Alla som vill förmedla ett budskap och påverka mottagaren
Arenor
Besöksnäringen
Den svenska musikbranschen
Det som en gång var arbetsplatser
En filmsnutt på internet med en tangodansande valross
Eventbranschen
Film
Golf
Handeln
Innehållsbranscherna
Konsult- och kunskapsföretagen
Kulturen inom Mål 1
Media Mötesplats Malmö
Nordic Light Hotel
Nya medier
Servicesektorn
Skogen
Spaindustrin
SWEREF-fartygen
Temaparksbranschen
Vinprovningar
Ångkraftverket i Västerås
Vem vill inte finnas med på denna lista?
Om någon skulle misstro Google, kan vi gå vidare till Sveriges Riksdag, för ännu en sökning. Vi plockar fram samtliga motioner, interpellationer och frågor under innevarande mandatperiod, där begreppet upplevelseindustrin nämns.
Socialdemokraterna är förstås flitigast. I en rad tunga partimotioner föreslår de utökade satsningar på så kallade “branschprogram – statliga pengar till privata företag – särskilt inom “den breda upplevelseindustrin inom den s.k. kreativa ekonomin”. Partiet vill även “tillsammans med företag och organisationer inom den breda upplevelseindustrin utveckla ett framtidsprogram för kreativa branscher” (2008/09:Ub6; 2008/09:Fi270; 2008/09:N428; 2007/08:Fi11).
Ett antal enskilda socialdemokrater åkallar upplevelseindustrin i motioner om statlig stöd till mer specifika verksamheter. Bland dessa finns trav- och galoppsporten (2008/09:Kr365; 2007/08:Kr315; 2006/07:Kr292), geografisk spridning av densamma (2008/09:675), kooperativa företag (2007/08:N326), glaskonst i Glasriket (2008/09:304), en “akademi för den nya upplevelseekonomin” i Kalmar län (2006/07:N316), samt mer av den allmänt exportfrämjande verksamheten (2006/07:185). Socialdemokraternas mest glödande förkämpe för upplevelseindustrin är helt klart Luciano Astudillo som i olika interpellationer kräver ökat statligt stöd till designbranschen (2007/08:806), dataspelsindustrin (2008/09:334) samt skivindustrin (2008/09:333).
Han har en moderat parhäst i Anna König Jerlmyr, som bland annat motionerar om att instifta “regeringens modeexportpris” (2008/09:576). I övrigt är det i högst skilda syften som riksdagsmoderaterna hänvisar till upplevelseindustrin. Å ena sidan Karl Sigfrid och några till som vill avkriminalisera fildelning (2007/08:N388), å andra sidan ett par andra moderater som vill ha hårdare tag mot samma fildelning (2007/08:N289), vilket även Alf Svensson (kd) vill se (2006/07:N237) – samtliga alltså genom att hänvisa till upplevelseindustrins väl. I övrigt är det skralt bland regeringspartiernas motioner i ämnet. Vi hittar en folkpartist som, för upplevelseindustrins skull, vill inrätta ett dataspelsmuseum (2008/09:Kr323) och att fler bibliotek ska låna ut dataspel (2007/08:435), samt en kristdemokrat som vill satsa på Högskolan Väst, också för upplevelseindustrins skull (2006/07:Ub316; 2006/07:332).
Det kan noteras att inga ledamöter från vänsterpartiet, miljöpartiet eller centerpartiet har hänvisat till “upplevelseindustrin” under mandatperioden.
Efter denna sökmotordrivna pejling hos Google och Riksdagen, återgår vi i nästa inlägg till en mer resonerande metod. Då ska vi ställa oss frågan om hur “upplevelseekonomin” blev till “upplevelseindustrin” och vad denna skillnad innebär i praktiken.
Letar statistikverktyg till bloggen, hittar långa listor på WordPress-plugins. Men alla går ut på att kartlägga andra, att se vad bloggens besökare har för sig. Efter att ha drivit denna blogg i fem år har jag hunnit växa ifrån det där tramset. Kan visserligen roas av referrers men bryr mig inte längre om inläggen drar många eller få besökare.
Nej, i stället för att kartlägga andras läsande av bloggen, vill jag kartlägga mitt eget bloggande. Inte bara sådant som antal inlägg per månad, utan även statistik baserad på inläggens innehåll, eller åtminstone taggar. Bara en enkel visualisering som mappar vilka taggar som brukar förekommer tillsammans med varandra vore högintressant, och om sedan en tidsaspekt kommer in i innehållsanalysen skulle det utan tvivel gå att hitta mönster i det egna bloggandet som man inte själv kände till. Och när man sen kopplar ihop sin självövervakning med andras, så…
Visst kan man säga som Anders Mildner just sa, apropå FRA: “Är det inte det vi har staten till nu för tiden?” Fast just därför att staten (och massor av andra aktörer) med största säkerhet utför just dessa typer av enkel automatiserad bloggövervakning, borde även vi själva ha tillgång till dessa verktyg. Framför allt finns det dock ett värde i att utforska sina egna mönster, helst med en mångfal olika verktyg eftersom olika verktyg kommer att ge delvis olika mönster. Är det inte ganska underligt att det finns hundratals plugins som ger avancerad statistik besökarna på en blogg, men ingen som ger mer än den allra trivialaste statistik över ens egna bloggande?
Självklart har skivbolag/musikbolag alltid påverkats av feedback från sin marknad. Signalerna om vad som funkar och inte har påverkat val av artister, låtar och “image”. Men hur snabbt har denna återkoppling kunnat ske, hur exakt har den varit, vilka redskap har funnits för att utvinna kunskap ur siffrorna?
Här följer ett försök att identifiera tre långsiktiga trender. Det bygger dels på egen forskning som igår presenterades på en konferens i Malmö och i ännu högre grad på DanielJohanssons databetenskapliga utvecklingsarbete som presenterades vid samma session.
De tre trenderna kallas här acceleration, dividuering respektive decentraliseringen. Den tredje är kanske inte så mycket en trend som ett framväxande problemkomplex, där rättvisa ställs mot integritet. Nu en punkt i taget:
1. Acceleration. Under skivindustrins första decennier (1920- till 60-talen) kan vi tänka oss att uppgifterna om vad som sålts i butikerna återfördes till skivbolagen med intervall av en månad, kanske rentav ett kvartal. (Någon som vet?) Till en början var detta siffror som varje skivbolag höll för sig. Efter hand gick dock de största bolagen samman i Grammofonleverantörernas förening (GLF), i praktiken en del av Ifpi.
År 1975 lanserades den första officiella svenska topplistan för skivförsäljning. Uppgifter från landets skivbutiker sammanställdes av GLF; om beräkningen skedde för hand eller redan här på dator är oklart. Av allt att döma utgavs topplistan redan här var fjortonde dag. Sådan var åtminstone frekvensen år 1991, när CD:n slog igenom i Sverige och topplistan började att utges som en bilaga till en ny tidning, Topp40.
År 1993 dubblerades skivindustrins klockfrekvens när topplistan började utges varje vecka. Förutsättningen för detta var att GLF:s Grammotex-databas fick en ny, för sin tid kraftfull dator kallad “Lillemor Lonely” (en IBM AS/400 F 35). Under måndagarna skedde det huvudsakliga beräkningsarbetet och onsdag eftermiddag gick listan ut först till skivbolagen, strax därefter till pressen.
Veckorytmen präglade skivindustrins logik under nittiotalets CD-bubbla – och gör det fortfarande, om vilket John Kennedy vittnade inför Stockholms tingsrätt.
Sedan någon gång kring detta decenniums början har dock skivbutikerna börjat att leverera hem sin försäljningsstatistik till skivbolagen varje dag. Även detta hade sina tekniska förutsättningar: skivbutikerna måste ha datorer med standardiserad mjukvara samt internetuppkoppling. Kostnaden för systemets datorisering, som 1993 hade hamnat centralt hos GLF, decentraliserades denna gång till skivbutikerna.
Parallellt med CD-bubblan skedde en liknande upptrappning av klockfrekvensen rörande statistik från de nya kommersiella radiostationerna. Här hittade vissa marknadsundersökningsföretag sin nisch.
På internet finns inte den gamla artskillnaden mellan radiosändning och exemplardistribution. Det finns bara olika sätt att presentera samma kopiering av data från en nod till en annan. Hur länge mottagaren behåller denna data är i princip omöjligt att mäta, men avgör ändå hur vi till vardags kategoriserar kopieringen. Ytterst förenklat: en sekund = radio; en dag = provlyssning; en vecka = podcast; en månad = nedladdning…
Skiktningen sedimenteras genom användarvänliga gränssnitt. Tongivande är separationen av funktioner i iTunes, som kopierats av Songbird. Skilda tjänster för tillhandahållande av musik över nätet föreskrivs av licensavtal att till varje pris upprätthålla sedimenteringen (se Spotify vs. Kopify).
Olika tjänster aggregerar sin egen (mer eller mindre trovärdiga) statistik, vilken kan publiceras via ett API (Last.fm), på webben (MySpace, The Pirate Bay, YouTube) eller i Liza Marklunds krönikor (NowTorrent). Andra tjänster (Spotify) håller statistiken för sig själva och kan antagligen ta betalt för den.
Skivbolag/musikbolag saknar idag statistiska redskap för att utvinna kunskap ur detta siffersammelsurium och det är här som Daniel Johanssons datavetenskapliga utvecklingsarbete, vilket sedan årsskiftet bedrivs i bolagsform, kommer in i bilden. Det innebär ytterligare en rejäl upptrappning av klockfrekvensen. Från att musikaliska trender tidigare har mätts över kvartal, månader och dagar, kan de nu mätas timme för timme, kanske rentav minut för minut. Bland annat ger detta större möjlighet att i medieekologin identifiera specifika punkter (tv-inslag, bloggposter m.m.) som bidragit särskilt till smittspridningen. Vilket i sin tur givetvis påverkar framtida marknadsföring.
2. Dividuering. Daniel Johansson kan, med hjälp av statistik plockad från Last.fm och YouTube, visa hur vissa artister har en relativt jämn popularitet över veckan, medan andra – särskilt Familjen – uppvisar extrema toppar fredag och lördag kväll. Festmusik!
Veckan är inte längre den statistiska container som den var under CD-bubblan, utan kan styckas upp och avläsas i jakt efter cykliska trender. I princip är det likaledes möjligt att leta efter musikaliska korrelationer till årstiderna, vädret eller börskurserna. Eller till åldrar, platser, skostorlek, kroppsvikt, sexuell läggning… ja, här blir det förstås känsligt vilka uppgifter som ska rapporteras.
Oavsett vilket, finns här en tendens till att gå bort från det gamla målgruppstänket, det som fortfarande präglar primitiva tjänster som Last.fm. Dess utgångspunkt är att varje individ har en identitet, kännetecknad av vissa preferenser, möjliga att sortera i målgrupper. När däremot marknadsföring och rekommendationssystem inte apellerar till en “identitet”, utan till kombinationen fredag-ösregn-studentbostad, då är vi i musikaliskt hänseende inte individer utan divider.
3. Decentralisering. Skivbutiker och radiostationer var centralpunkter som knappast registrerade information om enskilda individer. Sådan registrering kan lättare göras på internet, särskilt på tjänster som kräver att man registrerar sig. Därmed uppstår en integritetsproblematik, som har att göra med det omtalade skiftet från att ta betalt för exemplar till att ta betalt för användande. Någonstans måste en gräns dras där användandet blir så privat, eller så utspritt, att statistiken måste ge upp. Men var? Privatkopieringsersättningen (f.d. kassettersättningen) bygger på premissen att man inte kan mäta vad folk spelar in eller bränner ned. I stället delas pengarna ut enligt vad som ur de centrala mätpunkternas perspektiv ser populärt ut – trots att alla inser att topplistemusiken då gynnas på ett oproportionerligt vis.
Dilemmat har följt organisationer som Stim i minst åttio år: Musikbruket blir i någon mån allt mer decentraliserat, vilket gör det svårare att hålla koll på exakt vad som spelas. För exakt 80 år sedan, våren 1929, försattes Stim i informationsblockad av Musikerförbundet. Kapellmästarna vägrade att lägga tid på att fylla i blanketter, om de inte fick betalt av Stim.
Idag avstår Stim och Sami från att försöka registrera vilken musik som spelas i butiker, i kaféer och på dansgolv. I stället fördelas pengarna precis lika godtyckligt som är fallet med privatkopieringsersättningen. Man har i praktiken inte haft något annat val. Men nu har man.. Dagens teknik för “audio fingerprinting” gör det till en hypotetisk möjlighet att Stim/Sami skulle kunna installera en liten svart låda på varje lokal som har en licens. Lådan skulle i princip kunna identifiera all musik som spelas i lokalen och rapportera in det till upphovsrättskollektiven.
Systemet skulle bli ekonomiskt rättvisare. Annat kan inte sägas. Framför allt för de rättighetshavare som inte finns på topplistorna; exempelvis för de artister från Mellanöstern som spelas flitigt på kebabställen men knappast får del av någon topplistebaserad ersättning. Nu skulle varje artist kunna få betalt för ett exakt antal spelminuter. Omvänt skulle det blir rättvisare för affärsidkarna, som bara behövde betala för det antal minuter som de verkligen spelar musik (för Pizzeria Lazio i Malmö skulle summan bli så låg att den knappast lönade sig att inkassera).
Baksidan är uppenbar: Systemet med svarta lådor i alla offentliga lokaler vore ju ingenting annat än storskalig buggning. Att någon skulle föreslå det på allvar ter sig osannolikt. Men det är en intressant intressekonflikt som säkerligen kommer att aktualiseras i andra former. Högteknologisk övervakning blir en förutsättning för någonting som skulle kunna kallas antingen för rättvisa, eller för en marknad med perfekt information.
Till att börja med: för boknördar som undertecknad är print-on-demand en styggelse.
Och Carl-Michael gör helt rätt i att framhålla detta efter ett Copyriot-inlägg som visserligen upphöjde boken som materiell produkt, men förbisåg de materiella kvaliteterna. Print-on-demand kommer knappast att producera de kvalitativa böcker som bara ser bättre ut (och luktar godare) efter ett halvsekel i bokhyllan. Malte Perssons förslag om att litteraturstödet ska villkoras till trådbundna böcker är riktigt klokt.
Samtidigt lär det snart inte längre vara möjligt att se print-on-demand som en styggelse, om man inte även ser laserskrivare som en styggelse. Vad som händer är ju en konvergens: bokpressen och skrivaren närmar sig varandra. När det bara finns ett kontinuum av maskiner som producerar olika slags bokliknande trycksaker, ställs nya krav – inte minst från alla slag av formella och informella arkiv – på att avgränsa “litterära” böcker från sådant som bara tillfälligt skrivits ut. Samma apparater kommer i vissa fall att spotta ur sig alster av ömsom det ena slaget, ömsom det andra. Ömsom det tredje formatet: tidskriften, vars gräns mot boken fortsätter att bli allt mer oklar (utom då i de åtskildabidragssystemen och i bibliometrin).
“Boken är ett stopp, medan internet är ett flöde”, skriver Vertigomannen – och både stopp och flöden behövs. Om uppdelningen tidigare i hög grad kunde följa av mediehistoriska faktum, kommer den framöver att i allt högre grad behöva skapas aktivt. Hur vi vill göra det, i varje specifikt sammanhang, är en öppen fråga som förtjänar att förbli öppen. I vilket fall som helst väcks ur denna postdigitala problematik oerhört mycket mer intressanta frågor, än de som gäller av digital kopiering av digitala böcker.
Först idag, tretton år senare, har prognosen börjat få realistiska drag. Om den skulle förverkligas är det dock knappast genom att Ace of Base växer, utan genom att Volvo kollapsar…
Ännu ett underhållande citat i samma skola:
– Hip-hop-bandet Latin Kings från Alby Norra Bodkyrka [sic!] har ett högre förädlingsvärde än Gambro.
Det konstaterar Hans Källenius, VD för Exposition 1997, apropå det faktum att upplevelseindustrin ersätter verkstadsindustrin som näringslivets mest dynamiska sektor.
I framtiden kommer det att snurra fler CD:n än svenska kullagar. [sic!]
Ledarsidan i Resumé, 1994
Citatet ovan ska ha varit första gången som begreppet “upplevelseindustrin” (härstammande från Alvin Toffler) användes i svensk press – intressant nog genast som ett “faktum”. Under mitten av 1990-talet etablerades begreppet inte minst av SAF-förbundens tidningar, där tesen om en övergång från varor till upplevelser knöts till en högerpolitisk agenda. Under decenniets sista år framträder Stig-BjörnLjunggren som en särskilt idog predikare av begreppet.
Som citaten ovan visar, backades tesen upp med exempel från CD-bubblan, även känd som “det svenska musikundret“. Men även stora idrottsevenemang anfördes ofta. Någon definition av “upplevelseindustrin” dök inte upp förrän i slutet av 1999, då KK-stiftelsen inledde en storskalig och flerårig kampanj. Först sorterade man, utan närmare motivering, bort idrott och pornografi, vilket inte räknades som riktiga upplevelser. Däremot inräknas turism, som enligt alla beräkningar står för större delen av upplevelseindustrins omsättning. Avgränsningen kan utföras med hjälp av det flummiga k-ordet, som vi ser i den definition som KK-stiftelsen använder idag:
Upplevelseindustrin är ett samlingsbegrepp för människor och företag med ett kreativt förhållningssätt som har till huvuduppgift att skapa och/eller leverera upplevelser i någon form.
Efter att ha definierat “branschen” inledde KK-stiftelsen ett systematiskt arbete för att ge den en gemensam identitet. Nätverksbygge, attitydpåverkan och skapanden av “kreativa mötesplatser”. I detta gick KK-stiftelsen långt utanför sitt uppdrag, menade Kungl. Vetenskapsakademien som hade statligt uppdrag att granska verksamheten. Kritiken [pdf] var mycket skarpt formulerad:
Möjligen uppfattar sig KK-stiftelsen i detta avseende som en avantgardistisk organisation, där ungdomen sätts i den kreativa utvecklingssitsen, dvs. att den genom sin satsning på Upplevelseindustrin inte bara satsar på en industri med stora framtidsutsikter, utan också blir en kraft vid utvecklingsfronten.
/…/
Stiftelsen har valt att framstå som en aktör som vill vara processdrivande och skapa nya verksamheter. För detta finns ett stort inslag i Stiftelsens verksamhet av marknadsföring med livfulla och påkostade broschyrer och anordnande av konferenser och mötesplatser. I detta arbete har förutom egen personal, konsulter och reklambyråer använts i sådan kontaktskapande verksamhet. Få konkreta resultat har hittills redovisats.
Under 2000-talets första decennium har begreppet “upplevelseindustrin” rentav letat sig in i akademin. Samhällsvetenskapliga forskare har börjat att använda begreppet på ett både odefinierat och oproblematiserat vis. Ett exempel är medievetaren Patrik Wikströms avhandling Reluctantly Virtual, som i inledningen motiverar sin relevans med att KK-stiftelsen minsann påstått att sju procent av världsekonomin består av upplevelseindustrin, som han dessutom översätter till “copyright industries”. Andra exempel kan återfinnas i antologin Kulturell ekonomi, utgiven av forskare vid Kalmar högskola, en bok som bland annat används i Emma Stenströms undervisning på Handelshögskolan (detta inte sagt för att misstänkliggöra undervisningen, utan för att ge exempel på bokens användning). I antologin skriver de bägge kulturgeograferna ChristerFoghagen och Susanne Johansson om konstnärsklusters betydelse för turismen på Öland.
De anför bland annat att upplevelseindustrin sysselsätter “cirka 370000 personer”, en siffra som de hänvisar till en bok av konsultenBengtWahlström. Är det vetenskapligt hållbart att slänga sig med sådana begrepp utan att ta ställning till hur de avgränsas? Vidare skriver de bägge kulturgeograferna:
Många faktorer i dagens samhälle pekar på att upplevelsen och därmed upplevelseindustrin kommer att spela en allt större roll i samhällsutvecklingen. /…/ Framtidsforskare talar om att en förskjutning nu sker från ett informationssamhälle mot ett kunskaps- och upplevelsesamhälle.
Vilka då “framtidsforskare”? Meningen har en fotnot, som hänvisar till KK-stiftelsens första rapport i ämnet från 1999, som alls inte är en forskarprodukt utan gjorts av representanter för den “bransch” som blåses upp. I den rapporten står bland annat att läsa:
Många faktorer i dagens samhälle pekar på att upplevelsen och därmed upplevelseindustrin kommer att spela en allt större roll i samhällsutvecklingen. /…/ Framtidsforskare talar om att en förskjutning nu sker från ett informationssamhälle mot ett kunskaps- och upplevelsesamhälle.
Ordagrant samma sak! Christer Foghagen och Susanne Johansson har kopierat direkt från KK-stiftelsens rapport och in i sin vetenskapliga publikation, utan att använda citattecken. Att göra så måste, utifrån akademiska normer, anses ytterst tveksamt. Särskilt när det görs för att åkalla ett stöd från “framtidsforskare” – som förblir odefinierade! Att hänvisa till Alvin Toffler skulle kanske inte verka tillräckligt seriöst, men tydligen går KK-stiftelsen bra, trots den förödande kritik som Kungl. Vetenskapsakademien riktat mot dess uppfinnande av “upplevelseindustrin”.
Kan någon vara vänlig och definiera skillnaden mellan “informationssamhälle” och “kunskaps- och upplevelsesamhälle”? Övergången från det ena till det andra påstås äga rum antingen “nu” (KK-stiftelsen, 1999) eller “nu” (Foghagen & Johansson, 2007). När är den klar?
Allt detta ordande om en bransch som ännu inte fått en trovärdig definition leder osökt tankarna tillbaks till popreggaeskalderna Ace Of Base – som för övrigt snart förutses bli en större exportindustri än självaste Volvo – vilka för några år sedan mediterade över frågan i låten “What’s the name of the game?”
What’s the name of the game?
Thinking about our story.
What’s the name of the game?
Honey don’t you worry!
You’re the code to my heart.
Be my own redeemer
what a combination baby.
I wanna be.
What’s the name of the game?
Idag utannonserades vinnarna till det nyinstiftade Idépriset, som syftar till att stödja projekt inom fri kultur och fri programvara. Som jurymedlem kan jag intyga svårigheten att utkora bara två favoriter bland alla kandidater. Dessbättre sköt arrangörerna till mer pengar så att tre vinnarprojekt kan belönas med 10000 kronor var.
Erik Josefssons “The Patent Bay” kan representera en mer politisk sida av idéprisets inriktning. Han berättar förhoppningsvis snart mer på sin blogg om vad han ska göra med pengarna. “Diktafon 2.0″ är å andra sidan ett lika simpelt som praktiskt redskap, som tack vare prispengarna kan få ett startkapital för serverutrymme.
Ännu en aspekt representeras av “Feeding Frenzy” som av ansökningen att döma influeras av bland andra Jossystem och William S. Burroughs. Genom att syndikera textflöden och tillämpa tekniker som “cut-up, fold-in, substitution” till “ett kraftfullt verktyg i händerna på såväl börsanalytiker som språkmaterialister, för konspirationsteoretiker, dagdrömmare och skrivkrampande författare”. Citerar ytterligare lite ur ansökan:
Det finns även en politisk-juridisk synvinkel – en gråzon – som kanske för många blir den mest intressanta: Vad får man göra med andras texter? När upphör den modifierade texten att vara just modifierad och blir “något eget”?
/…/
Tänk på sorlet som varje dag, varje minut sköljer över oss: bloggar, nyheter, ledarstick, den här texten, etc. Sakta sprider sig orden som ett gift i blodomloppet – Feeding Frenzy kan bota oss!
Ska bli oerhört spännande att se alla dessa tre projekt realiseras!
Det kan för övrigt noteras att samtliga sökande och samtliga jurymedlemmar var av manligt kön. Det är rent löjeväckande och ger skäl att omvärdera vad vi egentligen menar med begrepp som “fri kultur” och hur vi väljer att presentera det.
Förra inlägget avhandlar i all korthet idéerna om att “tekniken” har en vilja eller riktning. Det får gärna läsas som prolog till detta.
Åter till frågan om bokens och bokförlagens framtid, i förhållande till teknisk utveckling. Förläggareföreningen har alltså bestämt sig för att denna utveckling följer en simpel linje från analogt till digitalt. Bokförlagens framtid blir då följaktligen att sälja ljudböcker (ljudfiler) och e-böcker (textfiler). Konsekvensen av detta resonemang blir en oerhört aggressiv inställning från Förläggareföreningens sida gentemot tekniker och praktiker kopplade till spridning av ljud- och textfiler.
Så länge man är kvar i denna linjära idé om att “tekniken” utvecklas i riktning från analogt till digitalt, går det fortfarande att tänka sig en simpel konflikt mellan enbart två sidor, “pirater” mot “antipirater”. På den nivån kan man sedan välja sida och jiddra – tills det postdigitala dyker upp som jokern i leken. Hurdå? Svar: I form av tekniker för att förankra digital information i den materiella omgivningen. I detta fall genom en radikal vidareutveckling av print on demand-konceptet. Läs vidare för att se hur detta multiplicerar konfliktlinjerna.
Espresso Book Machine (reklamvideo) är någonting mellan en skrivare och en tryckpress, som på några minuter gör en fullfjädrad pocketbok av en pdf-fil. Sommaren 2007 installerades det första exemplaret på ett av New Yorks stadsbibliotek. Under en försöksmånad fick bibliotekets gäster framställa gratis kopior av böcker från en databas med böcker vars upphovsrätt gått ut.
Företaget OnDemandBooks tycks nu vara på gång med en kommersiell lansering. Om en månad installeras en Espresso Book Machine på en av Londons största och bästa bokhandlar. Svensk Bokhandel rapporterar att kunderna ska få välja mellan två miljoner titlar. Hur prissättningen ska gå till är oklart. Nog vore det orimligt att betala lika mycket för en bok där upphovsrätten gått ut? Både bokbutiken, OnDemandBooks och kunden har ju i snäv mening ekonomiskt intresse av att slippa betala royalties. Å andra sidan står bokförlagen, som givetvis vill motverka att “deras” dyra böcker konkurreras ut av “fria” billigare böcker. Om de har möjlighet att påverka vad som får finnas i automaterna, genom att uppträda monopolistiskt med villkor för licensiering av andra böcker, kommer de sannolikt att göra det.
Som exempel kan vi ta en sociologisk klassiker: Gabriel Tardes Laws of imitation, vars upphovsrätt sedan länge har gått ut. Den är av allt att döma out of print. Däremot finns den inscannad på Archive.org. Perfekt läge för framställing av enskilda exemplar i en automat! (Som extra bonus har inscannade versioner av dessa slag inte sällan fläckar, veck från hundöron och anteckningar – som då blir del av ett nytt materiellt “original”.)
Eftersom Gabriel Tarde var en kopimimistisk föregångsgestalt är intresset för honom åter på väg uppåt inom den globala akademosfären. Boken utkom nyligen i snygg nyöversättning till tyska, med ett kort förord av Bruno Latour. Gissningsvis har något förlag planer på att göra detsamma i en ny engelsk upplaga. Men vad händer då om de potentiella kunderna, kanske studenter som fått boken på sin litteraturlista, kommer till bokhandeln och ställs inför ett val: Antingen betala 100 kronor till automaten för en inbunden utskrift av den gamla utgåvan från Archive.org, eller pynta 300 kronor för att få ta med sig nyutgåvan från bokhandelns hylla?
Många kommer säkert att hävda att sådan valfrihet hotar kvaliteten. Alla kommer tvingas läsa gammalmodigt språk eftersom inga förlag kommer att våga satsa på nyöversättningar. Bruno Latour kommer inte längre att skriva nya förord till sociologiska klassiker, alternativt kommer de bara att publiceras på bruno-latour.fr Kort sagt en katastrof av det slag som upphovsrättsindustrin brukar måla upp. Saken är bara att det här inte ens finns någon som överträder någon annans rättigheter – bara en radikalt ökad tillgänglighet på fria verk.
Redan här finns alltså en potentiell konflikt mellan bokhandlare och bokförlag. Bokhandlarna har allt att vinna på att bli till postdigitala noder för print-on-demand. De slipper bekymra sig om både hyllutrymme, slutsålda upplagor och (i ett visst produktsegment) mellanhänder som kräver royalty. Bokförlagen känner däremot instiktivt att de har mer att vinna på att handla med digitala ljud- och textfiler.
Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen tycks ännu vara ganska goda vänner. Sedan 1952 utger de en gemensam branschtidning. Frågan är hur länge förhållandet kommer att vara. Tidningen rapporterar nämligen att den som går till Blackwell-butiken i London inte kommer att begränsas till en förhandsbestämd katalog:
Kunden kan även själv ladda upp en fil direkt i butiken från en cd-skiva eller ett fickminne.
Nu börjar det brännas! Då blir det ju möjligt att tanka hem en scannad pdf-bok via The Pirate Bay, knalla ner till bokaffären, stoppa in en liten sedel i automaten och tio minuter senare knalla ut igen med en färgglad pocketbok under armen! Hur bokhandlarna skulle se på en sådan utveckling är inte helt självklart: Vissa skulle se sin ordinarie försäljning hotad, medan andra kanske skulle genomgå en metaforfos och bli till copyshops (ungefär som vissa skivbutiker stegvis har förvandlats till kaféer). Givetvis kommer bokförlagen att uppfatta det senare alternativet som rena krigförklaringen. Fast exakt vad ska de kräva att bokhandlarna gör för att stoppa piratboktryckande för eget bruk? Ska de kräva att bokhandlarna anställer en jurist som står vid varje Espresso Book Machine för att kontrollera vad som läggs in? Nej, det är knappast möjligt – även om det givna motdraget skulle bli intressant: Böcker med förfalskade titlar och utgivningsår…
Visst kan personalen ingripa vid uppenbara fall. Men säg att någon tar med sig en hemmasnickrad pdf, där den inscannade gamla utgåvan av Gabriel Tardes Laws of imitation har kompletterats med ett “förord” som hämtats från Bruno Latours egen webbsida. Ska någon då kontrollera om Bruno Latour givit sitt tillstånd till att bli inbunden i en bok? Orimligt. Espresso Book Machine är ju i grunden bara en ovanligt avancerad skrivare. Precis som andra skrivare används den för att skriva ut enstaka exemplar för eget bruk. Eventuellt är det olagligt att skriva ut en webbsida eller en pdf som gjorts tillgänglig utan erforderliga tillstånd, men det är i så fall en överträdelse som ingen varit dum nog att försöka beivra. Kommer adderandet av en bokrygg, eller kanske det faktum att en butiksägare tar betalt per exemplar, ändra på detta faktum? Vissa organisationer kräver redan en privatkopieringsersättning för vanliga skrivare – kommer de att upprepa sitt krav för de nya boktryckeriautomaterna, och hur i hela världen avgör man hur pengarna ska fördelas, när vem som helst kan sammanställa sin egen antologi av texter från olika håll? Och förresten, vad händer med pliktleveranser till arkiven?
Vad som händer är kort sagt den slutliga konvergensen mellan skrivare och tryckpress. Resultaten av denna konvergens kan få flera plan bli splittring. Splittring mellan bokförlag och bokhandlare, mellan olika förlag och olika handlare, mellan möjligheten att blåsa liv i ett glömt kulturarv och att tjäna pengar på nyutgåvor, mellan två visioner om teknisk utveckling. En totaldigital vision om att sälja (slutna) filer och ny hårdvara för att läsa dessa filer. En postdigital vision om hur (öppna) filer ständigt omkombineras och återbördas till pappersform.
Infontology spinner vidare på frågan om teknikdeterminism, som egentligen är ett hopplöst ord – borde vi inte tala om olika grader av determinerande, i stället för om en -ism? En intressant uppspaltning görs av tre olika sätt att förmänskliga och förgudliga “tekniken”. I ena änden av skalan framstår den som egensinnig, men inte allsmäktig. I andra änden blir “tekniken” tvärtom en gud, som man kan tro på, allsmäktig men utan egen vilja – tekniken hör bön? I mitten placerar Infontology en monstruös varelse som påstås ha både vilja och makt: The Technium, namnet på en kommande bok från Kevin Kelly. Begreppet är hiskeligt brett definierat, i utsträckningen kanske inte helt olikt Heideggers Technik, fast inom ett annat metafysiskt ramverk där Kevin Kelly – själv praktiserande kristen – ser sig föranledd att utreda relationen mellan “vad tekniken vill” och sitt eget gudsbegrepp. Vem vet var det ska sluta.
Problemet med alla dessa synsätt (inklusive Heideggers) är, kort sagt, att de klumpar samman “tekniken” till en enhetlig sak som antas ha en bestämd riktning. Ett sådant teknikbegrepp ställer sig ivägen för att se den mångfald av olika artefakter och sammansättningar som i olika mån och på otaliga sätt determinerar vår värld. Läs vidare i ChrisK:s bloggserie kring Bruno Latour.
I nästa inlägg kopplar vi tillbaka till bokens framtid och bokförlagens syn på teknisk utveckling.
1. Förhoppningsvis har inget missat denna helt vansinniga video, ett collage av ljud- och bildmaterial från The Spectrial. Den kommer från en finländsk konstnär och musikproducent som kallar sig Doc, som även driver en netlabel som släpper all sin musik via The Pirate Bay, vilket är skälet till hyllningen mp3/www, Flac/torrent). Estetiken är obeskrivlig!
Krafsar man lite på det här, så ligger det under en sorts kanske överdriven liberalism, alltså nån sorts extremliberalism, men också en önskan om ett annat ekonomiskt system. Den här typen av idéer, om att man liksom ska dela, det har ju funnits i vänsterrörelsen och också i hippiekulturen och i alla möjliga delar, så jag kan tänka mig att det finns ju liksom, att i, att här kan ju de här grupperna mötas, eh, på en ny fråga. Men det är fortfarande idé om att marknadsekonomin liksom inte ska ta hand om det här.
Jag har väl inte samma respekt för internet som många andra människor har kanske. Jag ser inte internet på nåt annat sätt än som ett annat massmedium.
Jag: Det finns så otroligt mycket kultur. Det finns mer än vi någonsin kan tillgodogöra oss. Monique Wadsted, Hollywoods advokat sa vid rätten igår, hon uttryckte det med en metafor: The Pirate Bay är som att ligga på marken och det flyger stekta sparvar in i munnen på en och det är sparvar överallt omkring en. Hennes svar på det problemet är då uppenbarligen att skjuta sparvarna så att det inte finns så många kvar och sen ta betalt för de få som finns. Monique: Jag kan väl säga hur jag tänkte: Vad jag tycker har blivit underskattat i hela den här debatten är att man inte tänker så mycket på att om man får för mycket gratis, så blir det som man får plötsligt inte värt så mycket som om man faktiskt måste göra en uppoffring själv. Jag: Vad jag och vad jag tror att vi i Piratbyrån är intresserade av är snarare hur vi kan skapa en ekologi där det inte bara finns sparvar utan massor av olika slags fåglar och insekter och djur.
Hänvisningen till sparvutrutning hänvisar givetvis till Mao Zedong. Med “olika slags fåglar” åsyftas inte minst ugglor, hackspettar och pingviner – men givetvis även Oscar Swartz senaste fynd, Grön dvärgbiätare:
Förra veckan satt jag i samma paneldebatt som Förläggareföreningens vd. Hennes roll var att plädera för den lagändring, känd som privatpolislagen eller Ipred, som träder i kraft den första april. Själv ser jag lagen som galenskap. Upplägget är populärt känt som ”antipirater mot pirater”, och ses ofta som liktydigt med ”juridik mot teknik” ibland rentav ”gammalt mot nytt” eller ”analogt mot digitalt”. Att det inte är fullt så enkelt, det är kanske det enda som vi har varit överens om, vi som medialt har fått representera en av två sidor. År 2009 börjar det bli riktigt skruvat. Förläggareföreningens vd går ut direkt, med glimrande ögon: ”Vi står på tröskeln till en ny teknik.” I hennes verklighet är det fildelningsnätverken som står i vägen för en hyperdigital framtid. Rådande internetkultur måste sablas ned med nya lagar, för att framsteget ska kunna ha sin gång. Framstegets mål: ”Det här med läsplattor och e-böcker och mobiler, allt det här nya, det som vi alla vill ha.”
Nej! Jag vill inte att bokförlagen ska bli digitala. Jag vill att de ska fortsätta med det som de varit hyfsat bra på under många sekel: Att tillverka böcker, av papper och trycksvärta. Jag har för länge sedan slutat köpa cd-skivor och någon dvd har jag knappt vidrört, men analoga pappersböcker köper jag fler än någonsin. Förutsättningen är att de håller hög klass, med ett innehåll som duger för flera läsningar och helst ett smakfyllt yttre.
Vissa har menat att om ”piratrörelsen” har en ideologi stavas den teknikdeterminism. En teknikdeterminist – i akademiska sammanhang är det närmast ett skällsord – är någon som menar att ”tekniken” utvecklas oberoende av människors vilja och att den sätter ramarna för samhällets utveckling. Kollar man närmare på vad som sägs i 2009 års debatt framträder en intressant bild: Det är antipiraterna som är teknikdeterminister. Det är de som har drabbats av en fix idé om att allt analogt måste bli digitalt. I samma paneldebatt berättade representanten för Kungliga Biblioteket att Ipred-lagen kommer att tvinga dem att sluta erbjuda besökarna trådlöst nätverk. Man vill helt enkelt inte ta risken att ställas till svars för vad andra använder nätet till, vilket är kontentan av lagen. Svaret från en annan antipirat i debatten, riksdagsledamoten Anti Avsan (m), uttryckte för en ännu mer hårdnackad teknikdeterminism. Visserligen hade Anti Avsan aldrig hört talas om att trådlösa nätverk skulle påverkas av Ipred. Men ”om det nu är ett problem, finns det säkert en teknisk lösning på det också. Jag tror ju på tekniken!”
Som pirat känner man sig en aning felkopierad.
