Isobel Hadley-Kamptz är just nu överlägsen alla andra på att koncist förklara vad som står på spel kring internet och varför det är angeläget att bry sig. Transkriberar därför hennes korta insats från torsdagens Kulturnyheterna:
Internet är hotat. Internet bygger ju på länken. Det är vad som gör själva nätet. Att man länkar sig själv till andra, länkar vidare till andras tankar, till andras arbete. Om den länkande parten skulle vara tvungen att ha ett legalt ansvar för allting som finns på andra sidan länken, och eventuellt i hur många led som helst, det vet vi ju inte – då finns inte internet längre. Det internet som vi känner, skulle vara olagligt i sig självt.
I samma inslag medverkar två andra förnuftiga röster: Eva Hemmungs-Wirtén samt Lars Ilshammar. Den senares avslutande ord kvarlämnar dock ett frågetecken:
Politiken har svikit den gamla uppgiften att skapa kompromisser, överenskommelser som fungerar, som man gjorde förra gången frågan om kopiering och upphovsrätt var aktuell, på 1970-talet då det handlade om kassettband. Då hittade man system som har fungerat sedan dess, i fyrtio år.
Vilket system syftar han på? Kassettavgiften, nu känd som privatkopieringsersättning, infördes ju inte förrän år 1999. Den har alltså inte 40 år på nacken, utan 10 år. Och den “kassettskatt” som infördes 1982 fanns det väl egentligen ingen som tyckte om, då den huvudsakligen gick rätt in i statskassan. Nä, det är oklart vilket system som Lars Ilshammar menar har fungerat i fyrtio år, även om det är klart att han fiskar efter samma sak som sin parhäst Ola Larsmo i gårdagens DN: en eller annan form av “bredbandsskatt”.
Att dra fram motargument mot en sådan vore både ogint och onödigt, så marginaliserad som idén för närvarande är i den allmänna debatten. I stället är det läge att ge Lars Ilshammar och Ola Larsmo ett litet tips: Lägg inte alltför mycket kraft på att hämta erfarenheter från implementerade system för kassettersättning, utan kolla då hellre på de förslag som aldrig riktigt genomfördes. Läs Kulturrådets rapport från 1979, läs riksdagsmotionerna som följde på den där det bland annat fanns visioner om att använda pengarna till stöd för levande musik, och våga ställa de viktiga frågorna om vilka aktörer som är värda ersättning.
Fast just nu känns faktiskt frågan om länkandet hundra gånger mer angelägen.
Uppdatering: Frågan “vad är internet utan länkar” besvaras av Firefox-pluginen Internot!
11 kommentarer ↓
Det känns helt underbart att Isobel Hadley-Kamptz skriver om Medina-rapporten innan det är försent. Ja, till och med innan talmanskonferensen har bestämt om parlamentet ska rösta om den överhuvud taget. Isobel, om du läser här, ring till Medina och fråga om det verkligen är sant att omröstningen skjutits upp efter valet.
Snart kommer vi ikapp. Den allmänna debatten handlar snart om politska beslut som ännu inte är tagna! Politik håller på att bli meningsfullt!!
Nu ökar vi som HAX brukar säga.
För övrigt är det rätt fantastiskt att Ola Larsmo aldrig skrivit en enda text – i hela sitt liv – utan att han “saknar något i debatten”.
Väl talat av IHK!
En annan problematisk aspekt av denna fråga är att man aldrig kan veta hur de sidor man länkar till kommer att förändras i framtiden. Exempel: En blog länkar till en recension av en skiva. Efter att inlägget postats kanske den som har hand om den länkade sidan uppdaterar sin recension och lägger till länkar till upphovsrättskyddade ljudfiler. Ska man då kräva att den som länkar ständigt håller sig à jour med hur de länkade sidorna uppdateras?
Jodå Gunnar, visst har det hänt att jag skrivit texter någon gång utan att sakna något i debatten. Så himla rart av dig att du tagit dig besväret att läsa varenda rad jag skrivit “i hela mitt liv”. Men hey – i det här samtalsklimatet är det så lätt att känna saknad.
OBS f ö att jag inte nämnt “kassettskatt” utan velat påminna om upphovsrättsstrider i det förflutna som påminner om dagens klimat. Hur många författare idag är arga på biblioteken?
Ola L: Jag kan tänka mig att åtminstone några av alla utländska författare skulle vilja ha betalt när deras böcker lånas ut på svenska bibliotek.
Jag skulle vilja framkasta en hypotes som har gnagt på mig de senaste dagarna.
Det är uppenbart att fildelning mellan privatpersoner inte uppfattas som omoraliskt av den mytiska allmänheten.
Frågan är nu: har upphovsrättens exemplarframställningsbegränsning någonsin haft en förankring i det allmänna rättsmedvetandet? Jag syftar nu på det som brukar kallas för icke-kommersiell spridning.
Några exempel:
* Studenterna i Linköping brukade spela musik när de byggde SOF. Detta kan knappast kallas för slutet sällskap.
* Fansubbning innan nätet byggde på att man skickade tomma videoband och returporto till någon i en distributionsgrupp som klonade banden. Verksamheten var begränsad, men det kunde ändock röra sig om tusentals kopior.
Jag påstår att det är uteslutande tekniska begränsningar som gjort att det allmänna rättsmedvetandets norm inte har kolliderat med upphovsrättens icke-kommersiella, icke-personliga exemplarframställning tidigare. Jag påstår att det _aldrig_ har funnits någon förankring för denna del av upphovsrätten.
Carl: Jag tycker att det är en lite fånig invändning. Då utgår man från att det ska vara en _upphovsrättslig_ fråga, men tänk om den funkar bättre som _kulturpolitisk_ fråga?
Till Carl:Jag förstår inte riktigt vad du menar: men jag antar att det är att vi ska ändra på den svenska biblioteksersättningen? Eller var det bara sådär nåt ur mungipan?
Jag har inte uppfunnit reglerna – däremot har ju t ex EU-kommissionären Charles McCreevy attackerat de svenska biblioteken just på de grunder du anför. Så vad göra? Utsträcka finansieringen till att ge även översatta författare bibliotekspeng – eller avskaffa bibliotek och författarfond? McCreevy verkar önska det senare.
Poängen här är att det går att finna lösningar utan att avskaffa upphovsrätten helt och utan att skära av allmänhetens tillgång till fri kultur. Ja, jag håller nog med Lessig om det mesta.
OL
Nu är ju torrentlänkar hyfsat mer komplicerade än det traditionella html-ankaret. Med DHT och PEX krävs det iofs ingen tracker längre, men att använda trackers är onekligen ändå att föredra.
Om man anknyter det till den nuvarande rättsprocessen blir det ju högst intressant var gränsen anses dras från åklagarsidan. Tekniken i sig kan knappast vara olaglig. Kvar återstår det som Schollin kallade de tre separata delarna av TPB: trackern, torrentdatabasen med dess sökfunktion och forumet.
Forumet kan vi avfärda på direkten. Den dagen ett forum blir olagligt har civilisationen redan förfallit.
Trackern verkar populär att nämna i TPB-målet. Nu har jag inte detaljkoll i vad trackern vet och inte vet om de torrents den servar. Rent spontant så borde den åtminstone inte veta mer om själva materialet än det som står i torrentfilen. Därför är det omöjligt för trackern att känna till eventuella upphovsrättsbrott. Personligen anser jag att trackern har en roll motsvarande den tex Ciscos routrar har. Knappast olagligt mao, annars kan inga nätverk existera.
Kvar återstår således torrentdatabasen med sökfunktion. Det är vad som mest liknar Google och andra sökmotorer, med skillnaden att Google indexerar automatiskt medan torrentdatabasen på TPB fylls på av användare. Å andra sidan är det ju just torrentfiler som sparas och dessa är knappast upphovsrättsskyddade i sig. Det handlar alltså om en databas med länkar, om än mer avancerade länkar än de traditionella, och metadata kopplad till dessa.
Om åklagarsidan ska kunna vinna målet måste en gräns dras någonstans. Nu minns jag jag inte hur det var, blev det olagligt att länka direkt till upphovsrättsskyddade mp3-filer på en hemsida eller inte? Frågan var uppe för ett antal år sen. Oavsett vilket så kan det knappast vara olagligt att länka till en sida som länkar till material, som vissa påpekar ovan.
Vet inte riktigt vart jag vill komma, det hela är så absurdt. Det känns lite som ett motsägelsebevis: eftersom en gräns måste dras men det inte finns något vettigt ställe att dra gränsen måste således TPB frikännas.
Det enda jag kan se är om någon aspekt av användarifyllda databaser med torrents skulle strida mot lagen (eller mot en kommande lag…) på något sätt. Men då känns det ändå som att det skulle vara användaren i sig som begår det eventuella brottet och att felet själva sidan begår är att inte filtrera det användaren lägger upp… Vi vet väl alla vad grundlagen säger om censur.
[...] när jag ramlade in på isobels blogg via rasmus på copyriot hittade jag till sidan fuck my life. den handlar om folk som gjort eller varit med om riktigt [...]
[...] mars 2009 at 12:08 (Uncategorized) (bloggande, internet, länkar, politik) Copyriot skrev för några dagar sedan tänkvärt om länkens roll för internet. Utan länkar, vad är [...]
Kommentera