Gammelforskningen kommer att stagnera i sin egen högmodighet och länkfrossa där det inte längre handlar om att skriva om ny orginell forskning, utan att få så mycket berömmelse som möjligt och synas mest. Sensationsforskning kommer kanske att bli stort.

Gammelforskningen måste nu slåss med problem som t ex Google redan löst för längen sen. Kanske dags för ett bättre paper-ranking system? :-)

I mjukvaruindustrin ska man producera ett visst antal rader kod. Polisen ska göra ett visst antal kontroller för rattfylla. Forskare ska citeras ett visst antal gånger. Statliga myndigheter får enkla mätbara mål att uppfylla.

Resultatet blir ofta att folk producerar mätresultat istället för faktiska resultat, precis som du säger uppmuntrar mätningar folk att leta efter kryphål i systemet istället för att forska/lösa brott/programmera.

Jag vet att det är så, men kom ihåg att det viktigaste i slutändan är publikationer. Där förekommer också nepotism, en professor ser till att hans doktorand publiceras osv, inte minst om professorn kan sätta sitt namn på artikeln. Men en tillräckligt bra artikel kommer alltid hitta sin outlet. Det är väl det som är utgångspunkten antar jag.

Motgiftet är att göra bra forskning som är relevant. Och att inte låta sig eggas upp av nationalekonomer. Om de tycker modellen passar deras disciplin perfekt, ok då. Men de har sina egna inomvetenskapliga problem, vilka kommer bli allt mer tydliga dem också över tid. Andra samhällsvetare får fundera i nya banor… samt hålla gevärskrutet torrt och kuken hård som vi säger i söderort ;-)

Dock är modellen skapad för att under optimala omständigheter motverka detta vid granskningen.

Olika former av motindex, som ChrisK är inne på, vore helt klart värdefulla. Men där behövs nog resurser, om de ska konkurrera med Thomson Reuters.
En start bör vara att åtminstone skapa mer transparens kring existerande Citation Index. Vad jag vet finns inga åskådliga sätt som visar vad som egentligen värderas och inte.

Fördelen är att nepotism blir omöjligt, då du får ett väldigt enkelt jämförelsemått, vilket också underlättar internationalisering och rörlighet. En tjänst ska inte kunna ges till någon som har färre artiklar i peer reviewed tidskrifter än en annan sökande, är tanken.

Nackdelarna har du nämnt, och där finns flera. Det största skämtet är ju att systemets förespråkare okritiskt anammat vad utgivarna av de “hetaste” tidskrifterna själva bestämt (i.e. topuniversitet i USA). Så du är per definition inte internationell om du publicerar dig i ryska, tyska eller franska journals.

Nationalekonomerna har kommit långt i att gå på journalranking. En oförutsedd nackdel är ju att många doktorander förefaller forska för att publicera sig i en viss journal, och gör det till självändamål. När man pratar med en så upptäcker man snart att detta är allt de tänker på, och böcker ser de som något dumt.

Anledningen till att jag ändå är kluven är att många institutioner i Sverige är fruktansvärt inavlade med fifflande till fördel för flickvänner eller fd doktorander. Har sett extremt välpublicerade och genuint kunniga forskare bli avfärdade för att de i princip inte läste sin grundkurs på *rätt* ställe!

Frågan är hur man löser kombinationen av transparens å ena sidan och bedömning av kvalifikationer å andra sidan. I synnerhet i ett så litet land som Sverige.

Med tanke på EUs inkränkningar i alla möjliga områden är det fö intressant att de inte lagt sig i detta (eller har de det?).

(tack förresten för bidraget till FRAntologin)