I Sverige har vi en tradition av att skadestånd ersätter den faktiska skadan och därutöver kan t.ex kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk vara andra skadeståndsgrundande storheter.

Om vi bortser från de två sistnämnda och ser till faktisk skada så är det målsägandens sak att lägga fram bevisning för den skada han åsamkats av svaranden.

Låt oss då anta att jag är stämd för att ha laddat ner 25 lite äldre Elvislåtar plus en Elvisfilm. Hur beräknar man skadan för detta? Något uteblivet köp kan man knappast hävda då varken film eller musik längre finns tillgänglig i detaljhandeln.

För nyare film och musik kan jag argumentera att ett flertal undersökningar numera gör gällande att industrin snarast tjänar på fildelningen och finns det ingen skada ska heller inget skadestånd utgå. De beräkningsgrunder som användes vid TPB rättegången kan jag inte för mitt liv tro att de kommer att godkännas.

“Men den upphovsrättsinnehavare som vill ha ut uppgifter om en misstänkt fildelare från en internetoperatör måste vända sig till domstol. För att göra en intrångsundersökning – det kritikerna kallar ”husrannsakan” – krävs det likaledes domstolsbeslut. Om rätten ger sitt medgivande skall själva undersökningen utföras av Kronofogden.

Ett byråkratiskt och föga dramatiskt förfarande med andra ord.“

Den dagen när “Anti Avsan” och motsvarande, eller någon nära anhörig till denne blir utsatt för “intrångsundersökning”, så kommer det minsann att bli andra bullar.

I IPRED-civilmål ska det tydligen vara så, ja. Men min kommentar gällde även i “vanliga” rättegångar. Det har ju kommit mycket kritik från pirathåll om just skärmdumpar som bevis, man har byggt “bevismaskinen” etc.

Det verkar som att folk tror att skärmdumparna står för sig själva, som ett “exhibit A”. Jag ville bara påpeka att just den kritiken missar målet, eftersom det inte funkar så.