Spotify red fram på vågen av folk som upprepade budskapet: “I framtiden kommer ingen längre vilja ha någon musik lagrad på sin hårddisk, allt kommer att finnas i molnet.” Därför är det en aning underligt att deras nästa steg blir att börja sälja “downloads”. Rent PR-mässigt ter det sig kontraproduktivt.
Givetvis går det att förklara med att hittillsvarande intäkter från reklam och prenumerationer inte var tillräckligt för att “gå runt”. Att säga så är lite blåögt. Då ser man Spotify som en självständig aktör på en marknad vilket knappast är fallet. Hur mycket pengar som behövs för att “gå runt” är nämligen inte ett belopp som sätts på en marknad, utan något som kan ändras med en fingerknäppning från skivbolagens kartell. Följaktligen är det fullt tänkbart att det är skivbolagens påtryckningar som nu föser Spotify över mot en annan affärsmodell. Kopplet är hårt kopplat.
Vi kan jämföra med ett industriföretag som Saab. Om deras underleverantör av kullager höjer priserna drastiskt så kan det skapa problem för Saab, men möjligheten finns i princip att köpa kullager av ett annat företag. Spotify kan dock inte byta “underleverantör” av musik. Om ett skivbolag höjer priset kan de inte gå till nästa. Hela affärsmodellen är uppbyggd på att ha allt (fast bara från de stora).
Skivbolagen agerar som en kartell. I årets strategirapport från Ifpi kunde vi läsa att de inte såg något större ekonomiskt intresse i Spotifys modell för reklamfinansierad strömmad musik. Däremot pekade de ut Spotify som “a potential way to ween habitual non-payers on to legitimate music services”. Ordet ween motsvarar svenskans “tillvänja”. Folk ska vänjas vid att musik hittas på ett kringgärdat ställe, inte via en myriad av kanaler ute på det öppna nätet. När väl folk vants vid att stå i fållan, kan de börja fösas. Nu har fösandet börjat.
När väl skivbolagens kartell har förmått Spotify att ha en dubbel affärsmodell, kan de successivt justera nivåerna så att månadsbetalning blir allt mindre förmånligt medan exemplarförsäljning blir mer attraktivt. Om de går att genomföra är förstås en helt annan sak. Drömmarna om det finns inom skivbolagen – den saken är lika säker som att de smarta människorna på Spotify alls inte delar synsättet, utan skulle föredrar att spela ett annat spel där man koncentrerar sig på strömmad musik.
När kartellen tvingat Spotify att tillämpa en dubbel affärsmodell – strömmar och exemplar – höjs också vikten av att upprätthålla den imaginära åtskillnaden mellan “ström” och “nedladdning”. Varje ström kan som bekant alltid sparas som en fil. Hjälpmedel som underlättar uppdelning och taggning av dessa filer, s.k. rippers, är fullt lagliga men kommer utan tvivel att hamna i skottlinjen. Dess existens blir en politisk fråga.
Visst är det på ett sätt tråkigt med en upptrappning. Men med den situation som nu uppstår, är upptrappningen bara en tidsfråga. Frågan är bara om dess konsekvenser ska diskuteras redan nu, eller först när ett EU-direktiv landar i riksdagen. Därför är det nu av högsta vikt att Spotify-rippers börjar spridas, som ett praktiskt (och helt lagligt) sätt att visa på hur godtycklig uppdelningen är mellan ström och nedladdning. Svaret från Spotifys sida kommer givetvis bli att göra små ändringar som får rippern att sluta fungera, men de kommer alltid att ligga ett steg efter – det har de själva medgivit.
Observera att detta inte handlar om antagonism gentemot Spotify. Människorna där är förnuftiga och förstår internet. När #hack.se släppte Despotify uppstod en sansad dialog och #hack.se valde att inte driva vidare en upptrappning efter att Spotify stängt tillgången för icke-prenumeranter. Despotify har heller ingen inbyggd rippningsmöjlighet, men Despotifys källod finns ute och kräver bara smärre ändringar för att förvandlas till “Kopify”.
Förstå vad detta handlar om: Förutsatt att Spotify överlever, så kommer förr eller senare ett “Kopify” och ställer till besvär för affärsmodellen. Risken med att det kommer senare är att den enda utvägen då anses vara lagstiftning – en lagstiftning som då kommer att begränsa rätten att skapa och kombinera mjukvara, med konsekvenser långt utanför musikens och upphovsrättens områden. Alltså: hellre förr än senare.
För övrigt ställs en intressant företagsekonomisk fråga: Vem är underleverantör till vem, i relationen mellan Spotify och skivbolagskartellen?
18 kommentarer ↓
Att Spotify börjar sälja downloads är en typisk massmedial förenkling. Det Spotify gör är att man, i likhet med last.fm och andra musiktjänster på nätet, länkar till försäljning av musik. I Spotifys fall via 7digital. Det kan knappast anses vara kontraproduktivt att man nu tillgodoser kundernas önskemål (via forum) om att få ha möjligheten att köpa mp3or.
Och med tanke på det jag nyss skrev ter sig hela ditt övriga resonemang som aningen irrelevant.
Sedan är det kul att få följa hur Spotify växer så det knakar. Snart har de två miljoner användare! Det är alltid lika roligt att gå tillbaka och läsa inlägg från det fåtal bloggare som inte trodde att Spotify skulle bli någon succé.
Det hade för övrigt varit trevligt att få höra dina åsikter om att det snart inte längre går att använda last.fm-radion utan att betala…
Joe Buck: Well, min åsikt om sistnämnda är förstås att även Last.fm har ett hårt spänt koppel kring sig.
Sen får vi väl se var det hela leder. Utvecklingen är som sagt öppen. Men det kan knappast bestridas att folk på skivbolagen drömmer om en utveckling där Spotify kan användas för att fösa folk åter in i exemplarköpande. Bara att hoppas att kombinationen av Spotify som företag, Spotifys användare samt “proof of concept” från hackers kan sätta upp hinder mot en sådan degenererande utveckling.
vad ni tjatar om spotify, finns ju massa strömmande musik, typ via winamp, fast där kan man inte välja speciela låtar utan man får välja på stil
Det finns också en massa nätradio, typ SubFM, som jag personligen föredrar.
Spotify och all uppståndelse kring det går dock inte att bortse ifrån. Frågan om strömrippning BLIR politisk, förr eller senare – vänta och se, eller börja bygg redan nu!
Nyheten om att Spotify går en ny väg när de börjar sälja musik är en typisk massmedie-överdrift. Om man högerklickat på en låt i Spotify har det sedan början funnits ett menyalternativ “Buy From”, dock så har den inte fungerat eftersom det inte har funnits något avtal med en försäljare.
Jag fick en idé, kan väl hända att den redan är påtänkt. Jag har heller inte riktigt koll på hur långt hunna BitTorrent baserade, eller liknande, streaming teknologier är.
Hursomhällst, skulle det vara intressant med en sk. The Pirate Stream. Samma koncept som The Pirate Bay, fast som PR-mässigt inriktar sej på streaming. Eller kanske man kan tänka sej som Spotify, fast där användarna själva lägger till innehållet.
Detta skulle vara intressant, dels för folk som inte vill spara all musik på sin dator, men kanske ännu mer för att det skulle tvinga folk att fundera på skillnaden streaming/downloading. På så sätt skulle kanske också streaming lite mista sin oskyldigt lagliga image. Konfundering är ett bra sätt att få folk att fundera.
Jag tror du är för konspiratorisk den här gången. Spotify har fått kritik för att man inte riktigt tillgodoser folks lyssnarvanor på sina bärbara spelare så därav Downloads. Det handlar inte om att ersätta utan att bredda “freemium”-modellen.
“Give your service away for free, possibly ad supported but maybe not, acquire a lot of customers very efficiently through word of mouth, referral networks, organic search marketing, etc., then offer premium priced value added services or an enhanced version of your service to your customer base.”
Du kanske skrivit om det förr, men jag minns när iTunes kom med en funktion som gjorde att man kunde dela ut sitt bibliotek, inte bara i det okala nätverket som jag tror att man kan nu, men med vem som helst på Internet. Nån smart person kom med en plugin eller nåt som gjorde att det gick att ladda ner musiken till sitt eget bibliotek. iTunes blev då ett av världens bästa fildelningsprogram för musik… en kort stund, tills Apple snabbt som fan släppte en ny version med några kassa locktillägg, där de i smyg begränsat funktionen till lokala nätverk. Och vips ogjordes ett stort hopp framåt i utvecklingen. Visst var det många som väntade med uppdateringen, men jag tvivlar på att någon fortfarande sitter med version 4 eller vad det var… vem skulle de dela musik med isåfall?
Jag vill bara påpeka att Spotify häromdagen bytte protokoll och att despotify inte funkar öht längre… En katt-o-råtta lek som despotify kommer få svårt att hänga med i! :-/
Daniel Stenberg: Du har fel. Jag har förstahandskällor från Spotify som sagt att det självklart är de som kommer att få svårt att hänga med, om katt-och-råtta-leken börjar på allvar. Det är och förblir ett faktum att strömmar kan rippas.
Sen ska vi vara försiktiga med att prata om Despotify som om det var en grupp av människor. Det kommer inte nödvändigtvis att vidareutvecklas av samma människor som utvecklade första versionen.
Andy, MZL: Ni har rätt i att just den här “nyhten” inte ska överdrivas, men det förändrar inte de övergripande frågeställningar som jag försöker ta upp: Dels hur skivbolagskartellen kan styra Spotify, dels frågan om hacking och politik. Dessa frågor är enligt min mening intressantare än betydelsen av att Spotify just nu börjar länkar till en filförsäljare.
“Strömripping” är detsamma som att spela in. Precis samma handling som på 80-talet när man som ung satte en kasett i bandpelaren och spelade in från radion, eller ett band i VHS-bandspelaren och spelade in en film från TV. Idag är dock TV digitalt, alltså en mpeg-ström. VHSen har bytts ut till apparater med hårddisk, dessa apparater är designade för att “rippa” en ström. I målet mellan Sony och Universal, där Sony i likhet med TPB anklagades för medhjälp till upphovsrättsbrott när de marknadförde sin Betamax-bandspelare friades Sony, rätten kom fram till att det räcker om det marknadsförda har en legitim användning så utgör det inte medhjälp. Initiativet till brottet ligger helt hos användaren. Det är rätten “att spela in” som står på spel nu, att göra det olagligt att inte kasta bort information man fått genom utsändarens publikation.
Det är också en oerhört viktig princip som står på spel, som kan liknas vid att vi inte anklagar knivtillverkaren för medhjälp till mord bara för att någon mördats med kniv.
Rasmus skrev:
“Spotify red fram på vågen av folk som upprepade budskapet: “I framtiden kommer ingen längre vilja ha någon musik lagrad på sin hårddisk, allt kommer att finnas i molnet”
(det här blev ett otroligt långt inlägg, sorry, men jag kunde inte hejda mig…)
Som jag ser det skapade Spotify helt och hållet sin egen våg genom att erbjuda något som tidigare inte varit tillgängligt på på Internet i någon effektiv och lätttillgänglig form, nämligen fri och nästintill gränslös browsing av musik.
Musikbrowsingbeteendet är, i mitt tycke, inte detsamma som det “tanka, tagga, sprid”- beteende som The Pirate Bay och liknande sajter tillfredställer. Browsandet handlar om att spontant och intuitivt leta och dela med sig av musik (via twitter, bloggar, facebook m fl tjänster), och har en starkare mainstream appeal än det lite mer specifika intresset av att samla och sortera musik. Att tillfredställa browsarbeteendet är, som jag ser det, den huvudsakliga styrkan med Spotify och nyckeln till deras framgång.
Streaming är inte Lösningen på allt (och jag tycker inte riktigt att det är ett lika maniskt upprepat mantra som du vill göra gällande) men det är den enda Lösningen när det gäller fri, obegränsad och i detta fallet gratis musikbrowsing. Dessutom smälter musikbrowsing på ett sympatiskt sätt in som en rätt naturlig del av det nya infrastrukturellt starka och tillika folkliga,engagerande, breda, youtubande, twittrande,facebookande, flickrande, bloggande web 2.0 tvåtusentalet i motsats till det (internetkulturmässigt) delvis nördiga,hackiga, wAreZ-fixerade,grabbiga,elitistiska, svåråtkomliga, instängda, subkulturfixerade,dreamhackiga, BBSande, demoscensdominerade nittiotalet .
Att hundratusentals rekordsnabbt tillströmmade användare skulle ha lyssnat in sig på internetvisionära diskussioner om molnet vs hårddisken och på basis därav fattat beslutet om vilken musiktjänst de ska använda sig av låter i mina öron en smula befängt. Det är inte heller ett resonemang som man finner något större stöd för om man läser igenom de hundratals ständigt flödande blogg- och twitterinlägg som genererats de senaste månaderna.
I blogg-och twittersfären kan alla och envar som är intresserad finna många tydliga och konkreta bevis på att musikbrowsing tilltalar brett. Lovprisandet kommer från mediapluggande tonårstjejer till livsnjutande pensionärer. I England har man snart nått en miljon användare utan någon reklamkampanj eller en i allmänheten förd förhandsdiskussion om molnet vs hårddisken (som ju var din teori om spotifysuccén).
Fri musikbrowsing säljer bevisligen sig själv utan några som helst problem. För piraterna skulle problemet kunna vara att fri musikbrowsing idag enbart kan erbjudas med hjälp av streaming. Och streaming kräver kapital, kunskap, affärsmodell och resulterar i en viss (i mitt tycke harmlös) centralisering. Den kan alltså endast erbjudas av en hyfsat kapitalstark kommersiell aktör, i detta fallet Spotify.
Streamburen musikbrowsing är kärnan i Spotifys succe, vilket gör rippningsprogram tämligen verkningslösa och irrelevanta i sammanhanget. Rippningsmöjligheterna (som ju varit ett uppenbara sedan Spotifys lanseringsdag för dem som orkat och därtill varit begåvade med ett uns tekniskt kunnande) tillfredställer ett samlar och taggningsbehov som inte visat sig vara intressant hos någon större del av Spotifys användare. (Att numera kunna köpa låtar är bra tillägg för dem som är intresserade av det men är inte spotifys huvudstyrka, som jag ser det)
En stream kan inte kopieras. Den kan dock olovligen åderlåtas, vilket Despotify gjorde innan programmet omvandlades till en tjänst enbart för premiumanvändarna. Men Despotify-diskussionen känns knepig i det här sammanhanget, eftersom vi ju här faktist pratar om stöld (och inte kopiering eller fildelning).
Att skapa en digital kopia går i min mening inte att likna vid stöld (eftersom kopian görs utan inblandning av ursprungstillverkarens resurser). Att fildela är inte heller stöld. Att använda någons hårdvara utan att be om lov skulle jag dock beteckna som stöld, vilket gör namnet Kopify missvisande. Stealify är, som jag ser det, en bättre benämning, eftersom man verkligen inte kopierar något, man använder sig av hårdvara som annan bekostat ur egen ficka och byggt upp under några år. Ett fritt streamande Pirate Bay skulle vara nån slags Kopify (i den meningan att man imiterar ett framgångrikt och publiktilltalande koncept). Att bara låna Ek´s och Lorentzons servar för egna syften har inget med kopiering (eller fildelningskultur) att göra.
Du skriver att Spotify inte är en självständig aktör på en marknad. Jag kan hålla med om att företaget befinner sig i en viss bereondeförhållande till skivbolagen. Dock ska man inte glömma att skivbolagen själva räknar med att cd försäljning går under inom en inte alltför avlägsen framtid (mer om detta finns att läsa på Techcrunch) och är därför i viss mån beroende av att nya digtiala musikföretag generar någon form av intäkter åt dem. Beroendet är således ömsesidigt. Genom att skapa huggsexa om licenserna hoppas skivbolagen kunna dra in några sista slantar från digitala musikstartups (i dagsläget cirka tjugo stycken, varav spotify är en) innan den verkliga undergången (eller dramatiska nedskalningen) kommer.
Spotify är inget som skivbolagen direkt välkomnat till en början (det tog ett och ett halv år av enbart förhandlingar för att få loss kontrakten exempelvis) men möjligen sett sig tvingade att beakta efter hand. Detta är något man bör ha i åtanke när man förordar tjänster (åderlåtande Kopify,Stealify) som skulle kunna äventyra ett omtyckt, privat finansierat startup-företags möjligheter att expandera och forma en tjänst i ett klimat där användarna ännu kan vara delaktiga, komma med önskemål och där skivbolagen i kraft av sämre tider agerar mer lite flexibelt än förr (även om de har en bra bit kvar till perfektion såklart)
Som jag ser det kan stream vs hårddisk-diskussionen egentligen kokas ner till förhållandet mellan två musikkonsumtionsbeteenden. TTS (Tanka, Tagga, Sprid , via TPB exempelvis) vs Musikbrowsing. Det förstnämnda är lite mer gränslös och gratis variant av vad Amazon och Itunes erbjuder (som ju sin tur är lite mer välsorterade versioner av traditionella skivbutiker). Tilltalar samlaren. Lite konservativt och tryggt. Rotat i tradition.
Det mer internetspecifika fenomenet Musikbrowsing är något relativt nytt och har visat sig tilltala klart bredare än vad TTS gör. Spotify växer med cirka 40 000 användare per dag i England och den som vill kan ju följa twitter och bloggflöden för att skapa sig en exakt, objektiv bild av hur det sprids, varför och vilka det är som tilltalas av denna typ av tjänst. Inte för att förstöra någons upptäckarglädje men jag kan redan nu säga att vallning, hype, indoktrinering, PR-kampanjer, kravlöshet (folk har trots allt ratat många musiktjänster innan de fastnat för Spotify) eller filosofiska internetvisionsdiskussioner har väldigt lite med saken att göra. Tack vare bloggar å twitter så kan spridningsprocessen följas i öppen dager och det står var och en fritt att att betrakta och dra slutsatser.
Följer man dessa flöden kan man nog säga att, i valet mellan TTS och Musikbrowsing kommer ca åtta av tio att välja det sistnämnda, troligen eftersom det är mer intuitivt, socialt och det dessutom går snabbt och lätt att dela med sig av sina fynd (via tjänster jag redan nämnt).
Det verkligt tråkiga och genuint destruktiva med program av typen Despotify (Kopify, Stealify) är att de riskerar förstöra för den browsande musikälskande majoriteten. TTS har och kommer att ha sin plats, men det framstår allt tydligare som något av ett särintresse. Och jag tycker det vore tråkigt om de som är anhängare av detta personliga, avgränsade intresse (som ju dessutom tveklöst alltid kommer finnas i någon digital eller fysisk form oavsett vad som händer) ska få diktera vad den musikälskande uppkopplade majoriteten föredrar, nämligen Musikbrowsing. Att skapa de bästa tänkbara förutsättningaran för musikbrowsing ligger i stort sett alla uppkopplade, musikintresserade människors intresse. Och det är där den verkligt intressanta diskussionen (oavsett vad garvade TTS-debatörer anser om saken) tar sin början.
Personligen tycker jag detta är positivt. Äntligen så erbjuder spotify en helhetslösning för att ge musik överallt och inte bara när man har tillgång till datorn. Det kommer också vara spännande hur exemplarförsäljningen kommer att fungera i kombination med fullvärdig strömning av samma musik och hur prissättningen kommer att bli.
@JACK: Mycket intressant kommentar. Jag håller med dig om det där om “browsande” och samlande. Jämför t ex. med vårt surfande (browsande) på nätet i almänhet, vi sparar väldigt lite av det vi ser. Oftast spar vi bara på adressen istället för innehållet (google, någon..).
Du skrev också att samlarna, alltså de som rippar spotify inte varit särskilt många. Hur kan man veta att användare inte spelar in? För att Spotify vill att de skall vara få till antalet kanske? Gentemot industrin har de ju onekligen alla incitament i världen att upprätthålla den tron. Det går inte att veta vad användaren gör med den data användaren fått sig tillsänt, den kan sparas likväl som att den slängs och utsändaren kan aldrig veta vilket, lika lite som man kan veta hurvida någon väljer att komma ihåg, eller glömmer bort det man säger.
Jag har lite problem med hur du handskas med ordet streama. Alla diskussioner där man gör skillnad på på att streama och tanka ned leder ofrånkomligen fel eftersom streama och tanka ned är samma sak, även rent rättsligt, det är samma data som överförs, samma handling. Jag reagerade också på denna mening:
“En stream kan inte kopieras. Den kan dock olovligen åderlåtas”
man tee
Eller fråga FRA..
Nåja, åter till det där om streaming och att tanka ned.
Streaming = En server sänder ut verket och en klient tar emot.
Tanka ned = En server sänder ut verket och en klient tar emot.
Skillnaden ligger i vad klienten gör, i fallet streaming kastas datan bort efter att den tolkats. Att förbjuda “ripping” skulle innebära en lag som säger att det är förbjudet att inte kasta bort information man lagligen kommit över. Hur absurt som helst. Jämför gärna med TV, det är idag en mpeg-ström och hur vi än väljer att spela in ett program som går på en tid som inte passar, så “rippar” vi denna ström.
Jag kan alltså inte hålla med om det där “olovligen”. Menar du att det skulle vara olagligt att spela in? I så fall vill jag hänvisa till upphovsrättslagens 12:e paragraf:
Var och en får för privat bruk framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk.
De undantag som finns är inte i något fall applicerbara på det vi rör oss kring, de handlar om olovlig förlaga, byggnadsverk, datorprogram och databaser, eller att låta någon utomstående utföra exemplarframställningen.
Ordet “åderlåta” är inte heller en liknelse som håller, eftersom blod faktiskt försvinner ur åderns blodström när man gör det. Vill du tala i generella termer, använd då hellre “spela in”. Att spela in är något man ofta kan göra med sånt som bättre än “streaming” beskrivs i termer såsom utsändning, överföring eller ännu hellre tillgängliggörande eller publikation. Publicera och gör tillgängligt är ju vad man gör när något läggs ut på nätet och detta oavsett om mottagaren streamar ned det (tolkar och kastar bort), eller laddar ned det (sparar för att tolka senare).
Kort sagt, det är inte varken olagligt eller olovligt att inte kasta bort information man lagligen kommit över (Möjligtvis med undantag av militärens inkallningsorder). Lagen tillåter det uttryckligen på mycket goda grunder. Man får spela in. Ingen kan begära att folk skall betrakta verk som hemligheter som måste förstöras efter att man tagit del av dem, i synnerhet inte masspublicerade verk! Det blir absurt att ens antyda detta, därför är termen “streaming” så vilseledande att all debatt leder ned i en maskburk av konstigheter och logiska irrgångar.
Fumlan skrev: “Jämför t ex. med vårt surfande (browsande) på nätet i almänhet, vi sparar väldigt lite av det vi ser. Oftast spar vi bara på adressen istället för innehållet (google, någon..).”
Det är precis så jag tänker. Internetbeteende är att surfa dvs hoppa mellan länkar, om man så hamnar i en text, bild eller film. Nyligen lades, med Spotifys hjälp, musik till den länkmediautbudet (knepigt ord men jag tror du fattar). Att musik inte varit en del av surfandet ser har väl delvis haft med bandbredd att göra, men framförallt kanske något som rigida skivbolag får beskyllas för.
( Ett litet sidospår: Precis som du är inne på anser jag att internetupplevelsen är att man inte behöver spara allting och att man faktiskt förlitar sig på att Blogger-,Msn-, Skype-,last.fm- Internetbank-, Youtube-, Gmail-, Facebook-, Flickr- å Twitter- kontot finns kvar nästa gång man ger sig ut på nätet. Jag tänker på detta ibland när folk börjar orera om att Spotifys playlists och låtarkiv kan försvinna. Tja, att saker KAN försvinna är något som vi alla accpeterar ändå och vettiga Internetföretag med en tydlig överlevnadsambition vet att förvalta detta förtroende. På det stora hela funkar det ju faktiskt. Och kommer förhoppningsvis alltid att göra.)
Fumlan skrev: “Du skrev också att samlarna, alltså de som rippar spotify inte varit särskilt många. Hur kan man veta att användare inte spelar in?”
Det kan man såklart inte veta exakt. Jag baserar mitt uttalande främst från vad jag hört från vänner och bekanta som använder Spotify, samt vad jag kunnat läsa mig till i bloggar samt på Twitter. Men det mest intressanta i sammanhanget är kanske att medellyssnartiden hos ca 1.5 miljoner användare är 70 minuter om dagen, även efter att tjänsten varit tillgänglig i ett par månader. Så även om låt säga 30% av användarna rippar så återvänder de ändå till tjänsten. Det troliga är väl att de fortfarande uppleva känslan av att ha fri tillgång till ett stort låtbibliotek även om man tillfället inte skulle vara sugen på att sondera varenda vrå av detta stora arkiv (möjligheten att browsa är kanske i vissa fall lika lockande som browsandet i sig).
Fumlan skrev: “Alla diskussioner där man gör skillnad på på att streama och tanka ned leder ofrånkomligen fel eftersom streama och tanka ned är samma sak, även rent rättsligt, det är samma data som överförs, samma handling”
Ur ett kommunikativt perspektiv tycker jag det är relevant att göra skillnad mellan att tanka ner och streama. Det är ju i båda fallen givetvis fråga om en en flödande dataström. Med den skillnaden att i “tanka ner-”fallet sparas datamängden för senare bruk medan den i “streaming”-fallet omedelbart omvandlas till rörliga bilder eller ljud (jag exemplifierar specifikt med just film och musik eftersom begreppet streaming främst används i underhållngingssammanhang där det är särskilt tillfredställande med omedelbar gratifikation, dvs omedelbar omvandling av data).
Streaming är ingen exakt term men den fyller sin funktion någorlunda ändå anser jag. När jag säger att jag streamar ett avsnitt av Hundra höjdare betyder att jag tittar på det från Kanal5 sajt. När jag tankar hem ett avsnitt kan det betyda att jag hämtar det via Swebits (och dessutom, som jag skrivit tidigare så tillfredställer tankande och streamande lite olika behov).
Hur det ligger till med den rättsliga aspekten är jag inte helt insatt och det intresserar mig inte så mycket personligen för tillfället. Du säger att det är ok att spara strömmen. Då är det väl så, jag får nog återkomma när jag är mer insatt!
“Jag kan alltså inte hålla med om det där “olovligen”. Menar du att det skulle vara olagligt att spela in?”
Med ordvalet olovligen i detta sammanhang menar jag att att man inte frågat serverägarna om lov att använd deras utrustning. Om det är olagligt är jag inte hundraprocentigt på det klara med, och jag anser som tidigare antytts inte att det är så väldigt relevant i sammanhanget heller. För mig handlar mer om vilket förhållnigssätt till sina medmänniskor och den hårdvara de bekostat..
Om tio personer tar sig in och använder sig av din interenetuppkoppling och för att tanka filmer på torrent i 900k/s så kommer ditt surfande gå långsammare . Kanske är det rättsligt okej, men jag skulle personligen , oansett lagboken säga att de som använder din uppkoppling stjäl bandbredd från dig ( de som snyltar skulle möjligen kunna försvara sig med att du publicerar data genom att vara innehavare av en internetuppkoppling och att de har laglig rätt att spara ner och använda sig av den data du publicerar, men jag tror inte det skulle vara någon större tröst i sammanhanget) .
Trots en försämrad surfarupplevelse betalar du trots allt samma pris för din uppkoppling. Samma sak om fyrtio procent av Spotifyanvändarna kör Kopify (en hypotetisk fortsättningsvariant av Despotify) och använder servrarna utan att hjälpa till att bekosta dem.
Åderlåtning är möjligen inte en glasklar metafor (sådana är svåra tämligen svåra att hitta när man talar om komplexa ting som dataöverföring och internets infrastruktur), men jag anser fortfarande att något faktist försvinner (för den enskilde användaren)när en dataström från en server delas upp på alla som kör exempelvis Kopify än när den endast används av de som är med och bekostar tjänsten (genom att betala eller titta på reklam).
Jag betalar för min uppkoppling för att få tillgång till Internet och är också benägen att betala för att få omdelbar tillgång till ett stort låtbibliotek. Men skulle en falang av hackerrörelsen, genom exempelvis ett Kopify, förstöra den möjligheten innan man byggt upp någon form av alternativ (någon sorts fri streamande pirate bay eller liknande) så blir jag å många andra i stort sett enbart berövad på trevlig del av vår internetupplevelse (nu är jag ju nöjd med Spotify och längta inte precis efter ett piratalternativ men jag nämnder det för att illustrera en poäng). Det vore verkligen synd.
Jag kan ju som en jämförelse nämna att jag tycker bloggarkulturen som helhet är intressant, och när någon hackerfilur ger sig in på bloggplattformen Spotlife och försöker radera och förstöra bloggkonton känns det som att det där fria meckandet med allt man kan komma åt ibland för bromsar internet som en mötesplats för alla sorters människor och behov.
@JACK: Sammanfattning: Cool URLs dont change.
Omskrivning: Ur ett kommunikativt perspektiv tycker jag det är relevant att göra skillnad mellan att spara det man fått och ta del av ett verk.
Du använder inte serverägarnas utrustning på annat sätt om du streamar eller tankar ned. Någon skillnad i deras ände finns inte. Här skall vi dock komma ihåg att det är “lovlig förlaga” vi talar om. Det hade ju varit en helt annan sak om dataintrång hade förelegat, men då är det inte heller någon skillnad på streaming och att ladda ned. Kort sagt, får du ta del av verket på internet, då får du en kopia.
Streaming = Servern sänder ut verket och klienten tar emot.
Tanka ned = Servern sänder ut verket och klienten tar emot.
Vill du hitta metaforer så är det lättare om man jämför äpplen och päron istället lastbilar eller något annat väsensskilt. Det är information och kommunikation vi talar om, prova att göra liknelser med annan kommunikation som telefon eller snigelpost, eller varför inte TV och radio. Du får ratta in en radiokanal. Om du bara lyssnar eller om du också spelar in utgör ingen som helst skillnad för radiokanalen. De blir inte snuvade på något. Vad du sedan gör med det inspelade är en annan sak, upphovsrätten reglerar publikation och tillgängliggörande, inte vad du sysslar med privat helt utan insyn i ditt hem.
Nu har jag ingen koll på vad vare sig Despotify eller Kopify är för något, men kan man lyssna gratis, så kan man också spela in det man lyssnar på. Man använder servern exakt likadant i båda fall, i likhet med radiostationen.
När du klickar på en länk, vilken länk som helst till vad för data som helst, så skickar du bara ut en förfrågan – Kan jag få en kopia av det där? Kan du sedan se/höra det du begärde, då har du fått en kopia. Servern har gett dig kopian. Ja, informationen är faktiskt i din ägo som ettor o nollor. Den som inte kan smälta detta, bör nog inte publicera sig alls, för publikation handlar i de flesta fall just om att sprida kopior och man kan inte kräva tillbaks information man redan gett ut. Tänk om någon bad dig lämna tillbaks orden de sade till dig i telefon..
Eller tänk om jag skulle säga att du får ta del av denna text (streama), men du får inte komma ihåg vad jag skrev (spara). Det blir liksom rätt löjligt. Din dator kan inte återge information ur ett vacuum, kan du läsa denna text, då har du fått en kopia. Ja, fått. Det är då din kopia, precis som med böckerna i din bokhylla, de är din egendom även om du inte skrivit dem och har upphovsrätten till dem. Eller tänk dig skräpreklamen som kommer med posten, den är full av upphovsrättskyddade bilder tagna av professionella fotografer. Men när du fått reklamen är skräpet faktiskt i din ägo, du får spara den om du vill, klistra på väggen, eller kasta i papperåtervinningen, skräpet är faktiskt din egendom när det är gett till dig, någon skillnad på digitala kopior finns inte. Upphovsrätten gäller lika för verk som verk ur denna aspekt.
“Streaming” är ett sånt där olyckligt ord som kommit att användas för en agenda, oftast helt omedvetet och den agendan går ut på att göra det förbjudet att inte kasta bort information man lagligen kommit över. Det uttalas aldrig så, men alla försök att hindra folk från att spara information de fått sig tillsänt har den konsekvensen. Alla som lyssnar på Spotify laddar hem datan som skickas ut från Spotify, alla! Annars hade de inte hört något alls. Att de flesta sedan kastar bort informationen, är faktiskt upp till dem.
Fumlan skrev: “Nu har jag ingen koll på vad vare sig Despotify eller Kopify är för något, men kan man lyssna gratis, så kan man också spela in det man lyssnar på”
Vi kan ju börja här. Despotify är en linuxklient som byggts ett antal programmerare som inte har någon koppling till företaget Spotify. Med denna klient blev det möjligt att ta del av Spotifys servrar utan att titta på (eller höra) reklam eller betala för sig. Despotify blockerades sedan delvis av Spotify och gjordes enbart tillgängligt för premiumanvändarna, dvs Spotifys betalande kunder. Det sistnämnda fallet är okej för mig. Är man med och betalar så får man använda servern helt enkelt. (Om Despotify fortfarande går att använda i dagsläget är jag inte helt på det klara med)
För några månader sedan deklarerade Despotify-gänget att det inte ämnade fortsätta utveckla sin klient. Fortfarande fanns dock Despotifys källkod öppet tillgänglig och i detta sammanhang föreslog Rasmus att det nu står fritt för alla och envar att vidareutveckla projektet och förslagsvis kalla detta despotifyderivat för Kopify. Han specificerade inte huruvida denna vidareutveckling skulle vara tillgängligt för alla (utan reklam) eller enbart för Spotifys betalande kunder. Jag misstänker att det är egalt för honom.
För mig är det inte egalt. Det är inte, och har inte varit gratis att lyssna på Spotify. Man betalar genom månadsprenumeration eller genom att titta och lyssna på reklam. Att somliga spelar in ner vad de hör, är som jag tidigare skrivit, inte något man kan förhindra eller för den delen något som i praktiken har någon större betydelse. Folk vill ha tillgång till servrarna och de återkommer, av allt att dömma, oavsett vilka rippningsmöjligheter som står till buds. I en privat liten fundering kring varför så sker lanserde jag min lilla teori om Tanka, Tagga, Sprid vs Musikbrowsingbeteendet. Aptiten på det sistnämnda har nog alltid funnits men har nu vunnit ny mark tack vare tjänster som Spotify.
Min reaktion, vilket står tydligt uttryckt i mina tidigare inlägg i Spotifydiskussionerna här på Copyriot, bygger på att den som använder Despotify eller Kopify, använder Spotifys servrar utan att vara med och bekosta dem (förutsatt att Despotify/Kopify är tillgängligt gratis för alla och envar med möjlighet att stänga av reklamen). Det är det jag opponerar mig mot och är något av kärnan i hela debatten för mig.
Om somliga sparar ner vad de lyssnar på, och huruvuvida det är olagligt eller ej, är inte så viktigt i sammanhanget (rippningsprogram har funnits sålänge ljudkort funnits…). Det kan vara intressant ur ett musikkonsumtionsperspektiv (TTS vs Musiksurfande, musikbrowsing) dock. Och jag kan ju tillägga att alla Despotifyderivat som exponerar användarna för reklam eller låter dem vara med och betala har jag inga principiella invändningar emot..
Om en väsentlig del av användarna kommer åt Spotifys servrar utan att betala för sig på något sätt, så skulle Spotify, i ett worst case-scenario kunna komma att gå under, och det vore synd. I synnerhet eftersom den tjänst de erbjuder inte finns någon annanstans (jämför med om någon skulle paja Itunes eller Emusic, tja då kan folk ju faktiskt fortfarande tanka hem en massa musik från otaliga lagliga och olagliga alternativ, byta med varann eller köpa fysiska exemplar)
Det finns bara ett Spotify och när man uppmanar folk , som jag tyckte Rasmus gjorde i sitt inlägg, till att använda lite småskumma Despotifyderivat så riskerar man rasera en unik tjänst och omöjliggöra ett användarbeteende som i dagsläget inte går att tillfredställa någonannastans på webben. Jag ifrågasatte om det verkligen är vad pirater, hackers, eller andra vill uppnå? (och jag vet att vi inte talar om en enhetlig rörelse här, men ändå).
Om nu vill vara disruptiv, antagonistisk och välta imperium kunde man väl , bara som ett exempel, meckat ihop ett ett program som gör det möjligt att komma åt att spela World of Warcraft online utan att betala månadsavgiften. Betydligt modigare dessutom att ge sig på gigantiska Blizzard än en två svenska entreprenörer som gör allt för att sjösätta och hålla liv i en tjänst som forfarande är under utveckling.
Och vad gäller dina tankar kring nätradio vs eterradio håller jag inte riktigt med dig. Antalet radioapparater som fångar upp en eterutsändning kommer inte att att påverka radiomasten som sänder ut signalen. Däremot kommer antalet lyssnare på en nätradiostation påverka radioserverns kapacitet att ge varje användare ett bra ljud och sammanhängande lyssnarupplevelse. Det är skillad om femhundratusen lyssnar på en nätradiostation än om femtio gör det.
Har man flera miljoner lyssnare kommer man att behöva kraftiga servar och en intäktsmodell, vilket Last.fm nyligen tvingats inse och det kostar numera tre euro i månaden att använda deras radio (kostnaden har givevis också med dyra musiklicenser att också att göra men ändå)
Och det är säkert möjligt att någon superbegåvat hackersnille hittar en väg för alla att lyssna på Last.fm (dvs göra deras servar fria för alla att använda) utan att betala eller se reklam, och därmed driva företaget ytterligare ett steg närmre ruinens brant. Men där, liksom i Spotifys fall, är jag inte alls säkert på att musikälskare i slutändan skulle tycka det är någon större befrielse.
Och vad gäller dina tankar kring rätten att behålla den data som når datorn via internet, som ett resultat av streaming/nedladdning/surfande/musiklyssnande/youtubande eller vadsomhelst., upphovsrättsskyddat eller inte, hållar jag nog i allt väsentligt med dig.
@JACK: Vi är nog egentligen tämligen överens, vi diskuterar nog bara ur väldigt skilda utgångspunkter. Själv har jag aldrig ens använt Spotify. Hehe, när jag tänker efter så har jag aldrig ens besökt dess webbplats. Jag är ingen stor musikälskare och har inte köpt musik på över 20 år, den lilla musik jag hör är vad som råkar skvala ur radion, typ. Jag är däremot en datornörd av rätt stora mått och har rent politiskt insett vad som håller på hända och det för bra många år sedan. Där någonstans ligger min utgångspunkt, Spotify och dess tjänst sig bryr jag mig inte dess mer i, våra kommunikativa grundläggande fri- och rättigheter anser jag vida överstiger värdet på vilken tjänst eller företag som helst.
Despotify. Okej, då är jag med dig vad det är. Dvs. att kunna lyssna och samtidigt slippa reklamen. Det måste ju helt logiskt då betyda att man använder deras server mindre eftersom bara musiken kommuniceras, inte reklamen dessutom. Där föll alltså argumentet om serveranvändningen. Men visst, gratislyssningen är annars reklamfinansierad, likt TV6 till exempel. Hur ställer du dig då om jag med min gamla VHS “rippar” Simpsons från TV6 och spolar över reklamen när jag tittar? Vilken inställning har du till folk som surfar med webbläsare som saknar flash-plugin? Nästan all reklam på webben idag består av flash-animationer.. Utan flash-plugin så slipper man väldigt mycket reklam. Hur ställer du dig till att jag blockerar bilder från vissa adresser, sådana som jag vet att de bara skickar ut reklam? Är jag en “skurk” då som hotar innehåll på webben? Jag antar att du svarar nej på den frågan, men hur går då den logiken ihop med argumenten för Spotify?
Jag skulle nog vilja säga att Spotify lever på en (vit?)lögn, som består i den falska skillnaden mellan “ladda ned” och “streama”, tyvärr. Ja, det kan tyckas vara en bra tjänst, det har jag full respekt för. Jag har inga som helst problem med att det borde kunna finnas tjänster där man kan surfa runt bland musik i likhet med webbsidor. Bevisligen finns gott om människor mer än gärna betalar för det. Men vi kommer inte från faktum, kan man lyssna så har man fått en kopia. Problemet kanske istället ligger hos dem som inte kan förlika sig med att man faktiskt får en kopia av informationen när man tar del av den. Där ligger lösningen, alltså på andra sidan om Spotify, hos de som företräds av IFPI osv.. Världen går inte under för att vissa spelar in eller spolar över reklamen, den gjorde inte det med kasettbanden, videobanden eller CDR-skivor och den lär inte göra det för att folk kan kommunicera privat och förtroligt heller. Snarare tvärt om. Frågan är om inte de stora mediebolagen faktiskt borde betala royalty till våra Internetoperatörer som bidragit till att möjliggöra en närmast formidabel intresseökning för närmast all sorts konst, musik, film och litteratur. Att sedan folk faktiskt köper färre plastbitar med musik på, är ju bara samma sak som att folk köper väldigt få vinylskivor idag. Världen har inte slutat utvecklas.
Har du förresten läst dystopin The Right to Read. Den är tolv år gammal nu, men våra lagstiftare lobbas till att följa scenariot närmast slaviskt och det om något är mycket skrämmande! Det är det spåret jag känner igen och som triggat mig till denna ordväxling vi haft här hos Rasmus. Från att vara en skurk om man skippar reklamen, till att vara en skurk om man skippar “the copyright monitor code” är steget oerhört litet och ur programmerings-synpunkt i stort sett samma sak.
Kommentera