I morse var det dags för det första besöket inne i rättssalen, dit Ifpis superboss John Kennedy kallats för att vittna, influgen från London. En annan Ifpi-boss från London är för övrigt på plats i rättssalen hela veckan, med en inhyrdtolk som lyssnar i salen bredvid och i realtid tolkar förhandlingarna till engelska, vilket sänds tillbaka in till bossen på en eller annan radiofrekvens. (Det vore principiellt intressant att se vad som hände om någon “rippade” denna tolkning, antingen via mikrofon eller radiomottagare, och sände vidare. Den kan väl inte ha verkshöjd?)
Ifpi-tolken är mycket kompetent, vilket inte kan sägas om den tolk som tingsrätten anlitat för att tolka John Kennedy. Stackarn svamlar förbryllat när han ombeds översätta ordet “copyright”. Han misslyckas med att översätta “music publishers” till “musikförlag”, och begreppet “collecting societies” (alltså sådan inkassoorganisationer som Stim) blir i hans tolkning till en komisk fras om att knyta vänskapsband mellan olika samhällen. Ifpis advokat Peter Danowsky måste gång på gång rätta tolken. Folk skruvar på sig.
John Kennedy är däremot inte bara arg utan väl förberedd. Han använder en retorik som slipats väl för att framställa skivindustrin som kunskapssamhällets självklara galjonsfigur, när han säger att 20 % av intäkterna går till “research and development” (“R&D“). Med detta syftar han på det framodlande av nya artister, som i skivbolagsvärlden annars betecknas med frasen “A&R“. Särskilt marknadsföringen skadas av fildelning, menar John Kennedy:
Det finns en viss punkt där man vill etablera kontakten med marknaden, launch your product. Syftet är att få största möjliga genomslag under den första veckan efter det officiella släppet. Idealiskt sätt vill man alltid ha en listetta. Det är dock inte alltid möjligt, så man sätter upp en realistisk listposition.
John Kennedy lever i en värld där listor är allt. Smaka på hur han svarar när han blir ombedd att specificera vad fildelningen gör med skivförsäljningen i Sverige.
Om man i Sverige förlorar 1000 försäljningar på grund av nedladdning under vecka ett efter release, når skivan kanske bara fram till plats tjugo på listan, trots att den var planerad till plats fem. Om man hade siktat på att nå plats 20, når skivan kanske inte in på listan alls.
För att verkligen visa på allvaret, drar John Kennedy fram sitt favoritexempel, en grupp som heter Coldplay. År 2001, berättar John Kennedy, sålde den globala listettan 13 miljoner enheter – men Coldplay sålde under 2008 bara hälften! Som alla förstår måste detta vara ett mycket allvarligt problem, “och det är er uppgift att lösa det”, som John Kennedy sade vänd till rätten.
En av försvarsadvokaterna ställer frågan om John Kennedy känner till de uppgifter som gjort gällande att intresset för konserter har ökat i takt med att skivförsäljningen minskat. Svaret inleds:
That was an idea that people discussed relatively recently, but not very recently.
I vilken värld lever han? Känner han inte till siffrorna från organisationer som Stim, som visar på kraftiga ökningar av omsättningen för levande musik och musikrelaterade aktiviteter, såväl stora som små? Nej, det känner han uppenbarligen inte till. Han lever i en topplistevärld:
But if your first release goes to number 75 instead of number 20, then you have not built a platform for live performance.
Enda slutsatsen som kan dras av detta, är att John Kennedy inte tycker att någonting mindre än arenakonserter räknas. Av allt att döma håller han också fast vid en uppfattning om att artisters lönenivåer måste vara skyhöga för att riktigt räknas.
Peter Althin ställer en motfråga: Känner Ifpi-bossen till den forskning som säger att mindre kända artister, till skillnad från topplistemusiken, i hög grad gynnas av fildelning? John Kennedy vägrar svara på om han känner till detta. I stället ordar han om “common sense”, om hur han minsann gått in på The Pirate Bay, kollat på topp-100-listan och känt igen de flesta namnen – som om detta skulle motbevisa teser om den långa svansens ökande andel. Ifpi saknar helt enkelt all kontakt med den long tail-diskussion som förts i kultursektorer, utifrån tesen att topplisteekonomiernas minskade andel är en positiv möjlighet.
På frågor om omsättning och vinst, svarar John Kennedy: “Terrible!” Skivindustrin har gått från 27 miljarder i global omsättning till 18 miljarder, under de senaste tio åren, alltså tappat en tredjedel. Fast han talar inte om skivindustrin, han talar om musikindustrin, fastän han menar inspelad-musik-industrin. Det är lite komiskt att till och med hans rabiate underhuggare Lars Nylin förstår att “musikindustrin mår bättre än någonsin” (sista meningen här). Man kan inte beskylla Ifpi för att kommunicera en enhetlig bild av situationen.
John Kennedy erkänner glatt att han inte har någon koll på hur The Pirate Bay fungerar. Ändå hävdar han att The Pirate Bay blivit “the number one source of illegal music”. Ja, han använder ordet “source”, inte “faciliator” eller liknande. Fast nu är det inte skuldfrågan som hans vittnesmål egentligen ska gälla. Det ska bara beröra frågan om skadestånd. Advokaterna får alltså i princip bara ställa motfrågor till John Kennedy som gäller civilmålet om skadestånd, vilket tyvärr ger ett väldigt defensivt intryck. Civilmålets premiss är ju att The Pirate Bay är ansvariga för vad trackern länkar till. Hopklumpandet av ett civilmål och ett brottsmål i en enda rättegång är olyckligt, men ur åklagagarsidans synvinkel givetvis helt utmärkt.
Förmiddagen ägnas mest åt tjat kring i vilken mån fildelningen minskar skivförsäljningen, och om forskning hit och dit i detta begränsade. En meningslös, förlegad diskussion. Förhoppningsvis kan morgondagens förhör med Roger Wallis lyfta åtminstone en liten bit över degraderingen av musik till en inspelad produkt.
En liten smula intressantare blir det när John Kennedy får frågan om Google. Han svarar:
Vi besöker dem, och de hjälper oss. Vi har samarbetsgrupper som jobbar dagligen med dem.
Nå, hur detta “samarbete” ser ut i praktiken ska väl vara osagt. Det intressanta är vad som ligger underförstått i John Kennedys svar. Att man måste samarbeta med Ifpi. Att det är suspekt av företag att välja att inte gå in bilda samarbetsgrupper med Ifpi, om Ifpi så önskar. En övertolkning? Nej, en stund senare förtydligar John Kennedy, med besked:
We asked Google if they are our partners or our opponents. They answered that they wanted to be our partners.
Antingen vän eller fiende. Ingen neutralitet accepteras. George W Bush, någon?
Lämnar tingsrätten, och dyker ner först i en simbassäng, sen i arkiven. Bloggarna som är kvar rapporterar om några höjdpunkter från förhören med andra Ifpi-män under dagen.
Nu hävdar Universals VD Per Sundin att Magnus Uggla per default alltid MÅSTE sälja över 200 000 ex. Om han inte gör det är det Pirate Bays fel…
Dagens märkligaste uttalande stod Ifpis Ludvig Werner för när han konstaterade att den illegala fildelningen påverkar Cornelis Vreeswijk på precis samma sätt som den påverkar Amy Diamond, trots att Cornelis dog för 22 år sedan, långt innan musik började fildelas.
11 kommentarer ↓
Det roligaste var idag när Gottfrid frågade den vettiga killen (lessen, har inte namnen i huvudet, jag syftar iaf på killen som hade gjort kostnadskalkylen på hur mycket nedladdningen kostade, efter lunch) om han kände till att Timbuktu hade lanserat ett album helt på TPB. Nej, det visste han inte. Har du någon aning varför, om det nu är så otroligt dåligt för försäljningen? Nej, det vet jag inte.
Efter det bidde det paus och efter det var det Universals VD Per Sundins tur. Han har ju haft en liten stund på sig och kollat upp lite siffror.
Mycke riktigt sålde Timbuktu bara hälften så bra som plattan han släppte vanligt (på skivbolag, inte TPB).
Ca 10 min senare gör sig dock Per sig väldigt upprörd över att Magnus Uggla bara sålde hälften så bra sen TPB kom till världen.
Att Gottfrid missade att kommentera på det var synd. Om nu Timbuktu sålde lika illa (procentuellt) av att släppa sitt album på TPB som uggla gjorde som inte släppte sitt album där. Vad säger det liksom?
Diggar din blogg Rasmus, jag är en av de där 1000 personerna du pratade om som RSSar den. Är nästan aldrig här…
Apropå topplistejakt. Igår undervisade jag mina lånesexor i engelska. Veckans kapitel är “A radioprogram” och handlar om ett radioprogram med topplistemusik.
De var nu inte bekanta med topplistor. Eller rättare sagt, de var inte bekanta med officiella topplistor. Att den och den fiktiva låten skulle ligga på topplistan i Storbritannien bemöttes med frågor om hur ett land kunde ha en enda topplista.
Så det blev mer av nutidshistoria än engelska.
Men det kanske är tanken med att undervisa 96:or med böcker skrivna 95.
Hejsan Rasmus
… apropå Google och Coldplay roade jag mig nyss med att söka på “coldplay t” i Safaris nya browser – “suggestion” blev då givetvis “coldplay torrent” undsoweiter. Borde nån inte flyga hit Sergey och Larry och bokstavligen tala dem till rätta …
Jag har inte alls följt själva rättegången (som vanlig svensson har man annat som man måste göra), så jag tackar för alla intressanta sammanfattningar.
Angående John Kennedys uttalanden:
Topplistor är relativa, dvs. de mäter försäljningen i förhållanden till deras rivaler, alltså borde fildelning ha en nollsumma för listplaceringar, oavsett hur det påverkar försäljningen rent allmänt. Visst kan kanske enstaka pre-releases på internet påverka en enskild låt, men det kan även mängden airtime göra, liksom en hel del annat.
Under både före och efter fildelningen började så finns det låtar som direkt går in högt eftersom de har blivit hypade och låtar som börjar med låga placeringar för att sedan avancera då de blir mer kända. Huruvida det har blivit någon förskjutning på något sätt efter det att fildelningen började vet jag inte, men å andra sidan så har den även i princip sammanfallit med ökad global kommunikation, vilket troligtvis är en annan faktor.
http://blog.boxee.tv/2009/02/22/collaborative-effort-to-build-our-pitch-to-content-owners/
Vi borde väl vara i stadiet ilska just nu?
John Kennedy tror uppenbarligen att han är typ Chuck Norris: “[Skivan] når kanske bara fram till plats tjugo på listan, trots att den var planerad till plats fem” Med andra ord: när ifpi’s prognoser inte stämmer överens med världen, då är det inte fel på prognoserna utan på världen!
Märkligt att använda topplistan som argument, när den bara visar på relativ försäljning inom branschen. Det låter ju nästan på JK som att alla skivor sjunkit några snäpp på topplistan. Eller är grejen bara att topplistan blivit opålitlig nu, när den som borde blivit etta inte blev det? Representerar inte Ifpi även den där oförtjänt placerade ettan som nu fått en mycket bättre “plattform för livemusik”?
Grejen är ju också att Ifpi gör sin egen topplista. De hade kunnat ge alla en förstaplats om de ville. Det är redan en sandlåda, och John Kennedy är som barnet som gråter för att plastspaden har gått sönder.
Det visar tydligt en trend som faktiskt beskrivs i “The long tail”, dvs att skivbolagen tappat kontrollen (läs makten) över vilken musik vi vill (läs skall) lyssna på. För några år sedan var de ihopsatta “designbanden” självklara listettor, idag hittar konsumenterna bättre alternativ musik. Det gillar _inte_ skivbolagen alls.
[...] John Kennedy [...]
[...] massmedielogiken som utspelsstrategin fungerar. Politikbranschens motsvarighet till skivbranschens listettor är att få in ett utspel på DN Debatt som sedan valsas runt i de andra stora massmedierna i ett [...]
Kommentera