting and protect the news industry’s content from being misappropriated online. The initiative would find new ways to enhance consumers’ ability to find authoritative news coverage online. In addition, the AP Board asked AP to examine creation of a rights-based service that would ensure content owners and publishers earn a fair return on their news investments.

Av allt att döma handlar det om uppseglande rättsprocesser gentemot aggregatorer, kanske rentav mot Google. Talet om “legal and legislative approaches” antyder även att AP tänker satsa på lobbyverksamhet i Washington, med sikte på att ge nyheter ett starkare rättsskydd.

I dag har nyheter strikt talat inget rättsskydd. Inte i egenskap av nyheter, det vill säga, utan bara i egenskap av “litterära verk”, som ju skyddas av upphovsrätten. Att själva nyheten inte är skyddad möjliggör fenomenet “rewrite“, de lätt omskrivna artiklar som fyller stora delar av dagspressen (allra längst går Nyheter24).
Man må tycka att rewrites är trista. Man kan också konstatera att det är ett snyltande på andra nyhetsföretags nedlagda arbete – men då får man samtidigt konstatera att det är så som journalistik funkar. Alla snyltar på alla. Att vilja äta kakan och samtidigt ha den kvar – att alltså behålla journalistikens rådande normer men förbjuda rewrites – vore en farlig väg att gå.

Av arkiven från den svenska Auktorrättsutredningen, som arbetade fram vår gällande upphovsrättslag, framgår att de under 1950-talet faktiskt funderade en del på att införa ett särskilt nyhetsskydd. Detta skulle då inte höra till den egentliga upphovsrätten, utan utgöra någon form av “närstående rättighet”, likt skiv- och filmbolags rätt till sina produktioner. Planerna avfärdades dock. Det vore intressant om någon ville ta sig tid att titta närmare på skälen till detta.

Ingenting säger att AP tänker lobba för införandet av sådana nya rättigheter till nyheter. Men formuleringarna om “a fair return on their news investments” pekar onekligen i riktning mot någon form av investeringsskydd för själva nyheterna, vid sidan av den upphovsrätt som bara skyddar idéns textuella uttryck.
Enligt den logik som rättighetshökar brukar använda, om rätt till ersättning för utfört arbete, vore det fullt logiskt. AP har ju rätt i att de lägger ner stora pengar på att skicka journalister till fjärran länder, bara för att se citaten valsa runt i tusentals andra tidningar som tack vare “fairuse/citaträtten slipper betala för detta. Men att på rättslig väg försöka skipa rättvisa i detta, skulle samtidigt innebära oerhörda inskränkningar i yttrandefriheten. Bland annat skulle det bli möjligt för nyhetsbyråer att förbjuda debatt av eller utifrån deras artiklar.

Problematiken måste förstås som någonting större än en avvägning mellan å ena sidan “originalrapportörer”, å andra sidan en hop av iglar och aggregatorer. Här framträder en motsättning inom journalistikens hela system av normer och organisering, som kommer att fortsätta att ta sig olika uttryck under många år framöver. Samtidigt utgör avsaknaden av investeringsskydd för nyheter ett intressent exempel att ta fram när andra immateriella rättigheter diskuteras.

Avslutningsvis kan vi ta ännu ett historiskt exempel ur arkiven – någonting som faktiskt antyder att ett begränsat immaterialrättsligt skydd för nyheter har existerat i Sverige. Det är en av punkterna i de ändrade villkor för innehav av radiomottagningsapparat som utfärdades av Kommunikationsdepartementet 1949:

Det är förbjudet att genom vidarebefordran eller reproduktion kommersiellt utnyttja det nyhetsmaterial, som medelst rundradio utsändes från svenska rundradiostationer.

Uppdatering: Läsvärda reflexioner av Mikael von Knorring utifrån AP:s utspel.

En slev forskningsbiprodukt till påskbordet? För den som så önskar kommer här ännu ett historiskt exempel på hotbilder mot nöjesbranscher. Det bygger på gårdagens genomgång av tidskriften Biografägaren, årgång 1929.

Konflikten stod mellan biografer och cirkusar. Bofasta nöjesidkare kontra kringresande dito. Tekniskt massreproducerade bilder kontra stalldoftande liveframträdanden. Hederliga svenska företagare mot bråkiga utlänningar. Eller hur man nu ville se på saken.
Sveriges Biografägareförbund och Svenska Film- och Biografmannasällskapet skrev var sitt brev till Socialstyrelsen, med krav på inreseförbud för utländska cirkusar. Biografägareförbundet anförde bland annat följande

Även för biografnäringen ha cirkus Strassburgers föreställningar här i landet medfört betydande avbräck och på vissa platser ruinerande förluster. Under den tid cirkusen i fråga fasterade i en stad, drog den till sig publikintresset i så hög grad att biograferna genom minskad publikfrekvens åsamkades avsevärda förluster. Även i en så stor stad som Stockholm, där cirkusen dröjde en längre tid, kunde tydlig minskning i biograffrekvensen förmärkas, därvid särskilt de biografer, som voro belägna i närheten av den plats, där cirkusen var förlagd, fingo dragas med högst betydande svårigheter.
/…/
En biografägare måste för varje år göra upp en kalkyl över sin verksamhets inkomster och utgifter. Genom den starka tillväxten av biografer är vinstmarginalen numera obetydlig, i vissa fall ingen. Tillstöter då en på förhand icke beräknad faktor – till exempel i form av en jättecirkus’ besök å biografägarens plats – vilken nedbringar hans inkomster, kan detta bli ödesdigert för biografägarens existens.
Verkningarna av dessa utländska jättecirkusars besök å en plats göra sig märkbara icke endast under själva den tid besöket varar. Även före och efter besöket få de på platsen bofasta utövarna av en nöjesrörelse erfara en avmattning i publikintresst. Där en dylik, efter kontinentala proportioner lagd cirkus dragit fram, är allt, om en djärv bild tillåtes, så grundligt avbetat som om gräshoppssvärmar härjat.
/…/
Något kulturellt eller ideellt utbyte skänka de icke. Det är mest klovneri och menageri. Visandet av fångna djur torde därjämte få anses strida mot andan i gällande lagstiftning. Biograf- och teaterföreställningar måste i motsats till cirkusföreställningar kunna göra anspråk på att få, om icke alltid så dock icke alltför sällan, räknas till verklig konst, en andlig spis, som ett folk numera icke torde kunna undvara.

Klagomålen var förgäves. Socialstyrelsen beviljade inresetillstånd för Cirkus Strassburger (precis som de i hög grad beviljade inresetillstånd för utländska musiker, trots Musikerförbundets ihärdiga protester).
På holländska Wikipedia finns viss info om jättecirkusen Strassburger, som under lång tid turnerade runt i norra Europa, med vinterkvarter i Hilversum. Medlemmarna tycks ha klarat sig undan Förintelsen. Nazisterna bedrev ju, vilket få känner till, även en systematisk utrotning av cirkusfolk. Ägarna till Cirkus Strassburger var dessutom judar – ett faktum som dock inte utnyttjades av Biografägarens redaktör Mauritz Enderstedt, som tidigare varit liberal riksdagsman.

På hösten återkom klagomålen mot “de utländska jättecirkusarna” som hotade biograferna:

De svenska polismyndigheterna och den svenska pressen ha nyligen haft att syssla med ett utländskt cirkusföretag som berest vårt land och slutligen hamnat i Stockholm, där det etablerat sig vid Skånegatan på Söder under den påtagligt bedrägliga benämningen ‘Den svenska Folkcirkusen’.
Företaget, som äges av en tysk vid namn Levi Adelson Leontin, har uteslutande haft utländsk cirkuspersonal /…/
Ägarna till företaget, vilket ursprungligen bar namnet Colosseum, har genomrest vissa delar av vårt land, men på grund av usla prestationer och dålig ledning gick affärerna skralt, med påföljd att det hela sprack. Och för att komma ifrån efterräkningarna från alla björnar som brummade i Colosseums väg, bytte företaget namn och kallade sig ‘Den svenska folkcirkusen’. Som sådan har den dragit till sig uppmärksamhet genom skandalösa uppträdanden, bråk och slagsmål, som måst påkalla polisingripande från svensk sida samt för ogenerade affärsmetoder, bl.a. underlåtenhet att göra rätt för sig och betala för utfört arbete.

Åke Cato nämnde nyligen denna cirkus, i mer positiva ordalag, på sin trivsamma blogg:

Levi Adelsohn, med artistnamnet Leontini, (1889-1961) var trolllkarl, konsthandlare, hästdressör och ibland cirkusdirektör. Företag som cirkusarna Mexico, Wolff, Krone, Collosseum (två maneger!) och Svenska Folkcirkusen var på 20-talet företag som Leontini förlorade pengar på.
Men han kom ständigt igen. På 40-talet köpte han 16 vackra hästar av Furuvikscirkusen och hyrde ut dem till Scott. Han sista tappra försök var Folkcirkusen Olympia som föddes och dog 1949.

Senare så samarbetade Cirkus Strassburger med Cirkus Scott. Här en affisch från 1950-talet:

Frågan om biografägare kontra cirkusar är, tycker jag, främst intressant utifrån perspektivet av en konflikt mellan bofasta och kringresande nöjen, som under lång tid har tagit sig olika uttryck i Europa. Att många kringresande nöjesidkare har varit judar eller romer gör inte ämnet mindre intressant för en framtida historieskrivning. En ytterst preliminär slutsats kan vara att det under en lång tid i det moderna Sveriges historia gick att betrakta kringresande nöjen som en kvarleva av någonting gammalt, som borde ersättas av det bofasta och välorganiserade. Bilden är dock långt ifrån entydig; som vi ser gick Socialstyrelsen ofta emot såväl Musikerförbundet som Biografägareförbundet i frågan.
Från 1970-talet och framåt förändras dock, verkar det som, synen på nöje och mobilitet. Musikers och andras turnerande betraktas med allt mer positiva ögon, kanske rentav som en förelöpare till ett arbetsliv där alla förväntas vara mer mobila och flexibla. Samtidigt resandet i viss mån övergått till konsumentledet – i stället för att ungdomarna samlas för att invänta att en cirkus kommer till staden, bildar de själva tillfälliga “mikrocirkusar” som åker till festivaler. En alltför långsökt slutsats, eller en möjlig utgångspunkt för en undersökning?

Redan i det andra IPRED-fallet (Malmö tingsrätt T3162-09) så verkar en rejäl ändamålsglidning ha skett. Nu handlar det om ett påstått dataintrång, där eventuellt företagshemligheter kom på vift – två brott som faller under allmänt åtal. Ändå vill företaget bli privatpolis genom att använda IPRED-lagen (URL 53c §), vilket förutsätter ett intrång i upphovsrätten. Av “bevisningen” som inlämnats till Malmö tingsrätt framgår dock inte att någon data laddats ned, bara att inloggningar gjorts.

Om tingsrätten godkänner en sådan begäran, så finns det knappast längre några gränser för hur lagen kan användas. Alla som sett i sina loggar att någon obehörig loggat in kan då skriva ut loggen, ge den till tingsrätten och begära ut abonnentuppgifterna bakom IP-adresserna. För alla, i stort sett alla, har på sina hårddiskar någon form av information som de själva innehar upphovsrätten till.
Möjligheten kan mycket väl utnyttjas av företag mot sina konkurrenter. I teorin kan den även utnyttjas av “scenen” gentemot Antipiratbyråns intrång. I praktiken kan tingsrätten se sig tvungen att dra en gräns, för vilka företag som ska godkännas som privatpoliser, vilket bara kan definieras som en långt gången korporativism.

Företaget som i detta fall vill bli privatpolis heter Grafiskt Center. Det är, sedan årsskiftet, ett dotterbolag till Prinfo Bergs, ett småländskt familjeföretag lett av Arne Berg i Virserum.

Undrar om Jan Rosén även talade för småländska tryckeriägare när han, utfrågad av riksdagen, intygade att “man” inte kommer ta i med storsläggan med den nya lagen. Och detta är bara det andra fallet som når tingsrätten. Datum för avgörande är ännu oklart.

Inlägget bygger på dessa uppgifter som hämtats från Malmö tingsrätt. Vissa oklarheter kvarstår, då företagets begäran till tingsrätten verkar vara otydligt formulerad. Hur som helst så kvarstår även principfrågan om lagens användande.

Uppdatering, 19 april: I en notis i Vimmerbyposten bekräftar Arne Berg att det handlar om ett dataintrång, men säger sig inte känna till varför dotterbolaget valt att pröva lyckan med Ipred.
När fallet ska behandlas i Malmö tingsrätt är ännu okänt.

Inför årets Venedigbiennal som öppnar i början av juni, diskuterar konstvärlden dess inriktning. Finanskrisen går då knappast att bortse från. Mängderna pengar som kommer att cirkulera kring konste kommer att vara drastiskt mycket lägre än på mycket länge. Själv har curatorn Daniel Birnbaum, enligt källor som står honom nära, beskrivit årets inriktning som präglad av Arte Povera.
“Fattig konst” är den bokstavliga översättningen på detta begrepp, som sattes på en löst sammanhållen riktning inom italiensk konst med kulmen under 1960-talets sista år. Även om enkla och förvisso billiga produktioner präglade mycket av Arte Povera-konsten, ska begreppen inte misstolkas som ett idealiserande eller en kritik av ekonomisk fattigdom. Snarare kan det härledas till teaterinnovatören Jerzy Grotowski som hade nått inflytande i Italien med sin idé om “fattig teater” (poor theatre/teatro povera). Teatern måste erkänna sin begränsning, jämfört med tidens televisuella medier, vad gäller att förmedla illusoriska intryck till en publik. När denna “fattigdom” erkänns och bejakas, återstår för teatermediet att prioritera vad det är bäst på, nämligen fysisk närvaro snarare än förmedling av budskap. Jerzy Grotowskis fattiga teater har således kanoniserats som en av utgångspunkterna i framväxten av en postdramatisk teater.

Arte Povera-konsten utgick från själva materien, med en klar ambition att låta gränsen mellan natur och kultur förbli flytande. Den intresserade sig i hög grad för tidsbaserade processer och kunde exempelvis integrera levande växter som måste vattnas för att inte skulpturen skulle kollapsa. Undvikandet av en tydlig stil upphöjdes till ett positivt värde. Bland de konsthistoriska utgångspunkterna kan nämnas futuristerna och dada. Därtill präglades Arte Povera särskilt av ett par filosofer: fenomenologen Maurice Merleau-Ponty samt pragmatisten John Dewey – åtminstone om man får tro stjärncuratorn Carolyn Christov-Bakargiev som skrivit en bok; här finns några små excerpter ur den långa inledande essän.

Hur fräscht är då det av Venedigbiennalen att återuppliva en fyrtio år gammal diffus konstriktning, bara för att pengarna sinar? Vid närmare eftertanke är det hyfsat fräscht. Åtminstone om vi nu glömmer biennalen och pratar om potentialen. (Biennalen var bara en ursäkt för att börja skriva om annat.) En återupptäckt Arte Povera är, i alla lägen, oändligt mycket fräschare än Nicolas Bourriauds kalkonbegrepp “altermodernism“, vilket just nu lanseras som postmodernismens efterträdare, utan att leverera annat än ännu mer snickesnack om globaliserade teckenspel.
Om man verkligen vill lämna postmodernismen bakom sig, är det klart intressant hur referenspunkten Arte Povera kan möjliggöra resonanser med en teoretisk neomaterialism. I ett konsthistoriskt sammanhang var Arte Povera i hög grad en reaktion mot popkonsten. Mot produkterna ställdes processerna, materiella processer. I början av 1970-talet gav denna inriktning vika i den internationella konstvärlden, till förmån för en avmaterialiserad, konceptuell, socialkritisk konst – anpassad för det postmoderna och det digitala. När vi idag talar om det postdigitala blir däremot rematerialisering högintressant att jobba med. Oljekrönet bör också få konsekvenser för den konstvärld som gjort sig beroende av lågprisflyg från punkt till punkt.
Om resandet blir dyrare behöver inte resultatet nödvändigtvis bli en mer provinsiell konst. En annan riktning är att göra själva resandet till en del av konsten. S23M/S23X/S23K-projekten har kretsat kring en åldrad buss, som bland annat förvandlats till en verkstad, en bas för kringprojekt. I linje med traditionen från Arte Povera, om än utan medvetna referenser ditåt, handlade flera av dessa projekt om att kombinera disparata material och arbeta utifrån dessas fysiska egenskaper. Det gäller i högsta grad för textilprojektet “Folkdräkt (full body kopimi armor suit)” men också för bruket av kassettband och gradvis förslitning av bandspelare, liksom givetvis för den circuit bending för musikaliska syften som bland annat integreras i Ollibollis performance.

Därmed har vi kommit fram till frågan om en potentiell Musica Povera. Vilken är den “fattiga” teaterns och konstens motsvarighet inom musiken, och är ett sådant förhållningssätt relevant idag? Ett enkelt sätt att besvara frågan är att räkna upp scener och musikfenomen som tar fasta just på det materiellas egenskaper och begränsningar. Svaren kan då peka i en mängd olika riktningar, från circuit bending och chiptunes, samt givetvis demoscenens självpåtagna “fattigdom” i kilobyte, via fältinspelningar och den andra kassettvågen, till en del av de mer akustisk-psykedeliska folkmusikinfluerade verksamheter som får diverse “new weird”-etiketter.
Ett mer ingående sätt att ställa frågan om Musica Povera är att inte söka efter stildrag eller ens distinkta metoder, utan undersöka den typ av “fattigdom” som musiken efter att den blivit universellt tillgänglig i digital form. Det senare gjordes med dialektisk rigör på konferensen Audio Poverty, som anordnades i Berlin i början på februari under ledning av ambientmusikern och teoretikern Ekkehard Ehlers. Copyriot nämnde konferensen, med ett uns av skepsis, utan att besöka den. När nu dokumentationen är uppe ter sig dock sättet att jobba med Arte Povera-parallellen oerhört spännande. Musikens digitaliseringen bildar grunden för en problematik som förvisso innefattar svårigheterna för enskilda musiker att försörja sig, dock utan att det görs några illussioner om en guldålder innan fildelningen, som definitivt inte är ett ämne att diskutera. Frågan är inte hur musik ska bli lönsam utan hur den ska bli meningsfull. Konferensens bidrag till svaret innefattade å ena sidan ett oerhört eklektiskt konsert- och performanceprogram: Scenen intogs än av chiptune/dubstep-japanen Quarta330, än av klassiska musiker som violinisten Anna Lindal som framförde noterad musik av samtida kompositörer som Øyvind Torvund. Å andra sidan en rad föredrag med de mest skilda figurer, från “global ghettotech“-bloggare till Theodor Adornos gamla musikvetarpolare. Ändå förefaller allting hänga samman, om inte annat via idén om musikalisk fattigdom som problem och möjlighet, av katalogtexterna att döma.

Och här kommer vi till det egentliga syftet med hela detta inlägg och dess omväg via italiensk konsthistoria. Detta är inledningen till en miniserie där Copyriot avser att gå igenom texterna ur Audio Poverty-katalogen [tvåspråkig pdf] och förhoppningsvis även tillgängliga videoinspelningar. Vi får se vart det leder, och låter det ta sin tid.

Först, i cyklisk anda, en upprepning:

Härmed förklarar vi fildelningsdebatten för begraven. När vi hädanefter talar om fildelning, är det som ett av otaliga sätt att kopiera. Vi talar om bättre och sämre sätt att indexera, arkivera och kopiera – inte om huruvida kopieringen är rätt eller fel. Vintern rasat ut bland våra fjällar. Ge plats åt våren!

Valborg, 2007

Av alla sätt att kopiera, är fildelning bara ett. Av alla sätt att fildela, är P2P-nätverk bara ett. Av P2P-teknikerna är bittorrent bara en, även om den numera dominerar stort. Fildelningen som inte går via P2P-nätverk har däremot en enorm omfattning, även om den är mindre synlig och saknar symboler likt The Pirate Bay.
Fildelningen som inte sker i P2P-nätverk kan delas upp i två kategorier: offline och online. Offline kryllar det av små överlappande sneakernets för kopiering från person till person via bärbara lagringsmedier vars kapacitet skjuter i höjden. Online-kategorin får i sin tur delas upp i två kategorier: Å ena sidan slutna FTP-servrar som i de allra flesta fall handlar om vanligt utbyte mellan vänner, men där finns också den så kallade “scenen” som utgör Antipiratbyråns främsta måltavla. Å andra sidan öppna webbservrar där stora mängder upphovsrättsskyddat material läggs upp och sprids: RapidShare, MediaFire, Zshare, MegaUpload, och en massa andra sidor för så kallade “one-click hosting“. De drivs av kommersiella företag och finansieras via reklam och Turing-trix. Trots att de – till skillnad från The Pirate Bay – faktiskt sprider upphovsrättsligt skyddat material, i oerhört stor skala, har de klarat sig från åtal. Dels för att de i efterhand plockar bort material om rättsinnehavaren klagar, men kanske främst för att de inte publicerar sina index utan förlitar sig på att användarna sprider länkarna via andra kanaler, exempelvis (mikro)bloggar, MSN och IRC.

Bolachas grátis (“gratis kakor”) är ett portugisiskt initiativ som är intressant i sammanhanget. Det är en blogg, kompletterad av en mikroblogg på Twitter. Bloggen uppdateras flera gånger per dag av ett sjumannalag. Varje inlägg presenterar ett nytt album med bild och en kort text, som ibland är skriven av bloggens egna skribenter, ibland citerad från andra musikkritiker. Därtill två till fyra länkar: “try” som går direkt till en nedladdning, “buy” för den som vill köpa en cd, ibland även “listen” med länk till artistens MySpace och “look” som går till musikvideos på Vimeo.
Bolachas grátis presenterar inte vilken musik som helst, utan inriktar sig på vissa kategorier av oberoende och ofta experimentell musik. Dess i skrivande stund senaste inlägg presenterar den framväxande subgenren “crimson wave”, obskyrt så det förslår, via en skiva släppt på CD-R – det säger sig själv att artistens publik flerdubblas tack vare denna piratspridning och att tala om förlorade intäkter blir ganska absurt.

Bolachas grátis ser ut att grundats hösten 2006. De höll till på Blogspot tills för ett år sedan, då de kastades ut och flyttade till WordPress.com, som dock också menade att länkandet stred mot användaravtalet. Sedan maj 2008 finns Bolachas grátis på Baywords, blogghotellet som drivs av The Pirate Bay. Där lär de få stanna.
Visserligen finns det inget som tyder på att faktiska rättsinnehavare har försökt att vidtaga åtgärder mot Bolachas grátis. Musiken som de befattar sig med är sådan som, med få undantag, ger grönt ljus på RIAA Radar. Men det hela väcker principiellt intressanta frågor i en tid lagstadgad internetcensur, riktad främst mot The Pirate Bay, är på tapeten. Ska då även blogghotellet Baywords filtreras bort, eftersom de inte stänger bloggar som länkar till oauktoriserade filer på hostingtjänster? Eller ska nätfiltren rikta in sig på enstaka bloggar, i en katt-och-råtta-lek? Här blir det intressant att exemplifiera med Bolachas grátis på Twitter, som alltså länkar till Bolachas grátis-bloggen, som i sin tur länkar vidare till filerna i fråga. Så länge en sådan mikroblogg finns som ingång, spelar det i princip ingen roll om “huvudbloggen” tvingas stänga och flytta varannan dag – det är ju bara att börja använda ett nytt ställe att peka mot, exempelvis något av alla övergivna forum. Blir då Twitter skyldiga till “medhjälp till medhjälp till medhjälp“?
Givetvis är det bara en tidsfråga innan Twitter hamnar i blåsväder rörande “indirekt länkande” till upphovsrättsskyddat material. Antingen genom att de självmant plockar bort användare med hänvisning till sitt användaravtal – vilket sannolikt kommer att leda till explosiva protester, kanske även till att användare flyttar till andra tjänster – eller genom att upphovsrättsindustrin hotar Twitter med åtal för att de inte censurerar bort länkar till länksidor.

Exemplet Bolachas grátis blir givetvis också intressant mot bakgrund av den senaste veckornas tendenser till Ipred-noja. Antipiraterna har ju inga möjligheter att se IP-numren på vilka som laddar ner från hostingsajterna. I princip kan sägas att en intensifierad jakt på användare av P2P-nätverk (t.ex. The Pirate Bay), bara driver fildelningen från P2P-nätverk till att använda hostingsajter. Det vore givetvis beklagligt med en sådan regression, från decentraliserat till centraliserat delande. Men ingenting säger att den totala mängden av otillåten fildelning minskar för den skull. Och ingenting ont som inte har något gått med sig – avsaknaden av centrala index på hostingsajtern skapar ett behov för kulturellt nischade länksamlare som Bolachas grátis. Att följa dem på Twitter är ett utmärkt sätt att hitta ny musik långt vid sidan av den breda allfarvägen! (Att liknande initiativ ännu inte i nämnvärd utsträckning har vuxit fram kring bittorrent är faktiskt något av ett misslyckande.)

Artisterna rasar! År efter år efter år, längre och längre ner i avgrunden. Nu har de rasande artisterna varit en återkommande figur i svenska tidningsrubriker under cirka trettio års tid. Någon borde skriva rasandets historia. Eftersom jag själv skriver på en närliggande historia, kan jag börja med att slänga fram några raserier som jag stött på. Fler finns – fyll i!

1980 rasade 150 svenska artister i ett “upprop mot hemkopiering”, orkestrerat av Ifpi. Uppmärksammades härom dagen av Daniel Svensson och Christian Engström, som hittade uppropet i Göteborgs-Tidningen. Tyvärr angavs inte något datum.

1981 rapporterade förbundstidningarna Musikern (1/81) och SKAP-nytt (1/81) om ett “upprop mot hemkopiering”, på initiativ från Ifpi, undertecknat av stora delar av den svenska artisteliten. Antagligen samma upprop som föregående. Copyriot skrev om det för tre år sedan.

1999 undertecknade 400 artister från olika europeiska länder ett upprop med krav på “ett starkt copyright-skydd i den nya digitala världen”, rapporterade Ifpis tidning Musikindustrin. Uppropet överlämnades till Europaparlamentets ordförande av Jean Michel Jarre som hade den intressanta titeln “IFPI:s Industry Artist Spokesman”. Det publicerades även som en helsida i Financial Times. “Svenska artister som har undertecknat uppropet är bland annat Per Gessle, Ulf Lundell, Dr. Alban, Meja, Peter LeMarc, Mikael Wiehe, Sten & Stanley och Triple & Touch.” Ifpi uttryckte missnöje med att svenska dagstidningar ignorerade denna viktiga kommuniké.

2006 satte Ifpi åter in en helsidesannons i Financial Times där en stor mängd artister stod som undertecknare, denna gång bakom kravet på förlängda skyddstider. En intressant detalj var att vissa av de undertecknande artisterna var döda.
Sami uppgav sig ha samlat in 4000 underskrifter från svenska artister till detta upprop.

2005 rasade svenska artister, 114 stycken, mot fildelning. Återigen var det Ifpi som stod bakom.

Januari 2008 rasade “det kreativa Sverige“, det vill säga en handfull företrädare för film-, spel- och bokbranscherna, mot fildelning och för en Ipred-lag som dessutom skulle inkludera avstängning och svartlistning från nätet.

November 2008 så utbröt ett identiskt raseri från ungefär samma laguppställning.

Listan är helt klart inte fullständig. Däremot är det fullt tänkbart att rasandet låg nere under större delen av 1990-talet, under CD-bubblans glada dagar, innan hembrännandet åter fick Lars Gustafsson att plocka fram och remixa gamla raserier mot kassettkopieringen.
Om en något mer fullständig lista gick att upprätta, skulle det gå att dra slutsatser om kontinuitet och förändring. Mycket är uppenbarligen sig likt, men annat har också förändrats – exempelvis skilde Ifpi en gång i tiden på “privatkopiering” och “piratkopiering”, vilket de numera slutat med.
Det skulle också gå att se vilka artister som varit trogna undertecknare, från 1980 till 2008. Ett namn kan då nämnas på rak hand: Per Gessle.

Entries from April 2009 ↓

Har antipiraterna en egen releasegrupp i tingsrätten?

Tre böcker i röda nyanser (samt en exkurs kring Nietzsches säckpipa)

Hackeretik kontra IPRED: Ett praktiskt försök i Umeå tingsrätt

Bahnhof agerar exemplariskt, men det handlar inte om civil olydnad

Ska inte nyhetsbyråer ha rätt till sina nyheter?

Bofasta biografägare hotas av kringresande cirkusar

Småländskt tryckeri vill bli IPRED-privatpolis

Materialets återkomst? Arte Povera, Teatro Povera, Musica Povera

Bolachas grátis: Länkbloggar kontra P2P, kulturellt och legalt

Utkast till artistraseriets historia

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna