Artisterna rasar! År efter år efter år, längre och längre ner i avgrunden. Nu har de rasande artisterna varit en återkommande figur i svenska tidningsrubriker under cirka trettio års tid. Någon borde skriva rasandets historia. Eftersom jag själv skriver på en närliggande historia, kan jag börja med att slänga fram några raserier som jag stött på. Fler finns – fyll i!
1980 rasade 150 svenska artister i ett “upprop mot hemkopiering”, orkestrerat av Ifpi. Uppmärksammades härom dagen av Daniel Svensson och Christian Engström, som hittade uppropet i Göteborgs-Tidningen. Tyvärr angavs inte något datum.
1981 rapporterade förbundstidningarna Musikern (1/81) och SKAP-nytt (1/81) om ett “upprop mot hemkopiering”, på initiativ från Ifpi, undertecknat av stora delar av den svenska artisteliten. Antagligen samma upprop som föregående. Copyriot skrev om det för tre år sedan.
1999 undertecknade 400 artister från olika europeiska länder ett upprop med krav på “ett starkt copyright-skydd i den nya digitala världen”, rapporterade Ifpis tidning Musikindustrin. Uppropet överlämnades till Europaparlamentets ordförande av Jean Michel Jarre som hade den intressanta titeln “IFPI:s Industry Artist Spokesman”. Det publicerades även som en helsida i Financial Times. “Svenska artister som har undertecknat uppropet är bland annat Per Gessle, Ulf Lundell, Dr. Alban, Meja, Peter LeMarc, Mikael Wiehe, Sten & Stanley och Triple & Touch.” Ifpi uttryckte missnöje med att svenska dagstidningar ignorerade denna viktiga kommuniké.
2006 satte Ifpi åter in en helsidesannons i Financial Times där en stor mängd artister stod som undertecknare, denna gång bakom kravet på förlängda skyddstider. En intressant detalj var att vissa av de undertecknande artisterna var döda.
Sami uppgav sig ha samlat in 4000 underskrifter från svenska artister till detta upprop.
2005 rasade svenska artister, 114 stycken, mot fildelning. Återigen var det Ifpi som stod bakom.
Januari 2008 rasade “det kreativa Sverige“, det vill säga en handfull företrädare för film-, spel- och bokbranscherna, mot fildelning och för en Ipred-lag som dessutom skulle inkludera avstängning och svartlistning från nätet.
November 2008 så utbröt ett identiskt raseri från ungefär samma laguppställning.
Listan är helt klart inte fullständig. Däremot är det fullt tänkbart att rasandet låg nere under större delen av 1990-talet, under CD-bubblans glada dagar, innan hembrännandet åter fick Lars Gustafsson att plocka fram och remixa gamla raserier mot kassettkopieringen.
Om en något mer fullständig lista gick att upprätta, skulle det gå att dra slutsatser om kontinuitet och förändring. Mycket är uppenbarligen sig likt, men annat har också förändrats – exempelvis skilde Ifpi en gång i tiden på “privatkopiering” och “piratkopiering”, vilket de numera slutat med.
Det skulle också gå att se vilka artister som varit trogna undertecknare, från 1980 till 2008. Ett namn kan då nämnas på rak hand: Per Gessle.
13 kommentarer ↓
Den gemnensamma nämnaren är att de alla suger apballe, jsg skulle inte ens ladda ner deras musik med en pistol mot mitt huvud. *irriterad*
Den där listan över 114 musiker var mycket kul läsning. En sällan skådad kvantitet av hasbeens och neverbeens. Det syns ju tydligt att det 2005 fanns en stor uppdelning på artisternas synpunkter på fildelning. Inga representanter för indiebolagen eller den yngre artistgenerationen finns med på listan. Minns att vi fick förfrågan från vårt skivbolag i samband med denna lista – men vi valde att inte vara med och rasa. ;)
Rongedahl, Da Buzz, Meja, Whyte Seeds, Blå Grodorna, A-Teens-Dhani. Inget förbud i hela världen skulle kunna få dem att livnära sig på sitt musicerande.
Jag skummade just igenom en uppsats om Biblioteksersättningens införande, som bland annat handlar om hur olika författare och författarorganisationer var motståndare till de allmänna biblioteken (med exakt samma argument som används mot internet idag).
Tyvärr hittade jag inget äkta belägg för rasande författare, men det känns som att de borde har förekommit.
Hösten 1919 verkar Sveriges Författareförening ha skrivit ett argt brev till Kunglig Majt, till exempel, men huruvida detta beskrevs i den samtida pressen som att författarna rasade återstår ju att ta reda på i så fall.
Hur som helst tycker jag det är ett förstklassigt historiskt specialområde du har identifiera. :)
Att döma av detta TT-telegram från 22 oktober 1985 skedde ett upprop även detta år.
- Den alltmer utbredda kopieringen av musik orsakar stor skada
för oss som gör musiken. Hemkopieringen berövar artister och
textförfattare deras rättmätiga levebröd. Om inte hemkopieringen
upphör blir följden ett fattigare musik-Sverige. Detta står att
läsa på en affisch som undertecknats av 146 artister,
kompositörer, textförfattare och musikförläggare och som sänts
till regeringen.
- Vi som undertecknat detta upprop hör till de stora grupper som
blir lidande på grund av hemkopieringen. Vi ber dem som lånar
skivor av varandra och kopierar, eller spelar in från radio, att
sluta göra detta.
- Var lojal mot oss, vädjar de 146.
Uppropet har sänts till regeringen. Borde gå att hitta som offentlig handling.
[...] och Christian Engström. Rubriken var “Sluta knycka vår musik!” och artisterna rasade mot kopiering av musik på kassettband från skivor eller [...]
Det känns som man måste tänka lite extra på Mejas ord i det här sammanhanget:
It’s all about the money
It’s all about the dum dum du du du dum
I don’t think it’s funny
To see us fade away
It’s all about the money
It’s all about the dum dum du du du dum
And I think we got it all wrong anyway
På 1950-talet rasades det också, då mot tecknade serier. Åtminstone i USA fick kravet på hårda regler kring vad tecknade serier fick innehålla en hel bransch att mer eller mindre utplånas.
Raseriutbrott leder m ao sällan till något gott, varken för publiken eller de rasande artisterna.
(I fallet tecknade serier var det förvisso serieskaparnas motståndare som rasade, men analogin är ändå relevant,tycker jag.)
Vet inte om denna är relevant…
http://www.youtube.com/watch?v=PdjcSGo1hJg
Diskoteken dödade dansbanden
Kim Müller: Meja :D
Joakim Andersson: Moralpanik är ett ord som kan få beteckna ganska många raserier under 1900-talet, dock faller de inte riktigt inom ramen för ovanstående lista, som jag egentligen försökte att begränsa till musik och kopieringsrelaterade frågor.
Mio: Som sagt så var det jag som grävde fram klippet du länkade till – det hamnar mitt i arbetet på min pågående avhandling. Raseriet till trots så producerades då inga upprop. Det kan bero på att Ifpi inte var det minsta rasande på diskoteken – tvärtom – och detta med “artistupprop” tycks uppenbarligen främst vara Ifpis metod.
Raseriet har en lång historia. Vi minns väl alla hur svenska artister rasade mot ljudarna på 1940-talet.
Name: En ytterst onyanserad jämförelse. Att Musikerförbundet gick de tyska nazisternas ärenden är en sak, men det grundades inte i några raserier mot judiska musiker specifikt, utan snarast i kombinationen av allmän protektionism och respekt för Tyskland som kulturnation. Tro mig, jag har gått igenom tidskriften Musikern under alla år som det gäller (närmare bestämt har jag gått igenom åren 1927-1999 om jag inte minns fel).
[...] Copyriot › Utkast till artistraseriets historia- Artisterna har rasat i media i 30 år. Från kassettband till torrents. [...]
Läste i SvD att författareförbundet hade denna syn på videon: “För Sveriges Författareförbunds räkning uppträder socialdemokraten och författaren Per Kågeson. Deras inlaga till videogramutredningen pläderade för långtgående restriktioner för den nya tekniken. Dels ville Författareförbundet att utredningen skulle ‘överväga införandet av ett system [med] en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram’, alternativt, och notera författarens 1984-klingande eufemism för att förbjuda en ny teknik, ville författareförbundet ‘utreda möjligheterna för Sverige att helt avstå från videoskivspelartekniken’. Tekniken skulle alltså antingen förbjudas helt eller ställas under licenskontroll under kulturpolitiken.
Synthesizern ville man ha en extra skatt på då den kom och i början av åttiotalet ville Maj-Britt Theorin (S) att parabolantenner skulle förbjudas.
När ljudfilmen kom, och alltså konkurrerade ut de musiker som ackompanjerade stumfilm på landets biografer, rasade man i facktidningen Musikern. ”Lika väl som en naturskyddslag var ofrånkomlig” krävdes en ”musikerskyddslag” för att hindra ”den katastrof som hotar från den mekaniska musiken”.
”Varje månad självdör minst ett dansband här i Sverige, och köerna utanför Musikerförbundets arbetslöshetskassa blir längre och längre”, säger nyhetsuppläsaren med bekymrad min. Det är måndagen den 17 maj 1979, och SVT:s Rapport berättar om diskotekshotet. ”Diskoteksmusiken på grammofon håller på att konkurrera ihjäl dansorkestrarna. Men nu vill Musikerförbundet rädda den levande musiken genom att kräva en särskild diskoavgift – och spritstopp för de restauranger som går över från levande musik till disko.”
Kommentera