Hittade en Aftonbladet på tåget. Öppnade lojt på måfå. Första meningen som ögat föll på var lustigt nog ett citat från Copyriot, som fått en egen liten ruta på kultursidan:
Tydligen tycker Aftonbladets kulturredaktion att det var oerhört kontroversiellt att uttrycka sig så. Och visst var det lite provokativt, men det var faktiskt i sig inte ett uttryck för konflikt mellan “fildelningsförespråkare” och “fildelningskritiker” som de fått för sig. Saken är mycket enklare än så. Artistcirkulation är naturligtvis inget nytt fenomen. Det har varit omstritt förr.
Gustaf Gille var redaktör för tidningen Musikern under 1930-talet. Vid nyår brukade han sammanfatta vad han såg som yrkesmusikernas viktigaste problem. Ett av dessa var att etablerade musiker inte kunde fortsätta försörja sig livet ut, utan konkurrerades ut av yngre musiker med bättre känsla för tidens nya melodier. Ett par exempel från åren 1935 respektive 1937:
införandet av jazzmusiken har gjort att många medelålders musiker fått stryka på foten och lämna plats för yngre kolleger. Vi hoppas emellertid att förhållandena inom restaurangbranschen evad det gäller musiken så småningom skall återgå till normala förhållanden i så måtto, att konsertmusiken återigen skall bli den dominerande, så att icke, som nu är fallet, en musiker vid 40-årsåldern skall betraktas som överårig och oanvändbar, huru yrkesskicklig han än är.
I och med tillkomsten av den moderna restaurangmusiken, den s.k. jazzmusiken, har nämligen så abnorma förhållanden inträtt, att en ensemblemusiker faller för åldersstrecket innan han uppnått medelåldern. Våra dagars restauranger fordra nämligen musiker på 18-25 års ålder, varför en musiker som kommit upp till 40-talet betecknas såsom överårig. /…/
Inför detta beklagliga faktum frågar man sig: Var skall man finna arbete för dessa medelålders musiker när de en gång av omständigheternas makt icke längre tillåtas utöva sitt yrke? En musiker är naturligtvis icke förbrukad när han uppnått 30 á 40 år, därom kunna vi väl vara ense.
Millencolin-Erik säger idag samma sak som Gustaf Gille på 1930-talet: Vi som en gång visat att vi kan leva som musiker på heltid, borde ha rätt att fortsätta försörja oss så! Så kan man förstås tycka, men då bör man också stå för konsekvensen, nämligen att man gör det svårare för yngre artister att slå sig in på estraderna. Följden blir en viss musikalisk stagnation.
På 1930-talet var det i hög grad före detta militärmusiker som fick se sig utkonkurrerade av yngre jazzare. Att ungdomarna spelade för att det var roligt, i stället för att ha musiken som heltidssyssla, stack extra mycket i ögonen. Men ingen kunde förneka att amatörerna var bättre på att ta till sig den nya musiken. De gamla proffsens tafatta försök att spela jazz gav upphov till uttrycket “fanjunkarsynkoper”.
Någon invänder väl att det finns en betydande skillnad i att Millencolin inte bara klagar över att de inte får publik till sina spelningar nu när fler band än förr är ute på turné, utan också på att folk laddar ner deras skivor utan att betala. Jenny nämner det i en kommentar. Men vi måste komma ihåg att många nedladdningar inte nödvändigtvis korrellerar mot ett utbrett lyssnande. Det kan lika gärna vara så att de som lyssnade på Millencolin för 15 år sedan nås av ett rykte om att bandet finns kvar och kommit med en ny skiva, de laddar ner den av ren nyfikenhet, lyssnar på ett par låtar och konstaterar att de har gått i stå, för att genast åter radera skivan. Den typen av fildelarbeteende är ganska vanligt, och har förstås ingenting att göra med utebliven försäljning. Särskilt när det gäller artister som hade sin storhetstid på 1990-talet, ska man nog vara försiktig med att tolka nedladdningar som tecken på popularitet.
Stjärnor dalar. Det är helt OK så. De allra flesta band lägger av. Inga konstigheter alls. Låt oss kalla det artistcirkulation.
Som musikervännen Amilah antydde, måste åtminstone de musiker som bara vill spela “sin egen” musik utgå från att folk kan tröttna på den. (Med klassiska och traditionell musik är förhållandena lite annorlunda.) Han nämnde även ytterligare ett historiskt exempel:
I helgen språkade jag med några gamla musiker som berättade om “de svarta åren” i mitten på 60-talet. I och med att Beatles slog fanns det inte längre plats för några blåsare. Vems huvuden skall rulla för en sådan sak? Beatles?
13 kommentarer ↓
yo, you dropping some damn good science, professor fleischer!
Arkivet är forskningens bästa vän!
Det är ju lite intressant också att vi, genom tjänster som last.fm, faktiskt kan mäta med relativ exakthet hur mycket Millenkolin faktiskt har spelats. Förvisso inte i ett representativt tvärsnitt av befolkningen, men ändå. Det kan ju visa om din teori om att folk laddar ner och sedan slänger bort verkligen stämmer, menar jag.
När jag tittar nu så har 11 272 075 låtspelningar från 295 602 lyssnare registrerats sedan last.fm:s tillblivelse.
Jag har inte orkat göra någon jämförelse med andra artister med motsvarande produktionsvolym och etableringstid. Någon som har tid?
(Men, intressant är att Jose Gonzales, som släppt färre skivor och funnits på arenan en bråkdel av Millencolins tid har 14 000 000 lyssningar. Bara för att få en referens till någon lite “obskyr” svensk artist, menar jag. Någon som tror att han kommer hävda sin rätt att försörja sig på musiken om sisådär ett decennium?)
Men visst, 11 miljoner är inte en oansening summa.
[...] kul att läsa Rasmus inlägg om artistcirkulation där han jämför historiska kommentarer med dagens. Inget är, som vanligt, [...]
Resonemanget gäller väl i synnerhet poeter också.
Jag gillade några av millencollins låtar på 90-talet men inte så mycket att jag tyckte det var värt 150 spänn för en skiva, och sen har jag glömt av dem. Nu måste jag genast se om jag kan hitta “move your car” på pirate bay, tack för påminnelsen! OCh visst är det exempel på en annan vanligt typ av fildelarbeteende?
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/nedladdare-villiga-att-betala-for-natmusik-1.814712
Enligt STIM är alltså folk villiga att betala för att kunna fildela fritt. Dels gör skivindustrin sig till offer och dels går artister miste om stora summor p.g.a. det.
En snabb överslagsräkning ger vid handen att omsättningen för Sverige skulle kunna röra sig kring 20 miljarder kr.
Sen är fördelningsfrågan en annan sak som skulle behöva diskuteras.
Jonathan, last.fms statistik är ju också i viss mån missvisande, eftersom många bara trycker på play och serveras musik snarlik den som de tidigare uttryckt gillande för. Det är alltså möjligt att råka lyssna på Millencolin en eller flera gånger utan att aktivt trycka play på en Millencollinlåt.
Eftersom resonemanget faller om du byter ut Millencolin emot din favoritgrupp så är det oerhört svajigt. Har du något belägg för att folk skulle radera dessa album de laddar ner? Kingwood är bland deras bästa skivor och det släpptes 2005.
Om de facto Millencolin, eller ditt favoritband, slutade att göra musik och började jobba som snickare istället pga av dagens kulturpolitik (inkl fildelning) så har vi måhända ett reellt problem. Återigen är det ytterst subjekt huruvida musikkulturen försämras om ett visst band slutar spela, men om vi för sakens skull säger att musikkulturen försämras för att vissa musiker inte försörjer sig som sådana. Blir utkonkurrerade av “sämre” amatörer som struntar i ersättning. Där har vi det främsta argumentet för dagens fildelningskritiker, något som bör bemötas seriöst tycker jag som fildelningsförespråkare/upphovsrättskritiker.
Hittills har vi emellertid inga exempel på något sådant, det är ett väldigt hypotetiskt argument, och som sagt ytterst subjektivt, men bör ändå tas på allvar.
Själv har jag nästan enbart tillskansat mig musik genom kompisar eller internet, men nästan aldrig raderat något album (är nått skit så upptäcker man det genom youtube/myspace om man nu skulle vara osäker, skulle säga att 90% av musikutbudet är skit och där tillhör inte Millencolin som kan göra musik, så exemplet är illa valt).
[...] Copyriot › Artistcirkulation nu och då [...]
@Jörgen: Aboslut. Den är missvisade på många sätt. Men, det kan fortfarande vara en indikation av hur lång den långa svansen är. Frågan här var ju om Millencolin var en parentes i musikhistorien.
Många, inklusive jag själv, rapporterar till last.fm precis vad jag lyssnar på. Alltså inte som radio, utan från mitt vanliga spelarprogram och ipod.
Jag tycker att frågan är intressant eftersom last.fm-listorna över de mest spelade låtarna i sverige ser radikalt annorlunda ut än radiospelningslistorna. Skulle fördelning av STIM-pengar ske på de premisserna så skulle helt andra artister få pengar.
Den långa svansen gör att bra artister har en enorm livslängd.
http://www.youtube.com/watch?v=IyaQy6zcc_c
Torde icke vara kontroversiellt.
Schumpeter, kreativ förstörelse, etc etc etc.
Kommentera