Materialets återkomst? Arte Povera, Teatro Povera, Musica Povera

Inför årets Venedigbiennal som öppnar i början av juni, diskuterar konstvärlden dess inriktning. Finanskrisen går då knappast att bortse från. Mängderna pengar som kommer att cirkulera kring konste kommer att vara drastiskt mycket lägre än på mycket länge. Själv har curatorn Daniel Birnbaum, enligt källor som står honom nära, beskrivit årets inriktning som präglad av Arte Povera.
“Fattig konst” är den bokstavliga översättningen på detta begrepp, som sattes på en löst sammanhållen riktning inom italiensk konst med kulmen under 1960-talets sista år. Även om enkla och förvisso billiga produktioner präglade mycket av Arte Povera-konsten, ska begreppen inte misstolkas som ett idealiserande eller en kritik av ekonomisk fattigdom. Snarare kan det härledas till teaterinnovatören Jerzy Grotowski som hade nått inflytande i Italien med sin idé om “fattig teater” (poor theatre/teatro povera). Teatern måste erkänna sin begränsning, jämfört med tidens televisuella medier, vad gäller att förmedla illusoriska intryck till en publik. När denna “fattigdom” erkänns och bejakas, återstår för teatermediet att prioritera vad det är bäst på, nämligen fysisk närvaro snarare än förmedling av budskap. Jerzy Grotowskis fattiga teater har således kanoniserats som en av utgångspunkterna i framväxten av en postdramatisk teater.

Arte Povera-konsten utgick från själva materien, med en klar ambition att låta gränsen mellan natur och kultur förbli flytande. Den intresserade sig i hög grad för tidsbaserade processer och kunde exempelvis integrera levande växter som måste vattnas för att inte skulpturen skulle kollapsa. Undvikandet av en tydlig stil upphöjdes till ett positivt värde. Bland de konsthistoriska utgångspunkterna kan nämnas futuristerna och dada. Därtill präglades Arte Povera särskilt av ett par filosofer: fenomenologen Maurice Merleau-Ponty samt pragmatisten John Dewey – åtminstone om man får tro stjärncuratorn Carolyn Christov-Bakargiev som skrivit en bok; här finns några små excerpter ur den långa inledande essän.

Hur fräscht är då det av Venedigbiennalen att återuppliva en fyrtio år gammal diffus konstriktning, bara för att pengarna sinar? Vid närmare eftertanke är det hyfsat fräscht. Åtminstone om vi nu glömmer biennalen och pratar om potentialen. (Biennalen var bara en ursäkt för att börja skriva om annat.) En återupptäckt Arte Povera är, i alla lägen, oändligt mycket fräschare än Nicolas Bourriauds kalkonbegrepp “altermodernism“, vilket just nu lanseras som postmodernismens efterträdare, utan att leverera annat än ännu mer snickesnack om globaliserade teckenspel.
Om man verkligen vill lämna postmodernismen bakom sig, är det klart intressant hur referenspunkten Arte Povera kan möjliggöra resonanser med en teoretisk neomaterialism. I ett konsthistoriskt sammanhang var Arte Povera i hög grad en reaktion mot popkonsten. Mot produkterna ställdes processerna, materiella processer. I början av 1970-talet gav denna inriktning vika i den internationella konstvärlden, till förmån för en avmaterialiserad, konceptuell, socialkritisk konst – anpassad för det postmoderna och det digitala. När vi idag talar om det postdigitala blir däremot rematerialisering högintressant att jobba med. Oljekrönet bör också få konsekvenser för den konstvärld som gjort sig beroende av lågprisflyg från punkt till punkt.
Om resandet blir dyrare behöver inte resultatet nödvändigtvis bli en mer provinsiell konst. En annan riktning är att göra själva resandet till en del av konsten. S23M/S23X/S23K-projekten har kretsat kring en åldrad buss, som bland annat förvandlats till en verkstad, en bas för kringprojekt. I linje med traditionen från Arte Povera, om än utan medvetna referenser ditåt, handlade flera av dessa projekt om att kombinera disparata material och arbeta utifrån dessas fysiska egenskaper. Det gäller i högsta grad för textilprojektet “Folkdräkt (full body kopimi armor suit)” men också för bruket av kassettband och gradvis förslitning av bandspelare, liksom givetvis för den circuit bending för musikaliska syften som bland annat integreras i Ollibollis performance.

Därmed har vi kommit fram till frågan om en potentiell Musica Povera. Vilken är den “fattiga” teaterns och konstens motsvarighet inom musiken, och är ett sådant förhållningssätt relevant idag? Ett enkelt sätt att besvara frågan är att räkna upp scener och musikfenomen som tar fasta just på det materiellas egenskaper och begränsningar. Svaren kan då peka i en mängd olika riktningar, från circuit bending och chiptunes, samt givetvis demoscenens självpåtagna “fattigdom” i kilobyte, via fältinspelningar och den andra kassettvågen, till en del av de mer akustisk-psykedeliska folkmusikinfluerade verksamheter som får diverse “new weird”-etiketter.
Ett mer ingående sätt att ställa frågan om Musica Povera är att inte söka efter stildrag eller ens distinkta metoder, utan undersöka den typ av “fattigdom” som musiken efter att den blivit universellt tillgänglig i digital form. Det senare gjordes med dialektisk rigör på konferensen Audio Poverty, som anordnades i Berlin i början på februari under ledning av ambientmusikern och teoretikern Ekkehard Ehlers. Copyriot nämnde konferensen, med ett uns av skepsis, utan att besöka den. När nu dokumentationen är uppe ter sig dock sättet att jobba med Arte Povera-parallellen oerhört spännande. Musikens digitaliseringen bildar grunden för en problematik som förvisso innefattar svårigheterna för enskilda musiker att försörja sig, dock utan att det görs några illussioner om en guldålder innan fildelningen, som definitivt inte är ett ämne att diskutera. Frågan är inte hur musik ska bli lönsam utan hur den ska bli meningsfull. Konferensens bidrag till svaret innefattade å ena sidan ett oerhört eklektiskt konsert- och performanceprogram: Scenen intogs än av chiptune/dubstep-japanen Quarta330, än av klassiska musiker som violinisten Anna Lindal som framförde noterad musik av samtida kompositörer som Øyvind Torvund. Å andra sidan en rad föredrag med de mest skilda figurer, från “global ghettotech“-bloggare till Theodor Adornos gamla musikvetarpolare. Ändå förefaller allting hänga samman, om inte annat via idén om musikalisk fattigdom som problem och möjlighet, av katalogtexterna att döma.

Och här kommer vi till det egentliga syftet med hela detta inlägg och dess omväg via italiensk konsthistoria. Detta är inledningen till en miniserie där Copyriot avser att gå igenom texterna ur Audio Poverty-katalogen [tvåspråkig pdf] och förhoppningsvis även tillgängliga videoinspelningar. Vi får se vart det leder, och låter det ta sin tid.