Min inställning: Musik är alltid en etisk fråga. När en politisk rörelse använder musik, är musiken en del av dess politik.
Vadan dessa bistra ord? De kom sig av låten “Bryssel som mål (med flaggan i topp)” (YouTube, YouTube), som under fredagmorgonen lanserades som officiell kampanjlåt av Piratpartiet. För att uttrycka saken milt, gav låten inte någon särskilt angenäm start på dagen.
Musiken skulle kunna vara en Ultima Thule-pastisch, med tre hurtiga durackord och så en syntsäckpipa för den “folkliga” klangen. Sång av det grabbigt fotbollsartade slag om åkallar en tänkt skok av män att skråla med i varje ord, med ena näven knuten i luften och en 7,5:a i andra handen. Text som apellerar till en luddig nationalism, ställande “en enad front” mot ett odefinierat “ni” som “har tärt för länge”.
Subjektivt tyckande? Mycket möjligt. Att ha åsikter om någonting som detta är knepigt. Det bryter sannolikt mot den heliga smakpluralismen. Men tro mig, detta inlägg handlar inte i första hand om den aktuella låtens musik eller text. Nej, det handlar om den objektiva relationen mellan musik och politik.
Politiska rörelser ställs inför valet om de ska sammankoppla sig med viss musik eller inte. Om vi ser till de etablerade partierna i Sverige, har de generellt valt att inte aktivt befatta sig med musik – främsta undantaget är 1 maj. Partier med egna sånger är ovanligt, men Ny Demokrati hade det och Sverigedemokraterna har det.
En självgod liberal skulle utifrån detta kunna dra en bekväm slutsats om att det minsann bara är “extrema” rörelser som blandar samman politik med musik. Det är dock att bedra sig, på flera sätt. För det första är det helt ofrånkomligt att den politik som förs gynnar viss musik och missgynnar annan. Oavsett om det gäller skyddstider eller polisiära prioriteringar eller stöd till mastodontarenor, så får politiken musikaliska konsekvenser.
För det andra så har även de mest ideologiska av liberaler bevisligen blandat politik med musik. Minns den forna kopplingen mellan Frihetsfronten och Docklands. Dock var Docklands inte en politisk manifestation – och Frihetsfronten var (är) inte ett parti, inte heller en folkrörelse med målet att inkludera så många som möjligt.
Låt oss ta ännu ett kärt exempel: proggen, eller musikrörelsen som den kallade sig. Från 1970-talets mitt blev spänningen akut mellan två sätt att förstå kopplingen mellan musik och politik. Gravt överdrivet: Å ena sidan fanns “de alternativa” med bas i Stockholm (med Roger Wallis som en viktig figur). Å andra sidan fanns “de progressiva” med högkvarter i Göteborg (och Mikael Wiehe som framträdande röst). För den alternativa strömningen var politiken immenent i musiken. Musikrörelsens mål var att bygga upp lokalt förankrade musikföreningar som kunde främja deltagande och experimenterande. För den progressiva falangen var musiken ett medium för politiska budskap. Målet skulle vara att föra ut ett socialistiskt budskap via grammofonskivor till största möjliga publik, må vara att det ledde till att allt ljus hamnade på ett mindre antal framgångsrika men musikaliskt slätstrukna band.
En existerande politisk rörelse kan inte aktivt föra fram viss musik, utan att reducera musiken till ett medium för ett politiskt budskap. Musiken görs till blott ett medel för ett omusikaliskt mål. Hur goda syftena än må vara, är detta ett etiskt problem.
Givetvis väcker detta frågan vad “en politisk rörelse” är. Här används två kriterier: 1) Grupperingen motiverar öppet sin existens med hänvisning till politiska principer. 2) Grupperingen är åtminstone i teorin inkluderande, den strävar efter att värva fler medlemmar, på grundval just av de politiska principerna.
Med en sådan definition blir det exempelvis tydligt att Piratpartiet är en politisk rörelse. Däremot är Piratbyrån eller The Pirate Bay inga politiska rörelser, de är snarare kotterier eller kluster, vilket givetvis inte behöver utesluta politiskt agerande.
Poängen är följande: För en rörelse som vill vara inkluderande och öppen blir musik någonting problematiskt. Musik har visserligen en unik förmåga att mobilisera. Men musikens tilltal är alltid partikulärt. Framför allt innebär musik, utan undantag, ett exkluderande.
Inga konstigheter här. Klart att musik ska vara exkluderande! Så skapas mening, knuten till specifika platser, specifika händelser, specifika gemenskaper. Men hur väl rimmar detta med den politiska rörelsens universalism? Någon motsatsställning är det inte tal om, men någon symmetri av annat slag är heller inte tänkbar.
Piratpartiet bör inse hur valet av låt talar till ett klientel som, eh, inte skiljer sig särskilt mycket från klichébilden av piratpartister som unga, vita män. Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet, osande av öl och fotboll. Som all musik, verkar den exkluderande.
Ett helt annat exempel: Kulturhuset Cyklopen vid Högdalstopparna hade förvisso en politisk plattform men var inte underordnat en rörelse. Under sommarhalvåret 2008 blev det en viktig bas för underjordiska musikscener såsom Stockholms dubstep-scen. Musiken reducerades inte till ett medel för att föra fram politiska budskap, snarare var politiken immanent i det oberoende organiserandet av musik, på ett sätt som påminner om den “alternativa” strömningen från 1970-talet. Vad som kanske har hänt sedan dess är väl att pluralismen har blivit mer självklar, musikens exkluderande sida har blivit mindre kontroversiell. Om någon inte känner sig hemma den kväll då det spelas dubstep, kanske de föredrar att komma nästa kväll då det spelas punk – eller att bygga ett eget självstyrande kulturhus. Så långt allt väl.
Sen fick nazister för sig att elda upp Cyklopen. Någon vecka senare (13 december) ordnades en stödmanifestation vid ruinerna. Tillställningen var på flera sätt sympatisk men förutom att kylan var helt outhärdlig, var även bruket av musik en katastrof. För nu skulle man plötsligt agera som en politisk rörelse. Folk som hade besökt de mest skilda slag av kulturevenemang på Cyklopen, skulle nu församlas alla på en gång, inte utifrån en gemensam smak utan ett gemensamt ställningstagande. Försöket att ordna musikunderhållning till detta tycks ha vägletts av en demokratisk tanke om “något för alla”. Det resulterade bara i en smaklös soppa. Stefan Sundström sjöng någon Ebba Grön-låt (pinsamt!), sen spelades det lite drum’n'bass, sen lite Manu Chau (inga kommentarer), sen någon internet-mem-låt som bara en handfull kunde koppla, och så vidare.
Eventuell dans skedde inte för musikens skull, utan för politikens. Också detta är djupt oetiskt.
Musikalisk demokrati är en fåfäng målsättning. Ingen skulle vilja befinna sig i en lokal med hundra andra personer som tillsammans måste rösta fram varje låt på spellistan. Vi vill alla ha DJ:n som diktator – men också möjligheten att gå till en annan lokal (som förhoppningsvis ännu inte har bränts ned), där en annan DJ dikterar musiken. Att turas om, så att de hundra personerna i tur och ordning väljer var sin låt, vore heller inget lyckat alternativ – seriediktatur snarare än demokrati.
Kanske var detta att ta i lite, men i så fall var det bara för att provocera fram välkomna reaktioner. Som en mjukvara avrundning ska vi citera Harry Schein (1962):
Men konsten själv är varken demokratisk eller odemokratisk. Den är ademokratisk. /…/
I detta avseende står den på samma plan som många andra kulturyttringar. Naturvetenskapen till exempel är heller inte demokratisk. Om kemin vore demokratisk skulle den fortfarande leta efter de vises sten.
67 kommentarer ↓
Skarpt som alltid! Hade inte reflekterat över det där, utan varit automatiskt odelat positiv till alla engagemang som togs..
Satt i piratpartiets irckanal igår natt när det rådde viss diskussion om lämpligheten i den där låten. Tyvärr så urartade diskussionen till hurvida RnB eller Reaggae var rätt musikstil för piratpartiets låt. Jag satt tyst och tänkte att jag inte tyckte det var lämpligt med en officiell låt överhuvudtaget. Ditt inlägg beskriver exakt vad jag kände, men inte kunde formulera.
Helt rätt. Jag vill inte höra den låten mer.
Märkligt… Jag undviker alltid att lyssna på musik som är kompromisspecialframtagen för att appellera till många olika under samma paraply, som t ex för politiska kampanjer. Dessa låtar brukar bara vara skräp. Följaktligen har jag undvikit “Bryssel som mål (med flaggan i topp)” och det är även denna gång helt uppenbart bäst så för min sinnesfrids skull.
Fast det är klart. Att välja en stark befintlig låt är ju också omöjligt då upphovsrättstiden nu förlängs från 500 år till kompromissen 750 år (varav släktforskning kommer att få ett ytterligare stort uppsving). Men det kanske ändå hade gått att finna någon förmedeltida hymn som hade passat bättre än den nuvarande, enligt säker källa, 75:a-skrållåten.
“Piratpartiet bör inse hur valet av låt talar till ett klientel som, eh, inte skiljer sig särskilt mycket från klichébilden av piratpartister som unga, vita män. Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet, osande av öl och fotboll. Som all musik, verkar den exkluderande.”
Det här inlägget luktar dessvärre – och för en gångs skull – pubertal snobbism lång väg. Det vore dock intressant om du utvecklar vad för slags musik som kommunicerar en mer rumsren bild av Piratpartiet? Finns sådan musik eller kultur överhuvudtaget eller är vi inte farligt nära gränsen för kulturell censur när vi ger oss in på det här ämnet?
Förstår inte riktigt hela resonemanget den här gången och tror att du drar lite för många slutsatser av bara en låt. Sen hittar jag ingenstans att det skulle vara _den_ officiella låten (med ensamrätt). Tror faktiskt att det kan vara en fördel att låten är “omodern”, då alla blir lika exkluderade.
Det är nog viss skillnad på att koppla en rörelse till en låt och att koppla den till en musikstil. Apropå kontrast piratbyrån/piratpartiet så tror jag det är nyttigt för PP att skapa sig en egen identitet.
Tror inte på att all musik är exkluderande och tänkte avslutningsviss påstå att jukeboxen var en form av “Musikalisk demokrati”.
Jag skulle vilja tacka dig för det här inlägget, det är första gången på länge som jag ser någon tackla detta mycket intressanta problem!
Jag har länge varit av den åsikten att musik är just ademokratisk. Jag skulle vilja hävda att musik inte kan hysa någon som helst åsikt alls, det är en annan sak med text, men inte musik.
Jag tycker också att det är synd att PP har valt en officiell låt, det är åt helvete fel; i stället bör man ha satsat på att försöka få folk som skriver och producerar musik att betänka och beskriva valfrågorna. I just detta sammanhang hade det också varit väldigt intressant.
Jag tror tanken har varit någon slags “marseljäs” för piratrörelsen, vilket nog inte går att genomföra i dagens samhälle. En hymn måste hela tiden hålla sig till minsta gemensamma nämnare vilket gör den föga slagkraftig.
Det blir att ta upp detta på mötet på måndag i Stockholm.
Klart att det går att skriva programmusik som fungerar, har gjorts för. Att PP inte hittar någon eller några som är kapabla, tja, en annan femma;)
Som kommentar till ovanstående fem kommentarer, vill jag bara understryka att inlägget inte i första hand handlar om Piratpartiets aktuella låt, utan om den allmänna relationen mellan musik och politik.
Thomas Tvivlaren: Du har av allt att döma bara läst första stycket och sedan hoppat ner till den passus som du citerar, det vill säga de enda bitar som behandlar just Piratpartiet-låten. Att du läser selektivt är OK, men det är är kanske lite onödigt att du frågar efter “musik som kommunicerar en mer rumsren bild av Piratpartiet”. Vad jag skriver är ju just att all musik är exkluderande, utan undantag, vilket gör detta med politisk signaturmusik till någonting tveksamt i sig.
Ordandet om “kulturell censur” är i sammanhanget absurt. I så fall vore det censur av Piratpartiet att de inte har valt t.ex. Madonnas Over and over, ja alla andra låtar i musikhistorien, till sin partilåt.
Musik handlar om urval. Man kan inte spela alla låtar samtidigt på samma plats, utan måste välja. Man måste även välja när man över huvud taget ska spela musik och när man inte ska göra det. I dessa val ligger en etik.
Jag tror stenhårt på demokratiska playlists.
Som använder blåtand/wifi/vadhelst för att ansluta till omgivningen och spelar folks favoriter synkat med inbyggd fildelning. Man kan ha olika kanaler (som folk kan skapa själv knyten till olika playlists), browsa kanaler i omgivningen och ansluta sig till det man gillar. Ena alla till alla chatt för den kanal man lyssnar på, utbyta komentarer till låtarna och kunna sända 1to1 svar på kommerntarerna.
Pubar och kafeer kan ha en egna kanaler som går ut i högtalare.
Naturligtvis ska det inte ersätta dj:s på klubbar – men det kan gott ersätta allt sabla skval.
Framför allt kan det blåsa liv i AFK-livets bästa spontana mötesplatser som mp3spelare och hörlurar förvandlat till öknar av total isolering.
Ett intressant och tankeväckande inlägg som vanligt, även om vit makt-referensen var onödig och under bältet på den person som snickrat ihop låten.
Nu är jag inte tillräckligt insyltad i partiet för att veta, men är detta verkligen den officiella låten i singularis? Jag hittar inte stöd för det i länkarna du ger (mer än att den är “specialkomponerad”). Resonemanget kring uteslutande bygger väl på det.
Om det runt Bryssel-kampanjen växer fram en blomsteräng av vilt skilda verk, skulle inte situationen se annorlunda ut då? Piratpartiet behöver teckna en bild av sig själva som “kreatörer” (ursäkta ordvalet) och då är musik givet.
Alltså: demokrati är en styrelseform, och bör så förbli.
När det gäller kulturyttringar, i synnerhet musik, är vi alla subjektiva fascister, med våra egna små hierarkier.
Gemensamma överenskommelser blir ingen nöjd med, och majoritetsbeslut slutar ofrånkomligen i Liza Marklund.
Som musikvetare måste jag vända mig å det starkaste mot idén att musik inte skulle kunna bära på ett idéinnehåll som Robin ovan anser. Musiken är i mångt och mycket ett starkt kulturellt betingat språk, där det hela tiden finns associationer med vissa typer av musikaliska troper till känslor, platser, kön, händelseförlopp osv. osv. Dagens hermeneutiska musikvetare tolkar, ofta på mycket goda grunder, musiken utifrån vad den berättar precis som en litteraturvetare skulle ha gjort, en tradition som i viss mån sträcker sig bakåt till 1600-talet.
På så sätt är det absolut sant också att musiken är exkluderande, eftersom den säger något visst även bortom hur den använts och vad den betyder emotionellt för individer, men är det nödvändigtvis ett problem? Det finns gott om exempel på mycket lyckade kampsånger för enade rörelser, Marseilläsen som nämns ovan, ANCs Nkosi Sikelel’ iAfrika, för att ta ett mer populärmusikaliskt exempel “Better Must Come” med Delroy Wilson för Michael Manleys JPP på Jamaica 1972. Det finns en fantastisk styrka i enande musik, kanske just för att den inherent och hermeneutiskt innehåller en samling värden, men också symboliskt som emblem.
Du nämner ett val mellan olika musikstilar som en demokratisk möjlighet. Men det går faktiskt att lämna ett parti också om man inte gillar kampsången, det är ett fullt fungerande och traditionstyngt demokratiskt drag. Annars kanske man ska stryka partiprogrammet och ideologin också, eftersom de uppenbarligen är exkluderande?
Visst är vi subjektiva fascister, men vi vill ju ‘tvinga’ på andra vår subjektivitet och mår bra av att då och då bli ‘påtvingade’ andras subjektivitet.
Jag menar inte strikt demokrati i inlägget ovan. Det måste vara ett mellanting av demokrati och seriediktatur med ett inslag av minoritetsgynnade.
Annars blir det bara redan uttjatade låtar.
Det kräver nog en del experimenterande med ‘röstalgoritmer’.
[...] tyckte låten “Bryssel som mål” var charmig. Det var den tydligen inte, skriver Rasmus Fleischer som fått för mig oväntade associationer. Tycker lite synd om Johan Bakke som antagligen inte [...]
Alla partier borde ha alla låtar och/eller hälften av alla låtar från The Flying Luttenbachers skiva “Destroy all music” som deras specialkomponerade vallåtar.
Mycket skarpsynt analys.
[...] Det verkar bubbla lite angående Johan Bakke’s låt “Bryssel som mål“. Copyriot menar att musik är exkluderande och odemokratiskt. [...]
Jonas B: Låten påminde om Ultima Thule, som inte är vit makt-musik, de kallas väl snarare vikingarock. Jag har inte antytt någonting om nazism eller kritiserat låtsnickrarens intentioner (även om texten är politiskt tveksam).
Låten var igår förmiddags officiell piratpartiet-låt genom att den marknadsfördes på piratpartiet.se
I övrigt vore det intressantare att diskutera de allmänna frågorna än just denna låt.
Måste afk:a textmässa nu, återkommer!
Jag hade faktiskt inte tänkt på det innan; det här inlägget har en bra poäng. Men den här gången är det inte så klockrent som det brukar på Copyriot.
Ultima Thule-liknelsen är olycklig; vad menar du med att musiken “skulle kunna vara” från det högerextrema bandet? Det är trots allt ganska vanligt med “tre hurtiga durackord och så en syntsäckpipa”…?
Sedan tror jag att det faktum att låten sprids gratis, skall uppfattas som nån sorts exemplifiering på att PPs modell för “kulturdistribution” funkar.
Inlägget verkar också lite kluvet angående vad problemet egentligen är…
“Men tro mig, detta inlägg handlar inte i första hand om den aktuella låtens musik eller text. Nej, det handlar om den objektiva relationen mellan musik och politik.”
Okay, fine.
“En existerande politisk rörelse kan inte aktivt föra fram viss musik, utan att reducera musiken till ett medium för ett politiskt budskap. Musiken görs till blott ett medel för ett omusikaliskt mål. Hur goda syftena än må vara, är detta ett etiskt problem.”
Huruvida det är ett etiskt problem kan man nog debattera om, men okay… vi håller kursen.
“Piratpartiet bör inse hur valet av låt talar till ett klientel som, eh, inte skiljer sig särskilt mycket från klichébilden av piratpartister som unga, vita män. Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet, osande av öl och fotboll. Som all musik, verkar den exkluderande.”
… men här har vi halkat snett. Det handlade väl inte om låten i sig? Att PP skjuter sig själva i foten med valet av låt, är ju en helt annan fråga.
Eller gör jag mig skyldig till petighet här? ;)
Slutligen gäller ju uppenbarligen låten EU-valet och inte om PP i sig. Den behöver således inte strikt ses som en politisk låt utan mer som en kamplåt för ett specifikt projekt. Om den distinktionen nu är möjlig.
/DanceK
[...] april 2009 aldrig1984 Läste just att Rasmus Fleischer klagat över Johan Bakkes låt Med Bryssel som mål. Inte nog med att han tycker att det är oetiskt att blanda musik med [...]
Bra analys, håller med i alla stora drag.
För det första, vill man hitta referenser så går det att hitta referenser. Tydligen så är du mer insatt i Ultima Thules texter än vad jag är, jag har aldrig reflekterat över att det kan finnas något samband mellan min text och UT’s texter. Men då har jag inte lyssnat på Ultima Thule speciellt mycket, ser dom mest som en parentes i svensk musikhistoria.
“Text som apellerar till en luddig nationalism, ställande “en enad front” mot ett odefinierat “ni” som “har tärt för länge”.”
En enad front – Har jag totalt missuppfattat det om jag tror att Piratpartiet står enade mot upphovsrättsindustrin och flera av de partierna som nu sitter i EU-parlamentet?
Ni har tärt för länge på Sveriges demokrati – Min personliga åsikt om både riksdagspartierna och stora delar av upphovsrättsindustrin.
Sedan tycker jag inte att en politisk låt ska vara snäll, är man arg på hur lagarna ser ut då ska det höras i låten också!
Hur man vill tolka musik är väldigt personligt och tolkningen spelar också stor roll i vad man t.ex läser på en blogg eller ser på en film. Som jag tror du känner till, med fel bilder till musiken så kan “Alla flickor” med Linda Bengtzing tolkas som en nazistisk låt och jag skulle lätt kunna skriva en artikel där Ulf Lundells “Öppna Landskap” (som många anser är den nya nationalsången) framstår som en nationalromantisk låt som förespråkar lagbrott och supande.
Om du sedan inte gillar lättsam musik, det får stå för dig. Om jag trodde att det skulle hjälpa partiet att skriva en dyster jazzlåt med 13-ackord eller en bitpoplåt så hade jag gjort det. Nu tror jag att lättsam pop/rock lockar fler att lyssna och då gör jag det.
Hittills ser det inte alls fel ut. Jag räknar med att minst 9000 personer har låten i sina datorer och minst dubbelt så många har hört den i olika sammanhang, detta efter tre dagar.
Jag som låtskrivare och artist har inte fått något besked från Piratpartiet eller läst på någon officiell sida att min låt skulle ha utsetts till officiell PP-låt. Det enda som har hänt är att låten fanns länkad från Piratpartiets hemsida under några timmar.
Det är min låt och en uppmaning från mig att folk ska gå ut och rösta på Piratpartiet i valet till EU-parlamentet, vill Piratpartiet använda den som kampanjlåt så säger jag inte nej till det. Vill dom det inte så fortsätter jag att sprida den själv, med hjälp av många andra som just nu seedar den på TPB.
Jag skulle vilja ligga med det här inlägget. Så mycket gillar jag det.
Vill bara påminna om extrempartiet moderaternas fantastiska vallåt (2006) “Tillsammans” med artisten Frieda.
Redlib: Tvinga på? Låter som du tänker invandera polen. Men visst, musiknazister finns det gott om. Sådana som på fulla allvar anser sin egen smak som objektivt överlägsen, som vill krossa “den vita rocken” och finna en slutgiltig lösning på Kentfrågan.
Fast nu känns det som jag börjar gå lite väl långt med denna metafor. Jag förstår dig och du förstår mig, ok?
[...] har till största delen handlat om huruvida det är rätt eller fel att Piratpartiet har en officiell [...]
Att låten var länkad från framsidan gör den väl till PP:s officiella låt i ungefär samma utsträckning som länken till Fredrik Strages satirkrönika gör DN till PP:s officiella tidning.
[...] Bryssel med flaggan i topp” vilken går att hitta som YouTube-klipp, men även här. Hos Copyriot kan man läsa kritik mot att det dyker upp sådan hör musik. Visserligen skulle jag hålla med [...]
Jag hittade följande låt via Calandrellas blogg, vore inte den en bättre kampanjlåt (om man nu nödvändigtvis ska ha någon – jag håller med om problemen):
http://www.youtube.com/watch?v=zMP3QOlWV64
Normalt läser jag din blogg med stort nöje, men den här gången fattar jag ärligt talat inte vad som orsakat denna PMS-likt obalanserade reaktion. Själv tyckte jag det var mer naturligt att låten dök upp på PPs 1:a än att vad det var att den så snart försvann. Jag hoppas att inte Johan Bakke tar åt sig av denna dravelkritik mot hans alster. Alla gillar inte allt, men vi som lever på nätet brukar ha god förmåga att ta till oss av det vi gillar, samtidigt som vi sållar bort det vi inte gillar utan att först störa oss på det.
Stort tack för alla respons, även den uppretade. Jag vill beklaga om Johan Bakke hamnat i skottlinjen; jag anser inte att jag pekade ut honom i mitt inlägg, även om jag står fast vid att den aktuella låten inte bara var usel utan gav direkt obehagliga associationer.
Jag betraktar musikkritik (liksom litteraturkritik och konstkritik) som ett av Copyriots huvudsyften. I detta fallet handlar det dock fortfarande inte så mycket om en viss låt, utan mer om hur musik och politik samspelar.
Har inte tid att skriva en längre kommentar nu, men ämnar återkomma i ett uppföljande inlägg. Alla kommentarer här blir värdefull input för det!
Intressant inlägg! Hur ställer du dig till välgörenhetsgalor där förtjänsterna går till behövande i U-länder?
[...] tolkade som att sången var Piratpartiets officiella kampanjlåt till EU-valet. Rasmus Fleischer skrev ett långt avancerat inlägg på sin blogg Copyriot om varför musik inte är bra att använda i politiska rörelser. Många [...]
Rasmus: Ska jag tolka ditt inlägg som att du vill förbjuda folk från att skapa musik med piratideologiska budskap? Eller bara att Piratpartiet ska låta bli att stödja någon låt som officiell låt?
Rasmus: Jag vet inte vad du har för uppfattning om musik men den verkar vara diametralt motsatt min.
Du verkar tycka att musik är något som delar in i kategorier. För mig är musik något som får människor att mötas. Uppfattningen att musik per definition ska vara exluderande är för mig obegriplig, allra helst för en person som förespråkar deltagarkulturen så helhjärtat. Det kanske stämmer om man lyssnar på någon sorts konstig synthpop med 13 olika delgenrer, men jag tror inte att majoriteten skulle hålla med dig.
Ptja. Säga vad man vill, jag hoppas att vi trots tjafset kan få in den här låten på radiolistorna, och att folk inte blivit skrämda från att lansera mer piratvänlig musik. Min första reaktion på låten är att det skulle vara ett oslagbart effektivt sätt att rasera den falska bilden av positioneringen i frågan som musiker-mot-fildelare (skapare-mot-parasiter).
Skulle det ha varit en officiell partilåt hade det kanske varit problematiskt, men det är inget jag uppfattat. Att låten länkats från piratpartiets hemsida ser jag inte som mer problematiskt än alla andra debattinlägg och artiklar som länkas från sidan. Bara för att den här råkar vara satt till musik?
Ultima Thule-jämförelsen ser jag som orättvis och förolämpande mot Johan Bakke, och säkert största anledningen till att jag kommit mig för att protestera. Som Momo kommenterade på hans blogg, “Svängig treackordsrock kan lika gärna vara Ebba Grön som Ultima Thule.. eller vilken nittiotalstrallpunk som helst.” Att välja just UT att jämföra med låter för mig som inget annat än guilt-by-association baserat på något så vagt som att låten är komponerad i kampsångstradition. För att den inte föll dig i smaken.
Brukar uppskatta vad du skriver, och anser att det här är en av sveriges mest läsvärda bloggar, men det här inlägget gav mig en dålig smak.
Rasmus: Jag kan väl säga att jag kände mig utpekad första gången jag läste inlägget, men samtidigt så får jag hela tiden positiva kommentarer från de flesta som hör låten och hela tiden nya nedladdningar så när jag tänkte efter lite gör det mig ingenting. Om syftet var att ifrågasätta Piratpartiets länkning till en specifik låt så tycker jag att man ändå kan ifrågasätta varför du skrev nånting om vad du tycker om låten.
Intressant och något jag aldrig tänkt på tidigare. En kort fundering dock. Är samma resonemang aktuellt när det gäller en politisk rörelses “officiella” visuella uttryck också, dvs logotype och färg, eller missar jag något fundamentalt då?
Efter att ha spelat låten för en person som inte känner denna diskussion blev reaktionen ett stillsamt: “Åh, smart. De driver med Per Gessle.” Detta har tydligen fler bottnar än jag först anade.
Det var lite känsligt för vissa likbelserna med Ultima Thule.
OJ. Där har du tänkt till och dessutom gjort det riktigt bra!
[...] Läs även Rasmus Fleischers mer allmänna reflektion rörande det i hans ögon disharmoniska samspelet mellan musik och [...]
@Johan Bakke: Gillar din låt. Och mycket av det du har på siten. Det viktigaste med musik är att folk lyssnar och att dom gillar det. Att du sedan skrapade ihop det här själv är fenomenalt – låten har så mycket drive och energi och fanimej det är svårt att göra med hemstudio och (förmodligen) en enda musiker. Bravo. Bry dig inte om Rasmus den här gången. Det är inte många som begriper vad han jiddrar om. Eller bry sig. Och han har helt fel i sak också. Men igen: vem bryr sig? Bra gjort, Johan!
Jag måste nog tillägga för tydlighetens skull, att en starkt bidragande orsak till att detta gjorde mig lite extra trött, är att jag redan haft svårt att få mindre engagerade bekanta att överväga Piratpartiet, då dom blandat ihop pirater med andra pirater, köpt pressens bild av de andra piraternas koppling till Carl Lundstrom, och svarat med typ att “Piratpartiet, är det inte någon slags nazister?”
När nu den första piratvänliga kampsången omedelbart anklagas från så högprofilerat håll inom rörelsen för likheter med band som (om inte av Rasmus så av folk i regel åtminstone i min omgivning) uppfattas som någon slags nynazister, så känns det nu bara än mer hopplöst att försöka få folk att lyssna.
Samt mer generellt att utan jämförelser med djupt kontroversiella nationalistiska band så hade det varit lättare att hålla fokus på den allmänna mer intressanta frågan om problemet med en politiskt officiell dikterad musiksmak.
(Om jag inte vid det här laget helt har hunnit glömma kärnan i ditt originalinlägg. Nyss återvänd efter några öl på Textmässe-efterfesten)
@Rasmus
Det är kanske min uppväxt i Göteborg under 70-talet som gör att jag föredrar Mikael Wiehes musik framför Roger Wallis. Jag gillar när musiken är politisk och engagerad, till och med när jag inte delar den politiska åsikten.
Dessutom tror jag att du är helt ute och cyklar när du beskriver Johans låt som PP:s officiella kampanjlåt. Jag kan inte tänka mig att något sådant skulle ha beslutats utan att informera oss funktionärer. Allt som länkas från wen viss webbsida är ju inte officiella saker. Det där Internet består ju faktiskt av länkar.
Så PP länkar till en låt som man tyckte var kul och skön. Du gillade inte låten. Big deal!
1. Låten är värdelös. 2. Jämförelsen med Ultima Thule är inte fel; text djup som en vattenpöl kombinerat med någon sorts låtsaspunk. Men visst, försök med Joakim Hillson om det får er att må bättre. Eller Kenneth & the Knutters.
@mikael
politisk musik är väl inte riktigt samma sak som musik i politiken?
rasmus, bra inlägg, fick samma associationer när jag hörde låten. musik i politik är problematiskt som du säger, ex john mccain som valde springsteen på sina valmöten.
[...] sett har varit besatta av att räkna sina enheter. Dessa är inneslutande och uteslutande, och definierar sig genom stabiliserande identiteter. Ett ddoskluster däremot, uppstår utan organisationsplan och använder sig endast av [...]
Ett tvåtimmars psykedelisk krautrock-jam i E-moll med en svettig Falkvinge på sitaren skulle vara väldigt innovativt och något som jag skulle kunna ställa mig bakom som officiell kampanjlåt.
Håller helt med om problematiken kring mötet mellan inkluderande politiska rörelser och exkluderande musik. Som många redan framhållit verkar det dock vara ett fullkomligt missförstånd från din sida att detta förhållande skulle vara applicerbart på den aktuella låten. Innehållet bakom länkar kan inte ses som något av partiet officiellt antaget, utan något man vill uppmärksamma, vilket jag tycker i detta sammanhang varit helt i sin ordning (låten är av en pirat för piratpartiets politik).
För övrigt har jag full förståelse för att du inte gillar låten (jag tycker inte heller den är en höjdare, och precis som du konstaterat vore det fruktlöst att försöka skriva en låt som tilltalar alla), även om åtskillnaden mellan musikkritik och analys hade kunnat vara tydligare.
Slutligen, Johan Bakke-> Big up för ett bra initiativ. Även om låten inte föll mig i smaken var det i min mening ett beundransvärt initiativ som jag hoppas åtföljs av fler artister. Ultima Thule-kopplingen upplevde jag inte alls, och jag kan föreställa mig att Rasmus i någon mån var överdrivet hård i sin kritik då han tog den för något den inte var.
Dålig text och kass musik är viktiga komponenter i politisk musik. Jag trallade glatt med i denna kampvisa med ett ironiskt flin på läpparna. Precis som det ska vara!
JN: Jo, vi förstår nog varandra. Vill nog ändå säga att drivkraften nog inte i första hand är inbillad överlägsenhet utan en vilja att sprida det man tycker om, hjälpa folk att upptäcka det man själv tycker om och hjälpa dom man gillar att bli upptäckta.
Sen kan det ju likväl vara extremt irriterande… Men det är ju oftast för att nån försöker ta över och tvångsmata hela tiden och allt jidder runt det. Demokratiska playlist kan förhoppningsvis skona oss från det :-)
[...] published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Musik är odemokratiskt och exkluderande Möjligtvis liknande inlägg: Frågor kommer och [...]
För de första så snodde vitmakt banden sin stil från punken.
Iof har ju punken alltid vart väldigt spretig och även inhållit rasistiska och nazistiska yttringar genom tiderna, men som form är den varken eller.
Visst tex formatet var ju åtminstone väldigt inspirerat av den snälla vitmakt/vikinga rock lyrick stilen, som i sin tur var inspirerad av punken.
Så att bli upprörd över det är ju endast för den som tror att vitmakt musikens musikaliska och lyrik mässiga form är enbart dem förskonade.
Skillanden melaln punk och vit makt är i princip endast i text inhållet, inte lyrik formen.
Det är just text inhållet som gör vitmakt musik till vitmakt musik.
Men visst folk i allmänhet är ju ganska outbildade men man kunde ha pushat den som en parodi på vikt makt musiken och dess propagerande och inte behövt skämmas en sekund för det.
Nej, men ärligt. Jag tycker att det är skitroligt att folk är kreativa. Men kreativitet, i sig, behöver inte betyda att det är bra.
Mitt största problem med Bakkes låt, förutom att den hantverksmässigt är undermålig, är att den är helt och hållet befriad från humor, självdistans och insikt.
Rasmus, jag tycker att din analys är klockren. Jag känner mig faktiskt sjukt exkluderad. :)
Håller med om att musik kan vara exkluderande.
Kan också säga att jag blir distraherad av att läsa ord som immanent i svensk text. Enligt NE är det i svenska en fackterm med viss specifik betydelse. När den används i allmängiltiga sammanhang får man bara intrycket att skribenten har dålig känsla för svenska språket, alternativt att han tror sig imponera på läsarna.
Niklas L;
Knappast allmängiltiga texter här, även om jag inte håller med Rasmus om någonting alls så är just den här bloggen en av de få man kan respektera, antagligen pga av de knivskarpa ordvalen.
–
Rasmus;
Efter att ha lyssnat på “Bryssel som mål” så fattar jag ditt inlägg bättre, i just det här fallet så är musiken oerhört exkluderande.
Jätteintressant och bra skrivet! Jag håller med om allt, men…
Som en annan kommentar skriver så är ju PP en organisation av och för skapare och är således generellt för det mesta. Dessutom finns det ju en uttalad regel om en “Om tre pirater är överens så är det bra”-inställning.
Jag håller givetvis med om att det är problematiskt för partiet att ha en låt, och framförallt den här, men jag kan hålla med om att jag tolkat det mer som att partiet är för allt som görs än att de valt en låt.
Sen nämnde nån andra delar av partiets profil, och det är ju givetvis så att även logga och färg är exkluderande (just jag gillar loggan men skulle aldrig ta på mig den lila pirat-tröjan, med de associationer som den ger). För att inte tala om problemen med partiets namn, men den diskussionen är ju gammal.
re: “Partier med egna sånger är ovanligt, men Ny Demokrati hade det och Sverigedemokraterna har det.”
Jovisst, men ungdomsförbunden har ändå en gedigen tradition av sånt här. Se detta och rys…
http://www.youtube.com/watch?v=wlzJ5bkOb1U
http://www.resume.se//nyheter/2008/09/05/ssu-satsar-pa-ny-kampsang/
Dessutom:
http://kampanj.moderat.se/musik/
Låter mer som cirkus miramar än ultima thule, eller ja kanske en blandning
[...] Musik är odemokratiskt och exkluderande [...]
Hittat på Västsvenska kvällsblaskan GT:
http://susannahaby.nu/haby.mp3
Ser fram emot en analys :D
Jag håller för övrigt med om att Bakkes låt *kan* missförstås och att det därför vore ett dåligt val för någon form av partiets *enda* kampanjlåt (ännu värre om man kallar den “kamplåt”).
Pluralism är bättre och ska man länka till musik så ska man länka till en mångfald av musik om man nu nödvändigtvis ska blanda in musik i politiska kampanjer, imho.
[...] (men länkade ett kort tag låten från förstasidan vilket ändrades efter interna diskussioner). Andra resonerar bättre om detta med musik i politiken än jag. Men detta sagt så kan jag tipsa om ett [...]
Måste säga det att jag tycker Johan Bakke får oförtjänt mycket skit av dig, i detta inlägg. Undrar nästan om du tar ut din ilska på honom för något annat egentligen.
[...] drag då man har en stark betoning av personlig integritet och individuella rättigheter. andra har skrivit om detta tidigare i samband med piratpartiets kampanjlåt inför EUP-valet. Sättet att utmåla sig själv som [...]
[...] den dramatiska monologen och low key-ljussättningen minner också snarare om Piratpartiets grabbiga actionfantasier om ”vi mot dom” än om den rågblonda folkhemsnostalgi som sägs attrahera en arbetarklass som [...]
Kommentera