GU-journalen och Arbetaren berättar:
Anställda vid Göteborgs universitet flög motsvarande 650 varv runt jorden under 2008. Det är en ökning av utlandsresorna med 41 procent jämfört med föregående år.
Universitetet bygger alltså fast sig ännu hårdare i en fossil struktur, i stället för att röra sig bort från den. Att det är problematiskt är givet men varför det är problematiskt kan beskrivas utifrån minst två olika perspektiv: klimatpaniken och oljekrönet, output eller input.
Klimatperspektivet intas av de två tidningarna. Då blir det en fråga om utsläpp av koldioxid och ansvar för den globala överlevnaden. Oljekrönet, å andra sidan, innebär att lågprisflygets dagar är räknade (bortsett från att flygresor redan i dag är statligt subventionerade). Universitetspersonalen måste förr eller senare ändra sina resmönster i vilket fall, för oljan som driver flygplanen är en ändlig resurs som nu börjar sina. Ur det perspektivet behöver frågan inte formuleras moraliskt, utan handlar då om en nödvändig omställning där en enskild aktör faktiskt har någonting att vinna på att vara tidigt ute.
Eddi Omrcen, miljöchef på Göteborgs universitet, tror på IT-lösningar.
– Skulle vi inte kunna vara föregångare så att nästa stora internationella konferens Göteborgs universitet ordnar blir ett virtuellt möte? Då skulle vi visa att vi menar allvar med våra miljömål.
Telefon- och videokonferenser ska alltså ersätta fysiska träffar i forskarvärlden. Men då räknar ju den entusiastiska miljöchefen med att konferenser endast handlar om att utbyta information. En målinriktad aktivitet som kan optimeras genom teknik. Så är inte fallet.
Även om konferenser organiseras kring ett utbyte av information, som i någon mening kan ske genom olika medier, är det inte i detta som konferensernas värde ligger. Värdet är oskiljbart från den flyktiga och i någon mån slumpartade samvaron, från begränsningarna i tid och rum. Av att ett visst antal människor faktiskt har prioriterat närvaro på konferensen framför närvaro någon annanstans, vilket i sin tur gör det möjligt att bli riktigt besviken eller riktigt nöjd – något som man inte kan bli av pseudonärvaron via en skärm.
Copyriot bloggade i höstas “angående fantasin om att digitala budskap skulle kunna upphäva analog närvaro“. Då handlade det om demonstrationer, men resonemanget är lika giltigt för forskarkonferenser:
Tydligen har inte 1990-talets syn på nätet som ersättning för platsbaserade verksamheter ännu dött ut. Tydligen finns det fortfarande folk som ställer “att resa för att diskutera” i motsättning till digitala diskussionsforum. Tydligen finns det de som kombinerar detta synsätt med en påstått klimatsmart idé till att generellt förkasta fysiska möten. Även om det är svårt att tänka sig människan på allvar lever efter den livsförnekande devisen att man bör avstå från utflykter till skogen till förmån för att surfa efter bilder på skogen, eller att man bör säga nej till att åka på fest när man kan facebooka i stället.
I själva verket är det uppenbart att den intensifierade kommunikationen inte har förminskat behovet av närvaro, av plats- och tidsspecifika händelser, utan tvärtom ökat det. Frågan om hur resmönster måste förändras för att drastiskt minska förbrukningen av fossila bränslen är någonting helt annat.
Universiteten måste, precis som konstvärlden, ställa om sina resmönster framöver. Färre flygresor är en helt ofrånkomlig riktning. Men sättet att nå dit kan inte vara att ordna samma slags konferenser, fast “virtuellt”. Själva konferensmönstren måste förändras.
Idag är ett hektiskt runtflygande legio. Ett endagssymposium i London, en vända hem till Göteborg, en konferens i Bologna och nästa vecka en i Boston. Framöver kommer vi också att resa för att träffas, lika långväga men mindre hektiskt. I stället för många korta konferenser kanske vi får tänka oss något färre men tyngre sammankomster. I stället för att åka bort i ett par dagar titt som tätt, samlas vi kanske i en vecka. I stället för platslöshet kanske vi kan se fram emot händelser med tydlig koppling till sin fysiska plats.
Kanske kan rentav själva resandet uppvärderas – i stället för att leva ett liv på sterila flygplatsterminaler, kan ett led i rörelsen mot ett postfossilt samhälle vara att ge själva resandet ett större värde.
19 kommentarer ↓
Den viktiaste anledningen till varför fysiska möten är att föredra framför virtuella är IMHO de många utbyten som sker mellan de schemalagda aktiviteterna.
På konferenser där en betydande andel av deltagarna är datavetare, tycks powerpoint- och laserpekarsessionerna vara helt ointressanta. Åhörarna tenderar att arbeta mer på sina laptops än lyssna på talaren.
Ohövligt så det förslår, kan man tycka. Men det bekräftar att det viktigaste med konferensen är inte presentationer, utan utbyten på kafferasten. Dessa kommer givetvis inte vara möjliga under telefon- och webkonferenser.
visst är det så, ofta är behållningen med konferenserna utbytet i korridorerna, oväntade sessioner eller ett möte på middagen som ger en ny kontakt man inte känt till.
Sen undrar jag om det är just akademiker som är det stora *problemet*. Hur stor del av alla flighter globalt är för akademiska syften jämfört med affärs- och turistresande?
Sen undrar jag om inte man underskattar betydelsen av gammal hederlig teknologisk förändring. Och om staten verkligen är så oroad över flygets klimatpåverkan, varför subventionerar man då förlustföretag som SAS istället för att skatta ut dem, som rökning eller bilism?
Martin K: Givetvis står akademiker, eller för den delen konstvärlden, för fjuttiga andelar av koldioxidutsläppen, om vi nu ska se saken på detta lätt moraliserande sätt. Fast jag menar ju att vi också bör se saken utifrån ett perspektiv mer inslag av egenintresse: Om vi vet att oljan är på väg att sina, så ligger det i vårt intresse att skapa en förändrad konferenskultur som kan klara av andra resandemönster. Om affärsmän och turister inte klarar av det, eller tvingas ställa om mer abrupt, är det inte så farligt. Men akademien har vissa goda traditioner att vårda, som inte mår bra av att alltför snabbt behöva anpassa sig till yttre omständigheter. Låt oss därför agera proaktivt!
Varför staten subventionerar flygbolag – och kommuner subventionerar flygplatser – kan man förstås fråga sig. En intressant sak är ju att det tydligen finns internationella konventioner som förbjuder beskattning av flygbränsle, med andra ord tvingas stater att subventionera flyg gentemot andra färdmedel. Varför man ska lyda en så korkad konvention är visserligen helt obegripligt. Någon som har mer koll på den saken?
Münga bra poänger, Rasmus. Det slog mig när jag förberedde en föreläsning om globaliseringsteori förra veckan att globaliseringsnissarnas snack om avterritorialisering etc förutsätter cyberspace (och vice versa), nügot slags virtual reality, second life, global village, en avterritorialiserad plats (sü motsägelsefullt som den tanken nu är) som uppstür via just kommunikationsteknologins krympande eller rent av upphävande av det sociala rummet (die Vernichtung des Raums durch die Zeit). Där finns förstüs en lüng idéhistoria att falla tillbaka pü: Telegrafen, radion, filmen (Dewey), televisionen (Heidegger, McLuhan) och sedan internet (Castells et al) har hela tiden antagits förebüda uppkomsten cyberspace.
Men om det är nügot de kollapsade kommunikationskostnaderna innebär sü är det väl snarare att rummets, platsens, betydelse ökar, vilket är en betydligt mer plausibel förklaring till varför konferenseresandet exploderar samtidigt med ADB-baserade kommunikationsformer.
Rasmus: Jag tvivlar på att fördyrade flyg i framtiden skulle vara ett större problem för akadmiker än för affärsmän, och jag har svårt att se det moraliserande i att påpeka att akadmiska flygstolar är en försvinnande liten andel av totalen. Min kommentar rörde ju just ditt påstående, om det farliga i koldioxidutsläpp som dessa konferenser producerar (och det är lika applicerbart på tanken om *sinande oljekällor*).
Flyger fler akademiker idag än för 50 år sedan? Givetvis, där finns också så många fler akademiker till att börja med, och länder som tidigare var slutna (Ryssland, Kina), eller hade för få resurser (Latinamerika, Indien) är nu också med i matchen. Detta är något fantastiskt.
Oljepriset var uppe i omkring 150 USD för ett år sedan, idag är det omkring 30-40 USD, men priserna på flyg har inte förändrats lika mycket. Kanske ska man skylla de höga priserna på bolagens ineffektiva marknadsmodeller, snarare än olje-oligarkerna i arabvärlden?
Kossor kommer fortsätta fisa växthusgaser och flygen drar än så länge en hel del bränsle. Vi måste hitta sätt att använda dessa resurser hållbart, snarare än att fundera på hur vi ska göra oss av med dem.
Jag kom just hem från en skolresa/turné som även innebar ett forskarmöte för våra professorer, ett sammarbete mellan musikhögskolan i Sthlm och Liszt-akademin i Budapest. Resan skedde medelst tåg, InterRail-Öst-kort, och kombinerades med nästan tre veckors studieresa i regionen för lärare och elever på institutionen. Mycket trivsamt upplägg som rekommenderas starkt! :-)
@Rasmus och Martin K
Ni får ursäkta om jag helt missat poängen, men det verkar för mig som att Ni diskuterar flygets brister (sinande resurser och miljöpåverkan) mot dess fördelar (akademins, konstens(?) och affärsvärldens(?)) behov av personliga möten.
Jag undrar om detta problemet. I en värld utan olja kommer vi säkert hitta ett sätt att driva flygplan, även om flygtrafiken inte kommer bibehålla samma omfattning som idag.
Vilka kommer då kunna nytta den begränsade flygtrafiken? Ja, förmodligen de som kan betala (affärsmännen) och inte nödvändigtvis de som “verkligen behöver” (akademin).
[Jag är väl medveten om att jag antyder att akademikers resor skulle vara viktigare än affärsmäns. Jag tycker inte nödvändigtvis så; antydan finns där mest för diskussionen skull.]
Tillägg:
Problemet för akademin blir alltså kanske inte att flyget försvinner, utan för att ekonomiskt starkare intressen tränger ut… oss.
Slår du inte lite väl hårt nu? Det känns ju inte som att någon av de intervjuade skulle säga något annat än att ja, det är positivt att kunna träffas på riktigt, och ja, det kommer behövas en jäkla massa experimenterande med virtuella konferenser innan vi slutar med nybörjarmisstagen.
Utgångspunkten för klimatargumentationen är ju att det krävs en betydligt snabbare omställning än vad oljekrönet i sig skulle tvinga fram. Och utgår vi från att flyget borde minska med 90% på tio år (jag hittar på en siffra) är det ju inte i första hand läge att prata om “lite längre, lite mer sällan” utan om just virtuella seminarier.
Själv håller jag hårt på att vi borde bygga vårt fysiska internationella utbyte kring stora båtar: tänk kryssningsfartyget Psykologen som far jorden runt och plockar upp psykologiforskare, för att sedan droppa av dem igen efter ett varv. :)
Tror väldigt lite på att mötas i tid men inte plats. Det kan funka som ett sämre socialt substitut, men det är inte så produktivt.
Vi har redan bättre metoder för att sammarbeta i projekt, debattera, förmedla ideer och kritisera dom, fatta beslut och hela prylen. De kräver varken möte i tid eller rum. Det finns mycket kvar att göra men det klår redan AFK konferenser.
Jag väntar på att någon vågar ta steget fullt ut och arrangera AFK möten som bara är mingel, social samvaro och spontan brainstorming. Inte slösa den dyra tiden på såndant vi gör bättre hemma. Visst är det bra om det finns resurser att visa upp ideer och demos för varandra – men inga torra föreläsningar.
Gärna lite längre tid men inte förmycket krystad teambuilding utan bara rätt fritt socialt umgänge.
Micke vK: För det första håller jag helt med om det tilltalande i stora båtar som kör varv efter varv i rörliga kryssningskonferenser!
För det andra – visst, klimatfrågan kräver snabbare omställningar än vad oljekrönet i sig tvingar fram. Men jag är lite inne på att proaktivt bejaka oljekrönet. Inte på ett asketiskt sätt, utan på ett sätt som uppvärderar själva resandet, i stället för att bara se det som de jobbiga sterila strecken som förbinder punkterna.
Martin K: Jag uttryckte mig otydligt om det lät som att jag menade att det var ett moraliserande att påpeka de akademiska flygstolarnas försvinnande lilla andel. Jag menade att en och samma sak – akademins eller vemsomhelsts omställning till postfossila rutiner – kan formuleras på olika termer. Antingen “moralistiskt” som ett ansvarstagande för klimatet, eller “egoistiskt” som ett anpassande till en värld där oljan sinar. I slutändan tror jag bägge sidor behövs.
Att flygpriserna inte förändras lika drastiskt som oljepriserna beror, såvitt jag förstår, på att flygbolagens kontrakt löper över ganska lång tid. I det långa loppet torde det vara omöjligt att betvivla att flygresor kommer att bli brutalt mycket dyrare.
DanceK: Jag har ärligt talat lite svårt att se hur flygplan skulle kunna drivas effektivt på förnyelsebar energi, men om du har några idéer…
RedLib: “Jag väntar på att någon vågar ta steget fullt ut och arrangera AFK möten som bara är mingel, social samvaro och spontan brainstorming.”
Hackers i ex-Jugoslavien brukar varje år ordna möten som heter “Nothing will happen”. De förklarar att ingenting kommer att hända. Folk åker dit och en massa saker händer, förstås…
Johan Ronström: Fler-flugor-per-smäll är ett fantastiskt koncept, särskilt i kombination med InterRail!
På tal om båtar. Är det bara jag som osökt tänker på Lenins gamla “filosofbåt”?
Alltså, deportationen av ett hundratal intellektuella med deras familjer efter ryska revolutionen 1917. Kan ju tänkas, att där finns de som vill skicka ut vissa akademiker på långa båtresor, såväl innanför som utanför akademin…
I Lettland är det fortfarande olagligt att kritisera det finansiella systemet, kanske vore ett nytt trick?
“Något färre”? Hoppas du menar bra mycket färre!!!!! NAKJIA
Något som jag har funderat på är kryssning med stora hybridbåtar där man kanske alternativt använder segel och LNG i form av biogas eller vätgas. Båtarna används egentligen av människor som för att drastiskt minska sina eklogiska fotavtryck har flyttat ut längs tillfartslederna till storstäderna. Storstäderna ligger ju oftast i anslutning till kust och hamnområden. De utflyttade har avtal med de närliggande lantgårdarnas gårdsbutiker. Hela sommaren bedriver de samtidigt en myllrande mångfald av hälsobringande aktiva upplevelseverksamheter av olika slag. Varje utflyttad familj har alltså hela tiden ett antal betalande vecko-/halvmånads-/månadsgäster liksom som vi hade på 1930- och 40-talet (längs nära nog hela Hallandskusten). Kanske i oktober lastas båtarna med skörd, jakt och slakt och under ett par månader så kryssar tusentals båtar längs strandlinjen söderut, med betalande gäster ombord. De utflyttade lever alltså som flyttfåglarna så att de har en andra gästfria hemortsby på de sydliga breddgraderna fram till dess att de styr kosan norrut igewn i mars/april med skörd, jakt och slakt och betalande gäster ombord. Kryssningsfartygen används förstås även till allahanda andra kryssningar året om.
Scrollar, scrollar. Tänker på Sven-Eric Liedmans lilla pregnanta bok “Solidaritet” när jag läser den här texten. Tänker att Rasmus borde läsa den…
Ville: Vad var det där för insinuant rad? Säg varför jag borde läsa den, vad i inlägget som fick dig att tänka det.
Rasmus, tja om Du inte läst den hoppas jag att Du gör det. Min förhoppning är att Du ser Din text här ovan i ett delvis nytt ljus. Själv blir jag nostalgisk av Dina ord. Tänk att åter få vandra, likt munkarna under medeltiden, ut i Europa, kopiera texter och odla kotterier. Hoppsan vad Jag tar ut svängarna. Ursäkta. Men Du inbjuder till romantisk nostalgi. Se där någonting att skriva om. Hoppas på det!
Ville, förlåt att jag missuppfattade. Jag fick för mig att du hade läst in någonting “osolidariskt” i mitt inlägg och på insinuant vis ordinerade ett “motgift”, men så var det kanske inte.
Sven-Eric Liedmans böcker är en fröjd att läsa och jag tänkte senast häromdagen att jag måste läsa dem mer.
[...] Alternativet till flygresor är inte videokonferenser [...]
Kommentera