Vi skrev just om hur IPRED-anhängaren Anti Avsan (m) ställde sig totalt oförstående till att trådlösa nätverk nu hotas. Denne riksdagsman och jurist verkade åtminstone uppriktig i sin tro på civilrätten. Om man har rent mjöl i påsen, om man vet att man själv inte har utfört den handling som man anklagas för, så är det ju bara att överklaga! Även om man själv måste skaffa och betala en advokat, även om man i brevet från Antipiratbyrån ställs inför valet att antingen betala tio tusen i godo, eller riskera en rättegångskostnad på en miljon.
Givetvis är hotet om att tvingas betala rättegångskostnader långt mer skrämmande för en privatperson än för en global mediekoncern. Anti Avsan verkade dock genuint oförmögen att ta in den tanken. Hans inställning, som lös igenom nästintill varje replik han fällde i hela paneldebatten, får betecknas som civilrättslig naivism.
Parallellen är slående mellan denna rättsliga naivism och den ekonomiska naivism som är känd som neoklassisk teori. Om den förstnämnda i princip bortser från att rättsprocesser har kostnader, bortser den andra från att ekonomiska utbyten har så kallade transaktionskostnader. Resultaten kan bli minst lika dråpliga. Neoklassisk teori föder myten om “marknaden” som ett idealtillstånd, medan allt annat (vare sig det är antimarknader eller ekonomins materiella bas av begär) avfärdas som externa störningsmoment. Fast den civilrättsliga naivismen vill väl inte ens erkänna sådana externaliteter. Domare och nämndemän befinner sig i en högre verklighet.
Civilrättsnaivister tror på prejudikatets ädla ursprung. När IPRED-lagen trätt i kraft handlar det, något förenklat, om att sätta prejudikat i två led. Första ledet: Ska abonnenten bakom en IP-adress lämnas ut eller inte? Avgörande är då frågan om en skärmdump kan vara ett bevis, vilket lagen någonstans utgår från att det kan vara (annars är den ju meningslös). Märk väl att detta leds avgörande ska ske i en process där den anklagade (abonnenten) inte har någon försvarare över huvud taget. Sådant är dock inget problem för civilrättsnaivisterna.
Andra ledet: Vad krävs för att driva igenom ett skadeståndskrav mot den som vågar överklaga? Anti Avsan upprepade flera gånger att “det måste finnas en skadegörare”, det vill säga att Antipiratbyrån inte bara ska kunna förutsätta att det är abonnenten som utfört ett intrång i upphovsrätten, utan påvisa en människas konkreta handlande. Men hur? Hur leda i bevis att en filöverföring inte initierats av exempelvis ett virusinstallerat robotnätverk? Genom någon form av sensationellt retroaktivt turingtest kanske? (Anti Avsan: “Jag tror ju på tekniken”.)
I detta andra led har den anklagade möjlighet att ur egen ficka betala en försvarare, som ska få föra sin talan mot Hollywoods advokater. Utgången i det första fall som råkar prövas blir till ett prejudikat, som därefter sätter standard för hur rättsligt ansvar distribueras över nätverk. Den ojämlika slumpen är inget problem för civilrättsnaivisterna, som ju litar på domstolens gudagivna omdömesförmåga. Vi andra kan se hur nätets framtid avgörs i en fotbollsmatch där bara ena laget har råd med målvakt och där planen dessutom lutar.
Anti Avsan antydde en lösning på den kniviga bevisfrågan: “en intrångsundersökning kan ju bli aktuell”. Intrångsundersökning är alltså den civilrättsliga motsvarigheten till husrannsakan, utförd av kronofogden efter beslut av tingsrätten, i en process där den anklagade av naturliga skäl inte får möjlighet att försvara sig. Tanken är väl att man genom att beslagta datorer ska kunna avgöra om den skyldige var abonnenten, en familjemedlem, en granne på samma nätverk eller rentav ett virus.
För rättsnaivisten finns det noll obehag att bli utsatt för en razzia i hemmet, om man nu inte har orent mjöl i påsen. Skrämseleffekten är en externalitet att bortse från – på samma sätt som transaktionskostnaden inom neoklassisk ekonomi.
19 kommentarer ↓
[...] published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ IPRED och den civilrättsliga naivismen Möjligtvis liknande inlägg: “En viss naturlig nivå av diskretion” (ACTA, [...]
“Hur leda i bevis att en filöverföring inte initierats av exempelvis ett virusinstallerat robotnätverk?” – Jovisst, det som man använder botnät till är att ladda hem torrentar från TPB för att få upp sin egenpublicerade torrent i topplistorna.
Seriöst. Skall man hitta på något att gnälla på varför inte hitta på något som är plausibelt.
Whatever: Du vill ju uppenbarligen inte förstå vad inlägget handlar om. IPRED-lagens framtida bruk handlar inte bara om filöverföringar via torrents, utan kan vara en uppsjö av olika påstådda upphovsrättsintrång. Och oavsett hur troligt det är att virus initierar filöverföringar, är det en relevant fråga, särskilt nu när vi diskuterar civilrätt(snaivism).
Det väcker också frågan vad som händer om någon skulle konstruera ett virus som syftade till att underminera IPRED-lagen; ett virus vars enda syfte var att i det dolda utföra otillåten fildelning. Det vore inte särskilt schysst, men onekligen ett intressant “proof of concept”.
Jag förstår vad du skriver om men när du tar fram icke plausibla exempel på hur det skulle kunna vara rättsosäkert så är det svårt att ta det på allvar.
Whatever: Men kom igen, det var ett exempel i mängden. Lite mer udda, men intressant på sitt eget sätt. Självklart finns det mer plausibla varianter, t.ex. vänner, bekanta, grannar och inte minst familjemedlemmar.
Sen tror jag du missuppfattat inläggets syfte om du tror att det handlar om att gnälla om förlorad rättssäkerhet. Det diskuterar mer på en metanivå om synen på civilrätt.
“att Antipiratbyrån inte bara ska kunna förutsätta att det är abonnenten som utfört ett intrång i upphovsrätten, utan påvisa en människas konkreta handlande. Men hur?”
Det gick en dokumentär på TV för ett tag sedan om fildelningsjakten i England och Danmark. I något fall där hade människor som ville bevisa sin oskuld behövt lämna in sin egen dator till IT-forensiker för undersökning. Varför göra husrannsakan när man kan försätta människor i en situation där de är tvungna att lämna ut sina allra mest integritetskränkande uppgifter/ägodelar för extern undersökning?
“I detta andra led har den anklagade möjlighet att ur egen ficka betala en försvarare, som ska få föra sin talan mot Hollywoods advokater.”
Det är bekymrande att det inte råder någon klarhet i huruvida hemförsäkringar täcker det här eller ej. Jag ögnade igenom villkoren för två stora försäkringsbolag vid ett tillfälle och fann (enligt min lekmannabedömning) att den ena täckte rättegångskostnaderna och den andra inte. Riksdagsmännen verkar dock ha fått bilden att det täcks. Det var iaf. vad Johan Linander (c) sade i en kommentar på sin blogg. När Jan Rosén sätts att leda en utredning om upphovsrätten så undrar man ju rent allmänt vilka källor regeringen använder sig av när man hämtar in beslutsunderlag.
Är det förresten inte konstigt efter all den miljödebatt som förts att människor har så svårt att upptäcka och förstå externaliteter när de dyker upp i andra sammanhang?
“I detta andra led har den anklagade möjlighet att ur egen ficka betala en försvarare”
Så till vida inte domstolen beslutat om kvarstad för ens tillgångar. (Vilken kanske inte är så troligt men knappast en juridisk omöjlighet)
Angående frågan om en skärmdump kan vara ett bevis:
Teknisk bevisning står ju aldrig för sig själv i en rättegång. Det finns alltid en person med som under ed berättar vad beviset betyder, och denna person blir förhörd av båda sidors ombud.
Dvs beviset är inte skärmdumpen som sådan, utan beviset är att IFPI:s representatnt under ed berättar vad han sett på sin skärm när dumpen togs, och hur han har tolkat bilden.
“Och oavsett hur troligt det är att virus initierar filöverföringar”
Men med denna lag, att sprida viri att sätta folks IP-nummer i Torrent-klienter kommer att vara ett business!
Anti Avsan har inte tänkt inte på det!
Jimsan: Plural av virus är virus.
@AndersH:
Har du missat att det bara kommer att stå en part inför domstolen? Den vars personuppgifter riskerar att lämnas ut är inte närvarande, saknar ombud, och får inte informeras förrän en månad efter beslutet.
@Tor:
I IPRED-civilmål ska det tydligen vara så, ja. Men min kommentar gällde även i “vanliga” rättegångar. Det har ju kommit mycket kritik från pirathåll om just skärmdumpar som bevis, man har byggt “bevismaskinen” etc.
Det verkar som att folk tror att skärmdumparna står för sig själva, som ett “exhibit A”. Jag ville bara påpeka att just den kritiken missar målet, eftersom det inte funkar så.
Som vardagspsykolog så har jag kommit till den insikten att vi människor är funtade så att så länge det inte brinner i det egna skägget, så är det som sker inget att bry sig om.
Den dagen när “Anti Avsan” och motsvarande, eller någon nära anhörig till denne blir utsatt för “intrångsundersökning”, så kommer det minsann att bli andra bullar.
[...] IPRED och den civilrättsliga naivismen [...]
Ang. hemförsäkringen så fattar jag det som att den INTE täcker både skadestånd och rättegångskostnader?
Det här är den typen av fråga där trakasserier och hot om våld kan vinna framgång. Man glömmer att det är människor bakom kostymerna. I England finns en härlig tradition av att outa och bekämpa fogdar så att de byter jobb eller inte vågar utföra uppdragen.
[...] IPRED och den civilrättsliga naivismen [...]
Det ser ut som om Sydsvenskan gjort en uppföljning i civilrättsnaivismens förtecken:
http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article420308/Mesta-motstandets-lag.html
“Men den upphovsrättsinnehavare som vill ha ut uppgifter om en misstänkt fildelare från en internetoperatör måste vända sig till domstol. För att göra en intrångsundersökning – det kritikerna kallar ”husrannsakan” – krävs det likaledes domstolsbeslut. Om rätten ger sitt medgivande skall själva undersökningen utföras av Kronofogden.
Ett byråkratiskt och föga dramatiskt förfarande med andra ord.“
Det finns minst en ytterligare intressant aspekt på detta och det är beäkningsgrunden för skadeståndskraven.
I Sverige har vi en tradition av att skadestånd ersätter den faktiska skadan och därutöver kan t.ex kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk vara andra skadeståndsgrundande storheter.
Om vi bortser från de två sistnämnda och ser till faktisk skada så är det målsägandens sak att lägga fram bevisning för den skada han åsamkats av svaranden.
Låt oss då anta att jag är stämd för att ha laddat ner 25 lite äldre Elvislåtar plus en Elvisfilm. Hur beräknar man skadan för detta? Något uteblivet köp kan man knappast hävda då varken film eller musik längre finns tillgänglig i detaljhandeln.
För nyare film och musik kan jag argumentera att ett flertal undersökningar numera gör gällande att industrin snarast tjänar på fildelningen och finns det ingen skada ska heller inget skadestånd utgå. De beräkningsgrunder som användes vid TPB rättegången kan jag inte för mitt liv tro att de kommer att godkännas.
Kommentera