Musikundret, det forskningspapper som jag i veckan ska presentera på ekonomhistorikermötet, inleds med konstaterandet att man ännu i dag stöter på hänvisningar till “den svenska musikexporten” i debatten, inte sällan som ett argument för att staten ska ta i med ännu hårdare handskar mot fildelning. Ett talande exempel på detta ges idag i en medelstor dagstidning, där 34-årige rockmusikern Erik Ohlsson gråter ut och bokstavligen kräver att The Pirate Bay ska halshuggas, med följande argument:
Erik påpekar också hur fildelningen påverkar i flera led, att utöver att bolag läggs ner så drabbar det exempelvis också skivbutiker. Många har, enligt honom, förlorat jobbet på grund av fildelningen.
– En grej som stör mig oerhört mycket är att politiker ignorerar vad svensk musikexport genererat för landet, säger han. Pagrotsky stod och sa att svenska musikundret stod för tre procent av vår exportbudget. Det motsvarade järn- eller skogsindustrin, jag minns inte exakt. Men järn- eller skogsindustrin kan man inte ge bort, men det verkar man kunna göra med musikindustrin.
– Vi har sålt två miljoner plattor på ett svenskt bolag, fortsätter han. Vi har sammanlagt betalat skatt på jag vet inte hur många miljoner. Nu är det som att de pengarna inte dög. Nu är det finanskris, men jättemånga bolag i musikbranschen som kunnat generera jobb och skattepengar har ingen möjlighet att göra det.
Erik Ohlsson var en gång i tiden tonåring i Örebro och spelade i ett band som hette Charles Hårfager. De var kraftigt influerade av Asta Kask och spelade en alls inte oäven trallpunk med svenska texter, mycket tidstypiskt. Mest som ett sidoprojekt började han även spela i ett annat band, som mer inriktade sig på dagispop. De tog sitt namn, Millencolin, från ett felstavat rullbrädetrick, de kryddade sina oförargliga texter med vaga referenser till att inte äta kött, de hade kepsar och gjorde lustiga miner, de kryddade låtarna med lite baktakt. Kombinationen låg helt rätt i tiden år 1994. Alla barn lade följaktligen sin sin veckopeng på att köpa Millencolins skiva. Sporrade av framgången spelade de in flera skivor och medlemmarna i bandet lyckades, under den lilla historiska parentes där man kunde tälja guld med digitalskivor, bli riktigt förmögna.
Sen tog den historiska parentesen slut. Skivförsäljningen föll. Musiklivet inledde sin stora omgestaltning. Erik Ohlsson kan fortfarande inte acceptera det. Han har nu försörjt sig på att spela sin dagispop i femton års tid, och understryker att han minsann inte gjort det för att det är kul. Tanken på att det någon dag skulle bli dags att lägga ner Millencolin tycks inte förespegla honom. Tvärtom verkar han se det som sin rätt att fortsätta försörja sig på dagispop fram till pensionsdagen. Så talar en avdankad punkgubbe!
– Jag tål inte Pirate Bay och hela grejen, säger Erik. De har pajat tre skivsläpp för oss. Och jag förstår inte det här med att hålla dem om ryggen som media och alla ska göra – alla är så rädda att säga till dem. Särskilt politiker. Någonstans måste huvuden falla. Gör ett statement.
Millencolins gitarrist fortsätter att beklaga sig över att de inte längre får några spelningar bokade i Frankrike. Även detta är tydligen The Pirate Bays fel. Att världen någonsin skulle tröttna på 34-åriga dagispoppare är ju otänkbart!
Innan punken slog igenom, ungefär samtidigt som Erik Ohlsson lärde sig gå, då var det kanske fortfarande begripligt att utgå från att den som en gång blivit musiker skulle förbli musiker livet ut. Men att hävda det idag är bara bisarrt. I dagens musikaliska överflöd, i en situation där fler människor än någonsin ser sig som yrkesmusiker, är det tvärtom av högsta vikt att musikerkarriärer avslutas, att ruttnande konstellationer som Millencolin läggs ned. Att inte fildelningen ännu lyckats uppnå det sistnämnda är givetvis beklagligt. Världen kryllar av manliga gitarrister som är oförmögna att inse att världen klarar sig utmärkt utan deras insatser. Dessa måste bort, för att ge rum åt andra musiker.
Givetvis finns undantag, de som förblir heltidsmusiker livet ut. Men utgångspunkten måste vara den motsatta: att den som under en period av sin ungdom lyckas försörja sig på musik, bör vara inställd på att detta är en tillfällig ynnest. Särskilt om man spelar musik för barn.
(Millencolin-mannens haveri för övrigt relateras till teorin om att fildelningen får det att “våras för den bildade medelklassen“, genom att slå ut den pöbelkultur som ingen riktigt är beredd att betala för. Fullt så enkelt att bli av med plågor som Millencolin är det nog inte – tyvärr. Och nog finns det fler alternativ än den Axess-kultur som Ekonomistas-bloggen ser som höjden av bildning?)
26 kommentarer ↓
Vet du att det ser ut som om Knuff blandar ihop din blogg med http://blogg.svd.se/usabloggen när den pekar länkande sidor i widgeten?
Herregud, mina klasskamrater i gymnasiet för några år sedan (gick ut -07) lyssnade ju på Millencolin om jag inte minns fel!
Det är just sånt här raljerande gör mig jävligt obekväm om riktigheten i att ha blivit (nästan) övertygad av ditt resonemang. Har dom/han fel för att dom lirar taskig musik, eller har dom fel för att dom inte fattat en ny teknisk dynamik? Jag tycker det är orättvist (jag skulle sagt “elitistiskt”, men jag är dessvärre eltist själv) att anklaga dom för att inte passa in i just ditt shuffle-play. Det är väl karaktären av deras argument som gäller, för att bli lite M Luther Kungslig. Oder was?
Sorry, en liten postkommentar till.
Eller ska man fatta det så att enbart vissa musikgenrer helhjärtat platsar i folkets demokratiska republik Pratbajistan? Jag tycker iofs att det är en rätt attraktiv tanke – fit the content to the code – men harrejävlar vad dåligt det kommer att gå för Stones.
Gunnar: Naturligtvis är det något av en provokation, där jag medvetet blandar personligt tyckande med principfrågor om musikerrollen. Tyckandet och principerna är aldrig separerade vid den punkt där tänkandet börjar. Ibland gillar jag att demonstrera detta öppet, för att ta in andra kommentarer och i uppföljande inlägg kunna börja bena ut vad som är relevant i det hela. Även om det är orättvist. Är du med på hur jag resonerar?
Kan inte folk fatta att diskussionen är över?
Om jag för 10 år sedan köpte en cd så gick jag hem till polarna och spelade den för dem, eller en kassett eller LP eller vilken ljudvektor om helst. Idag vill vi göra samma sak men vi lever i en tid när “spela för kompisen” betyder skicka en fil. Det e absurt att det skulle vara ett lagbrott och musiker som tycker vi ska ha en polisstat med censurerat internet för att de ska kunna leva bekvämt de kan fan flytta till nåt färdigt kontrollsamhälle och mysa loss. USA eller Nordkorea, var så goda. Adjöss och tack för (Compact) Discen.
Annat lustigt från intervjun:
“Men, spelar vi i Vetlanda sitter vi på Myspace och addar alla från Vetlanda. Då kommer de många gånger till spelningen och vet vilka vi är.
– Exakt så som vi gjorde också, fast på vår tid var det fanzines och skicka demos. Det var megaanalogt, säger Erik.”
Ok, här tänker han sig kanske att han är jättehäftigt och hänger med i den nya tekniken, men seriöst… jag brukar också adda alla från Vetlanda när jag åker till Vetlanda för att sälja viagra och penisförlängarpiller.
Hmm… haha, jag har faktiskt deras singel (“Da Strike”? Kanske. Såg dem på Arvikafestivalen nån gång när det begav sig, fast något direkt fan var jag aldrig.) nånstans nedpackad i kartongerna med de övriga CD-skivorna. En gång i tiden var det det bästa formatet och då gick det an att ta betalt för det… nu orkar jag inte ens ta fram de jag redan köpt utan de ligger nedpackade genom senaste flyttarna.
Om jag fortfarande hade lyssnat på Millencolin, hade jag gjort det via Pirate Bay eller Youtube eller något liknande. Om jag fortfarande hade lyssnat på Millencolin hade jag gärna gått på en konsert eller två med dem. Jag ser på deras hemsida att de turnerar flitigt, det borde räcka gott och väl till att leva ett normalt arbetarliv, precis som jag själv gör.
Om jag fortfarande lyssnat på Millencolin hade jag blivit grymt besviken på ett sånt uttalande. Om jag fortfarande lyssnat på Millencolin så hade jag ändå inte velat haft dina jävla plastbitar, Erik.
Slutligen Erik, om du skulle råka läsa detta, rekommenderar jag att du ser South Park-avsnittet “Christian Rock Hard”. Här är det huvudsakliga klippet som jag vill att du ser: http://www.southparkstudios.com/clips/103759/?searchterm=Christian%20Rock%20Hard
[...] här på morgonen blir jag besviken på Rasmus Fleischer. Det blir ju så – har man höga förväntningar på någon blir besvikelsen [...]
Så om man inte håller med om premissen, om man faktiskt tycker att grunge och punk hade något att ge kulturellt, faller hela resonemanget då? Måste man då hålla med manliga gitarrister om deras rätt till leverne?
Jag ser ärligt talat fler likheter än olikheter mellan nu och då. Visst är det alldeles uppenbart att topplitseartister inte har något att hämta i den svängen, fildelning eller ej. Fast aldrig någonsin på grund av bristande musiksmak.
Nu låter du inte mil ifrån hur Wadsted och Pontén lät i torsdags. Ett lågt sätt att debattera, verkligen, ni och lobbyisterna förtjänar verkligen varann.
“…utgångspunkten måste vara den motsatta: att den som under en period av sin ungdom lyckas försörja sig på musik, bör vara inställd på att detta är en tillfällig ynnest….”
Jag förstår naturen i detta uttalande, och din provokation Rasmus bygger på att det -måste- finnas en cirkulation bland musiker och Musik.
Utgångspunkten måste inte, och bör inte, vara att det är en tillfällig ynnest. Inom klassisk musik är det nästan en förutsättning att man håller på riktigt längre. Du verkar begränsa ditt resonemang till populärmusik – eller till någon slags musik där ditt resonemang är giltigt, eller hur du resonerar. Jag vill inte hålla med om det, hursom.
Men detta tror jag du egentligen mycket väl förstår själv. Provokationen ter sig därför udda i mina ögon. Tänk över detta: musiker kan vara aktiva ett helt liv och förnyas i sin musik, samtidigt som nya musiker lanserar sig vid sidan om. Det ena utesluter verkligen inte det andra.
Ashkenazy kommer fortfarande förbli den interpret av Chopin jag föredrar, och kommer sannolikt inte behöva lämna över Sin status eller sitt erkännande till andra. Hans musik och tolkning har ett egenvärde som är lika stort som vilken annan pianist som helst.
Haha word, jag kan följa ditt resonemang! Och vem har egentligen rätt att kräva på att man ska kunna leva på sin konst? Så fungerar inte samhället idag. Skaffa ett dayjob som alla andra, om du vill ha mat på bordet men fortsätta spela dagispunk.
Det är alltid lika intressant med folk utan självinsikt(Millencolin). Om en korvgubbe kom och sa: “förra året sålde jag 1000 korvar men det här året sålde jag bara 500 korvar. Det måste vara för att folk kan göra sina egna korvar.” ja då skulle alla skratta men det är helt ok när det gäller skivförsäljning och filmtittande.
Själv tycker jag det är konstigt att det kan finnas artister som Christer Sjögren och Rolling stones som låter exakt lika år efter år. Uppenbarligen finns en hel del som inte gillar förändring.
Jo men det är väl klart att alla musiker som nånsin sålt en skiva ska kunna leva på det i evighet. Det är ju precis samma sak som när jag ju fortsätter betala royalties till läkaren som en gång opererade mig och läraren som en gång undervisade mig och… Nej, just det, de fick ju lön under tiden och är tydligen nöjda med det. Konstigt.
Daniel Westin: Särskilt med den klassiska musiken i bakhuvudet, skrev jag också att det givetvis finns undantag, de som förblir heltidsmusiker livet ut. Jag skrev även ett par meningar där jag utvecklade saken, med tonvikt på det speciella läget inom sådan musik som kräver flerårig formaliserad utbildning för att spelas (dit man inte räknar Millencolin). Det vore mig främmande att generalisera all musik. Men i stora drag är cirkulation det naturliga tillfället, och 99,9% av alla som gett ut skivor accepterar också detta.
Observera också att jag inte säger någonting om att vara musiker hela livet, utan om att försörja sig som heltidsmusiker hela livet. Det är en helt annan sak. För de flesta är musikerskapet på ett eller annat vis en deltidssyssla. Även klassiska musiker kombinerar det regelmässigt med att vara musiklärare. Det är inte så jättemärkvärdigt egentligen – utom för en liten klick framförallt manliga popmusiker som fick hybris under cd-skivans nittiotal.
(Från Ekströms blogg) Jo du har till viss del rätt och jag tycker personligen att man som skribent, debattör eller bloggare kan gå ganska långt. Man får vara ironiserande, raljerande, sarkastisk till och med nedlåtande men själv aktar jag mig alltid från att i någon form säga ”du ska vara tyst”. Jag uppfattar ditt inlägg som att du menar att eftersom Ohlson är en så patetisk musiker så ska han hålla käften.
Om Ohlson menar att personerna bakom TPB borde halshuggas så tycker jag att hans attityd suger men som jag tolkar det så menar han att TPBs verksamhet borde halshuggas och nej det är inte lika hemskt.
Millencolin finns för nedladdning på TPB så några gillar väl musiken men några bidrag lär Ohlson inte få se, den typen av musiker får sällan det. Däremot vet jag en kille som lever på bidrag och försöker undvika skatt, vad är det nu han heter…, Rick någonting.
Blaug: “Själv tycker jag det är konstigt att det kan finnas artister som Christer Sjögren och Rolling stones som låter exakt lika år efter år. Uppenbarligen finns en hel del som inte gillar förändring.”
Är förändring nödvändigtvis något att upphöja så pass? Du får det nästan att låta som en självändamål eller ett värde inom musik som står högre än andra värden. En raljerande attityd märks bland kommentarerna. Lite tråkigt.
Rasmus: Jag tror det är viktigt att poängtera att musiker väldigt ofta har som Målsättning att kunna Försörja sig på musik. För musiker är det ofta en nödvändighet att sätta målen högt inte minst för att motiveras.
När ambitionerna inte slår in, så är det lätt att se ned på dessa som idioter. För Millencolin-Erik har det uppenbarligen inte varit lätt. Jag håller med om att hans reaktion är dumdristig och bakåtsträvande, men jag menar att de flesta kanske inte alltid har inställningen att anpassa sina ambitioner efter “realitet”, och att det är viktigt att poängtera. Dessutom är det kanske för lätt att hänga ut någon i person – jag vet inte – ändock ganska underhållande.
När det gäller musiker, ett prestationsyrke, är det alltid en fråga om aspirationsnivå, och däri ligger mycket av förutsättningarna för att lyckas försörja sig ett helt liv i sin bransch.
Jag har läst din blogg från och till under cirkus 2 år nu, och vill passa på att uppmuntra dig. Jag tror du har en mer spridd läsekrets än du kanske anar. peace!
millencolin och erik olsson verkar ha drömmen att bli som vilka andra gubbrockare som hälst typ roling stones. stå på en scen när han är 65 och fortfarande lira musik.
jag måste erkänna att jag är kanske inte kvinnan med störst koll på Millencollin men gjorde de inte en planerad comeback när svensk punkrock slog på allvar utomlands? var inte tanken just att de skulle tjäna pengar på vad som en gång var coolt, ideologiskt och alternativt? rida på vågen under flaggen med att de var oldschool och således håva in lätt cash?
jag tror att det är där skon klämmer i Millencollins fall. de stirrade sig blinda på pengarna och glömde att allt är inte bara lite hipp marketing via Myspace och sedan rullar pengarna.
att nå någon stans nu är lika svårt som det var då. skillnanden är att nu har fansen lättare att få reda på om hjärtat är med eller inte. det är inte bara musiken som sprids utan även informationen.
iochmed att jag gillar punkrock måste jag ju erkänna att fildelning har gjort under för mitt skivsamlande! torrents är ju som att ha tillgång till hela världens blandband – man hittar alltid något man vill köpa, följa och se.
Det där i citatet med att fildelningen drabbar skivbutiker verkar vara en sanning med modifikation. Bengans anser nämligen att deras försäljning har ökat de senaste åren tack vare just TPB och fildelning. Istället har de insett vikten av att hänga med och ta in ett bredare utbud, eftersom kunderna har blivit mer upplysta. “Topp 10″ fungerar inte så särskilt bra numera.
http://www.dn.se/webbtv/kultur-noje/vi-saljer-fler-skivor-nu-1.811400
Folk som tror att just de ska ha en rättighet att leva på sin hobby är irriterande. Jag skulle givetvis vilja leva på nån av mina hobbys också, men de säljer dåligt, tyvärr.
Spelar man musik så får man väl helt enkelt ta sig i kragen och turnera mer och sälja mer t-shirts, hur svårt kan det vara.
…men hur fräscht är det med klassisk musik idag? Är klassisk musik öht intressant idag, annat än för att påvisa nån sorts social status?
Klassisk musik har haft sin tid; den är död, don’t consume it’s corpse.
det man måste vara beredd på som musiker som bara vill spela “sin egen” musik är att folk kan tröttna på den musiken. i helgen språkade jag med några gamla musiker som berättade om “de svarta åren” i mitten på 60-talet. i och med att beatles slog fanns det inte längre plats för några blåsare. vems huvuden skall rulla för en sådan sak? beatles?
en annan viktig fråga när det gäller musikers inkomster är gagerna för liveband som inte drar 400-1000 pers och turnerar internationellt. de har i reda tal stått stilla i 40 år och därmed sjunkit i takt med inflationen. vem har piratkopierat bort våra gager? det är ett långt större hot mot musiken än den dalande skivförsäljningen.
En riktig musiker drivs av spelglädje och spelar tills han lägger näsan i vädret, alldeles oavsett om han blir multimiljonär eller inte får ett öre. Det är de människorna som ger oss något, vare sig de är 18 år eller 80.
Och när har punk handlat om att tjäna stora stålar? Snarast så att de som börjat göra det nästan alltid har ansets vara mer eller mindre sellouts.. Och punken har alltid drivits av diy, och att klaga på fildelning är fan inte i närheten av diy mentalitet övht och därmed så är millencollin inte längre punkare genom detta utalande. utan griniga kapitalistsvin som borde.. ja ni vet nog:P
Kommentera