Videobandskonst och videokonst i Lund

Första intrycket efter att ha passerat dörrarna till Lunds konsthall är det dånande ljudet av industrifläktar från höger sida, och någonstans bortom dem abstrakta melodier på diverse blåsinstrument som bryter igenom ibland. Redan det är oemotståndligt, men ingenting mot den syn som framträder när blicken riktas i ljudets riktning. En gigantisk cirkel av videoband dansande, krumbuktande, oregelbundet välvande i luften där den hålls svävande mellan tre plus tre industrifläktar.
Även det inre rummet upptas av videobandskonst: ett stort antal långa videoband spända i vinkel mellan golv och vägg, nästan orörliga men tillräckligt för att skimra nästan som ett (brunt) vatten. Verken heter Big O respektive Link och dess estetik känns igen något enormt från ett annat konstverk, som numera är demolerat och vars rester är nedtryckta i en västtysk sportbag längst bak i S23K.

Vi spolar tillbaka till sommaren 2008 och Manifesta7 i Bolzano. Om vi på väldigt rak hand ska minnas tre verk därifrån blir det Piratbyråns S23Mbussperformance S23M (förstås), Lawrence Liangs poetiska Pandora’s Index, samt slutligen den mäktiga installationen mitt i lokalen av videoband hängande från taket. De två sistanämnda (arkivet och videobanden) befinner sig förresten nu i den förstnämnda (bussen). Pandora’s Index är högst intakt och Piratbyrån lånar gärna ut det verket till den institution som vill visa det. Videobandsinstallationen revs däremot när utställningen stängde i november. Den förvandlades till ett bandtrassel som vi lade beslag på och bland annat använde som rekvisita vid teatrala aktiviteter i Belgrad.
Konstnären känner med största sannolikhet inte till detta sitt verks fortsatta öde. Hans namn var Zilvinas Kempinas, och visst är det även han som nu ligger bakom Big O och Link på Lunds konsthall. Hans väg dit är uppenbar: Curator för Den omedelbara framtiden är Anders Kreuger, som även medverkade med ett videoverk på Manifesta7 i Bolzano. Utställningen omfattar två storslagna videobandskonstverk, ett flertal videokonstverk, några tavlor med fåglar samt en gratis liten katalog där Anders Kreuger som vanligt fläskar på med högdiskurs (denna gång gäller Mark Johnson och Henri Bergson, i något som är tänkt att bli en kritisk betraktelse över pragmatismen som filosofisk riktning).
Vad som denna gång motiverar en guldstjärna för Anders Kreugers curatorsinsats är dock alls inte det filosofiska finliret, utan det faktum att han lyckats ovanligt bra med att curera ljud. Industrifläktarnas dån skapar en oblyg ambiens åt hela konsthallen, men bara precis så mycket att de inte dränker videoverken, vilka å andra sidan inte stör det andra, vilket dock inte betyder att dess ljud helt isoleras, utan tvärtom bryter igenom precis lagom mycket för att skapa intresse.

Blåsinstrumentljuden bortom industrifläktarna kommer från ett framförande av kompositören Frederic Rzewskis verk Attica (1972), baserat på upproret på fängelset med samma namn. Vacker, vacker musik! Och en svåremotståndlig Super 8-estetik där projektorns karakteristiska rasslande ljud blir en del av rummet. Tyvärr är inte detsamma fallet med utställningens övriga videoverk av Manon de
Boer, av lite ojämn nivå. Intervjun med Sylvia Kristel som spelade “Emmanuelle” i en serie sjuttiotalsporrfilmer är vacker, bildsatt med kronologiskt oplacerbara Super 8-vyer från Paris. Däremot drunkar intervjun med brasilianska teoretikern Suely Rolnik drunkar tyvärr i en närmast banal vördnad för hennes lärare Gilles Deleuze och Félix Guattari.

Zilvinas Kempinas videobandskonst och Manon de Boers videokonst har inga självklara beröringspunkter, men amalgameras genom en ovanligt smakfull ljudcurering. Tankarna går till en längre gången integration mellan skulpturalt och filmiskt: Wilhelm Sasnals The Band (från den stora Sonic Youth-utställningen på väg till Malmö konsthall), där 8 mm-magnetbanden klättrar ut mot taket i loppar samtidigt som de visas.

Fågeltavlorna då? Dess närvaro motiveras med forskning om fåglars drömmar, någonting om hur de drömmer sin sång och inte kan skilja på sömn och vakenhet. Vackert. Men tyvärr kan vi inte läsa mer om i den lilla gratiskatalogen där Anders Kreuger resonerar kring Henri Bergson, samt upplyser: “Ordet ton är besläktat med ordet tänja, och begreppet ton har alltså med kroppslig spänning att göra.”
(Jovars, men glöm inte att “Ton” på tyska förutom ljud även betyder lera. Så den lingvistiska intrigen tätnar!)