Bofasta biografägare hotas av kringresande cirkusar

En slev forskningsbiprodukt till påskbordet? För den som så önskar kommer här ännu ett historiskt exempel på hotbilder mot nöjesbranscher. Det bygger på gårdagens genomgång av tidskriften Biografägaren, årgång 1929.

Konflikten stod mellan biografer och cirkusar. Bofasta nöjesidkare kontra kringresande dito. Tekniskt massreproducerade bilder kontra stalldoftande liveframträdanden. Hederliga svenska företagare mot bråkiga utlänningar. Eller hur man nu ville se på saken.
Sveriges Biografägareförbund och Svenska Film- och Biografmannasällskapet skrev var sitt brev till Socialstyrelsen, med krav på inreseförbud för utländska cirkusar. Biografägareförbundet anförde bland annat följande

Även för biografnäringen ha cirkus Strassburgers föreställningar här i landet medfört betydande avbräck och på vissa platser ruinerande förluster. Under den tid cirkusen i fråga fasterade i en stad, drog den till sig publikintresset i så hög grad att biograferna genom minskad publikfrekvens åsamkades avsevärda förluster. Även i en så stor stad som Stockholm, där cirkusen dröjde en längre tid, kunde tydlig minskning i biograffrekvensen förmärkas, därvid särskilt de biografer, som voro belägna i närheten av den plats, där cirkusen var förlagd, fingo dragas med högst betydande svårigheter.
/…/
En biografägare måste för varje år göra upp en kalkyl över sin verksamhets inkomster och utgifter. Genom den starka tillväxten av biografer är vinstmarginalen numera obetydlig, i vissa fall ingen. Tillstöter då en på förhand icke beräknad faktor – till exempel i form av en jättecirkus’ besök å biografägarens plats – vilken nedbringar hans inkomster, kan detta bli ödesdigert för biografägarens existens.
Verkningarna av dessa utländska jättecirkusars besök å en plats göra sig märkbara icke endast under själva den tid besöket varar. Även före och efter besöket få de på platsen bofasta utövarna av en nöjesrörelse erfara en avmattning i publikintresst. Där en dylik, efter kontinentala proportioner lagd cirkus dragit fram, är allt, om en djärv bild tillåtes, så grundligt avbetat som om gräshoppssvärmar härjat.
/…/
Något kulturellt eller ideellt utbyte skänka de icke. Det är mest klovneri och menageri. Visandet av fångna djur torde därjämte få anses strida mot andan i gällande lagstiftning. Biograf- och teaterföreställningar måste i motsats till cirkusföreställningar kunna göra anspråk på att få, om icke alltid så dock icke alltför sällan, räknas till verklig konst, en andlig spis, som ett folk numera icke torde kunna undvara.

Klagomålen var förgäves. Socialstyrelsen beviljade inresetillstånd för Cirkus Strassburger (precis som de i hög grad beviljade inresetillstånd för utländska musiker, trots Musikerförbundets ihärdiga protester).
På holländska Wikipedia finns viss info om jättecirkusen Strassburger, som under lång tid turnerade runt i norra Europa, med vinterkvarter i Hilversum. Medlemmarna tycks ha klarat sig undan Förintelsen. Nazisterna bedrev ju, vilket få känner till, även en systematisk utrotning av cirkusfolk. Ägarna till Cirkus Strassburger var dessutom judar – ett faktum som dock inte utnyttjades av Biografägarens redaktör Mauritz Enderstedt, som tidigare varit liberal riksdagsman.

På hösten återkom klagomålen mot “de utländska jättecirkusarna” som hotade biograferna:

De svenska polismyndigheterna och den svenska pressen ha nyligen haft att syssla med ett utländskt cirkusföretag som berest vårt land och slutligen hamnat i Stockholm, där det etablerat sig vid Skånegatan på Söder under den påtagligt bedrägliga benämningen ‘Den svenska Folkcirkusen’.
Företaget, som äges av en tysk vid namn Levi Adelson Leontin, har uteslutande haft utländsk cirkuspersonal /…/
Ägarna till företaget, vilket ursprungligen bar namnet Colosseum, har genomrest vissa delar av vårt land, men på grund av usla prestationer och dålig ledning gick affärerna skralt, med påföljd att det hela sprack. Och för att komma ifrån efterräkningarna från alla björnar som brummade i Colosseums väg, bytte företaget namn och kallade sig ‘Den svenska folkcirkusen’. Som sådan har den dragit till sig uppmärksamhet genom skandalösa uppträdanden, bråk och slagsmål, som måst påkalla polisingripande från svensk sida samt för ogenerade affärsmetoder, bl.a. underlåtenhet att göra rätt för sig och betala för utfört arbete.

Åke Cato nämnde nyligen denna cirkus, i mer positiva ordalag, på sin trivsamma blogg:

Levi Adelsohn, med artistnamnet Leontini, (1889-1961) var trolllkarl, konsthandlare, hästdressör och ibland cirkusdirektör. Företag som cirkusarna Mexico, Wolff, Krone, Collosseum (två maneger!) och Svenska Folkcirkusen var på 20-talet företag som Leontini förlorade pengar på.
Men han kom ständigt igen. På 40-talet köpte han 16 vackra hästar av Furuvikscirkusen och hyrde ut dem till Scott. Han sista tappra försök var Folkcirkusen Olympia som föddes och dog 1949.

Senare så samarbetade Cirkus Strassburger med Cirkus Scott. Här en affisch från 1950-talet:

Frågan om biografägare kontra cirkusar är, tycker jag, främst intressant utifrån perspektivet av en konflikt mellan bofasta och kringresande nöjen, som under lång tid har tagit sig olika uttryck i Europa. Att många kringresande nöjesidkare har varit judar eller romer gör inte ämnet mindre intressant för en framtida historieskrivning. En ytterst preliminär slutsats kan vara att det under en lång tid i det moderna Sveriges historia gick att betrakta kringresande nöjen som en kvarleva av någonting gammalt, som borde ersättas av det bofasta och välorganiserade. Bilden är dock långt ifrån entydig; som vi ser gick Socialstyrelsen ofta emot såväl Musikerförbundet som Biografägareförbundet i frågan.
Från 1970-talet och framåt förändras dock, verkar det som, synen på nöje och mobilitet. Musikers och andras turnerande betraktas med allt mer positiva ögon, kanske rentav som en förelöpare till ett arbetsliv där alla förväntas vara mer mobila och flexibla. Samtidigt resandet i viss mån övergått till konsumentledet – i stället för att ungdomarna samlas för att invänta att en cirkus kommer till staden, bildar de själva tillfälliga “mikrocirkusar” som åker till festivaler. En alltför långsökt slutsats, eller en möjlig utgångspunkt för en undersökning?