Entries from April 2009 ↓

Ett par frågor kring lagringen av abonnentuppgifter

Bahnhofs exemplariska agerande med anledning av Ipred-lagen har som bekant kopierats. Till listan på föredömliga operatörer som, med anledning av vägrar överlogga sina användare läggs nu Tele2. Några jättar (Telia, Comhem, Bredbandsbolaget) tvekar än. De behöver bombarderas med frågor från sina kunder.

Ett par frågor:

1. Är detta inte bara en gradfråga? Det vill säga: Frågan är väl strikt talat inte om kopplingen mellan IP-nummer och abbonent lagras eller om de slängs, utan hur länge de lagras innan de slängs. En millisekund, en dag, en vecka, ett år?
Niclas Palmstierna, vd för Tele2, säger till DN att de ska kastar informationen när de “inte längre har användning för den”. Patrik Hiselius på TeliaSonera säger att de kastar uppgifterna “så snart som möjligt”, men verkar ha en annan definition av “möjligt”. Bredbandsbolaget ger beskedet “tre veckor”.
1a. Vilket är “vårt” krav? Hur länge är det rimligt att informationen lagras?
1b. Vilket är Antipiratbyråns och Ifpis krav? Henrik Pontén och Peter Danowsky försöker nu piska upp hat mot de nätoperatörer som inte är till lags. Den ene drar skamlöst fram barnporrkortet, den andra hotar med att nya lagar kommer att stiftas. Men vad är deras krav? Hur många dagar eller år? Och ska deras tänkta nya lagar gälla alla tänkbara nätoperatörer?
1c. Var går gränsen för lagens praktiska funktionalitet? Det har snart gått en månad sedan första Ipred-fallet lämnades till tingsrätt, tre veckor sedan det andra, två veckor sedan det tredje. Ännu har inget prövats i rätten. Därtill kan överklaganden väntas. Under tiden slängs kanske den information som eftersöks, åtminstone hos företag som Bredbandsbolaget, trots att de inte har tagit aktiv ställning. Menar då Pontén och Danowsky att nätoperatörer borde börja lagra information längre än vad de tidigare gjort, bara för att tillfredsställa deras intressen? Vem betalar?

2. Hur implementeras datalagringsdirektivet? Lagrådsremissen sägs komma inom ett par veckor. Hur tvångsdatalagringen implementeras har helt klart stor betydelse för Ipred-lagens framtida funktionalitet. Klart är att internetoperatörer måste lagra en massa information. Den intressanta frågan är inte hur länge, utan vilken. Om de måste lagra eventuell information om abonnentens namn, blir följdfrågan om de måste inhämta den från början. Om svaret är ja, innebär det ett förbud mot anonym internettillgång, i konsekvensens namn även av anonyma kontantkort på mobiltelefoner. Om svaret är nej, öppnas en attraktiv marknad för helt anonym internettillgång av kontantkortsmodell.

(En möjlighet är också att Sverige struntar i att implementera datalagringsdirektivet, ungefär som med avloppsdirektivet.)

Uppdatering, onsdag morgon: Vet inte om det är för att Svd läser Copyriot, men de fortsätter på samma spår i en intressant nyhetsartikel. Kort sagt bekräftas att det är en gradfråga. Operatörer som bara spara uppgifter i tre veckor – vilket inte är något märkligt utan hur de alltid har gjort – kommer att få svårt att tillmötesgå Ipred-krav.
Läs också två artiklar i Nyheter24: “Danowskys Ipredbevis var redigerat” och “Ifpi-advokaten Danowsky varnar Tele2“.

Nätpolitiken

Överallt surrar nätpolitiken – ett begrepp som numera känns självklart. Plötsligt slog det mig att vi inte använde det för ett år sedan. Efter några minuters trejsande drar jag slutsatsen att ordet lanserades av … (trumvirvel) … mig! Närmare bestämt i en artikel om FRA-motståndet på Svenska Dagbladets kultursida den 16 september 2008, som fick rubriken “En lektion i nätpolitik“. Snabbt plockades det upp och hårdlanserades av Christopher Kullenberg. Nu, ett halvår senare, verkar ordet vara på god väg mot SAOL.

Fast det var inte riktigt sant, det där i förra stycket som kunde låta lite väl självgott. Ordet användes visst på svenska innan i höstas, i enstaka fall. Mothugg-Johan var tidig – redan redan hösten 2007 använde han det. Därifrån kan vi spåra en begreppslig källa i den utmärkta tyska bloggen Netzpolitik.org som varit igång sedan tidigt 2000-tal.

Nätpolitiken har skrämmande kort minne, minimalt “attention span” och reagerar ofta tvärt, ibland rentav burdust. Men paradoxalt nog har den samtidigt en ofantlig koncentrationsförmåga, sinne för detaljer och en briljant konsekvensanalys.

Så skriver Jonas Andersson i ett långt och extremt läsvärt inlägg, där han extraherar fram några kännetecknande drag ur den framväxande nätpolitiken. Inlägget är för övrigt ett svar på Per Wirtén, som hellre vill tala om “internetsvärmeri” än om nätpolitik. (Viktiga responser på den har skrivits av Elin, Kalle, Isobel, Isobel igen.)

Läs Jonas Anderssons artikel! Läs sedan dessa två snabba uppföljningar:

Avslutningsvis en rätt meningslös Google-observation, från tidpunkten för detta inläggs postande (antal träffar som uppges vid sista resultatsidan): “nätpolitik” (82), “nätpolitiken” (53), “nätpolitikens” (24), “nätpolitisk” (0), “nätpolitiska” (10).

Alternativet till flygresor är inte videokonferenser

GU-journalen och Arbetaren berättar:

Anställda vid Göteborgs universitet flög motsvarande 650 varv runt jorden under 2008. Det är en ökning av utlandsresorna med 41 procent jämfört med föregående år.

Universitetet bygger alltså fast sig ännu hårdare i en fossil struktur, i stället för att röra sig bort från den. Att det är problematiskt är givet men varför det är problematiskt kan beskrivas utifrån minst två olika perspektiv: klimatpaniken och oljekrönet, output eller input.
Klimatperspektivet intas av de två tidningarna. Då blir det en fråga om utsläpp av koldioxid och ansvar för den globala överlevnaden. Oljekrönet, å andra sidan, innebär att lågprisflygets dagar är räknade (bortsett från att flygresor redan i dag är statligt subventionerade). Universitetspersonalen måste förr eller senare ändra sina resmönster i vilket fall, för oljan som driver flygplanen är en ändlig resurs som nu börjar sina. Ur det perspektivet behöver frågan inte formuleras moraliskt, utan handlar då om en nödvändig omställning där en enskild aktör faktiskt har någonting att vinna på att vara tidigt ute.

Eddi Omrcen, miljöchef på Göteborgs universitet, tror på IT-lösningar.

– Skulle vi inte kunna vara föregångare så att nästa stora internationella konferens Göteborgs universitet ordnar blir ett virtuellt möte? Då skulle vi visa att vi menar allvar med våra miljömål.

Telefon- och videokonferenser ska alltså ersätta fysiska träffar i forskarvärlden. Men då räknar ju den entusiastiska miljöchefen med att konferenser endast handlar om att utbyta information. En målinriktad aktivitet som kan optimeras genom teknik. Så är inte fallet.
Även om konferenser organiseras kring ett utbyte av information, som i någon mening kan ske genom olika medier, är det inte i detta som konferensernas värde ligger. Värdet är oskiljbart från den flyktiga och i någon mån slumpartade samvaron, från begränsningarna i tid och rum. Av att ett visst antal människor faktiskt har prioriterat närvaro på konferensen framför närvaro någon annanstans, vilket i sin tur gör det möjligt att bli riktigt besviken eller riktigt nöjd – något som man inte kan bli av pseudonärvaron via en skärm.

Copyriot bloggade i höstas “angående fantasin om att digitala budskap skulle kunna upphäva analog närvaro“. Då handlade det om demonstrationer, men resonemanget är lika giltigt för forskarkonferenser:

Tydligen har inte 1990-talets syn på nätet som ersättning för platsbaserade verksamheter ännu dött ut. Tydligen finns det fortfarande folk som ställer “att resa för att diskutera” i motsättning till digitala diskussionsforum. Tydligen finns det de som kombinerar detta synsätt med en påstått klimatsmart idé till att generellt förkasta fysiska möten. Även om det är svårt att tänka sig människan på allvar lever efter den livsförnekande devisen att man bör avstå från utflykter till skogen till förmån för att surfa efter bilder på skogen, eller att man bör säga nej till att åka på fest när man kan facebooka i stället.
I själva verket är det uppenbart att den intensifierade kommunikationen inte har förminskat behovet av närvaro, av plats- och tidsspecifika händelser, utan tvärtom ökat det. Frågan om hur resmönster måste förändras för att drastiskt minska förbrukningen av fossila bränslen är någonting helt annat.

Universiteten måste, precis som konstvärlden, ställa om sina resmönster framöver. Färre flygresor är en helt ofrånkomlig riktning. Men sättet att nå dit kan inte vara att ordna samma slags konferenser, fast “virtuellt”. Själva konferensmönstren måste förändras.
Idag är ett hektiskt runtflygande legio. Ett endagssymposium i London, en vända hem till Göteborg, en konferens i Bologna och nästa vecka en i Boston. Framöver kommer vi också att resa för att träffas, lika långväga men mindre hektiskt. I stället för många korta konferenser kanske vi får tänka oss något färre men tyngre sammankomster. I stället för att åka bort i ett par dagar titt som tätt, samlas vi kanske i en vecka. I stället för platslöshet kanske vi kan se fram emot händelser med tydlig koppling till sin fysiska plats.
Kanske kan rentav själva resandet uppvärderas – i stället för att leva ett liv på sterila flygplatsterminaler, kan ett led i rörelsen mot ett postfossilt samhälle vara att ge själva resandet ett större värde.

Om kulturell nihilism och bilden av ett manligt piratparti

Inlägget “Musik är odemokratiskt och exkluderande” har fått extraordinärt många kommentarer, från de svavelosande arga till de lyriskt lovprisande. Läge för uppföljning, som kanske bör separeras i minst två delar. Detta första inlägg tar sikte på den del som specifikt hänger samman med Piratpartiets drag att lyfta fram låten “Bryssel som mål (med flaggan i topp)”.

Först någonting om vad Copyriot är för en blogg. Om ett par dagar fyller den ju fem år, så det börjar bli möjligt att (manuellt eller automatiskt) dra vissa slutsatser om dess inriktning. Copyriot har hela vägen och till stor del ägnats åt konstkritik, litteraturkritik och musikkritik. Inga konstigheter, detsamma gör tusentals andra bloggar. Vissa kommentatorer till föregående inlägg [#38] verkar dock ha svårt för detta. De vill uppfatta Copyriot som ett språkrör för “rörelsen”, med därav följande plikter och lojaliteter. Så har aldrig varit avsikten och så kommer det aldrig att bli. Copyriot är fristående – särskilt i partipolitiskt hänseende!

Några vänder sig mot att Copyriot alls uttrycker synpunkter på en låt. Thomas [#5] menar att musikkritik inte bara är “snobbism”, utan rentav “farligt nära gränsen för kulturell censur”. Andreas [#31] fruktar att musikkritik kan göra folk “skrämda från att lansera mer piratvänlig musik”. Någon bloggare menar att det är “ogint” att dissa ett uttryck som är “ärligt menat” och ger mig tipset att använda avstängningsknappen.
Nej, ingen har tvingat mig att lyssna. Men sådana argument kan lika gärna användas för att brännmärka all form av kulturkritik, allt värderande utom möjligen det som sker genom en påstått fri marknad. Kommentarer av ovanstående slag uttrycker en i grunden nihilistisk syn på kultur. Detta sagt utan att peka ut enskilda personer som kulturnihilister, för kanske är detta någonting som kännetecknar vår tid, som ännu genomsyrar allas våra sätt att tänka kring musik.

En relaterad synpunkt uttrycks av Jonas [#11], som skriver:

Piratpartiet behöver teckna en bild av sig själva som “kreatörer” (ursäkta ordvalet) och då är musik givet.

Poängen är given: man vill bryta med den stelbenta producent/konsument-logik, som används för att reducera ett bejakande av fria kommunikationer till en simpel “vill ha”-mentalitet. Om många betraktar Piratpartiets medlemmar som en stor hop av konsumenter, vill man i stället lyfta fram olika slags producenter som gillar fildelning. Det är rimligt, men fortfarande problematiskt.
För det första så bibehåller man ju den logik som säger att människor kan delas upp i två grupper, minoriteten som producerar kultur (utan att konsumera någon) och majoriteten som konsumerar kultur (utan att producera någon). För det andra befäster man föreställningen om att “kreatörer” har ett tolkningsföreträde i dessa frågor. De som kan göra låtar med text får en gräddfil till partihemsidan, som andra inte har. För det tredje hamnar vi då åter i den kulturnihilism där all kultur är lika bra. Målet framstår bara som att skapa mer kultur – inte bättre kultur, bättre urval eller bättre sammanhang.
Kort sagt bekräftas inte bara upphovsrättens världsbild, utan också dess skygglappar för allt det som ligger utanför dess domäner, det som aldrig ens har bett om dess beskydd. Och man lämnar öppet målet öppet för den motståndare som faktiskt vågar tala om kvalitet.

Här hävdades att låten “Bryssel som mål (med flaggan i topp)” påminde i stilen om bandet Ultima Thule. Vi var flera som fick sådana associationer, och då handlade det inte om detaljer i texten utan om kombinationen av låt, produktion, sångstil och text. Fast visst, som någon [#31] påpekade: “Svängig treackordsrock kan lika gärna vara Ebba Grön som Ultima Thule.. eller vilken nittiotalstrallpunk som helst.” Så må det vara. Poängen är inte att musiken skulle ha en inneboende nationalism, utan de mer grundläggande signaler som den sänder. “Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet”, konstaterades i föregående inlägg, en kampmaskulinitet skulle kanske min historikerkollega Andrés Brink säga.
Låten i sin helhet är, kort sagt, vit och grabbig. Så oerhört passande till de bilder av Piratpartiet som visas upp i YouTube-videon:

Idel vita män i lila kläder. Inser inte Piratpartiet att homogeniteten är ett problem för dem? Jo, många gör det utan tvivel. Klara Tovhult verkar exempelvis göra ett strålande jobb. På hennes initiativ har partiet startat kvinnonätverket Nätstrumporna. Piratpartiet ska också ha en eloge för att de har varvar hälften kvinnor på EU-valsedeln.
Kampsången – oavsett om den var en officiell kampanjlåt eller inte – var ett steg i motsatt riktning, för en mer homogen partikultur. Det är glädjande att medlemmarna i Piratpartiet verkar börja diskutera sådana frågor.

Musik är odemokratiskt och exkluderande

Förkunnade i morse:

Min inställning: Musik är alltid en etisk fråga. När en politisk rörelse använder musik, är musiken en del av dess politik.

Vadan dessa bistra ord? De kom sig av låten “Bryssel som mål (med flaggan i topp)” (YouTube, YouTube), som under fredagmorgonen lanserades som officiell kampanjlåt av Piratpartiet. För att uttrycka saken milt, gav låten inte någon särskilt angenäm start på dagen.
Musiken skulle kunna vara en Ultima Thule-pastisch, med tre hurtiga durackord och så en syntsäckpipa för den “folkliga” klangen. Sång av det grabbigt fotbollsartade slag om åkallar en tänkt skok av män att skråla med i varje ord, med ena näven knuten i luften och en 7,5:a i andra handen. Text som apellerar till en luddig nationalism, ställande “en enad front” mot ett odefinierat “ni” som “har tärt för länge”.
Subjektivt tyckande? Mycket möjligt. Att ha åsikter om någonting som detta är knepigt. Det bryter sannolikt mot den heliga smakpluralismen. Men tro mig, detta inlägg handlar inte i första hand om den aktuella låtens musik eller text. Nej, det handlar om den objektiva relationen mellan musik och politik.

Politiska rörelser ställs inför valet om de ska sammankoppla sig med viss musik eller inte. Om vi ser till de etablerade partierna i Sverige, har de generellt valt att inte aktivt befatta sig med musik – främsta undantaget är 1 maj. Partier med egna sånger är ovanligt, men Ny Demokrati hade det och Sverigedemokraterna har det.
En självgod liberal skulle utifrån detta kunna dra en bekväm slutsats om att det minsann bara är “extrema” rörelser som blandar samman politik med musik. Det är dock att bedra sig, på flera sätt. För det första är det helt ofrånkomligt att den politik som förs gynnar viss musik och missgynnar annan. Oavsett om det gäller skyddstider eller polisiära prioriteringar eller stöd till mastodontarenor, så får politiken musikaliska konsekvenser.
För det andra så har även de mest ideologiska av liberaler bevisligen blandat politik med musik. Minns den forna kopplingen mellan Frihetsfronten och Docklands. Dock var Docklands inte en politisk manifestation – och Frihetsfronten var (är) inte ett parti, inte heller en folkrörelse med målet att inkludera så många som möjligt.

Låt oss ta ännu ett kärt exempel: proggen, eller musikrörelsen som den kallade sig. Från 1970-talets mitt blev spänningen akut mellan två sätt att förstå kopplingen mellan musik och politik. Gravt överdrivet: Å ena sidan fanns “de alternativa” med bas i Stockholm (med Roger Wallis som en viktig figur). Å andra sidan fanns “de progressiva” med högkvarter i Göteborg (och Mikael Wiehe som framträdande röst). För den alternativa strömningen var politiken immenent i musiken. Musikrörelsens mål var att bygga upp lokalt förankrade musikföreningar som kunde främja deltagande och experimenterande. För den progressiva falangen var musiken ett medium för politiska budskap. Målet skulle vara att föra ut ett socialistiskt budskap via grammofonskivor till största möjliga publik, må vara att det ledde till att allt ljus hamnade på ett mindre antal framgångsrika men musikaliskt slätstrukna band.

En existerande politisk rörelse kan inte aktivt föra fram viss musik, utan att reducera musiken till ett medium för ett politiskt budskap. Musiken görs till blott ett medel för ett omusikaliskt mål. Hur goda syftena än må vara, är detta ett etiskt problem.

Givetvis väcker detta frågan vad “en politisk rörelse” är. Här används två kriterier: 1) Grupperingen motiverar öppet sin existens med hänvisning till politiska principer. 2) Grupperingen är åtminstone i teorin inkluderande, den strävar efter att värva fler medlemmar, på grundval just av de politiska principerna.
Med en sådan definition blir det exempelvis tydligt att Piratpartiet är en politisk rörelse. Däremot är Piratbyrån eller The Pirate Bay inga politiska rörelser, de är snarare kotterier eller kluster, vilket givetvis inte behöver utesluta politiskt agerande.

Poängen är följande: För en rörelse som vill vara inkluderande och öppen blir musik någonting problematiskt. Musik har visserligen en unik förmåga att mobilisera. Men musikens tilltal är alltid partikulärt. Framför allt innebär musik, utan undantag, ett exkluderande.

Inga konstigheter här. Klart att musik ska vara exkluderande! Så skapas mening, knuten till specifika platser, specifika händelser, specifika gemenskaper. Men hur väl rimmar detta med den politiska rörelsens universalism? Någon motsatsställning är det inte tal om, men någon symmetri av annat slag är heller inte tänkbar.
Piratpartiet bör inse hur valet av låt talar till ett klientel som, eh, inte skiljer sig särskilt mycket från klichébilden av piratpartister som unga, vita män. Den kommunicerar en mycket specifik typ av maskulinitet, osande av öl och fotboll. Som all musik, verkar den exkluderande.

Ett helt annat exempel: Kulturhuset Cyklopen vid Högdalstopparna hade förvisso en politisk plattform men var inte underordnat en rörelse. Under sommarhalvåret 2008 blev det en viktig bas för underjordiska musikscener såsom Stockholms dubstep-scen. Musiken reducerades inte till ett medel för att föra fram politiska budskap, snarare var politiken immanent i det oberoende organiserandet av musik, på ett sätt som påminner om den “alternativa” strömningen från 1970-talet. Vad som kanske har hänt sedan dess är väl att pluralismen har blivit mer självklar, musikens exkluderande sida har blivit mindre kontroversiell. Om någon inte känner sig hemma den kväll då det spelas dubstep, kanske de föredrar att komma nästa kväll då det spelas punk – eller att bygga ett eget självstyrande kulturhus. Så långt allt väl.
Sen fick nazister för sig att elda upp Cyklopen. Någon vecka senare (13 december) ordnades en stödmanifestation vid ruinerna. Tillställningen var på flera sätt sympatisk men förutom att kylan var helt outhärdlig, var även bruket av musik en katastrof. För nu skulle man plötsligt agera som en politisk rörelse. Folk som hade besökt de mest skilda slag av kulturevenemang på Cyklopen, skulle nu församlas alla på en gång, inte utifrån en gemensam smak utan ett gemensamt ställningstagande. Försöket att ordna musikunderhållning till detta tycks ha vägletts av en demokratisk tanke om “något för alla”. Det resulterade bara i en smaklös soppa. Stefan Sundström sjöng någon Ebba Grön-låt (pinsamt!), sen spelades det lite drum’n’bass, sen lite Manu Chau (inga kommentarer), sen någon internet-mem-låt som bara en handfull kunde koppla, och så vidare.
Eventuell dans skedde inte för musikens skull, utan för politikens. Också detta är djupt oetiskt.

Musikalisk demokrati är en fåfäng målsättning. Ingen skulle vilja befinna sig i en lokal med hundra andra personer som tillsammans måste rösta fram varje låt på spellistan. Vi vill alla ha DJ:n som diktator – men också möjligheten att gå till en annan lokal (som förhoppningsvis ännu inte har bränts ned), där en annan DJ dikterar musiken. Att turas om, så att de hundra personerna i tur och ordning väljer var sin låt, vore heller inget lyckat alternativ – seriediktatur snarare än demokrati.

Kanske var detta att ta i lite, men i så fall var det bara för att provocera fram välkomna reaktioner. Som en mjukvara avrundning ska vi citera Harry Schein (1962):

Men konsten själv är varken demokratisk eller odemokratisk. Den är ademokratisk. /…/
I detta avseende står den på samma plan som många andra kulturyttringar. Naturvetenskapen till exempel är heller inte demokratisk. Om kemin vore demokratisk skulle den fortfarande leta efter de vises sten.

Jurister förstår inte konst. Om etik, estetik och paranoia

Konstfack har kissat i brallorna och anlitat en jurist för att förhandsgranska samtliga studenters konst, vilket är tämligen unikt. Juristen kom fram till att konststudenten Magdalena Nordin måste förbjudas att visa två videoverk på vårutställningen. Anledningen uppges vara att det i videorna kan höras musik, hämtad från ett tevespel, utan att rättigheterna har clearats.
Visserligen behöver man knappast cleara rättigheter för att framföra musik, ej heller i en konstutställning, så länge utställningslokalen bara har betalat sin licens till Stim (vilket man får anta att Konstfack har gjort). Kruxet verkar ligga i begreppet “synkronisering“; handlingen att synkronisera musik till rörlig bild räknas som ett exemplarframställande, som kräver rättsinnehavarnas tillstånd. Att det ska vara så är ett arv från en tidigare mediehistorisk situation. Idag framstår det som ganska godtyckligt, att det ska vara synkroniseringen som avgör konstens laglighet. I princip skulle det alltså vara tillåtet att visa verket utan tillstånd, om ljudet kom från en annan maskin och var “ur synk”…

Magdalena Nordin ger glimtar ur sitt projekt på Bilddagoken. Där verkar det som att hon har tre omstridda projekt. Framför allt framstår Konstfacks ledning som minst sagt förvirrad.

Ena videon, som stoppades på Konstfack, finns på den respektlösa piratsajten YouTube. Det är en version av Caramelldansen, ett internationellt internetfenomen.
21 april skriver Magdalena Nordin:

OMG!!! Jag ringde till Remixed Records som har gjort Caramelldansen! Jag fick deras tillstånd att min och Svantes caramelldans på Konstfack! Bara det inte var i komersiellt syfte.

Samma dag skriver hon också hon däremot inte fick tillstånd att visa sin omklippta Paris Hilton-video. Ledningen gav, besynnerligt nog, en dubbel motivering: Dels höll den inte tillräcklig konstnärlig kvalitet, dels bröt den mot upphovsrätten,

men även om jag hade rättigheterna så hade Konstfack inte kunna stå för den. Ja, ja. skolans sätt att bedöma konstnärlig kvalitet är lite random.

Idag, 22 april, skriver Magdalena Nordin:

Just nu har dom möte på Konstfack och diskuterar mitt underkännande. En elev ringde till mig och ville reda ut fakta. Prefekten påstår på mötet att han inte har sagt det som har faktiskt har sagt till mig.
Fan jag blir så jävla less när dom säger en sak och sen ändrar sig och påstår att det har dom inte alls sagt! Snart får jag väl börja spela in allt dom säger så att dom inte kan komma undan.
Nä just ja, det går ju inte. Rektorn har i sitt Etiska råd förbjudit all typ av inspelning när den andra inte vet om det.

Utöver dessa två verk, vars kontext förblir lite oklar, nämns även ett tredje, som förefaller mycket genomarbetat, som ställts ut på Konstfack tidigare i år men som nu tydligen inte längre är tillåtet. Spring Village Farm kan direktöversättas till Vårby Gård (precis som vi i en tidigare performance översatte grannberget Vårbergstoppen till “Spring Mountain”).

Spring Village Farm leker med att översätta Vårby Gård till en fantasy- och datorspelsestetik, som ett sätt att överkoda vardagen med äventyr och skattjakt. Ur projektbeskrivningen:

Eller är det så att Vårby faktiskt är ett spel? 300 meter från t-banan ligger en övergiven ruin i skogen och exakt på samma plats som ruinen i Zelda III till supernintendo. Och varför är kyrkogården på samma ställe i Vårby som i Zelda. Vad är det för mystiska ringar som man ser på Enirokartan över Vårbytoppen? Varför har Zelda en magisk portal på samma typ av plats i Zelda III?

Snyggt! (Utom att kalla Vårbergstoppen för Vårbytoppen. Sådan geografisk revisionism kan vi Vårbergspatrioter inte acceptera.)
Utställningen Spring Village Farm inkluderar även måleri. Måleriet ackompanjeras av musik, hämtad från Super Nintendo-spelet Terranima, i hörlurar. Ett potentiellt upphovsrättsintrång som ser ut så här:

Fast… här handlar det väl inte om “synkronisering” i upphovsrättslig bemärkelse? Är musiken i lurarna märkvärdigare än att det kanske spelades musik i högtalare på vernissagefesten? Sådant löses på laglig väg genom Stim. Varför funkar det inte i detta fall? Har det att göra med ideella rättigheter, som aktualiseras av att musiken görs till integrerad del i ett nytt konstverk? Fast även vernissagefester kan vara integrerad del av mer performancebetonade konstverk. Piratbyrån/S23M ordnade exempelvis öppningsfesten på förra sommarens Manifesta7 i Bolzano. Våra DJ:s (Brokep, Jem Noble med flera) bad inte alla rättsinnehavare om tillstånd inför sina DJ-set. Så funkar det inte. I stället är det upp till utställningslokalen att ha en Stim-licens. Varför inte den skulle vara tillämplig på Magdalena Norlins tavlor med soundtrack är svårt att begripa.

Däremot är det nog ett soklart intrång att musiken finns på hemsidan. Precis som att YouTube begår ett solklart intrång när de tillgängliggör folks egna versioner av Caramelldansen. En sak som är klar, är att YouTube vågar gå längre in i gråzonen än konstfack. Trots att det av tradition varit så att kommersiella intressen känt sig tvungna till försiktighet, medan estetiken har tillåtit stora friheter.
Här blir det intrikat.

Martin Aagård i Aftonbladet och Clemens Poellinger i SvD pekar båda på att konstnärer, särskilt i samband med videokonst, sedan det digitala genombrottet har tagit in musik när det passar. Rättigheter har clearats endast i undantagsfall, när verken har visats på väldigt stora och/eller väldigt räddhågsna institutioner. Här finns också en geografisk aspekt, vilket jag själv framhöll vid ett intressant panelsamtal på Mejan Labs förra månaden. Jag jämförde då konstscenen i det kapitalstinna London, i det något laglösare Italien och i det marginaliserade Serbien. Helt klart är att graden av upphovsrättsrespekt skiljer sig. Oktobersalongen i Belgrad innehöll verk som inkluderade musik, där det är nästan otänkbart att musiken clearades. Samma sak med Manifesta7 i Italien, en av samtidskonstens större biennaler. Som ett av många exempel därifrån kan tas hur vi i Piratbyrån/S23M improviserade ihop en videodokumentation av vår resa, som i flera månaders tid loopades i utställningslokalen. Videon fångade även flera fall av upphovsrättsskyddad musik, däribland Kraftwerks Autobahn med tillagd melodica och refrängen från Madonnas Over and over loopad på kassettband och pitchad in absurdum.
Ingen brydde sig förstås. Det var ju en respekterad konstutställning och konsten konkurrerade knappast med Madonna. Om någon mot förmodan hör av sig med klagomål, får man väl överväga att stänga av ljudet. Eller integrera protesten i konsten, som ett sätt att vinna uppmärksamhet. Att däremot frukta skadestånd finns däremot inte på kartan. Så resoneras det, i praktiken, i konstvärlden. Likadant hade Konstfack kunnat resonera, men där valde rektor Ivar Björkman att hellre lita på en jurist.

Jurister förstår inte konst, påstår detta inlägg i rubriken. Det skulle kunna uppfattas som ett utpekande av samtliga jurister som obotligt förstockade (vad en jurist vill kalla “juristofobi“). Så är dock inte fallet. Utsagan ska kompletteras med ännu en: Konstnärer förstår inte heller konst.
Ingen “förstår” konst, för konsten har ingen essens att förstå. Konst är vad konstvärlden anser är konst. Skillnaden mellan jurister och konstnärer, är att de senare är djupare insjunkna i konstvärlden. Konstnärer har därför en något mer pragmatisk inställning till påhitt som “verkshöjd”. Framför allt vet de av erfarenhet att konsten inte är “content” – den är inte (bara) bilder, föremål, ljud etc. – utan den är en helhet, inbegripande inte minst konstnären själv.
Problemet är inte juristernas bristande förståelse, utan att juristerna tror att de förstår mer än de gör, varpå konstbyråkrater tror att juristerna vet. En jurist som trodde att hon förstod mer av konsten än hon gjorde är Ia Modin, som i slutet av 2007 ville censurera vårt konstprojekt (vilket var finansierat av bland andra Konstnärsnämnden och Konstfack). Anledningen var dels att slumpmässiga bilder från nätet skulle flimra förbi på en väg, något som tydligen aldrig kan vara tillåtet, dels att Steal This Film skulle visas som ett led i den heldagen på Årsta folkets hus, som hade planerats gemensamt av en stor grupp konstnärer. Ia Modin trodde stenhårt att hon som jurist automatiskt talade i namn av alla konstnärer, när hon blåste till strid för upphovsrättslig censur. Insikten att hon i själva verket talade ett annat språk än konstens verkar ha tagit henne hårt. Inte långt efteråt sade hon upp sig från Konstnärsnämnden.

Carl Johan De Geer gjorde en uppfriskande insats i Kulturnyheterna:

Jag tycker det här förvandlar Konstfack från att vara något som ligger i framkanten av konsten till att bli en sorts Grönköping. En löjeväckande institution i absoluta bakvattnet av en småstands minsta förorts minsta stuga. Jag tycker att det är absolut vanvettigt det de gör.

Han har rätt i att studenterna borde göra hus i helvete och kräva att Konstfacks rektor avgår. Det verkligt oroande i rektorns agerande är sammanblandningen av etik och juridik. Rektorn slänger sig med frasen “etiskt och juridiskt komplicerade projekt”, som om juristen hade en särskild förmåga att besvara etiska frågor. Dessvärre lider rektorn för Göteborgsmotsvarigheten Valand av samma svajighet kring begreppet etik, att döma av hennes uttalanden i pressen. Handlar den stoppade utställningsmusiken verkligen om etik? Är det inte bara paranoia?

Konstutställningar är en etablerad upphovsrättslig gråzon. Låt det förbli så. Vi behöver, för den skull, inte ens åberopa några särskilda egenskaper hos konsten. Vi behöver inte utopa att konsten ska vara fri (alltså friare än andra verksamheter), vi behöver inte tro på dess unika väsen eller predika dess autonomi. Vi behöver som sagt inte ens förstå “konsten”. Bara tagga ner lite.
Det räcker att konstatera att Konstfack åtminstone borde våga agera som YouTube: låt saker spridas tills någon klagar. Om någon klagar kan man ta bort det. Om sedan Konstfack tar bort det, finns en annan närbelägen utställningslokal.

J.G. Ballard R.I.P.

Så sprids beskedet att J.G. Ballard är död, efter flera års cancer. Oerhört trist! Inte minst för Svenska Akademien, som än en gång missat chansen att åter göra Nobelpriset till en filosofisk händelse, till ett aktivt knytande av litteraturen till ett samtida kulturklimat.
Vissa menar att han, tills i morse, var världens främsta levande romanförfattare. Oavsett vilket, är han ett namn som sannolikt allt fler kommer att finna relevant under kommande år. Ett av skälen antyds hos Documents, som citerar en intervju där J.G. Ballard talade om sitt intresse för mytologi, men inte för myterna om Ursprunget (som i de klassiska mytologierna, men även psykoanalysen), utan om Slutet. Eskatologi alltså, någonting som oljekrönet aktualiserar och där litteraturen, särskilt en litteratur med J.G. Ballards sinne för det urbana, faktiskt kan spela en roll.

Copyriot har tidigare skrivit om Ballard i musiken, samt om en Ballardiansk hemvideofestival. Bägge inläggen utgick från och länkade till den utmärkta bloggen The Ballardian, som kan vara värd att följa extra noga den närmsta tiden.

Vi avslutar med några tips:

För att parafrasera Sven Jerring…

Tapirer, tapirer, försvarande tapirer, från sig vilt slående tapirer och lika vilt angripande svenskar. Tapirer som hoppar, tapirer som kastar sig, tapirer som fläker sig. Tapirer som gör allt för att ta segern åt Internets.

Kluster och kosing

Förra inlägget konstaterade att tingsrätten i sin dom avfärdade åklagarens påståenden om att de The Pirate Bay-åtalade gjort miljonvinster på reklamen. Allt som konstaterades var att driften finansierats via reklamintäkter, administrerade av israelen Oded Daniel. Tingsrätten ansåg detta dock tillräckligt för att klassa hela verksamheten som “kommersiell” vilket är en förutsättning för att utdöma ett års fängelse. Läs detta inlägg innan du fortsätter.

Göran Greider gnäller: Peter, Fredrik och Gottfrid “vågar inte tillstå att de försökt tjäna pengar på sin sajt”, skriver han. Visserligen fick detta åklagarpåstående inte ens stöd i domslutet. Men för Göran Greider, liksom för Håkan Roswall, är det en självklarhet att den som driver en potentiellt lönsam verksamhet också väljer att profitera på den.
För någon som saknar egen erfarenhet av att driva nätprojekt, kan det givetvis te sig obegripligt att inte bara outsourca ekonomiavdelningen, utan även all potentiell vinst från annonsförsäljningen. Hur kan man, bara sådär, avstå från pengar?

För oss som däremot sysslar med spontan klusterorganisering är det inga märkvärdigheter. Vi vet hur dynamiken kan dö av den formalisering som ett stadigt penningflöde innebär. Hur administrationen av en kassa tvingar fram starkare gränsdragningar mellan insida och utsida, vilket dödar lusten som drivkraft för tillfälliga inhopp.
I verksamheter som knappt kräver något kontinuerligt arbete, men däremot kostsam hårdvara och bandbredd, kan det vara en fördel att skjuta all ekonomisk administration så långt ifrån sig som det är möjligt. Så har The Pirate Bay gjort, och så har även Piratbyrån gjort, om än på ett annat sätt.
Observera att det inte handlar om idealistiskt moraliserande över pengar, utan om en alternativ organisationsmodell, som helt klart kan leda till intäkter, fast indirekt och individuellt – företrädare för såväl The Pirate Bay som Piratbyrån tar betalt för föreläsningar. Tjänar vi då pengar “på” fildelning när vi föreläser?

Tingsrätten avfärdade åklagarens påståenden om miljonvinster

Åklagaren lade mycket krut på att påvisa att de åtalade drivit The Pirate Bay i vinstsyfte. I slutpläderingen påstod han att vinsten uppgick till tio miljoner kronor om året, efter att driftskostnader betalts.

– Vinsten är minst tio miljoner. Då är inte The Pirate Bay någon ideell verksamhet, utan en affärsverksamhet. Det är geschäft, sade Håkan Roswall under pläderingen.

Påståendet bekräftas inte i tingsrättens dom. Enligt tingsrätten är det endast klarlagt “att åtminstone sammanlagt 1 200 000 kr betalats till de tilltalade för reklamutrymme på The Pirate Bays webbplats”. Inte ett ord om vinst! Snarare bekräftas att reklamen finns där för att täcka driftskostnader. Ändå skriver tingsrätten, i följande mening, att betalningarna belägger att driften av The Pirate Bay får anses “ha skett inom ramen för ett kommersiellt syfte” (s. 71-72).
Detta som uppföljning till konstaterandet tidigare i domskälen, att åtalet om medhjälp innebär att “tingsrätten måste pröva /…/ om, och i vilken omfattning, det är fråga om ett kommersiellt utnyttjande av nämnda verk och prestationer” (s. 49).

Varför detta behöver klargöras blir tydligt senare i domskälen, där straffsatsen diskuteras. (s. 78-80). När maximistraffet för upphovsrättsintrång i början av 1980-talet höjdes från sex månader till två år, betonades det i förarbetena (prop. 1981/82:152) att de högre straffen endast skulle användas vid “omfattande kommersiella olovliga utnyttjanden”. Man syftade givetvis på exemplarframställning och -försäljning, inte på medhjälp till tillgängliggörande. Hur som helst – för att utdöma ett års fängelse, måste domstolen anse det belagt att det påstådda brottet i någon bemärkelse är “kommersiellt”. Tingrätten menar i sin dom att “tillhandahållit möjligheterna för andra att tillgängliggöra och ta del av upphovsrättsligt skyddat material”, och att detta har skett “på ett kommersiellt sätt” (s. 80, 103).

I korthet: Tingsrätten avfärdar i det tysta åklagarens påståenden om att de tilltalade tjänat pengar från annonserna på The Pirate Bay. Ändå, menar tingsrätten, är The Pirate Bay är en verksamhet med “kommersiellt syfte”, eftersom den är finansierad.

Ordet “kommersiell” används inte särskilt många gånger i domen. Bortsett från referaten av parternas inlagor, nämner tingsrätten det bara i nyss nämnda fyra-fem passager. Begrepp som “vinst” eller “förtjänst” (eller motsvarande) används inte alls i beskrivningarna av The Pirate Bays verksamhet.
Domskälen representerar därför en begreppsglidning. “Kommersiell” definieras av SAOL som “affärsmässig; som i första hand tjänar vinstintressen”. Den äldre definitionen i SAOB tar fasta dels på handelsväsendet, dels på erhållande av vinst.
Begreppslidningen kunde även noteras i höstas, i förarbetena till Ipred-lagen, samt i socialdemokraternas motförslag. Där användes det slippriga begreppet “kommersiell skala” som i klarspråk bara tycks betyda “stor skala”. Någonting ska alltså kunna stämplas som kommersiellt, med den strängare rättsliga syn som det kan medföra, alldeles oavsett om det inte finns ett vinstsyfte eller en vinst.

Även om man skulle stå fast den gängse definition där någonting måste ha ett vinstsyfte för att klassas som kommersiellt, kvarstår oklarheten hos vem som ett vinstsyftet ska finnas, för att den strängare straffsatsen ska kunna utdömas. Rimligtvis hos den som döms, kan man tycka. Men tingsrätten har valt att behandla The Pirate Bay som ett “team” (s. 67-68, 78) bestående av inte fyra utan fem personer: de fyra dömda samt den israeliska annonsförsäljaren Oded Daniel.

Av allt att döma har Oded Daniel kunnat behålla en ansenlig vinst, efter att han betalt fakturor åt The Pirate Bay. Här finns ett klart kommersiellt syfte – hos en person som inte ens blev åtalad. Då väcks två intressanta frågor. För det första: Smittar vinstsyfte via e-post? (Tingrättens tal om ett “team” implicerar detta.) För det andra: Varför har ingen väckt åtal mot Oded Daniel? (En ledtråd till den andra är att Israel saknar utlämningsavtal. Men även i Israel finns det antipiratbyråer och domstolar.)