Konstfack har kissat i brallorna och anlitat en jurist för att förhandsgranska samtliga studenters konst, vilket är tämligen unikt. Juristen kom fram till att konststudenten Magdalena Nordin måste förbjudas att visa två videoverk på vårutställningen. Anledningen uppges vara att det i videorna kan höras musik, hämtad från ett tevespel, utan att rättigheterna har clearats.
Visserligen behöver man knappast cleara rättigheter för att framföra musik, ej heller i en konstutställning, så länge utställningslokalen bara har betalat sin licens till Stim (vilket man får anta att Konstfack har gjort). Kruxet verkar ligga i begreppet “synkronisering“; handlingen att synkronisera musik till rörlig bild räknas som ett exemplarframställande, som kräver rättsinnehavarnas tillstånd. Att det ska vara så är ett arv från en tidigare mediehistorisk situation. Idag framstår det som ganska godtyckligt, att det ska vara synkroniseringen som avgör konstens laglighet. I princip skulle det alltså vara tillåtet att visa verket utan tillstånd, om ljudet kom från en annan maskin och var “ur synk”…
Magdalena Nordin ger glimtar ur sitt projekt på Bilddagoken. Där verkar det som att hon har tre omstridda projekt. Framför allt framstår Konstfacks ledning som minst sagt förvirrad.
Ena videon, som stoppades på Konstfack, finns på den respektlösa piratsajten YouTube. Det är en version av Caramelldansen, ett internationellt internetfenomen.
21 april skriver Magdalena Nordin:
OMG!!! Jag ringde till Remixed Records som har gjort Caramelldansen! Jag fick deras tillstånd att min och Svantes caramelldans på Konstfack! Bara det inte var i komersiellt syfte.
Samma dag skriver hon också hon däremot inte fick tillstånd att visa sin omklippta Paris Hilton-video. Ledningen gav, besynnerligt nog, en dubbel motivering: Dels höll den inte tillräcklig konstnärlig kvalitet, dels bröt den mot upphovsrätten,
men även om jag hade rättigheterna så hade Konstfack inte kunna stå för den. Ja, ja. skolans sätt att bedöma konstnärlig kvalitet är lite random.
Idag, 22 april, skriver Magdalena Nordin:
Just nu har dom möte på Konstfack och diskuterar mitt underkännande. En elev ringde till mig och ville reda ut fakta. Prefekten påstår på mötet att han inte har sagt det som har faktiskt har sagt till mig.
Fan jag blir så jävla less när dom säger en sak och sen ändrar sig och påstår att det har dom inte alls sagt! Snart får jag väl börja spela in allt dom säger så att dom inte kan komma undan.
Nä just ja, det går ju inte. Rektorn har i sitt Etiska råd förbjudit all typ av inspelning när den andra inte vet om det.
Utöver dessa två verk, vars kontext förblir lite oklar, nämns även ett tredje, som förefaller mycket genomarbetat, som ställts ut på Konstfack tidigare i år men som nu tydligen inte längre är tillåtet. Spring Village Farm kan direktöversättas till Vårby Gård (precis som vi i en tidigare performance översatte grannberget Vårbergstoppen till “Spring Mountain”).
Spring Village Farm leker med att översätta Vårby Gård till en fantasy- och datorspelsestetik, som ett sätt att överkoda vardagen med äventyr och skattjakt. Ur projektbeskrivningen:
Eller är det så att Vårby faktiskt är ett spel? 300 meter från t-banan ligger en övergiven ruin i skogen och exakt på samma plats som ruinen i Zelda III till supernintendo. Och varför är kyrkogården på samma ställe i Vårby som i Zelda. Vad är det för mystiska ringar som man ser på Enirokartan över Vårbytoppen? Varför har Zelda en magisk portal på samma typ av plats i Zelda III?
Snyggt! (Utom att kalla Vårbergstoppen för Vårbytoppen. Sådan geografisk revisionism kan vi Vårbergspatrioter inte acceptera.)
Utställningen Spring Village Farm inkluderar även måleri. Måleriet ackompanjeras av musik, hämtad från Super Nintendo-spelet Terranima, i hörlurar. Ett potentiellt upphovsrättsintrång som ser ut så här:
Fast… här handlar det väl inte om “synkronisering” i upphovsrättslig bemärkelse? Är musiken i lurarna märkvärdigare än att det kanske spelades musik i högtalare på vernissagefesten? Sådant löses på laglig väg genom Stim. Varför funkar det inte i detta fall? Har det att göra med ideella rättigheter, som aktualiseras av att musiken görs till integrerad del i ett nytt konstverk? Fast även vernissagefester kan vara integrerad del av mer performancebetonade konstverk. Piratbyrån/S23M ordnade exempelvis öppningsfesten på förra sommarens Manifesta7 i Bolzano. Våra DJ:s (Brokep, Jem Noble med flera) bad inte alla rättsinnehavare om tillstånd inför sina DJ-set. Så funkar det inte. I stället är det upp till utställningslokalen att ha en Stim-licens. Varför inte den skulle vara tillämplig på Magdalena Norlins tavlor med soundtrack är svårt att begripa.
Däremot är det nog ett soklart intrång att musiken finns på hemsidan. Precis som att YouTube begår ett solklart intrång när de tillgängliggör folks egna versioner av Caramelldansen. En sak som är klar, är att YouTube vågar gå längre in i gråzonen än konstfack. Trots att det av tradition varit så att kommersiella intressen känt sig tvungna till försiktighet, medan estetiken har tillåtit stora friheter.
Här blir det intrikat.
Martin Aagård i Aftonbladet och Clemens Poellinger i SvD pekar båda på att konstnärer, särskilt i samband med videokonst, sedan det digitala genombrottet har tagit in musik när det passar. Rättigheter har clearats endast i undantagsfall, när verken har visats på väldigt stora och/eller väldigt räddhågsna institutioner. Här finns också en geografisk aspekt, vilket jag själv framhöll vid ett intressant panelsamtal på Mejan Labs förra månaden. Jag jämförde då konstscenen i det kapitalstinna London, i det något laglösare Italien och i det marginaliserade Serbien. Helt klart är att graden av upphovsrättsrespekt skiljer sig. Oktobersalongen i Belgrad innehöll verk som inkluderade musik, där det är nästan otänkbart att musiken clearades. Samma sak med Manifesta7 i Italien, en av samtidskonstens större biennaler. Som ett av många exempel därifrån kan tas hur vi i Piratbyrån/S23M improviserade ihop en videodokumentation av vår resa, som i flera månaders tid loopades i utställningslokalen. Videon fångade även flera fall av upphovsrättsskyddad musik, däribland Kraftwerks Autobahn med tillagd melodica och refrängen från Madonnas Over and over loopad på kassettband och pitchad in absurdum.
Ingen brydde sig förstås. Det var ju en respekterad konstutställning och konsten konkurrerade knappast med Madonna. Om någon mot förmodan hör av sig med klagomål, får man väl överväga att stänga av ljudet. Eller integrera protesten i konsten, som ett sätt att vinna uppmärksamhet. Att däremot frukta skadestånd finns däremot inte på kartan. Så resoneras det, i praktiken, i konstvärlden. Likadant hade Konstfack kunnat resonera, men där valde rektor Ivar Björkman att hellre lita på en jurist.
Jurister förstår inte konst, påstår detta inlägg i rubriken. Det skulle kunna uppfattas som ett utpekande av samtliga jurister som obotligt förstockade (vad en jurist vill kalla “juristofobi“). Så är dock inte fallet. Utsagan ska kompletteras med ännu en: Konstnärer förstår inte heller konst.
Ingen “förstår” konst, för konsten har ingen essens att förstå. Konst är vad konstvärlden anser är konst. Skillnaden mellan jurister och konstnärer, är att de senare är djupare insjunkna i konstvärlden. Konstnärer har därför en något mer pragmatisk inställning till påhitt som “verkshöjd”. Framför allt vet de av erfarenhet att konsten inte är “content” – den är inte (bara) bilder, föremål, ljud etc. – utan den är en helhet, inbegripande inte minst konstnären själv.
Problemet är inte juristernas bristande förståelse, utan att juristerna tror att de förstår mer än de gör, varpå konstbyråkrater tror att juristerna vet. En jurist som trodde att hon förstod mer av konsten än hon gjorde är Ia Modin, som i slutet av 2007 ville censurera vårt konstprojekt (vilket var finansierat av bland andra Konstnärsnämnden och Konstfack). Anledningen var dels att slumpmässiga bilder från nätet skulle flimra förbi på en väg, något som tydligen aldrig kan vara tillåtet, dels att Steal This Film skulle visas som ett led i den heldagen på Årsta folkets hus, som hade planerats gemensamt av en stor grupp konstnärer. Ia Modin trodde stenhårt att hon som jurist automatiskt talade i namn av alla konstnärer, när hon blåste till strid för upphovsrättslig censur. Insikten att hon i själva verket talade ett annat språk än konstens verkar ha tagit henne hårt. Inte långt efteråt sade hon upp sig från Konstnärsnämnden.
Carl Johan De Geer gjorde en uppfriskande insats i Kulturnyheterna:
Jag tycker det här förvandlar Konstfack från att vara något som ligger i framkanten av konsten till att bli en sorts Grönköping. En löjeväckande institution i absoluta bakvattnet av en småstands minsta förorts minsta stuga. Jag tycker att det är absolut vanvettigt det de gör.
Han har rätt i att studenterna borde göra hus i helvete och kräva att Konstfacks rektor avgår. Det verkligt oroande i rektorns agerande är sammanblandningen av etik och juridik. Rektorn slänger sig med frasen “etiskt och juridiskt komplicerade projekt”, som om juristen hade en särskild förmåga att besvara etiska frågor. Dessvärre lider rektorn för Göteborgsmotsvarigheten Valand av samma svajighet kring begreppet etik, att döma av hennes uttalanden i pressen. Handlar den stoppade utställningsmusiken verkligen om etik? Är det inte bara paranoia?
Konstutställningar är en etablerad upphovsrättslig gråzon. Låt det förbli så. Vi behöver, för den skull, inte ens åberopa några särskilda egenskaper hos konsten. Vi behöver inte utopa att konsten ska vara fri (alltså friare än andra verksamheter), vi behöver inte tro på dess unika väsen eller predika dess autonomi. Vi behöver som sagt inte ens förstå “konsten”. Bara tagga ner lite.
Det räcker att konstatera att Konstfack åtminstone borde våga agera som YouTube: låt saker spridas tills någon klagar. Om någon klagar kan man ta bort det. Om sedan Konstfack tar bort det, finns en annan närbelägen utställningslokal.
23 kommentarer ↓
Man MÅSTE notera när följande händer:
Jag håller med dig. Rakt av. Med konstuställningar som gråzon och allt.
Det glädjer mig att höra, Andreas!
Kan tillägga att jag även håller med Martin Aagård i att det är riktigt intressant hur händelser som dessa skapar en ny generation av rättsligt och medialt skillade konstnärer. Konstnärer för vilka t.ex. upphovsrätten inte är ett skydd som bara finns där, utan ett mysterium att nyfiket nosa på.
Ja, och även sådana som jag – som verkligen tror på upphovsrätten som moralisk idé – vill se en upphovsrätt som arbetar med rimlighet som orienteringsmärke. Vad är rimligt? Att upphovsmän får betalt för sitt arbete. Men när ska de få det? Ja, när någon laddar ner deras låt kanske. Men kanske inte när någon använder några sekunder av deras musik i ett nytt konstverk. Osv osv.
Vad är nu det här? Jag håller också med.
Jag har intresserat mig för appropriering. I USA är det här helt lagligt enligt de specifika lagar som konstnärligt arbete ges. http://jennymaria.com/?p=369
Skriver under på det där Andreas. (Mindre överraskande) Jag är till exempel inte med i någon av de föreningar som organiserar fotografer för att jag vet att jag inte alltid vill följa deras regler om upphovsrätt. Regler som jag tycker behöver anpassas till den digitala eran och vad som är rimligt.
Väldigt intressant. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå varför Konstfack är så räddhågsna och nervösa för vad deras elever gör.
Välskrivet, insatt, upplysande och skitbra. Vår lilla provinstidning, Göteborgs-Posten, tog upp C J de Geers kommentar också, och det är ju inte svårt att hålla med. Konstfacks feghet är skrämmande. Var det förresten inte konstfack som förnekade att en elev inom ramen för något projekt hade kissat i en äkta duchamp pissoar? Eleven borde hyllats för att han satte fingret på Moderna muséets mossighet, istället har jag för mig att konstfack lät någon expert vittna om att ingen någonsin kissat på Konstverket, samtidigt som de bryskt plockade ner bildbevisen på motsatsen från elevutställningen. Fast det är bara som jag minns. Rätta mig.
Lysande, fullkomligt lysande, återigen Rasmus!!! Du är min Gud!
Magdalena Nordins Paris Hilton-verk kanske inte var hennes bästa hittills i karriären men att totalcensurera det, mörda det, på grund av upphovsrättsskäl känns ju så jäkla bisarrt att det är svårt att sätta ord på det. Upphovsrättsmaffian kan dra åt ni vet vad!
Ja du. Du skriver en sansad och nykter text med total verklighetsanknytning.
Det galna är att den framstår som en vansinnigt skruvad satir.
Så skruvad tiden vi lever i.
Är trött som en gnu just nu men om jag förstått saken rätt var vårbyutställningen “olaglig”? Jävla tomtar … Terranigma är tidernas spel och Magdalena ska ha en eloge för att hon tar med musiken därifrån … även om hennes målningar inte på långa vägar gör musiken rättvisa, något som iochförsig är en omöjlig uppgift.
Vem och vad var det nu som dödade kultur egentligen?
“Jurister förstår inte konst”
De förstår inte IT heller.
Så många regler, så många lagar. Och allt bottnar i girighet.
Men så här går det ju inte till. Juristofobi även här. Juristen som anlitats är bara en konsult. Juristen i ett sådant läge kan mycket väl skita helt i vilka brott som kan tänkas begås. Det enda jurister gör är att spalta upp vilka saker som kan tänkas vara rättsligt problematiska och sedan så får ledningen fatta besluten. Juristen förbjuder inte något. Juristen har inte någon beslutsmakt. Juristen är inte censor.
I den bästa av världar hade försås juristerna varit omnipotenta. Men den världen är ännu avlägsen. Vi progressiva får arbeta oss mot den, en stämningsansökan i taget.
Mårten Schultz: Om du läser inlägget, ser du att det är rektorn som i slutändan pekas ut som ansvarig. Juristen är “bara” en konsult, ja, men samtidigt är det legio att jurister överskattar sin egen förståelse av konstfältet.
Jag är tveksam till neologismen “juristofobi” (man bör överlag vara försiktig med att utpeka nya -fobier). Man måste väl få diskutera juridikens plats, dess kompetens, dess gränser?
[...] hos Rasmus Fleischer att Konstfack anlitat en jurist för att förhandsgranska studenternas alster. Två alster förbjuds visning pga av problem med [...]
Vilken flagrant stöld av ordet “etik”.
rasmus wrote:
“i det något laglösare Italien”…”Ingen brydde sig förstås.”
It’s funny for me that now the italian judge want
repeat the trail
against piratebay, but he doesn’t care about what happens in Italy every day…
[...] Copyriot genomför ett intellektuellt lustmord på Konstfacks tilltag att låta en jurist förhandsgranska [...]
Jag är också skeptisk mot nya -fobier. Men neologismen här avser inte juridikfobier utan juristfobiker. Det är ganska vanligt numer, att man tillskriver jurister diaboliska avsikter, egenskaper som att vara “hala”, “ryggradslösa”, “hycklande”, och så vidare. Ofta finns det svepande empiriska antaganden utan stöd i sammanhanget, t.ex. påståendet att “juristerna tror att de förstår mer än de gör”. Vad är stödet för det?
De flesta jurister skiter fullständigt i konstvärldens aktiviteter. De juridiska övervägandena påverkas inte av att någon identifierar sig som konstnär. Att Dan Wolgers knycker några bänkar kan vara en intressant konstnärlig provokation men det har inte någon betydelse för den straffrättsliga bedömningen. Och så tror jag vi alla överlag vill ha det.
Jag skulle kunna gissa att vad som hänt här är att Konstfack bett en av Sveriges främste processrättsexperter – som dessutom tidigare varit rektor vid en stor högskola vilket kan ha varit en annan anledning till att man valde honom – att undersöka alla möjliga brott som kunde komma ifråga, att göra en juridisk dammsugning, så att säga. Att det skulle kunna utgöra förargelseväckande beteende verkar väl osannolikt men det är inte helt otroligt att det skulle kunna aktualiseras. Därefter har Konstfacks ledning gjort vad den nu har gjort. Och det är kanske “löjeväckande”, som Carl Johan de Geer anser.
De Geer har ju en poäng. Man skall inte alltid låta bli allt bara för att det kanske är förbjudet. Då blir inte mycket kul gjort här i världen. En god juristkonsult förhåller sig därför i allmänhet agnostisk i förhållande till hur rådgivningen används.
To Rasmus: (somewhat off-topic, but I think that it is still important)
The remix culture is quite important, right? Funny pictures, videos, musical collages, &c. are all examples of this remix culture. There is one more kind: fan-fiction. In case you do not know, fanfiction is broadly defined as “stories about characters or settings written by fans of the original work, rather than by the original creator.” I think that fan-fiction has an important quality which funny pictures, videos, musical collages &c. all lack. I think that fan-fiction has a transformative quality to it: whereas funny pictures, videos, and other kinds of derivative works are merely just about the original work, fan-fiction actually transforms the original work. It actually develops the original work further according to one’s own ideas, rather than merely comment on the original work. In other words, it has the effect of something like “it can create one’s own truth about the original work, one’s own world,” or something like that. Don’t you think so as well? It is unfortunate, however, that fan-fiction is not very big in Sweden.
It is also a fact that fan-fiction is not very big in Sweden, and it is definitely not a mainstream activity, which is very unfortunate. One person told me before, “I mean, I like a good fanfiction as much as the next one and if I find a special fanficion I may tell my other fanfiction friends about it. But you just don’t talk about fanfiction to other people. I mean, I write and read it every day and I still never talk about it to my friend who I meet in school and such things. Fanficition isn’t very popular here.”
Angående Spring Village Farm: undrar om det kan bero på att STIM inte kan/bör bry sig om hörlursmusik, eftersom det inte är offentligt framförande? Eller är det? Hmmmmm. Eller är tv-spelsmusik i sig möjligtvis utanför STIMs intressen? Kollektiv gaming, är det STIM-avgifter på det? LAN-partyn kanske, men online-spel? Ptjaaa, eller så är det bara ideella rättigheter, precis som du nämner.
Spring Village Farm var tokfin!
Bra text.
Off topic, men här har du en länk till en artikel samt PDF från New York Times år 1897. Artikeln heter “Music Pirates In Canada”.
http://idolator.com/5220121/music-piracy-in-1897
Och vad bestämmer vad konstvärlden är? Konstvärlden? Eller… konsten?
[...] inte tillräcklig konstnärlig kvalitet, dels bröt den mot upphovsrätten” – enligt http://copyriot.se/2009/04/22/jurister-forstar-inte-konst-om-etik-estetik-och-paranoia/ där du kan fördjupa dig mer i [...]
Kommentera