Tre böcker i röda nyanser (samt en exkurs kring Nietzsches säckpipa)

Fröjdas över förmiddagens shopping, bestående av två stycken böcker. En liten illröd sak, som redan är föremål för studiecirkel och tokbloggande i Göteborg: Fredrika Spindlers bok om Baruch Spinoza. Vi stockholmare kan läsa den som uppvärmning inför Textmässan som går av stapeln nästa vecka, vars program inleds av en debatt mellan Fredrika Spindler och Alexander Bard.

Andra boken som inköptes har klar affinitet till den första, fast är till sitt yttre en aning större och klädd i en mer vilsamt lerfärgad nyans av rött. Helt i det tysta har Symposion tagit ännu ett steg i sin oändligt långsamt framskridande utgivning av Friedrich Nietzsches samlade verk. Den glada vetenskapen visade sig stå på tur! Visserligen har ingen grundlig nyöversättning gjorts, utan det tycks vara Carl-Henning Wijkmarks gamla översättning som trycks på nytt, fast i ett smakfullt omslag i stället för ett gräsligt, samt efterord. En avgörande skillnad finns dock. Tidigare översattes bara Nietzsches första utgåva från 1882. Nu publiceras även, för första gången på svenska, den femte del som tillades 1887. Sprängstoff! Faktum är att jag själv, för något år sedan, fulöversatte valda delar från tyska originalet. Ett par av dessa fulöversatta aforismer letade sig tydligen in i ett RTF-dokument som spreds av Interacting Arts. Närmare bestämt de två allra sista aforismerna i Den glada vetenskapen: den svindlande utläggningen om “den stora hälsan” samt Nietzsches inbjudan till dans, vars final för skojs skull kan jämföras mellan de två översättningarna.

Min (numera makulerade) fulöversättning, som alltför slaviskt följer tyskans satsbyggnader:

Min säckpipa väntar redan, min strupe också – den gillar att klinga en smula hest, ta för er! för vi är är i bergen. Men ni får att höra är åtminstone nytt; och om ni inte förstår det, om ni missförstår sångaren, vad gör då det! Det är bara “sångarens förbannelse”. Och desto tydligare kan ni hans musik och sång höra, för att bättre efter hans pipa kunna – dansa. Vill ni det? …

Samma stycke i Carl-Henning Wijkmarks nya finöversättning:

Min säckpipa är redo, min strupe också – den må vara en smula sträv i klangen, men ta den som den är! vi är ju i bergen. Men vad ni ska få höra är åtminstone nytt; och om ni inte förstår det, om ni missförstår sångaren, vad gör nu det! Det är nu en gång “sångarens förbannelse”. Desto tydligare kan ni höra hans musik och melodi, desto bättre också – dansa efter hans pipa. Vill ni det?…

Vilken musik är det som Nietzsche talar om? Den frågan måste förbli öppen. Säckpipan har en bordun, vilket antyder att vi rör oss bort från den dialektiska musikens ackordprogressioner. Vidare är denna musik helt klart repetitiv snarare än expressiv. Sången, egot och orden må vara närvarande även i denna musik, men de är ändå underordnade basens djup, dansens dionysiska egoupplösning och rytmens repetitioner. I slutändan bör det betvivlas om den musik som Nietzsches predikar kan fångas, vare sig i notskrift eller som ljudinspelning. Snarare handlar det kanske om en ett annat sätt att använda musik, att låta musiken genomsyra tillvaron.

Följaktligen är det ingen idé att bygga en nietzscheansk playlist. Till läsningen av Spinoza rekommenderas däremot Vivaldi.

En tredje bok, som släpptes i tisdags, har sina röda nyanser mer i brödtexten än på omslaget. Den handlar om socialdemokratins idéutveckling under 1990-talet, förlusten av visioner och innebörden i doktriner om sådant som “livslångt lärande”, sammanvävt i en personligt hållen betraktelse över folkhemsnostalgins komplexa roll i politiken. När framtiden redan hänt (att titeln saknar ett “har” är ganska irriterande) är skriven av Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia, tillika en av mina handledare i avhandlingsarbetet.