COPYRIOT | 2009 February

Slängde i mig en frukost i torsdags morse på Malmö central, tillsammans med bröderna Sunde/Kolmisoppi. Den äldre brodern (Mats) nämnde att det på kvällen skulle vara släppfest i staden för Pär Thörns nya bok Tidsstudiemannen.
Detta förvånade mig då jag köpte boken för bara typ trettio kronor, när Modernista hade lagerrensning strax innan jul – ett bra tag innan alla de positiva recensionerna dök upp. Någon på förlaget måste helt enkelt ha gjort en tabbe och placerat en låda med alldeles nytryckta böcker bland det lager som skulle rensas.

Förlaget kallar Tidsstudiemannen för Pär Thörns första roman, vilket som flera kritiker redan påpekat är en ganska onödig specifikation i fallet med hans böcker. Precis som i hans förra bok Din vän datamaskinen erbjuds roande och oroande läsning. Böckerna tar för övrigt exakt lika kort tid att läsa. (Detta faktum upptäcktes av en slump på nyårsdagen i Berlin, då vi var två personer som sträckläste varsin bok.)
Datamaskinen presenterade Copyriot i ett flödesschema. Tidsstudiemannen får bli en tabell, baserad på en jämförelse av kapitlen 48 och 61:

1. SAMHÄLLET	1. GUD
2. KÄRLEKEN	2. KÄRLEKEN
3. SYSTEMET	3. ONTOLOGIN
4. GEOGRAFIN	4. MATEMATIKEN
5. MATEMATIKEN	5. DEN FRIA VILJAN
6. FAMILJEN	6. FAMILJEN
7. FRITIDSSYSSELSÄTTNINGEN	7. STUDIEFÖRBUNDEN
8. FISKERINÄRINGEN	8. FISKERINÄRINGEN
9. JAKTEN	9. VILTVÅRDEN
0. INTET	0. DÖDEN

Kritikerna är överlag positiva till boken, men en av dem utmärker sig gentemot de andra genom att verkligen tillföra en ny dimension, nämligen Aase Berg i Sydsvenskan, vars recension avrundas med ett stycke subtil maskulinitetskritik som leder tankarna till hennes fantastiska förord till Gunnar Blå. Aase Berg framkastar tanken att tidsstudiemannen kan vara en anark – “men då ska man komma ihåg att anarken har närhetsfobi, och det är inte säkert att det är så himla bra för själen att ha det.”

Fortsätter själv denna söndag med att beta av en tidigare del av Pär Thörns opus: Mutationer av Anna-Greta Leijon.

I fredags kväll öppnades portarna till Ropa, en ny lokal i Hägersten som drivs av konstnärerna Daniela Auerbach, Lovisa Henoch och Mikaela Krestesen som alla tre examinerades från Konstfack förra året. De kallar Ropa för ett projektrum för samtidskonst, eller helt enkelt rum för konst, vilket inte är riktigt detsamma som ett galleri. Här handlar det i högre grad om händelsebaserad konst: seminarier, workshops, performance. Profilen är också uttalat feministisk. “Det betyder inte att vi inte ställer ut män. Bara att vi ställer ut färre”, som det förklarades vid öppningsfesten.
Programmet fastställs tillsammans med ett trehövdat konstnärligt råd, där jag själv fått den stora äran att deltaga. De övriga två rådsmedlemmarna är Nadia Jebril och Ulrika Bandeira. (Därmed är jag den enda av de inblandade vars förnamn inte slutar på “a”.)

Först ut på årets program är Emma-Lina Ericsson med en musikalisk performance torsdagen den 19 februari.

Ropa ligger på Pingstvägen 5, mitt emellan Telefonplan och Midsommarkransen.

Igår hölls något av ett väckelsemöte i Malmö. Närvarande var inte bara stadens alla reklamare och social media-bloggar, utan även stora delar av mediastockholm som åkt ner i ett par tåg. Ämnet för kvällen var “gratis”, inträdeskostnaden var den nätta summan av 1700 kronor, arrangörer var särskrivarklubben “Media Mötesplats Malmö” och… äsch, det var ju inte meningen att raljera. Chris Anderson-aftonen var ju jättegivande! Här följer inte så mycket ett referat, som några vidare funderingar kring lite av vad som sades.

Chris Anderson tar avstamp i tre välkända utvecklingar inom digitala teknologier, tre resurser som i rask takt blir billigare och rör sig i riktning mot nivån “too cheap to meter”. Processorkraft, lagringsutrymme, bandbredd. Att förstå hastigheterna i dessa utvecklingar, hur de är separata men samverkande, är utan tvekan viktigt. Chris Anderson förenklar dock en del aspekter, exempelvis när han tar upp exemplet Yahoo Mail som enligt honom erbjuder “infinite storage, forever, for free”. Det är en rätt kortsiktig definition av “forever”. Långsiktig lagring av digital data är i själva verket oerhört dyr och osäker, till skillnad från lagring på analoga papper. Fast den aspekten är kanske snarast av existentiell art och mindre intressant i ett tal om affärsmodeller.
Man kan också ifrågasätta om Moore’s law (om hur processorers kapacitet med jämna mellanrum fördubblas) verkligen kan formuleras om i termer av att “processorkraftens pris halveras var x:e månad”. Är bruksvärdet av en klockcykel konstant över tid, eller bör det förstås i relation till en mjukvarudriven kapprustning mot allt högre klockfrekvenser? Frågan landar i hur vi ser på gränssnitt och standarder. Vi kan i teorin fortsätta att köra all mjukvara i kommandorad och i princip kunna åtnjuta hela den ökade datorprestandan utan att den äts upp av allt tjusigare grafik. Men den hypotetiska individ som aldrig använt ett grafiskt gränssnitt skulle bli oanställningsbar på de flesta företag.
Hur som helst är det kul att Chris Anderson uttalat beskriver grafiska gränssnitt som “slöseri” (waste), i positiv bemärkelse. Hans synsätt tycks vara att en teknikutveckling som väl satts i rullning kommer att rulla på av sig själv, så att problemet snarast blir hur man ska förslösa överflödet av resurser. I början av 1970-talet hittade Alan Kay en lösning på slöseriproblemet i form av processorslukande grafiska gränssnitt. Chris Andersons slutsats blir någonting om att teknologernas jobb inte är att uppfinna vad teknologin är till för, utan det måste “vi andra” göra genom fritt förslösande. Men vi bör inte stanna där utan kan dra större paralleller till teorin om att social organisering inte är driven av brist, utan har uppstått genom slöseri.

Chris Anderson upprepar visserligen Nicolas Negropontes gamla dikotomi mellan atomer och bits: 1900-talets atomekonomi är inflationär, 2000-talets bitekonomi är deflationär. Men han är inte digitalfundamentalist, långt ifrån. Han understryker exempelvis hur han tror på den fysiska bokens fortbestånd, och ännu mer på fysisk närvaro.

Give away abundance, sell scarcity.
Give away the product, sell the performance.

Inom samma diskurs verkar både Wired-gänget och Piratbyrån. Skillnaden är kanske främst av allt att vi faktiskt vill diskutera kvalitet – inte kvalitet som ett inneboende värde i “content”, utan i ett bredare perspektiv som innefattar församlingen av gemenskaper.
Chris Andersons betoning av tid som knapp resurs verkar utgå från att tid är något som individen i bekvämlighetens namn alltid vill spara. Däremot sägs inte mycket om hur man gemensamt med andra människor vill förslösa och fördriva tid. Men hans kommande bok, med sitt tjusiga bejakande av slöseri (av processorkraft, lagringsutrymme och bandbredd) kan erbjuda ett utmärkt läge att gå vidare till den nivån.

Chris Anderson är kulturnihilist. Kvalitet är för honom ingenting att diskutera, utan avgörs av marknaden. Villkoren för grupper av kulturellt yrkesverksamma vägrar han att över huvud taget att diskutera, för allt som finns är individer. Exempelvis författare, som bara undantagsvis kan försörja sig på att sälja exemplar. Frågorna om kvalitetsjournalistik viftar han bort på ett smått chockerande vis: “Jag är intresserad av vad som händer med mina barn och mina grannar, inte av bilbomber i Bagdad.” En musiker som klarar sig utan brödjobb har ingen rätt att gnälla utan ska vara tacksam, punkt slut. “Music is not supposed to be a paying occupation.”
Med de premisserna blir ingen av de sexhundra mediemänniskorna i rummet chockad när han flera gånger säger:

I don’t believe in copyright.

Kvällspostens ledarredaktör Peter J Olsson noterar

Det är intressant att en stor mainstream affärskonferens är så behärskad av tankar som i den allmänna politiska debatten anses extrema och “piratmässiga”.
Det tyder på att etablissemanget som i dag styr den politiska debatten kommer att förlora i morgon.

I sitt marknadsliberala ekonomperspektiv påminner Chris Anderson en hel del om Oscar Swartz. Skillnaden är väl att Swartz inte är kulturnihilist utan en livsstilsliberal som bejakar vissa kulturella värden (lekfullhet, deltagande, nonkonformism, livsstilsexpansionism). Visserligen refererar även Chris Anderson med jämna mellanrum till att de affärsmodeller han omhuldar ger utrymme för en i någon mening bättre kultur än den likriktat monologiska, men alltid bara som extra support för redan nämnda ekonomiska argument. Han vänder sig mot “winner takes all”-modeller inom de så kallade kreativa industrierna och föredrar när man kan betala mindre pengar fast till fler. Men som princip håller han hårt på att det kulturella hör till en privatsfär och egentligen inte är intressant i en diskussion om ekonomi.

I know abut economics. Supply and demand. Are there talent willing to do the same for less? Probably.

Så svarade han på en fråga från en SVT-företrädare och man kan meditera över innebörden i orden “do the same”. Kan två olika personer producera exakt samma kultur? Knappast, men de kan producera exakt lika många ögonpar att sälja till annonsörer, vilket är hur reklam-TV jobbar.

Nu börjar detta låta lite som ett gnäll på Chris Andersons marknadsliberala grundsyn, fast det är inte meningen. Visserligen är kvalitetsnihilism och kvalitetsprotektionism i sig två stycken föga fruktbara positioner. Mellan dem kanske finns en förutsättning för att något slags dialektisk sanning ska bryta fram, men då måste kvalitetsnihilismen gå hela vägen och helt förkasta värden som “kvalitetsjournalistik” eller “professionellt musikutövande” – vilket Chris Anderson faktiskt gör. Det är djupt uppfriskande, för vad han säger skulle helt enkelt vara omöjligt för en europé att säga. Omöjligt. Vi européer är oförmögna att släppa tanken på kulturens egna värde. Inte ens de mest hårdnackat upphovsrättskritiska libertarianerna är beredda att säga att de skiter helt i kulturell kvalitet, utan känner sig tvungna att bevisa att kvaliteten visst kommer att överleva.
Kvalitetsprotektionismen, å andra sidan, utgår från oron över att någonting värdefullt kan gå förlorat. Sådan oro är fullt legitim – som startpunkt för att omförhandla värderingar, men kvalitetsprotektionisterna tar den i stället som en slutpunkt bortom vilken man inte får gå. Men nu ska vi inte trassla in oss längre i denna lilla resonemang, som kanske redan har givit upphov till alltför många neologismer. Vi nöjer oss med att spekulera i möjligheten till någon form av dialektik mellan “amerikansk” kulturnihilism och “europeisk” kulturprotektionism, vilket inte betyder att någondera uppfattningen är dominerande på respektive kontinent, bara att var dess mest konsekventa former återfinns. Det ska också nämnas att det finns andra kontinenter än Amerika och Europa, med potential att göra hela diskussionen mycket roligare.

Bambuser-Måns ställde en spännande fråga till Chris Andersson, med utgångspunkt i ingen mindre än Karl Marx och med referens till rättegången mot The Pirate Bay. Går det att i sammanhanget se tecken på en social omvandling, som ett resultat av en motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden? Svaret, eller snarare icke-svaret: “Are you asking me if we’re just waiting for the state to take over the net?” Namnet Marx var för Chris Anderson uppenbarligen synonymt med “statligt ägande”.

Min egen fråga till Chris Anderson under panelsamtalet rörde sig i en liknande riktning, även om det kanske inte var så uppenbart. Den började med en observation (citerar ur mina anteckningar, inte ordagrant vad som sades):

I regard “free” as a kind of threshold.
To perceive something as “free” seems to imply a kind of imaginary price tag (even if the number on it is zero).
Anything without such an imaginary price tag we just take for granted. We don’t even think about it as “free”.
That’s how I understand your talk about the generation who are “digital natives”: They do not even think that digital stuff is for free, it just is.

Chris Anderson tog emot betraktelsen mycket positivt och verkade uppriktigt inne på att integrera tanken på den mentala prislappen (ur ett Copyriot-inlägg från 2006) i sitt fortsatta gratispratande. Även flera stycken ur publiken meddelade efteråt, på plats och på bloggar att de fann den tanken upplysande.
Well, försökte sen gå vidare till att ställa en fråga om “gratis arbete”, någonting som annars helt kom bort i frågan om gratis varor och tjänster. Någonting i stil med:

So what about our own everyday activities, on- and offline, that are creating value of different kinds?
From helping a friend with a task, to blogging or building a Facebook profile.
Why do we sometimes put an imaginary price tag on ourselves, but certainly not always?
Should we think more often that we are giving away services for free? Or should we, on the contrary, just go ahead and fo what we’re good at?

Frågan gällde alltså distinktionen mellan “arbete” och “fritid”. Att tänka att man utför arbete är i någon mening att sätta en prislapp på sig själv, oavsett om siffran på prislappen är noll eller någon annan siffra. Då blir det också möjligt att känna sig utsugen, särskilt om arbetet är obetalt. Fritid däremot en tid som i princip ligger utanför gratisdomänen.
Chris Anderson svarade någonting om att ingen som uppdaterar Wikipedia någonsin har känt sig utsugen, vilket nog stämmer. Alltså hör Wikipedia till domänen “fritid”. Men varför är det så, och hur bör vi tänka på våra liv? Nå, den frågan ska man nog inte förvänta sig slutgiltiga svar på, särskilt inte i en tillställning av detta slag.

Den lille jävla apajäveln. Ska jag göra han steril när jag får tag på honom?
/…/
Jag håller med han gubben på Ica i Vellinge: ‘ni är komna till fel kommun, blattajävlar’

Malmös högsta grischef säger sig vara bedrövad över att hans gatugrisar trissar upp varandra med långa haranger i dylik stil. För en gångs skull har saken dokumenterats på grisens egen videoinspelning, som igår visades upp i Malmös tingsrätt (de åtalade var förstås inte grisarna, utan aporna). Grischefen hävdar rentav att han ska “gå till botten med det här”, vilket möjligtvis kan leda till “förflyttning”.

Räck upp en hand, alla som gissar på att utredningen (helt eller åtminstone delvis) läggs ned för att grismyndigheten inte lyckas identifiera sina egna? Trots att det är känt vem som filmade från en buss och då råkade få med kollegornas utsagor, är oddsen löjligt låga på att de som ska jobba heltid med att identifiera brottslingar inte ens lyckas identifiera vem som sagt vad inne i sin egna grisbuss.
Dock har grismyndigheten tillgång till ypperlig utrustning för röstigenkänning. Om nu kameragrisen skulle ha drabbats av mirakulös minnesförlust, är det således bara att samla in röstprov på alla Skånes grisar och köra i datorn. De av dem som yppat minsta ord om kroppsbestraffning utan rättegång, de ska givetvis åka ut med huvudet före och hitta sig ett nytt jobb. “Förflyttning” som lindrigare internåtgärd kanske lämpligen komma ifråga avseende de grammatiska fel som framkommit.

Som väntat recenserade (nästan) alla svenska dagstidningar de två böckerna. Väldigt mycket skrivs som sätter fenomenet The Pirate Bay i sitt sammanhang. Två böcker är bara början. Senare i vår disputerar Jonas Andersson vid Goldsmiths, på en avhandling som också till betydande del lär handla om The Pirate Bay. (Både han och jag deltar i ett samtal i Stockholm, bara några dagar innan ridån går upp för teatern på Kungsholmen.)

Som om inte den svenska bokfloden vore nog, kom idag ett brev från den italienske journalisten Luca Neri, som tidigare intervjuat oss till sin bok. Även den kommer ut i veckan, under titeln La baia dei pirati. Assalto al copyright. Tvåhundrafemtio sidor på italienska, och enligt författaren själv är Piratbyrån och The Pirate Bay i huvudrollen, även om boken även täcker mycket bredare områden. Vissa planer finns tydligen på översättningar.

Just ja, våra vänner i Serbien och i Kroatien verkar båda ha på gång böcker där Piratbyrån är direkt medverkande. Och så skulle det ju under våren publiceras en bok grundad på FSCONS-konferensen. Har säkert glömt att nämna några böcker till. Fyll i.

Ett udda inslag på Göteborgs filmfestival gick under titeln Magic Bullet.

Konstnären Markus Öhrn har sammanställt samtliga censurklipp i kronologisk ordning och skapat filmen Magic Bullet, där våldet, porren och omoralen som du skulle skyddas från, väller fram i ett 55 timmar långt surrealistiskt kollage.

Projektet är intressant inte bara för vad det kan säga om censurens och det förbjudnas historia, utan för vad det säger sin egen realisering i förhållande till regelverken. Markus Öhrn kunde hämta ut samtliga censurklipp i Biografbyråns arkiv. Så långt ingenting märkligt. Han har på egen hand digitaliserat dem och sitter sålunda på ett ytterst smaskigt arkiv. Frågan är vad det rent lagligt innebär att på en biograf visa upp samtliga dessa klipp i kronologisk ordning.
Femtiofemtimmarsvisningen kan i teorin bryta mot åtminstone två lagar. Å ena sidan mot den lag som föreskriver filmcensur – men censurpraktiken är numera nästan helt urvattnad i praktik och därtill är lagen som gjord för att kunna kringgås. Göteborgs filmfestival kallar sig för ett “slutet sällskap”, trots att köpet av medlemskort i dörren fungerar exakt som ett vanligt biljettköp, där man inte ens behöver uppge sitt namn för att bli medlem i det slutna sällskapet. Å andra sidan har vi upphovsrättslagen, och där torde det vara rätt uppenbart att Magic Bullet är en 55 timmar lång piratprodukt.
Göteborgs filmfestival gör sig med andra ord sannolikt skyldiga till ett storskaligt upphovsrättsintrång, i konstens namn. Det djärva initiativet kan bara applåderas. Bland de censurerade klippen finns ju även Disney-filmer, med scener som “Husvagn med Kalle Anka och Musse Pigg faller ned för klippa”. Att dessa klipp skulle ha clearats är helt otänkbart. Så varför skickar inte Disney sina advokater? Eller gör de?

Sista festivalkvällen togs projektet till en ny nivå av Malmös mest intressanta teatergrupp, Teatr Weimar. Två skådespelare sittande vid ett bord börja läsa upp alla de beskrivande rubriker som Biografbyrån satt på de filmklipp som censurerats bort. År för år. That’s all. Noll dramatisering, bara ett flöde av torrt beskrivna filmiska farligheter. Här är några exempel på hur det kan låta under 1950-talet:

Jättelik bläckfisk hotar män i båt.
Man misshandlar man.
Man hugger sabel i clown.
Skottlossning.
Krogslagsmål.
Man askar cigarr i Karl-Alfreds mun.
Bulldozer schaktar ned lik i massgrav.
Hund slåss med varg.
Striptease med blottade bröst.
Strid mellan indianer och vita.

När uppläsningen når fram till 1960-talets sista år utbryter en massiv sexualisering. Först handlar det om att censurera bort par som “kelar”. Ett par år senare år har detta “kel” ersatts med långa listor över sadistiska situationer. Allra mest komiskt blir det när masturberande kvinnor och “lesbiska smekningar” omedelbart följs av tecknade vargar som skrämmer små kaniner. Men mest av allt handlar det om våld mellan män. Totaliteten ger en förskevad och överlag knappast ljus bild av vår nära förflutenhet. De borde för övrigt ha använt ett analogt räkneverk stående på borde, i stället för att läsa upp årtalen, för att ytterligare stärka tidskänslan.
Tiden tycks förtätas något extremt under dessa år kring 1970. Den är så sprängfylld med handlingar att den kryper fram mycket långsammare än under föregående decennier. ChrisK somnar till bredvid mig. Avundas honom men tror mig vara alltför i gasen, slumrar dock snart själv. Under uppvaknandet har flödet av ord blivit till någonting mer ambient, meningslöst att försöka lyssna på aktivt. Det är storartat och på samma gång plågsamt långtråkigt. Hur länge ska de hålla på? På borden framför sig har de var sin rejäl hög av utskrifter, med alla rubriker ända fram till det nittiotal då antalet censuringrepp klättrar ner mot noll. Men när efter en timme pappershögen på sin höjd klarats av till hälften, bryter de bägge skådespelarna frankt. Tack, adjö.

Föreställningen för tankarna till hur den tyskitalienska konstnären Daniela Comani har publicerar nittonhundratalet i jag-form, fast där bryts seklets kronologi upp, och konstnären har själv formulerat händelserna i ord. Däremot minns vi hur Erik Holmström satte samman manus för den fantastiska pjäsen Trademark Sweden endast genom att kopiera repliker från en myndighets dokument. Ändå var det tydligt att han var upphovsman.

Det som framförs av Teatr Weimar är däremot knappast ett “verk”, snarare en katalog eller ett diarium. Vem som helst skulle kunna få idén om att uppställa en kronologisk lista över alla rubriker hos Biografbyrån, och de skulle (i teorin) komma till ett identiskt resultat. I upphovsrättslig mening kan därför de upplästa textlistorna knappast anses besitta verkshöjd. Om det som framförs inte är ett “verk”, är inte heller själva framförandet skyddat av några rättigheter. Det betyder att det i princip är tillåtet att spela in och sprida bootletgs, samt även att remixa och förvränga inspelningarna. (Den historiska bakgrunden till detta berörs i ett tidigare inlägg om clowners rättigheter).

Första kopian bryter mot upphovsrätten, andra kopian lämnar dess domäner. Kopiorna vandrar från film till konst till text till teater. I någon mån blir ju allt teater i slutändan. Frågan är mest om någon väljer att göra detta kopieringens sista led till ett uttalat.

För övrigt noteras att Teatr Weimar om en dryg vecka (tis 10/2) spelar föreställningen “Neo, det liberala samhällsmagasinet” på Malmö Stadsteater. I vilken mån som texten kommer ur nämnda magasin framgår inte.

Blir jävligt irriterad över att stämplas som “talesman för Piratpartiet” på Kvällspostens kultursida. Oriktigt partistämplande är helt enkelt inte OK, oavsett vilket parti det nu skulle handla om. Kulturredaktionen bör inte ge fler bidrag till frilansaren Bengt Eriksson, som förmedlar lögnen i en trist recension av Tony Ernsts annars utmärkta bok.

För övrigt så har nu den andra av de två högaktuella böckerna, “Piraterna“, nu börjat spridas på nätet som högkvalitativ PDF via The Pirate Bay. För övrigt är det ganska sannolikt att de två böckerna kommer att samrecenseras i tidningar under de närmsta dagarna.

Irritationen gentemot Kvällsposten vägs i någon mån upp av att Nyheter24 som enda svenska nyhetsmedia tar upp den så kallade Medina-rapporten, där annars Erik Josefsson är bäst uppdaterad. Alla landets dagstidningar har varit för lata för att ta upp den något komplicerade men oerhört relevanta nyheten. Eloge till Nyheter24.

Entries from February 2009 ↓

Tidsstudiemannen

Ropa

Antecknat kring Chris Anderson

Grisigt

Fortsatt bokflod

Censurering, sortering, kopiering: In och ut ur lagens gråzoner

Från tabloidvärlden

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna