Förra inlägget konstaterade att tingsrätten i sin dom avfärdade åklagarens påståenden om att de The Pirate Bay-åtalade gjort miljonvinster på reklamen. Allt som konstaterades var att driften finansierats via reklamintäkter, administrerade av israelen Oded Daniel. Tingsrätten ansåg detta dock tillräckligt för att klassa hela verksamheten som “kommersiell” vilket är en förutsättning för att utdöma ett års fängelse. Läs detta inlägg innan du fortsätter.
Göran Greider gnäller: Peter, Fredrik och Gottfrid “vågar inte tillstå att de försökt tjäna pengar på sin sajt”, skriver han. Visserligen fick detta åklagarpåstående inte ens stöd i domslutet. Men för Göran Greider, liksom för Håkan Roswall, är det en självklarhet att den som driver en potentiellt lönsam verksamhet också väljer att profitera på den.
För någon som saknar egen erfarenhet av att driva nätprojekt, kan det givetvis te sig obegripligt att inte bara outsourca ekonomiavdelningen, utan även all potentiell vinst från annonsförsäljningen. Hur kan man, bara sådär, avstå från pengar?
För oss som däremot sysslar med spontan klusterorganisering är det inga märkvärdigheter. Vi vet hur dynamiken kan dö av den formalisering som ett stadigt penningflöde innebär. Hur administrationen av en kassa tvingar fram starkare gränsdragningar mellan insida och utsida, vilket dödar lusten som drivkraft för tillfälliga inhopp.
I verksamheter som knappt kräver något kontinuerligt arbete, men däremot kostsam hårdvara och bandbredd, kan det vara en fördel att skjuta all ekonomisk administration så långt ifrån sig som det är möjligt. Så har The Pirate Bay gjort, och så har även Piratbyrån gjort, om än på ett annat sätt.
Observera att det inte handlar om idealistiskt moraliserande över pengar, utan om en alternativ organisationsmodell, som helt klart kan leda till intäkter, fast indirekt och individuellt – företrädare för såväl The Pirate Bay som Piratbyrån tar betalt för föreläsningar. Tjänar vi då pengar “på” fildelning när vi föreläser?


5 kommentarer ↓
[...] bromsa utvecklingen. Men stanna den? Knappast! Nätverkslogiken är effektivare än hierarkierna. Frivilliga samarbeten slår organiserade institutioner på fingrarna. Mänskligheten har hittat ett nytt och bättre sätt [...]
Jag hoppas på fler polisanmälningar likt den här:
http://www.selig.se/2009/04/17/jag-anmaler-sr-for-medhjalp-till-upphovsrattsintrang/
Det intressanta är hur det du beskriver liknar hur artister och skivbolag tänkt i alla tider.
En artist blir en bättre artist av att inte behöva tänka på pengar. Det är skivbolagens jobb. Till och med ägandet av “mastern” (dvs inspelningen) finns vanligtvis hos skivbolaget. Inte för att artisten inte kan äga den själv, det finns inga hinder för det, utan för att artister i allmänhet inte vill ha “bördan” av ägandet. Att äga en master är ett heltidsjobb för ett par personer. Artister skriver gladeligen över ägandet av sina alster i utbyte mot att få hålla på med det man vill göra.
För artister, musiker och låtskrivare är detta inget konstigt alls. Vi jobbar inte för att tjäna pengar. Vi jobbar för att vi älskar det vi gör. Men är vi då kommersiella?
Alla som jobbar inom konstnärliga yrken, vet att det är en enorm skillnad mellan att tjäna pengar och att tjäna pengar. Är pengar anledningen eller är det förutsättningen? Det är helt olika saker.
MEN…. min intention spelar faktiskt ingen roll när det kommer till frågan om jag är kommersiell i laglig mening!
Enligt lagen är “att släppa skivor” en kommersiell verksamhet oavsett min intention. Till och med att spela med garagebandet på den lokala krogen, mot del av intäkterna i dörren, är en kommersiell verksamhet. Trots att bandet naturligtvis inte spelar för att tjäna en massa pengar. Dom spelar för att dom vill! Men….det är en kommersiell verksamhet! Men tänk om intäkterna var så små att det inte ens täckte hyran av ljudanläggningen? Sorry, fortfarande kommersiell.
Min anledning till att göra det jag gör är ointressant när det gäller huruvida min verksamhet ska betecknas som kommersiell. Kommersiell betyder bara att du tjänar pengar på det du gör. Oavsett om pengarna är hela din motivation eller bara ett “nödvändigt ont” för att du ska kunna hålla på med något du älskar.
Att vi alla sen har olika negativa eller positiva värderingar kring ordet “kommersiell” är oväsentligt. Lagboken kan inte ta hänsyn till det, utan måste ha en klart definition av ordet. Annars är lagen otydlig.
Det är troligt att TPB grundades av andra anledningar än att tjäna pengar. Politiska och ideologiska anledningar säkert. Inte vet jag.
Men TPB är ändå en kommersiell verksamhet. Av den enkla anledningen att dom tjänade pengar. Vad ska annars definitionen vara? Att man är kommersiell om man är en riktigt läskig och girig typ?
[...] Kluster och kosing [...]
[...] Kluster och kosing [...]
Kommentera