Entries from March 2009 ↓

Jag gillar verkligen Henrik Pontén. Det har jag gjort sedan våra vägar först korsades år 2003. Visst kan jag ibland irriteras av hans kommentarer till pressen, som tenderar att förminska internet på ett tråkigt sätt, men sådana kommentarer är Henrik Ponténs jobb. Som person är han högst sympatisk, kan jag säga utan att känna honom särskilt väl. Vi hejade alltid glatt när vi sprang på varandra under Spectrial och vi var flera inom Piratbyrån som nämnda att det vore trevligt att ta en after-court med Henrik.

Jag gillar verkligen Nyheter24. Bland tabloidpressen kör de sin egen grej. Precis som alla andra tidningar är merparten av nyheterna bara kopierade från andra tidningar, fast Nyheter24 gör det på ett fullständigt skamlöst sätt, vilket gör att man även som läsare slipper skämmas. När å andra sidan Nyheter24 väl sätter in sina slimmade journalistresurser, då gör de helt egna grejer. De var första svenska dagstidning att ta upp Medina-rapporten, bara det.

Kombinationen av Henrik Pontén och Nyheter24 kan bli mer problematisk. Det såg vi redan i oktober, när Henrik Pontén anklagade Nyheter24 för medhjälp till medhjälp på grund av deras länkar.
Nu har kombinationen skurit sig en andra gång. I söndags eftermiddag, medan jag satt och lekte med katten, fick jag ett samtal från en person som påstod sig vara journalist på Nyheter24. Jag hade ärligt talat svårt att tro på det, för hans prat var så luddigt att jag gång på gång blev tvungen att (gratis) hjälpa honom att formulera om det till frågor.
Efter en ganska lång stund kom Ehsan Fadakar, som den uppringande personen tydligen hette, till sitt ämne: Henrik Pontén hade visst mottagit någon form av hot, oklart när och hur. Jag sade givetvis att det var för jävligt och suckade djupt över vilka snorungar som nu kan ha legat bakom, men denne Ehsan Fadakar fortsatte ställa frågor om varför inte jag såg till att hotandet upphörde. Jag försökte snällt att förklara att det knappast var så att jag hade några underlydande som utförde dessa hot, dessutom var det högst oklart vad för slags hot det ens rörde sig om. Men han fortsatte att fråga om det kanske inte står någonting på Piratbyråns hemsida som var kritiskt mot Henrik Ponténs agerande – kunde inte det ha uppmuntrat en hotare? Skulle du tycka det var kul om Antipiratbyrån hotade dig på sin sajt? Vad vill du göra åt möjligheten åt att skicka anonyma hot över internet? (Lika mycket som åt möjligheten att skicka anonyma hot via vanlig post, blev givetvis mitt svar.) Kan inte ändå Piratbyrån, på något sätt, stoppa hoten mot Henrik Pontén?
Ehsan Fadakar lyckades i de flesta fall inte ens formulera frågor utan mest luddiga påståenden, som jag själv fick omtolka till frågor. Och han insisterade på att inte konkretisera vilka hot det nu handlade om. Men han hävdade bestämt att Henrik Pontén skulle ha sagt att jag hade bidragit till dem. Jag upprepade ännu ett par gånger att jag givetvis tycker det är förkastligt om folk håller på med sådant, och även om jag utgår från att det är snorungar som aldrig kommer att göra verklighet av orden blir det inte mindre förkastligt.
Så tog samtalet slut och jag visste fortfarande inte om det verkligen var en journalist från Nyheter24 som hade ringt upp mig, eller bara en allmän skojare. Fortsatte leka med katten.

På måndagkvällen publicerade dock Nyheter24 en minst sagt underlig artikel. Henrik Pontén uttalar sig och jag ska låta det vara osagt om han är korrekt citerad. Han säger visserligen att han inte har tagit emot några direkta hot efter Antipiratbyråns senaste tillslag:

– Nja, inga direkta hot. Däremot bitska och sura kommentarer på bloggar och liknande, bland annat på Piratbyråns hemsida. Och det är så det brukar börja. Vattnet har börjat koka och sedan blir det hetare och hetare, därför anser jag att det är bra om Fleischer tydliggör att de tar avstånd från hoten och personpåhoppen som stundtals haglat över mig.

Jag utgår från att detta citat är ett hopkok av olika uttalanden som Henrik Pontén har gjort. Därför vill jag inte att Henrik ska lastas för det. Jag kan bara säga att Piratbyrån inte har skrivit något på hemsidan under den tid som avses. Däremot har vi ett forum som i stort sett har spelat ut sin roll och som vi själva inte längre använder. Möjligheten finns förstås att någonting har postats där. Om det har karaktären av hot är det bara för Henrik Pontén eller andra att höra av sig, så kan vi avlägsna det. Piratbyråns telefonnummer står på sidan. Det går även att maila. Att däremot kommunicera via Ehsan Fadakar är ett suboptimalt protokoll – det tror jag att Henrik Pontén kan hålla med om.
Artikeln slutstycke blir onekligen mest komiskt. Där citeras Henrik Pontén som sägande att jag borde ta ännu tydligare avstånd från hoten på Copyriot, med ett specifikt förslag:

– Jag tycker det vore bra med ett uttryckligt ställningstagande. På hans blogg har han ju taggar, i högerspalten, om precis allting. Skulle det vara så svårt att ha en tagg som visar Piratbyråns missnöje över hoten?

Nå, i högerspalten finns 20 taggar. Visst kan jag lägga till en dedikerad tagg om att ta avstånd från hot, fast om det skulle uppnå sitt syfte är oklart. Över huvud taget tror jag faktiskt inte att de snorungar som skickar hotfulla mail till Henrik Pontén läser Copyriot. Min och Piratbyråns influens ska inte överdrivas.

Som sagt: Jag håller inte Henrik Pontén ansvarig för någonting som står i Nyheter24:s artikel. Jag hoppas också att artikeln inte bidrar till att piska upp något hat riktat mot Henrik Pontén som person. Den ansvarige för artikeln är dess journalist: Ehsan Fadakar

Till honom återkommer vi i nästa inlägg.

Uppdatering:
Ehsan Fadakar: En antisemit på Nyheter24

Jag gillar verkligen Henrik Pontén. Det har jag gjort sedan våra vägar först korsades år 2003. Visst kan jag ibland irriteras av hans kommentarer till pressen, som tenderar att förminska internet på ett tråkigt sätt, men sådana kommentarer är Henrik Ponténs jobb. Som person är han högst sympatisk, kan jag säga utan att känna honom särskilt väl. Vi hejade alltid glatt när vi sprang på varandra under Spectrial och vi var flera inom Piratbyrån som nämnda att det vore trevligt att ta en after-court med Henrik. Jag gillar verkligen Nyheter24. Bland tabloidpressen kör de sin egen grej. Precis som alla andra tidningar är merparten av nyheterna bara kopierade från andra tidningar, fast Nyheter24 gör det på ett fullständigt skamlöst sätt, vilket gör att man även som läsare slipper skämmas. När å andra sidan Nyheter24 väl sätter in sina slimmade journalistresurser, då gör de helt egna grejer. De var första svenska dagstidning att ta upp Medina-rapporten, bara det. Komb

Tekniska museet (stället där vi för tre veckor sedan höll Spectrial-presskonferens) ordnar nu på onsdag den 11 mars ett panelsamtal om Ipred-lagen. Bland deltagarna finns talespersoner för Förläggareföreningen och Dataspelsbranschen samt riksdagsmoderaternas Ipred-försvarare Ulrika Karlsson. Andra röster i samtalet är Pelle Snickars från Kungliga biblioteket, Pär Nygårds från IT- & telekomföretagen samt jag själv.
Vart ett sådant samtal bär är ytterst oklart. Frågorna är inte särskilt tydligt definierade på förhand, så vi får hoppas att Lars Ilshammar kan moderera med någorlunda fast hand. Inträdet är fritt och det hela börjar klockan 18. Vi ses!

Tekniska museet (stället där vi för tre veckor sedan höll Spectrial-presskonferens) ordnar nu på onsdag den 11 mars ett panelsamtal om Ipred-lagen. Bland deltagarna finns talespersoner för Förläggareföreningen och Dataspelsbranschen samt riksdagsmoderaternas Ipred-försvarare Ulrika Karlsson. Andra röster i samtalet är Pelle Snickars från Kungliga biblioteket, Pär Nygårds från IT- & telekomföretagen samt jag själv. Vart ett sådant samtal bär är ytterst oklart. Frågorna är inte särskilt tydligt definierade på förhand, så vi får hoppas att Lars Ilshammar kan moderera med någorlunda fast hand. Inträdet är fritt och det hela börjar klockan 18. Vi ses!

Svenska ekonomisk-historiska mötet 2009 inleddes av en debatt som inte blev en debatt, eftersom alla deltagare var rörande överens. Om vad? Kort sagt om att den tilltagande bibliometri-hetsen är förödande för den samhällsvetenskapliga forskningens kvalitet. Forskningsbidrag har av tradition delats ut på grundval av sakkunniggruppers peer review-bedömning, vilket nu tenderar att ersättas av bibliometriska tjänster som Citation Index (ägare: Thomson Reuters). Anledningarna till detta är flera, men i grunden rör det sig om att naturvetenskapens rutiner – ursprungligen utvecklade i syfte att spåra patent – bryskt blir applicerade även på samhällsvetenskap och humaniora.

Skiftet innebär för det första att forskningsmedel mer får karaktären av belöning för tidigare arbete. Eftersom nyheter ofta tar tid på sig innan de börjar citeras i vidare kretsar, missgynnas nyskapande forskning systematiskt. Fallstudier som prövar nya hypoteser ger sämre utdelning än så kallade review-artiklar där man bara samlar in andras forskning, eftersom referenser är hårdvaluta i prestigetidskrifternas ekonomi.
I allmänhet gynnas ett hejdlöst skrivande, trots att en skrämmande stor del av alla akademiska artiklar får noll läsare utanför tidskrifternas egna bedömningsgrupper. Att tillhöra ett kotteri kring en tidskrift, där man systematiskt citerar varandras publikationer för att ge varandra poäng, blir också en framgångsrik strategi. Klickbildning, backscratching. Uttalade eller outtalade krav finns på att man för att få bli citerad i en tidskrift måste citera ett visst antal andra artiklar ur den. Tidskrifters poängvärde mäts i “journal impact factor” (också under kontroll av Thompson Reuters) som på olika sätt kan manipuleras. För att komma in i de mest värdefulla tidskrifterna töjer man gärna forskningens resultat. Veterinärer får exempelvis starka incitament att hitta en “mänsklig vinkel” på sina rön, för att komma in i de medecinska tidskrifter som ger fler poäng.
Överlag innebär bruket av tjänster som Citation Index att det i stort sett bara är deltagande i en strikt engelskspråkig forskarvärld som belönas. Inom ämnet ekonomisk historia utesluts de mest högstående latinamerikanska, tyska och franska tidskrifterna – inte ens Annales indexeras!
Amerikanska forskares tendens att bara citera andra amerikaner gynnar förstås dem som kollektiv, i motsats till europeiska forskare som har en dokumenterat större tendens att citera forskning från bägge kontinenterna.

(Stycket ovan är ett fritt hållet referat av vad som sades i debatten, framför allt i de briljanta inläggen från Janken Myrdal och Ylva Hasselberg.)

Vad som slår en i allt detta är likheterna med vissa onlinefenomen. Bloggväggar, staplandet av länkar, är ju också ett direkt resultat av bibliometri-tjänster som Knuff.se. Inget tvivel kan väl heller råda om att såväl bloggars text som valet av länkar influeras av vetskapen om en automatiserad bloggometri.
En spekulativ fråga är om vi där kan se snabba exempel på någonting som i långsammare former kommer att breda ut sig i vetenskaperna. I naturvetenskapernas bibliometridrivna massundertecknande – där en artikel i Science kan ha dryga tjugotalet undertecknare – har förstås paralleller. Går det rentav att tänka sig att bloggbävningen, fast i extrem slow motion, utgör typen för hur vetenskapliga trender kommer att spridas i framtiden?
Skillnaden består förstås att de vetenskapliga tidskrifterna, till skillnad från bloggosfären, är strikt modererade. Vi kan också göra det omvända tankeexperimentet: Hur skulle bloggandets substans påverkas om dess bibliometriska urval blev oerhört mycket viktigare, och mer fungerade så som Citation Index fungerar?

Svenska ekonomisk-historiska mötet 2009 inleddes av en debatt som inte blev en debatt, eftersom alla deltagare var rörande överens. Om vad? Kort sagt om att den tilltagande bibliometri-hetsen är förödande för den samhällsvetenskapliga forskningens kvalitet. Forskningsbidrag har av tradition delats ut på grundval av sakkunniggruppers peer review-bedömning, vilket nu tenderar att ersättas av bibliometriska tjänster som Citation Index (ägare: Thomson Reuters). Anledningarna till detta är flera, men i grunden rör det sig om att naturvetenskapens rutiner – ursprungligen utvecklade i syfte att spåra patent – bryskt blir applicerade även på samhällsvetenskap och humaniora. Skiftet innebär för det första att forskningsmedel mer får karaktären av belöning för tidigare arbete. Eftersom nyheter ofta tar tid på sig innan de börjar citeras i vidare kretsar, missgynnas nyskapande forskning systematiskt. Fallstudier som prövar nya hypoteser ger sämre utdelning än så kallade review-arti

Att sammanställa en dokumentation av FRA-motståndet var en bra idé. Här kommer ytterligare ett litet bidrag, som kommer att klargöra Piratbyråns roll (fast ur mitt eget personliga perspektiv), och därefter kort dokumentera vad som skedde här på Copyriot.

Piratbyrån var som gruppering knappast delaktig i att bygga det FRA-motstånd som exploderade sommaren 2007. Vi individer som i snäv bemärkelse utgör Piratbyrån var heller inte särskilt involverade. Ett undantag är att vi i slutet av juni lanserade en öppen mediebevakningstjänst som förhoppningsvis hjälpte övriga motståndare till FRA:s massövervakning. Vi skrev också ett par nyhetsposter, men överlät i övrigt frågan åt andra, medan vi prioriterade sådant som vi anser oss ännu bättre på. (Bland annat renoverade vi en buss.)

Indirekt kan man dock säga att Piratbyrån medverkade till att stoppaFRAlagen.nu fick så pass stort genombrott. The Pirate Bays val att marknadsföra just den länken på sin förstasida följde nämligen på diskussioner som skett i Piratbyråns interna IRC-kanal. Som Brokep skriver, fastnade vi för den eftersom den var aktuell, oberoende och länkande.

Copyriot då? I januari 2007 myntades termen “Odenbergsamhället” av de som på ett relativt tidigt stadium kritiserade försvarsministerns FRA-lag. Även jag bloggade första gången om FRA denna månad. Ambitionen med Copyriot är ofta att spinna vidare på en detalj för att lägga nya aspekter till en fråga, och det försökte jag med även här. Läste den famösa lagrådsremissen, “En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet“, och noterade att ordet teknikneutral förekom sex gånger. Sedan skrev jag ett inlägg som kritiserade idén om “samma övervakning oavsett medium”. Lämnade FRA-frågan åt andra.
Copyriot var frånvarande från den tidiga bloggbävningen försommaren 2008. Tog visserligen på tidigt stadium upp frågan om mönsterigenkänning och sociogram, även i en tidningskrönika, samt några andra saker, men inte på systematiskt vis.
Etablerade uttrycket FRAktivism i en diskussion om relationen mellan nätet och gatan, budskap och närvaro. Men detta rörde sig mer på en metanivå. Ett försök att mer aktivt ingripa i den explosiva nätpolitiken skedde i september med en bakgrund till tvångsdatalagring (2005-2008), vilken utnämndes till “den stora frågan efter FRA”.
Mitt enda ordentliga bidrag till FRA-diskussionen sammanfattades i en artikel på Svenska Dagbladets kultursida den 16 september, där jag hävdade att FRA-frågan är binär: Antingen kopplas kablarna in, eller inte. Samtidigt etablerades en åtskillnad (och en möjlig dialektik) mellan nätpolitikens materialister och idealister. Jag tror fortfarande att det är ett rimligt sätt att se på saken, och betraktar fortfarande FRA-debatten (och dess fortsättningar i frågor såsom IPRED) som en kollektiv läroprocess, där lärdomarna består trots realpolitiska förluster.

Just ja, på förekommen anledning kan ju tilläggas att jag “tjänade pengar på” FRA-motståndet, flera tusen kronor, genom att skriva en kulturartikel och en krönika. Däremot har vare sig jag eller Piratbyrån märkt av eller påverkats av någon samordning i någon kuliss. Vi har även hållt hårt på partipolitisk obundenhet.

Att sammanställa en dokumentation av FRA-motståndet var en bra idé. Här kommer ytterligare ett litet bidrag, som kommer att klargöra Piratbyråns roll (fast ur mitt eget personliga perspektiv), och därefter kort dokumentera vad som skedde här på Copyriot. Piratbyrån var som gruppering knappast delaktig i att bygga det FRA-motstånd som exploderade sommaren 2007. Vi individer som i snäv bemärkelse utgör Piratbyrån var heller inte särskilt involverade. Ett undantag är att vi i slutet av juni lanserade en öppen mediebevakningstjänst som förhoppningsvis hjälpte övriga motståndare till FRA:s massövervakning. Vi skrev också ett par nyhetsposter, men överlät i övrigt frågan åt andra, medan vi prioriterade sådant som vi anser oss ännu bättre på. (Bland annat renoverade vi en buss.) Indirekt kan man dock säga att Piratbyrån medverkade till att stoppaFRAlagen.nu fick så pass stort genombrott. The Pirate Bays val att marknadsföra just den länken på sin förstasida följde näm

Bland de bokförlag som är medlemmar i Svenska Förläggareföreningen finns Ordfront förlag, vars ledning inte vill motivera medlemskapet. Ordfront förlag ägs dock av den medlemskontrollerade Föreningen Ordfront, som håller årsstämma den 16 maj. Sista dag för motioner är 21 mars. Vågar man hoppas på att någon medlem motionerar om att föreningen ska besluta att förlaget ska utträda ur Förläggareföreningen?

Ett motiverat utträde skulle vara ett starkt sätt att säga att Förläggareföreningens lobbying för privatpolislagen IPRED inte var OK. Vi talar om en fullständigt urspårad branschorganisation, vars aggressivitet knappast lär avta. En uppsjö av förlag klarar redan av att stå utanför.

Missa inte Carl-Michael Edenborgs bloggposter kring Förläggareföreningen och kring IPRED. Smaka på formuleringar som:

När Förläggareföreningar och Författarförbund börjar använda en sådan möglig homogenitetsretorik är det dags att osäkra revolvern: de är kannibaler, rädde sig den som kan!

StoppaIPRED.nu påminner förresten om Författarförbundets årsstämma som också äger rum den 16 maj, med sista motionsdag 16 mars. Tror det blir svårare att uppnå förändring där. Författarförbundets skamliga stöd till IPRED har redan utövat sin verkan och ett principbeslut om att inte låna sig åt liknande framtida kampanjer kan vara svårare att få igenom. Men kanske kan en välbehövlig debatt väckas, där åtminstone styrelsen tvingas stå till svars.

Bland de bokförlag som är medlemmar i Svenska Förläggareföreningen finns Ordfront förlag, vars ledning inte vill motivera medlemskapet. Ordfront förlag ägs dock av den medlemskontrollerade Föreningen Ordfront, som håller årsstämma den 16 maj. Sista dag för motioner är 21 mars. Vågar man hoppas på att någon medlem motionerar om att föreningen ska besluta att förlaget ska utträda ur Förläggareföreningen? Ett motiverat utträde skulle vara ett starkt sätt att säga att Förläggareföreningens lobbying för privatpolislagen IPRED inte var OK. Vi talar om en fullständigt urspårad branschorganisation, vars aggressivitet knappast lär avta. En uppsjö av förlag klarar redan av att stå utanför. Missa inte Carl-Michael Edenborgs bloggposter kring Förläggareföreningen och kring IPRED. Smaka på formuleringar som: När Förläggareföreningar och Författarförbund börjar använda en sådan möglig homogenitetsretorik är det dags att osäkra revolvern: de är kannibaler, rädd

Hur ska intervjuoffer försörja sig? var en fråga som ställdes här för ett tag sedan. Insatser i radio och teve är ju i allmänhet obetalda, trots att vi förväntas vara väl förberedda och avsätta ansenlig tid. Kommentarerna gav uttryck för ett antal fiffiga lösningar, som här ska återges samt kommenteras.

Produktplacering föreslås av FJ, Danne och Alexander.
Kläder fungerar möjligen i teve, men det är en given begränsning att intervjuer ofta bara visar huvud eller halvfigur. Radio är svårare. Någon föreslår att man tar betalt för att linda in ett budskap i det som sägs, vilket är sofistikerat, men möjligt att klippa bort.

En intervjuofferavgift i linje med privatkopieringsavgiften föreslås av Pelle och Johan R. Den skulle kunna tas ut dels från alla tevetittare, dels som avgift på de diktafoner och spiralblock som utnyttjas för att kopiera intervjuoffrens formuleringar, dels inte minst på alla internetuppkopplingar, eftersom citat och referat sprids vidare i okontrollerade medier såsom bloggar.
Egentligen helt logiskt, med tanke på att Journalistförbundet redan idag får en liten del av Copyswede-intäkterna. Då ska givetvis också intervjuoffren ha sin andel! Kräver dock att de skapar en intresseorganisation inom vilken man kan komma överens om en intern fördelningsmodell.

Sång föreslås av Göran W, som noterat att det ger rätt till ersättning från Stim.
Ett starkt och radikalt förslag! En talad mening anses i dagsläget inte ha verkshöjd, men en sjungen mening är både en komposition och en låttext, som var och en för sig berättigar till ersättning från Stim om den sänds i radio eller teve. Var gränsen går mellan a capella-rap och lätt rytmiserat prat är dessutom oklart. Möjligtvis kan den tänjas. Här finns utrymme för pseudomusikaliska experiment!

Att ta betalt för intervjuer föreslås av Pelle och Vertigomannen (den senare ger även vissa tips om god diskretion i sammanhanget).
Testat av bland andra Richard M. Nixon, men kan vara svårt för den som inte är superkändis utan “bara” expert, för det finns så många andra som står på tur. Rent hypotetiskt kan ju intervjuoffer starta ett fackförbund och sätta en minimilön, men eftersom nästan vem som helst kan intervjuas ter sig solidariteten svår att uppbåda.

Eller så kan man skita i frågan och tycka att intervjuoffer får försörja sig bäst de kan, på en myriad av olika sätt. Men det är ju hjärtlöst!

Hur ska intervjuoffer försörja sig? var en fråga som ställdes här för ett tag sedan. Insatser i radio och teve är ju i allmänhet obetalda, trots att vi förväntas vara väl förberedda och avsätta ansenlig tid. Kommentarerna gav uttryck för ett antal fiffiga lösningar, som här ska återges samt kommenteras. Produktplacering föreslås av FJ, Danne och Alexander. Kläder fungerar möjligen i teve, men det är en given begränsning att intervjuer ofta bara visar huvud eller halvfigur. Radio är svårare. Någon föreslår att man tar betalt för att linda in ett budskap i det som sägs, vilket är sofistikerat, men möjligt att klippa bort. En intervjuofferavgift i linje med privatkopieringsavgiften föreslås av Pelle och Johan R. Den skulle kunna tas ut dels från alla tevetittare, dels som avgift på de diktafoner och spiralblock som utnyttjas för att kopiera intervjuoffrens formuleringar, dels inte minst på alla internetuppkopplingar, eftersom citat och referat sprids vidare i okontrol

Hittade en Aftonbladet på tåget. Öppnade lojt på måfå. Första meningen som ögat föll på var lustigt nog ett citat från Copyriot, som fått en egen liten ruta på kultursidan:

[Det] är tvärtom av högsta vikt att musikerkarriärer avslutas, att ruttnande konstellationer som Millencolin läggs ned.

Tydligen tycker Aftonbladets kulturredaktion att det var oerhört kontroversiellt att uttrycka sig så. Och visst var det lite provokativt, men det var faktiskt i sig inte ett uttryck för konflikt mellan “fildelningsförespråkare” och “fildelningskritiker” som de fått för sig. Saken är mycket enklare än så. Artistcirkulation är naturligtvis inget nytt fenomen. Det har varit omstritt förr.
Gustaf Gille var redaktör för tidningen Musikern under 1930-talet. Vid nyår brukade han sammanfatta vad han såg som yrkesmusikernas viktigaste problem. Ett av dessa var att etablerade musiker inte kunde fortsätta försörja sig livet ut, utan konkurrerades ut av yngre musiker med bättre känsla för tidens nya melodier. Ett par exempel från åren 1935 respektive 1937:

införandet av jazzmusiken har gjort att många medelålders musiker fått stryka på foten och lämna plats för yngre kolleger. Vi hoppas emellertid att förhållandena inom restaurangbranschen evad det gäller musiken så småningom skall återgå till normala förhållanden i så måtto, att konsertmusiken återigen skall bli den dominerande, så att icke, som nu är fallet, en musiker vid 40-årsåldern skall betraktas som överårig och oanvändbar, huru yrkesskicklig han än är.

I och med tillkomsten av den moderna restaurangmusiken, den s.k. jazzmusiken, har nämligen så abnorma förhållanden inträtt, att en ensemblemusiker faller för åldersstrecket innan han uppnått medelåldern. Våra dagars restauranger fordra nämligen musiker på 18-25 års ålder, varför en musiker som kommit upp till 40-talet betecknas såsom överårig. /…/
Inför detta beklagliga faktum frågar man sig: Var skall man finna arbete för dessa medelålders musiker när de en gång av omständigheternas makt icke längre tillåtas utöva sitt yrke? En musiker är naturligtvis icke förbrukad när han uppnått 30 á 40 år, därom kunna vi väl vara ense.

Millencolin-Erik säger idag samma sak som Gustaf Gille på 1930-talet: Vi som en gång visat att vi kan leva som musiker på heltid, borde ha rätt att fortsätta försörja oss så! Så kan man förstås tycka, men då bör man också stå för konsekvensen, nämligen att man gör det svårare för yngre artister att slå sig in på estraderna. Följden blir en viss musikalisk stagnation.
På 1930-talet var det i hög grad före detta militärmusiker som fick se sig utkonkurrerade av yngre jazzare. Att ungdomarna spelade för att det var roligt, i stället för att ha musiken som heltidssyssla, stack extra mycket i ögonen. Men ingen kunde förneka att amatörerna var bättre på att ta till sig den nya musiken. De gamla proffsens tafatta försök att spela jazz gav upphov till uttrycket “fanjunkarsynkoper”.

Någon invänder väl att det finns en betydande skillnad i att Millencolin inte bara klagar över att de inte får publik till sina spelningar nu när fler band än förr är ute på turné, utan också på att folk laddar ner deras skivor utan att betala. Jenny nämner det i en kommentar. Men vi måste komma ihåg att många nedladdningar inte nödvändigtvis korrellerar mot ett utbrett lyssnande. Det kan lika gärna vara så att de som lyssnade på Millencolin för 15 år sedan nås av ett rykte om att bandet finns kvar och kommit med en ny skiva, de laddar ner den av ren nyfikenhet, lyssnar på ett par låtar och konstaterar att de har gått i stå, för att genast åter radera skivan. Den typen av fildelarbeteende är ganska vanligt, och har förstås ingenting att göra med utebliven försäljning. Särskilt när det gäller artister som hade sin storhetstid på 1990-talet, ska man nog vara försiktig med att tolka nedladdningar som tecken på popularitet.
Stjärnor dalar. Det är helt OK så. De allra flesta band lägger av. Inga konstigheter alls. Låt oss kalla det artistcirkulation.
Som musikervännen Amilah antydde, måste åtminstone de musiker som bara vill spela “sin egen” musik utgå från att folk kan tröttna på den. (Med klassiska och traditionell musik är förhållandena lite annorlunda.) Han nämnde även ytterligare ett historiskt exempel:

I helgen språkade jag med några gamla musiker som berättade om “de svarta åren” i mitten på 60-talet. I och med att Beatles slog fanns det inte längre plats för några blåsare. Vems huvuden skall rulla för en sådan sak? Beatles?

Hittade en Aftonbladet på tåget. Öppnade lojt på måfå. Första meningen som ögat föll på var lustigt nog ett citat från Copyriot, som fått en egen liten ruta på kultursidan: [Det] är tvärtom av högsta vikt att musikerkarriärer avslutas, att ruttnande konstellationer som Millencolin läggs ned. Tydligen tycker Aftonbladets kulturredaktion att det var oerhört kontroversiellt att uttrycka sig så. Och visst var det lite provokativt, men det var faktiskt i sig inte ett uttryck för konflikt mellan "fildelningsförespråkare" och "fildelningskritiker" som de fått för sig. Saken är mycket enklare än så. Artistcirkulation är naturligtvis inget nytt fenomen. Det har varit omstritt förr. Gustaf Gille var redaktör för tidningen Musikern under 1930-talet. Vid nyår brukade han sammanfatta vad han såg som yrkesmusikernas viktigaste problem. Ett av dessa var att etablerade musiker inte kunde fortsätta försörja sig livet ut, utan konkurrerades ut av yngre musiker med bättre känsla fö

För två veckor sedan höll vi presskonferens där vi förklarade att vi betraktade rättegången och ståhejet kring den i termer av teater, och att Piratbyråns ambition var att förvandla dålig teater till bra teater. Samtidigt släppte vi lös begreppet Spectrial. Slutsatsen två veckor senare måste bli att det teatraliserande perspektivet har fått ett genomslag som överträffat alla förväntningar.

Efter en vecka publicerades en TT-bakgrund i en rad dagstidningar som konstaterade just att “Piraträttegången blev cirkus” och analyserade hur olika parter spelar sina roller. Alla använder numera begrepp som teater, spektakel och cirkus. Däremot kanske inte alla menar samma sak.
Journalister använder nog i hög grad teatern som metafor för vad som händer inne i rättegångssalen, och kanske i dess direkta anslutning. Det är ett mycket mer begränsat synsätt än de multipla scener som vi i Piratbyrån talat om. För att citera något som sades på presskonferensen:

Teater handlar om att framställa berättelser och framställa karaktärer. Men framför allt om att intensifiera känslan av här och nu. Vi vill förvandla detta från dålig teater till bra teater, genom att intensifiera, multiplicera och kopiera vad som sker. Vi vill skapa situationer där råder oklarhet om vem som är skådespelare och vem som är åskådare.
Alla som yttrar sig, alla vi som är i den här salen, är potentiella skådespelare. Den här salen är en scen. Tingsrätten sal är en annan. Vår buss är en tredje. Festen på fredag är en fjärde. Olika massmedier och nätkanaler är ytterligare scener. Vi är nyfikna på hur alla dessa scener och aktörer kommer att kopplas samman i nätverk där de kan börja kopiera mellan varandra.

Särskilt bruket av ordet “spektakel” har fått vissa att dra slutsatsen att Piratbyrån följer de situationistiska idéer som Guy Debord slog fast i sin programskrift La Société du spectacle (1967) – tillgänglig online på i svensk översättning som Skådespelssamhället, i vissa delar även i remix som Upphovsrättssamhället. Bland andra Niclas Qvarnström (Sydsvenskan), Johan Palme, Erik Berg (v) följer situationistspåret.
Fast nej, Piratbyrån är inte situationister. Kan inte minnas att vi någonsin fört interna diskussioner utifrån Guy Debords bok. Tveksamt om någon ens har läst den, utom Sara Sajjad som syntes med den i sin bokhög en gång.
Tror nog att eventuella poänger som Debord en gång fångade med sitt skådespelsbegrepp sedan dess har fångats bättre av italienare som Bifo och Virno, där det blir mindre Hegel och mer Spinoza.
Förvisso var situationisterna svurna motståndare till copyright, men den idén hade de knappast copyright på, och det bör väl också nämnas att kontrollfreaken Debord i praktiken knappast tillämpade en kopimistisk hållning. Situationisterna har heller inte monopol varken på “detournement” eller på att betrakta saker som skådespel.

Vad gäller teaterbegrepp, finns faktiskt massor att hämta från nyare och äldre teaterteori. Friedrich Nietzsche, Antonin Artaud, Gertrude Stein, Heiner Müller, Hans-Thiess Lehmann, International Festival – allt vad dessa figurer har skrivit om teater kan (miss)brukas för större syften!
Även helt andra teaterteoretiker – exempelvis en sådan figur som Bertolt Brecht, trots att han av Lehmann räknas in i det dramatiska paradigm som inleds med Aristoteles – får gärna den som vill testa att applicera på The Spectrial. Och sist av allt ska vi vill bara klargöra en sak: Att man väljer att se mer teatralt på ett skeende, behöver inte betyda att det blir mindre politiskt. Någon sådan motsättning, någon sådan brist, existerar över huvud taget inte.

The theater is the political art par excellence.
Hanna Arendt

För två veckor sedan höll vi presskonferens där vi förklarade att vi betraktade rättegången och ståhejet kring den i termer av teater, och att Piratbyråns ambition var att förvandla dålig teater till bra teater. Samtidigt släppte vi lös begreppet Spectrial. Slutsatsen två veckor senare måste bli att det teatraliserande perspektivet har fått ett genomslag som överträffat alla förväntningar. Efter en vecka publicerades en TT-bakgrund i en rad dagstidningar som konstaterade just att "Piraträttegången blev cirkus" och analyserade hur olika parter spelar sina roller. Alla använder numera begrepp som teater, spektakel och cirkus. Däremot kanske inte alla menar samma sak. Journalister använder nog i hög grad teatern som metafor för vad som händer inne i rättegångssalen, och kanske i dess direkta anslutning. Det är ett mycket mer begränsat synsätt än de multipla scener som vi i Piratbyrån talat om. För att citera något som sades på presskonferensen: Teater handlar om att f

Musikundret, det forskningspapper som jag i veckan ska presentera på ekonomhistorikermötet, inleds med konstaterandet att man ännu i dag stöter på hänvisningar till “den svenska musikexporten” i debatten, inte sällan som ett argument för att staten ska ta i med ännu hårdare handskar mot fildelning. Ett talande exempel på detta ges idag i en medelstor dagstidning, där 34-årige rockmusikern Erik Ohlsson gråter ut och bokstavligen kräver att The Pirate Bay ska halshuggas, med följande argument:

Erik påpekar också hur fildelningen påverkar i flera led, att utöver att bolag läggs ner så drabbar det exempelvis också skivbutiker. Många har, enligt honom, förlorat jobbet på grund av fildelningen.
– En grej som stör mig oerhört mycket är att politiker ignorerar vad svensk musikexport genererat för landet, säger han. Pagrotsky stod och sa att svenska musikundret stod för tre procent av vår exportbudget. Det motsvarade järn- eller skogsindustrin, jag minns inte exakt. Men järn- eller skogsindustrin kan man inte ge bort, men det verkar man kunna göra med musikindustrin.
– Vi har sålt två miljoner plattor på ett svenskt bolag, fortsätter han. Vi har sammanlagt betalat skatt på jag vet inte hur många miljoner. Nu är det som att de pengarna inte dög. Nu är det finanskris, men jättemånga bolag i musikbranschen som kunnat generera jobb och skattepengar har ingen möjlighet att göra det.

Erik Ohlsson var en gång i tiden tonåring i Örebro och spelade i ett band som hette Charles Hårfager. De var kraftigt influerade av Asta Kask och spelade en alls inte oäven trallpunk med svenska texter, mycket tidstypiskt. Mest som ett sidoprojekt började han även spela i ett annat band, som mer inriktade sig på dagispop. De tog sitt namn, Millencolin, från ett felstavat rullbrädetrick, de kryddade sina oförargliga texter med vaga referenser till att inte äta kött, de hade kepsar och gjorde lustiga miner, de kryddade låtarna med lite baktakt. Kombinationen låg helt rätt i tiden år 1994. Alla barn lade följaktligen sin sin veckopeng på att köpa Millencolins skiva. Sporrade av framgången spelade de in flera skivor och medlemmarna i bandet lyckades, under den lilla historiska parentes där man kunde tälja guld med digitalskivor, bli riktigt förmögna.
Sen tog den historiska parentesen slut. Skivförsäljningen föll. Musiklivet inledde sin stora omgestaltning. Erik Ohlsson kan fortfarande inte acceptera det. Han har nu försörjt sig på att spela sin dagispop i femton års tid, och understryker att han minsann inte gjort det för att det är kul. Tanken på att det någon dag skulle bli dags att lägga ner Millencolin tycks inte förespegla honom. Tvärtom verkar han se det som sin rätt att fortsätta försörja sig på dagispop fram till pensionsdagen. Så talar en avdankad punkgubbe!

– Jag tål inte Pirate Bay och hela grejen, säger Erik. De har pajat tre skivsläpp för oss. Och jag förstår inte det här med att hålla dem om ryggen som media och alla ska göra – alla är så rädda att säga till dem. Särskilt politiker. Någonstans måste huvuden falla. Gör ett statement.

Millencolins gitarrist fortsätter att beklaga sig över att de inte längre får några spelningar bokade i Frankrike. Även detta är tydligen The Pirate Bays fel. Att världen någonsin skulle tröttna på 34-åriga dagispoppare är ju otänkbart!

Innan punken slog igenom, ungefär samtidigt som Erik Ohlsson lärde sig gå, då var det kanske fortfarande begripligt att utgå från att den som en gång blivit musiker skulle förbli musiker livet ut. Men att hävda det idag är bara bisarrt. I dagens musikaliska överflöd, i en situation där fler människor än någonsin ser sig som yrkesmusiker, är det tvärtom av högsta vikt att musikerkarriärer avslutas, att ruttnande konstellationer som Millencolin läggs ned. Att inte fildelningen ännu lyckats uppnå det sistnämnda är givetvis beklagligt. Världen kryllar av manliga gitarrister som är oförmögna att inse att världen klarar sig utmärkt utan deras insatser. Dessa måste bort, för att ge rum åt andra musiker.

Givetvis finns undantag, de som förblir heltidsmusiker livet ut. Men utgångspunkten måste vara den motsatta: att den som under en period av sin ungdom lyckas försörja sig på musik, bör vara inställd på att detta är en tillfällig ynnest. Särskilt om man spelar musik för barn.

(Millencolin-mannens haveri för övrigt relateras till teorin om att fildelningen får det att “våras för den bildade medelklassen“, genom att slå ut den pöbelkultur som ingen riktigt är beredd att betala för. Fullt så enkelt att bli av med plågor som Millencolin är det nog inte – tyvärr. Och nog finns det fler alternativ än den Axess-kultur som Ekonomistas-bloggen ser som höjden av bildning?)

Musikundret, det forskningspapper som jag i veckan ska presentera på ekonomhistorikermötet, inleds med konstaterandet att man ännu i dag stöter på hänvisningar till "den svenska musikexporten" i debatten, inte sällan som ett argument för att staten ska ta i med ännu hårdare handskar mot fildelning. Ett talande exempel på detta ges idag i en medelstor dagstidning, där 34-årige rockmusikern Erik Ohlsson gråter ut och bokstavligen kräver att The Pirate Bay ska halshuggas, med följande argument: Erik påpekar också hur fildelningen påverkar i flera led, att utöver att bolag läggs ner så drabbar det exempelvis också skivbutiker. Många har, enligt honom, förlorat jobbet på grund av fildelningen. – En grej som stör mig oerhört mycket är att politiker ignorerar vad svensk musikexport genererat för landet, säger han. Pagrotsky stod och sa att svenska musikundret stod för tre procent av vår exportbudget. Det motsvarade järn- eller skogsindustrin, jag minns inte exakt. Men jär

Det är intressant att se hur vissa processer som började de senaste åren långsamt håller på att förändra den inhemska scenen för experimentell musik. /…/ Det intressanta är att många etiketter inte inriktar sig på mp3-släpp, som ligger ganska rätt i tiden just nu, utan något så otidsenligt som kassettsläpp. Det får mig att känna att jag är med om en andra generationens kassettvåg (den första generationen florerade väl under 80-talet, då jag som mest inte var äldre än fem år). Jag talar främst om etiketter som exempelvis Kassettbolaget svart pyramid, Moptaco Discs, Namenlos, Hästen korset, Klorofyll kassetter, etc.
/…/
nollbudgetetiketter som växer fram. Allt det är ju givetvis fantastiskt, och jag gillar detta fullständiga kaos av små limiterade utgåvor. Och faktumet att ingen vet vad detta leder till. Jag älskar alla försök till uppror mot de etablerade formerna av skivutgivning. Om vi nu alla lyckas ta livet av den gängse uppfattningen att alla artister måste göra ett album också (med 74 minuters speltid och en genomgående tematik, röd tråd eller sound – vad tråkigt!), skulle mitt 2009 vara helt lyckat.

Sagt av Martin Herterich (Hwem) i en liten enkätundersökning som distribueras av ett projekt som opererar under det skönt mångtydiga namnet “Ny musik för hållbar utveckling“, och som inlett en serie evenemang på Lava (Kulturhuset, Stockholm). Söndagkvällen inleddes av en spelning med Timbrogolem, en duo som tidigare endast gjort sig känd just genom ett kassettsläpp. De levererade en tungt monoton vägg av industriella ljud och förvrängd klarinett. Passande till det apokalyptiska tema som gällde för kvällen. Filmvisning kompletterades med en ljudström som Billy Rimgard satte ihop enligt ett visst kopplingsschema. Därtil gratis fika och kassettförsäljning.

(Frågan är väl bara var man får tag på kassettbandspelare nuförtiden.)

Nej, kassetter är förstås inte all musiks framtid. Men ja, skivindustrin är för digital.

Det är intressant att se hur vissa processer som började de senaste åren långsamt håller på att förändra den inhemska scenen för experimentell musik. /.../ Det intressanta är att många etiketter inte inriktar sig på mp3-släpp, som ligger ganska rätt i tiden just nu, utan något så otidsenligt som kassettsläpp. Det får mig att känna att jag är med om en andra generationens kassettvåg (den första generationen florerade väl under 80-talet, då jag som mest inte var äldre än fem år). Jag talar främst om etiketter som exempelvis Kassettbolaget svart pyramid, Moptaco Discs, Namenlos, Hästen